Thérèse Raquin - Émile Zola (1867)

Naturalismens frontfigur, Émile Zola, fick sitt genombrott som 27-åring med romanen Thérèse Raquin. Romanen skildrar ett äktenskapsbrott, där en kvinna och hennes älskare enas om att mörda hennes make. Att de genomför mordet, leder dock inte till den eftertraktade lycka paret hoppats på.

En riktigt obehaglig historia. Människor som djur, slavar under såväl kropp som psyke, för att inte tala om sin omgivning, helt oförmögna att ta kontroll över sina egna liv. Med andra ord ett sorts psykologiskt drama.

När jag läser den associerar jag i första hand till 1800-talets populärlitteratur, dvs spökhistorier och den nyskapade kriminalromanen. Zolas roman saknar visserligen detektiv, paret kommer aldrig att avslöjas, men brottet befinner sig hela tiden i centrum, liksom dess psykologiska konsekvenser. Edgar Allan Poe skrev sin första deckarhistoria (världens första mästerdetektiv) år 1841, men skrev huvudsakligen skräckhistorier med övernaturliga inslag. Hos Zola kan man säga att den döde spökar, om än bara i de skyldigas psyke.  

Den sunkiga miljön i Thérèse Raquin, den trånga mörka bakgatan, den dammiga lilla butiken där bara de fattigaste arbetare kan tänkas göra inköp, får mig att tänka på Eugène Sue's följetong Paris mysterier (1842-43), som utforskar misären i den dekadenta storstaden. Detta var Paris före prefekt Haussmanns radikala ombyggnationer 1852-70, då 20.000 gamla hus i trånga gränder revs för att lämna plats åt breda boulevarder med eleganta bostäder och affärsfastigheter åt överklassen. Känslan av denna äldre misär är tydlig i Zolas roman.

Zola sägs ha beundrat sina realistiska föregångare - man brukar nämna Stendhal, Balzac, Flaubert - men han måste naturligtvis ha varit lika bevandrad i populärlitteraturen, som gottade sig i sensationslystnad. Zolas strävan var att driva realismen än längre, skapa en 'Naturalism'. Redan i andra upplagan av Thérèse Raquin, 1868, definierar han sin roman som en fallstudie, där huvudpersonerna lagts på obduktionsbordet.

Zola vill att även författare skall betraktas som vetenskapsmän. Romantexten ska inte bara iaktta karaktärerna, de skall utsättas för experiment, och då får författaren inte skygga för några obehagligheter. I Thérèse Raquin beskrev Zola de erotiska förvecklingarna på ett nytt ohöljt sätt, vilket väckte våldsamt rabalder och förlänade honom stor uppmärksamhet.

Zolas eftersträvade 'vetenskaplighet' måste naturligtvis tas med en rejäl portion salt. Fiktion är inte fakta - Zolas 'experiment' tilldrar sig i hans eget psyke. Darwins evolutionsteorier var högsta mode för dagen. Inspirerad av naturvetenskap och medicinsk forskning, ville Zola påvisa lika orubbliga naturlagar för mänskliga karaktärer, som gravitation med fler naturlagar för universum. Romanens karaktärer förlorar sin vilja inför naturens övermäktiga 'krafter', blir slavar under köttet.

Att Thérèse och hennes älskare Laurent efter mordet härjas av en gnagande ångest är naturligtvis fullt troligt, likaså att deras köttsliga passion övergår i hat. Men jag köper inte författarens 'genomförande', tror inte på den mer än tidens typiska skräckhistorier. Att den dödes mor, svärmodern, förlamats efter en stroke är troligt, men inte att hon överlever 'som en död' utan mer omvårdnad än den som beskrivs, Men visst är det dramatiskt att hon sitter förlamad och stum, när sanningen spelas upp inför henne genom de grälande ångerfulla kontrahenterna. Och nog är slutet rent överdrivet Shakesperianskt dramatiskt, när de för att göra slut på sitt elände, båda samtidigt får idén att mörda varann, och också gör det - hjälper till att mörda varann.

Den psykologiska insikten hade ännu inte växt fram. Naturvetenskaperna stod ännu i centrum. Marx och Engels utvecklade dock för fullt sina tankar kring den sociala evolutionen, och vilka mekanismer som tycktes determinera den. Men vill jag njuta en överlägsen psykologisk insikt, då får jag återgå till Amalie Skram på 1880-talet. Och hon låg trots allt årtionden före Freud. .

Zola kommer naturligtvis att utvecklas senare, genom sin stora romanserie om släkterna Rougon och Macquart, som vill ge ett tvärsnitt genom hela det franska samhällets olika grupperingar. Alla hans detaljerade iakttagelser och omsorgsfulla förstudier för en rik fond av fakta. Dock var ju problemet som vid all 'vetenskap' - de svar man får, speglar vilka frågor man ställt.

Och vid den tiden önskade man bevisa att ärftliga faktorer styrde människors handlingar. Visa att människor var offer för en tragisk ödesbundenhet. Inga lyckliga slut i sikte...