Black Venus - Angela Carter (1985)

Har nu läst en samling åtta korta berättelser av Angela Carter, som först tryckts en och en  mellan 1977 och 1982. Titelhistorien Black Venus trycktes 1980, men fick också bli titel åt hela samlingen utgiven 1985. Att kalla dem noveller känns fel, snarare kortprosa. Flera av texterna rör faktiska historiska personer.

Black Venus gestaltar Charles Baudelaires älskarinna Jeanne Duval, på ett sätt som bara Angela Carter kan. Naturligtvis är det 'fiktion', men hon går under huden på huvudpersonen och uppväcker en känsla för tiden, den låga skitiga sjukdomsalstrande, som gör att vi ramlar ganska brutalt utanför den gängse romantiska historiesynen.

Detsamma gäller The Cabinet of Edgar Allan Poe, även om det är en helt annan historia, så uppväcker det nya oprövade tankar gällande ursprunget till Poes författarskap. Naturligtvis via fiktion, men mycket tankeväckande.

Fler historier rör för mig okända personer som kan vara faktiska, men det viktiga är Carters alltid lika nya syn på händeler och miljöer, likaväl som människans myt- och legendskapande ådra.

Underbar är Overture and Incidental Music for 'A Midsummer Night's Dream', som fördjupar sig i den engelska skogen och hur den skiljer sig från t.ex. en svensk stor mörk urskog, och de sagoväsen som finns i den, i synnerhet den androgyna Puck, i Shakespears drama.

I Peter and the Wolf  är det en flicka som får växa upp med vargar, och så helt identifierar sig med den fria naturen att hon aldrig kan identifiera sig med sitt mänskliga ursprung. Peter vill först rädda henne, men när hon vägrar bli 'människa', önskar att han aldrig fått syn på denna kvinnovarg, och försöker hänge sig helt åt ande och religion. Men han lyckas aldrig släppa sina tankar på vargkvinnan, som också blir symbol för hans egen fria barndom, när hans blick var öppen och oförstörd. Ja, denna historia har många bottnar och symboler möjliga att grunna över.

The  Fall River Axe Murders tycks utgå ifrån en 'barn ramsa'. Om det är fakta eller fiktion kring ett verkligt mord, vet jag inte, mord tycks inte höra till barnkammaren, men å andra sidan var 1800-talets folksagor mycket mordiska, så vad vet jag. Hela historien gestaltas dock som en mycket effektiv psykologisk thriller som rör sig i ultrarapid fram till vad som vi redan i inledningsradernas ramsa, läser oss till som ett yxmord. Vi vet vad som ska ske, men får nu hela bilden av livet för familjens hela hushåll, och försöker lista ut hur och varför, men rättas och justeras steg för steg, som i en sorts deckarutredning. Från ett sensommarhett Massachusetts.

Angela Carters språk frambesvärjer fabulösa fabler, ofta mördrömslika, men tydliga in i minsta detalj, redo att upptäckas av läsaren med sinnet på helspänn.

Thérèse Raquin - Émile Zola (1867)

Naturalismens frontfigur, Émile Zola, fick sitt genombrott som 27-åring med romanen Thérèse Raquin. Romanen skildrar ett äktenskapsbrott, där en kvinna och hennes älskare enas om att mörda hennes make. Att de genomför mordet, leder dock inte till den eftertraktade lycka paret hoppats på.

En riktigt obehaglig historia. Människor som djur, slavar under såväl kropp som psyke, för att inte tala om sin omgivning, helt oförmögna att ta kontroll över sina egna liv. Med andra ord ett sorts psykologiskt drama.

När jag läser den associerar jag i första hand till 1800-talets populärlitteratur, dvs spökhistorier och den nyskapade kriminalromanen. Zolas roman saknar visserligen detektiv, paret kommer aldrig att avslöjas, men brottet befinner sig hela tiden i centrum, liksom dess psykologiska konsekvenser. Edgar Allan Poe skrev sin första deckarhistoria (världens första mästerdetektiv) år 1841, men skrev huvudsakligen skräckhistorier med övernaturliga inslag. Hos Zola kan man säga att den döde spökar, om än bara i de skyldigas psyke.  

Den sunkiga miljön i Thérèse Raquin, den trånga mörka bakgatan, den dammiga lilla butiken där bara de fattigaste arbetare kan tänkas göra inköp, får mig att tänka på Eugène Sue's följetong Paris mysterier (1842-43), som utforskar misären i den dekadenta storstaden. Detta var Paris före prefekt Haussmanns radikala ombyggnationer 1852-70, då 20.000 gamla hus i trånga gränder revs för att lämna plats åt breda boulevarder med eleganta bostäder och affärsfastigheter åt överklassen. Känslan av denna äldre misär är tydlig i Zolas roman.

Zola sägs ha beundrat sina realistiska föregångare - man brukar nämna Stendhal, Balzac, Flaubert - men han måste naturligtvis ha varit lika bevandrad i populärlitteraturen, som gottade sig i sensationslystnad. Zolas strävan var att driva realismen än längre, skapa en 'Naturalism'. Redan i andra upplagan av Thérèse Raquin, 1868, definierar han sin roman som en fallstudie, där huvudpersonerna lagts på obduktionsbordet.

Zola vill att även författare skall betraktas som vetenskapsmän. Romantexten ska inte bara iaktta karaktärerna, de skall utsättas för experiment, och då får författaren inte skygga för några obehagligheter. I Thérèse Raquin beskrev Zola de erotiska förvecklingarna på ett nytt ohöljt sätt, vilket väckte våldsamt rabalder och förlänade honom stor uppmärksamhet.

Zolas eftersträvade 'vetenskaplighet' måste naturligtvis tas med en rejäl portion salt. Fiktion är inte fakta - Zolas 'experiment' tilldrar sig i hans eget psyke. Darwins evolutionsteorier var högsta mode för dagen. Inspirerad av naturvetenskap och medicinsk forskning, ville Zola påvisa lika orubbliga naturlagar för mänskliga karaktärer, som gravitation med fler naturlagar för universum. Romanens karaktärer förlorar sin vilja inför naturens övermäktiga 'krafter', blir slavar under köttet.

Att Thérèse och hennes älskare Laurent efter mordet härjas av en gnagande ångest är naturligtvis fullt troligt, likaså att deras köttsliga passion övergår i hat. Men jag köper inte författarens 'genomförande', tror inte på den mer än tidens typiska skräckhistorier. Att den dödes mor, svärmodern, förlamats efter en stroke är troligt, men inte att hon överlever 'som en död' utan mer omvårdnad än den som beskrivs, Men visst är det dramatiskt att hon sitter förlamad och stum, när sanningen spelas upp inför henne genom de grälande ångerfulla kontrahenterna. Och nog är slutet rent överdrivet Shakesperianskt dramatiskt, när de för att göra slut på sitt elände, båda samtidigt får idén att mörda varann, och också gör det - hjälper till att mörda varann.

Den psykologiska insikten hade ännu inte växt fram. Naturvetenskaperna stod ännu i centrum. Marx och Engels utvecklade dock för fullt sina tankar kring den sociala evolutionen, och vilka mekanismer som tycktes determinera den. Men vill jag njuta en överlägsen psykologisk insikt, då får jag återgå till Amalie Skram på 1880-talet. Och hon låg trots allt årtionden före Freud. .

Zola kommer naturligtvis att utvecklas senare, genom sin stora romanserie om släkterna Rougon och Macquart, som vill ge ett tvärsnitt genom hela det franska samhällets olika grupperingar. Alla hans detaljerade iakttagelser och omsorgsfulla förstudier för en rik fond av fakta. Dock var ju problemet som vid all 'vetenskap' - de svar man får, speglar vilka frågor man ställt.

Och vid den tiden önskade man bevisa att ärftliga faktorer styrde människors handlingar. Visa att människor var offer för en tragisk ödesbundenhet. Inga lyckliga slut i sikte...

Menedarna - Kerstin Ekman (1970)

Mitt under årets extrema värmebölja läste jag Kerstin Ekmans Menedarna, och kände in mig väldigt mycket i tröstlösheten kring Salt Lake City 1914-15, där vännen Salomon Purdy vill hjälpa sin fängslade vän, men inget kan göra. Sand och ödslig fattigdom.

"Ibland känner man sig alldeles slut. Man har en massa otur, allting händer på en gång. Jag har inte ens nånting att skjuta den där märren med och minst en mile tillbaka till Moana."

Så står det på 132 i En bok för allas pocketutgåva, tr. 1977. Han hade sökt efter ett möjligt vittne som skulle kunna fria Joe Hill, Joel Hägglund, alias Hillstrom. Men han missar mannen och är inte längre välkommen, lämnar orten Moana, och då rasar hästen av vägen i ökentrakten och bryter ryggen. Kan det bli värre?

I Moana har Purdy även träffat Sarah Edstrom som upprörs över den 'rasmässiga' hierarkin, som existerar lika väl i Amerika som på andra håll. Under den infödde amerikanen (förutom indianer) går trappan neråt via irländare och skandinaver, förbi italienare, till polacker, rumäner, ner till afrikaner och allra lägst ner på stegen asiater. Men via IWW, International Workers of the World, ska de förenas, och sjunger sånger som synliggör orättvisor. För även om Joe Hill ansågs misshaglig och avrättades på falska indicier, så lever hans sånger kvar.

Vid tiden för bokens utgivning, 1970, hörde "Balladen om Joe Hill", som talar om hans odödlighet, till standardrepertoaren kring varje lägereld och hemmaklinkande amatör. Det var proggen som dominerade På fester sjöng man tillsammans.

På Wikipedia hittar jag dessutom att regissören Bo Widerberg gjorde en film om Joe Hill, med premiär året efter (1971), som vann Jurypriset på Cannes filmfestival. Det är inget jag minns, eller vet något om innehållsmässigt, men det visar vad som var på tapeten dessa år.

Och alltså även för Kerstin Ekman, som under några år hade rört sig bort från den rena deckargenren och fått ett allt djupare historiskt intresse. Menedarna skildrar däremot inte någon 'sanning' om Joe Hill, utan låter oss tassa i osäkerheten om vad som händer och sker. Där finns starka krafter som skapar myten, på bekostnad av människan. Och en aning om att han själv föredrog att bli en slagkraftig symbol för orättvisan som dominerar den fattiges liv. Hellre än att träla vidare som vandrande vissångare. Han visor hade blivit så allmänna att de framstod som folkvisor av anonymt ursprung.

Romanen uttrycker alltså främst en känslostämning, som låg helt rätt i tiden. En bok för allas anknyter dessutom sin pocket-utgivning 1977 till den uppmärksammade avrättningen av Gary Gilmore, en mördare som likt Joe Hill vägrade be om nåd, och därför gjorde att dödsstraffet åter kom i bruk i Utah, när han sköts i Salt Lake City 1977.

Moll Flanders - Daniel Defoe (1722)

Så har jag slutligen läst om Moll Flanders, som roade mig så enormt när jag var ung student, då jag fann den full av ironi. Precis som när jag läste hel Robinson Crusoe härom året, märker jag att bilden är lite skev, men att den är full tmöjlig att ta på allvar, snarare än ironiskt. Jag passade även på att läsa Ian Watts analys av Moll Flanders i The Rise of the Novel (1957) och han poänterar just detta att det är våra mer sofistikerade insikter idag, som får oss att se ironi, där Defoe inte alls menade det själv. Så här drygt 50 år efter Ian Watts analys kan jag visserligen se att samhället har förändrats ännu mer, hur än nyktert Watts undviker att fallgropar så befann han sig ännu i 50-talets kvinno- och modersbild, och protesterar mot drag hos Moll och hennes relationer, som jag inte protesterar mot idag. Vi har blivit så mycket mer cyniska, skillsmässor så mycket vanligare, relationer så ofantligt mycket mer lösliga, att nu har verkligen Defoes historia gått hela varvet runt. Ian Watt hävdar att Daniel Defoe identifierade sig för mycket med Moll och därför omedvetet ger henne manliga drag. Idag ser inte alla könen så åtskilda. Även om det förstås alltid lyser en varningslampa i mig varje gång en manlig författare skildrar en kvinna utan att ta hänsyn till de realiteter en kvinnokropp kan drabbas av.

Likt Robinson Crusoe jagar Moll pengar för att överleva. Samhället i och med puritanernas 1600-tal tycks ha lossnat från gångjärnen. Alla är inte längre inplacerade i en jordbrukarhierarki, många måste på egen hand hitta ett sätt att försörja sig. Men eftersom Moll är kvinna är hennes möjligheter få - antingen får hon gifta sig till pengar eller stjäla dom. Redan som barn var hon obstinat i sitt beslut att aldrig tjäna piga. Där uttrycker Defoe själv faktiskt enironisk poäng när Moll som flicka ser en vackert klädd prostitiuerad och säger att en sån fin dam skall hon också bli när hon blir stor, medan de vuxna ser vad fasaden döljer och tänker att så illa kan det gå för den som inte vill arbeta i sitt anletes svett. Ändå känner man aldrig att Defoe dömer Moll. Hon gör så gott hon kan för att överleva, precis som Robinson. Förförd redan i ung år, undviker dock Moll i det längsta prostitution som yrke, men gifter sig ett antal gånger, vilket inkluderar bigami, sedan en make försvunnit, jagad av kreditorer och aldrig mer hörs av. Även männen har denna ekonomiska benägenhet att försöka gifta sig till pengar när inga andra möjligheter står dem till buds. Vilket också leder till ömsesidiga lurendrejerier, där både man och hustru i det nygifta paret känner sig lika lurade.

Jag hittade även en engelsk TV-version av Moll Flanders, BBC tror jag, 1996, som jag införskattat på DVD, fyra entimmesavsnitt som alla utgår från fängelset Newgate där Moll föddes av en fängslad kvinna som "pleaded her belly", alltså inte kunde hängas för att hon var gravid. Men sedan deporteras hon till kolonin Virginia i  Amerika, som Defoe förklarar är full av f.d. straffångar som får plantagen att blomstra. Defoe var journalist och intervjuade fångar i just Newgate. Självklart måste han ha insett en mängd orättvisor i dåtidens rättssystem. Den nya ekonomin hade lett till att varor blivit av större värde än människoliv. Molls mor fängslades för att ha stulit några tygstycken. Samma sak gäller slutligen Moll när hon är över 50 år och inte längre kan gifta sig till pengar, och endast brottets bana återstår.

Det här med åldern känns lustigt. Som Moll far fram blir man förvånad att hon lever med samma fart, oavsett ålder, trots alla barn hon föder och tvingas lämna ifrån sig av ekonomiska skäl, men hennes hälsa tycks aldrig ta stryk. Den man hon trots allt tycks älska mest, Jemmy, en sorts gentlemanna-tjuv, återförenas hon också med som 60-åring, i Newgate fängelset, och de låter sig deporteras till Virginia där de lever goda plantagedagar fortfarande vid 70 år och över. Som parentes kan nämnas att Bond-skådisen Daniel Craigh spelar denne Jemmy i TV-serien. Hahaha, det piggar upp. Det är betydligt lättare läsa Moll Flanders än att läsa Robinson Crusoe, även om Defoe fortfarande är omständlig i sin jakt på den mest trovärdiga självbiografi-fiktionen. Ändå lättare är det naturligtvis att se TV-serien. Den rensar i berättarstilen, vi slipper alla omtagningar, åskådliggör tidens lösa moral, ofta dubbel, men är tvetydig på liknande sätt som boken, att man inte kan fördöma Molls alla brott. Hon gör bara allt hon kan för att överleva.

Även om Ian Watts och många med honom inte kallar Daniel Defoes texter för romaner, för detta saknas en sammanhållen intrig, så grundlade han dock den realistiska personteckningen, den vanliga människan som huvudroll, tvärtemot tidigare klassisistiska ideal. Däremot skulle man ändå kunna säga att Moll Flanders är en sorts urprotoyp även för fiktion om brott. Inte deckare i den mening att något brott löses, men att Daniel Defoe porträtterar kriminella lager i samhället, och därmed var långt före sin tid, och att detta måste ha kommit sig av att han via sitt journalistiska arbete fick insikter om många av samhällets avigsidor som andra inte reflekterade närmare över.