Har nu läst en samling åtta korta berättelser av Angela Carter, som först tryckts en och en mellan 1977 och 1982. Titelhistorien Black Venus trycktes 1980, men fick också bli titel åt hela samlingen utgiven 1985. Att kalla dem noveller känns fel, snarare kortprosa. Flera av texterna rör faktiska historiska personer.
Black Venus gestaltar Charles Baudelaires älskarinna Jeanne Duval, på ett sätt som bara Angela Carter kan. Naturligtvis är det 'fiktion', men hon går under huden på huvudpersonen och uppväcker en känsla för tiden, den låga skitiga sjukdomsalstrande, som gör att vi ramlar ganska brutalt utanför den gängse romantiska historiesynen.
Detsamma gäller The Cabinet of Edgar Allan Poe, även om det är en helt annan historia, så uppväcker det nya oprövade tankar gällande ursprunget till Poes författarskap. Naturligtvis via fiktion, men mycket tankeväckande.
Fler historier rör för mig okända personer som kan vara faktiska, men det viktiga är Carters alltid lika nya syn på händeler och miljöer, likaväl som människans myt- och legendskapande ådra.
Underbar är Overture and Incidental Music for 'A Midsummer Night's Dream', som fördjupar sig i den engelska skogen och hur den skiljer sig från t.ex. en svensk stor mörk urskog, och de sagoväsen som finns i den, i synnerhet den androgyna Puck, i Shakespears drama.
I Peter and the Wolf är det en flicka som får växa upp med vargar, och så helt identifierar sig med den fria naturen att hon aldrig kan identifiera sig med sitt mänskliga ursprung. Peter vill först rädda henne, men när hon vägrar bli 'människa', önskar att han aldrig fått syn på denna kvinnovarg, och försöker hänge sig helt åt ande och religion. Men han lyckas aldrig släppa sina tankar på vargkvinnan, som också blir symbol för hans egen fria barndom, när hans blick var öppen och oförstörd. Ja, denna historia har många bottnar och symboler möjliga att grunna över.
The Fall River Axe Murders tycks utgå ifrån en 'barn ramsa'. Om det är fakta eller fiktion kring ett verkligt mord, vet jag inte, mord tycks inte höra till barnkammaren, men å andra sidan var 1800-talets folksagor mycket mordiska, så vad vet jag. Hela historien gestaltas dock som en mycket effektiv psykologisk thriller som rör sig i ultrarapid fram till vad som vi redan i inledningsradernas ramsa, läser oss till som ett yxmord. Vi vet vad som ska ske, men får nu hela bilden av livet för familjens hela hushåll, och försöker lista ut hur och varför, men rättas och justeras steg för steg, som i en sorts deckarutredning. Från ett sensommarhett Massachusetts.
Angela Carters språk frambesvärjer fabulösa fabler, ofta mördrömslika, men tydliga in i minsta detalj, redo att upptäckas av läsaren med sinnet på helspänn.
Visar inlägg med etikett folksagor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett folksagor. Visa alla inlägg
2010-07-04
Baba Jaga la ett ägg - Dubravka Ugresic (2007)
Mytserien tycks komma med två böcker om året. Så nu far det länge sedan sist. 1,5 år. December 2009 kom den svenska översättningen av Dubravka Ugresics bidrag: Baba Jaga la ett ägg. Ugresic är litterasturhistoriker, essäist och författare, från Kroatien, men lämnade hemlandet av politiska skäl 1993 och bor nu i Amsterdam.
Baba Jaga la ett ägg är indelad i tre delar och mycket mångsidig. Den är så rik att jag kommer att kunna läsa om den och gräva i dess rikedom lång tid framöver. Första delen handlar om hur en dotter besöker sin gamla mor, på väg in i seniliteten. Den är så omedelbar och har så stor igenkäningsfaktor för mig, att jag genast tar den till mitt hjärta. Den gamla kvinnan, modern, förtorkad till bilden av en urtorkad fågelkropp. Envisheten. När ålderdomen gör det för sent att inte stå på sig. När man fastnat i sina egenheter. Jag har själv en gammal ihopskrumpen mor, ochd enna text väcker en än större medkänsla med henne, 'trots allt' ... om man så säger.
Den andra delen känns mer som fri roman. Tre kvinnor, en gammal vid dödens rand (Pupa), och två mer medelålders (Beba och Kukla). Symbolerna hör ine till min kulturkrets, så jag förstår bar aen bråkdel. Men jag insre att temat i boken är den äldre kvinnan, den icke vackra, den som står utanför skönhetsidealet. Den som inte passar in i fotomodellsidealet. För det är ju så, även de som är unga och vackra, skommer strax att åldras och är man då inte mor och välanpassad och tyst följer fårskocken utan hävda sina egna rättigheter, då blir vi förpassade ut i periferin.
Tredje delen är mer en ansamling av fakta och exempel kring symboler och metaforer i sagans och mytens form. Här får vi - som inte redan är mytforskare - en inblick i alla symboler som de första två delarna anspelar på. Och det är så rikhaltigt, att hon själv på e sista sidorna skojar med att det för läsaren, eller snarare utgivaren?, kan komma att kännas för mycket. Men hon har ju bara snuddat på ytan!
Jag det är så mycket information i boken att jag kommer att kunna läsa om och läsa om denna en lång tid framöver. Och åter känner jag hur oerhört fascinerad jag är av myter och folksagor. Och det blir så tydligt att sagor och myter handlar inte enbart om 'så tänkte man förr'. Nej, de består av symboler och metaforer, som förändras med varje mänsklig förändring.
Baba Jaga idag, eller åtminstone under 1900-talet, kan närmast liknas vid häxan i Hans och Greta. Den utstötta, häxan ensam i skogen, som lurar in barnen för att stoppa dem i sin bakugn och äta upp dem. Men egentligen är detta en förvrängning av Modergudinnan. Ugnen är hennes livmoder. Där skapas barnen. Hon sväljer, äter, föder till nytt liv. Men detta har förvrängts. I takt med att kvinnans roll i samhället marginaliserades. Men Baba Jaga var ursprunglingen ofta en fågelkvinna, hälften kvinna, hälften fågel, som på schamanernas tid. Hon ruvar ägget, och blir därmed del av gåtan kring vad osm är först hönan eller ägget. Och att ägget är världen som skapas. Himmel och jord. När Baba Jaga lägger ett ägg, då kommer hon med rikedom, med hela skapelsen, med något mycke viktigt. Kvinnor är halva mänskligheten och minst lika viktiga som andra hälften av världen.
Jag tänker vidare och inser att ingen nedskriven folksaga är statisk nog att betecknas som 'den enda sanna versionen'. Den utvecklas hela tiden med våra tankar om världen. Varje roman, varje berättelse har en rad underförstådda bilder av världen. Varje gång de berättas ändras de litegrann, utifrån berättaren. Det är det myterna handlar om, även i dessa sina nya versioner. Det är med dessa bilder vi bearbetar vårt liv och vår världsbild.
Baba Jaga la ett ägg är indelad i tre delar och mycket mångsidig. Den är så rik att jag kommer att kunna läsa om den och gräva i dess rikedom lång tid framöver. Första delen handlar om hur en dotter besöker sin gamla mor, på väg in i seniliteten. Den är så omedelbar och har så stor igenkäningsfaktor för mig, att jag genast tar den till mitt hjärta. Den gamla kvinnan, modern, förtorkad till bilden av en urtorkad fågelkropp. Envisheten. När ålderdomen gör det för sent att inte stå på sig. När man fastnat i sina egenheter. Jag har själv en gammal ihopskrumpen mor, ochd enna text väcker en än större medkänsla med henne, 'trots allt' ... om man så säger.
Den andra delen känns mer som fri roman. Tre kvinnor, en gammal vid dödens rand (Pupa), och två mer medelålders (Beba och Kukla). Symbolerna hör ine till min kulturkrets, så jag förstår bar aen bråkdel. Men jag insre att temat i boken är den äldre kvinnan, den icke vackra, den som står utanför skönhetsidealet. Den som inte passar in i fotomodellsidealet. För det är ju så, även de som är unga och vackra, skommer strax att åldras och är man då inte mor och välanpassad och tyst följer fårskocken utan hävda sina egna rättigheter, då blir vi förpassade ut i periferin.
Tredje delen är mer en ansamling av fakta och exempel kring symboler och metaforer i sagans och mytens form. Här får vi - som inte redan är mytforskare - en inblick i alla symboler som de första två delarna anspelar på. Och det är så rikhaltigt, att hon själv på e sista sidorna skojar med att det för läsaren, eller snarare utgivaren?, kan komma att kännas för mycket. Men hon har ju bara snuddat på ytan!
Jag det är så mycket information i boken att jag kommer att kunna läsa om och läsa om denna en lång tid framöver. Och åter känner jag hur oerhört fascinerad jag är av myter och folksagor. Och det blir så tydligt att sagor och myter handlar inte enbart om 'så tänkte man förr'. Nej, de består av symboler och metaforer, som förändras med varje mänsklig förändring.
Baba Jaga idag, eller åtminstone under 1900-talet, kan närmast liknas vid häxan i Hans och Greta. Den utstötta, häxan ensam i skogen, som lurar in barnen för att stoppa dem i sin bakugn och äta upp dem. Men egentligen är detta en förvrängning av Modergudinnan. Ugnen är hennes livmoder. Där skapas barnen. Hon sväljer, äter, föder till nytt liv. Men detta har förvrängts. I takt med att kvinnans roll i samhället marginaliserades. Men Baba Jaga var ursprunglingen ofta en fågelkvinna, hälften kvinna, hälften fågel, som på schamanernas tid. Hon ruvar ägget, och blir därmed del av gåtan kring vad osm är först hönan eller ägget. Och att ägget är världen som skapas. Himmel och jord. När Baba Jaga lägger ett ägg, då kommer hon med rikedom, med hela skapelsen, med något mycke viktigt. Kvinnor är halva mänskligheten och minst lika viktiga som andra hälften av världen.
Jag tänker vidare och inser att ingen nedskriven folksaga är statisk nog att betecknas som 'den enda sanna versionen'. Den utvecklas hela tiden med våra tankar om världen. Varje roman, varje berättelse har en rad underförstådda bilder av världen. Varje gång de berättas ändras de litegrann, utifrån berättaren. Det är det myterna handlar om, även i dessa sina nya versioner. Det är med dessa bilder vi bearbetar vårt liv och vår världsbild.
2009-10-16
Åsa-Hanna av Elin Wägner (1918)
Åsa-Hanna är en av Elin Wägners mest uppmärksammade romaner och i min bokhylla står en nyutgåva från 1979. En vacker, liten och behändig utgåva, 236 sidor. Men verket är större på alla sätt än formatet antyder. Jag har Irja Browallius Elida från Gårdar, i samma behändiga serie. Båda böckerna innehåller en nerbrunnen gård.
Förra veckan var Åsa-Hanna huvudämne på min litteraturkurs. Det är en intensivt myllrande roman. Texten har en lakonisk avskalad stil. Inte ett onödigt ord. För att tolka innehållet måste jag bromsa in och väga varje ord på guldvåg. Romanen är full av karaktärer som står sig levande i mitt sinne. Oförglömliga för mig. Utmejslade i ren furu från sent 1800-tal när Sverige var mest bondebygd.
Historien tilldrar sig i gammal landsbygd, där prästgården är det stabila centrat i människors liv, så många symboler rör sig kring bibliska teman. Men byn befinner sig i en brytningstid. Moderniteten är på väg. Några få har skaffat telefon. Självhushållen står inte längre oberörda inför den yttre marknaden. Pengarna drar. Moraliska problem uppstår, när Mammon tränger sig på. Att barnen slipper svälta ligger oss närmast. Inför detta faktum blir många svaga syndare.
Hanna gifter in sig med byns handelsman, han som sitter på pengarna (och dolda synder), vars pengar blir en sorts hållhake på många instanser i byn. De bor i Mellangården. En symbolisk beteckning på ett sorts limbo, en mellan-värld, en tvekan mellan ska jag eller ska jag inte.
Jag läser och inser mina brister i det bibliska. Kulturen är inte längre lika genomsyrat av Bibelns bilder och symboler, det är som en referensram som vi håller på att förlora. Denna förförståelse är dock inte avgörande för att ta till sig Wägners roman. Ändå ville jag söka information. Romanens första kapitel heter Ormen och S:t Mikael. Mikael är ärkeängel och kan förknippas med myter om Drakdödare, utifrån det enda bibelställe där en drake dyker upp, som hotar att sluka ett barn inför moderns ögon. Draken blir i kristen symbolik Satan, som hotar att sluka den nyfödda själen.
I folklore är drake och orm utbytbara begrepp, snarlika. I Norden och Tyskland dominerar Lindorm, som närmast liknar en benlös ödla/drake. Det som väckte mitt intresse var 'sagotypen Konung Lindorm', det står så i NE, som härstammar från Sydeuropa och främre Orienten. Under medeltiden överfördes den till Danmark och fortlevde där, liksom i Skåne, ända in på 1900-talet.
Elin Wägner är född i Lund, dotter till en filosofiprofessor. Nog kan hon ha varit bekant med sagan? Den handlar om en flicka som blir gift med en Lindorm, men som på bröllopsnatten tvingar denna att dra av sig sina sju skinn för att hon i gengäld ska ta av sig sina sju särkar. När Lindormen är hudlös risar och badar hon den, tar den i sin famn i sängen och när de vaknar har ormen blivit människa. Lyckligt slut med andra ord.
Nå så enkelt är det aldrig hos Elin Wägner. Dock är Frans, som Hanna gifter sig med, en sorts 'orm', som slingrar sig fram kring synder av olika slag. Han lyckas i första kapitlet reta en boaorm på marknadsplatsen att krama ihjäl sin skötare. Men sedan är det också han som med ett välriktat knivkast lyckas få stopp på ormens framfart. Vilket gör att Hanna uppfattar honom som Mikael, ärkeängeln, räddaren, drakdödaren. En bild hon håller fast vid länge, även sedan hon tvingats inse att ormen inte var 'satan' personifierad, utan helt enkelt en 'orm'.
Att hon gifter sig med Frans trots att han och hela hans familj har dåligt ryckte, det är som i sagan, att hon litar på hans ord om sin oskuld, hon vill rädda honom inför hela bygden, hon tar på sig den kristna barmhärtighetsgärningen. Hon kan inte se någon större mening med sitt liv än att göra 'gott' på detta sätt. Där ser jag likheten med sagan, hur Hanna vill få Frans att ömsa skinn, plocka fram hans inre godhet. En vanlig illusion i många kvinnors liv.
Men precis som för många kvinnor, så går inte detta i uppfyllelse i Wägners roman. Desto djupare Hanna gräver i Franses och hans familjs historia, så hittar hon bara allt mer smuts. De blir inte renade eller befriade. I stället är det Hanna som dras ner i smutsen. Som kvinna är det hennes plikt, inte minst för sina barns skull, att åtminstone hålla skenet uppe. Romanen handlar mycket om skenet som bedrar. Men som bekant är inte allt som glimmar guld.
PS. Styvmodern är inte heller god att tas med. I nordisk tradition av Kung Lindorm, följer komplikationer förorsakade av svärmodern. Vilket tydligen även sker i grekisk-turkiska varianter, men inte kring västra Medelhavet.
Förra veckan var Åsa-Hanna huvudämne på min litteraturkurs. Det är en intensivt myllrande roman. Texten har en lakonisk avskalad stil. Inte ett onödigt ord. För att tolka innehållet måste jag bromsa in och väga varje ord på guldvåg. Romanen är full av karaktärer som står sig levande i mitt sinne. Oförglömliga för mig. Utmejslade i ren furu från sent 1800-tal när Sverige var mest bondebygd.
Historien tilldrar sig i gammal landsbygd, där prästgården är det stabila centrat i människors liv, så många symboler rör sig kring bibliska teman. Men byn befinner sig i en brytningstid. Moderniteten är på väg. Några få har skaffat telefon. Självhushållen står inte längre oberörda inför den yttre marknaden. Pengarna drar. Moraliska problem uppstår, när Mammon tränger sig på. Att barnen slipper svälta ligger oss närmast. Inför detta faktum blir många svaga syndare.
Hanna gifter in sig med byns handelsman, han som sitter på pengarna (och dolda synder), vars pengar blir en sorts hållhake på många instanser i byn. De bor i Mellangården. En symbolisk beteckning på ett sorts limbo, en mellan-värld, en tvekan mellan ska jag eller ska jag inte.
Jag läser och inser mina brister i det bibliska. Kulturen är inte längre lika genomsyrat av Bibelns bilder och symboler, det är som en referensram som vi håller på att förlora. Denna förförståelse är dock inte avgörande för att ta till sig Wägners roman. Ändå ville jag söka information. Romanens första kapitel heter Ormen och S:t Mikael. Mikael är ärkeängel och kan förknippas med myter om Drakdödare, utifrån det enda bibelställe där en drake dyker upp, som hotar att sluka ett barn inför moderns ögon. Draken blir i kristen symbolik Satan, som hotar att sluka den nyfödda själen.
I folklore är drake och orm utbytbara begrepp, snarlika. I Norden och Tyskland dominerar Lindorm, som närmast liknar en benlös ödla/drake. Det som väckte mitt intresse var 'sagotypen Konung Lindorm', det står så i NE, som härstammar från Sydeuropa och främre Orienten. Under medeltiden överfördes den till Danmark och fortlevde där, liksom i Skåne, ända in på 1900-talet.
Elin Wägner är född i Lund, dotter till en filosofiprofessor. Nog kan hon ha varit bekant med sagan? Den handlar om en flicka som blir gift med en Lindorm, men som på bröllopsnatten tvingar denna att dra av sig sina sju skinn för att hon i gengäld ska ta av sig sina sju särkar. När Lindormen är hudlös risar och badar hon den, tar den i sin famn i sängen och när de vaknar har ormen blivit människa. Lyckligt slut med andra ord.
Nå så enkelt är det aldrig hos Elin Wägner. Dock är Frans, som Hanna gifter sig med, en sorts 'orm', som slingrar sig fram kring synder av olika slag. Han lyckas i första kapitlet reta en boaorm på marknadsplatsen att krama ihjäl sin skötare. Men sedan är det också han som med ett välriktat knivkast lyckas få stopp på ormens framfart. Vilket gör att Hanna uppfattar honom som Mikael, ärkeängeln, räddaren, drakdödaren. En bild hon håller fast vid länge, även sedan hon tvingats inse att ormen inte var 'satan' personifierad, utan helt enkelt en 'orm'.
Att hon gifter sig med Frans trots att han och hela hans familj har dåligt ryckte, det är som i sagan, att hon litar på hans ord om sin oskuld, hon vill rädda honom inför hela bygden, hon tar på sig den kristna barmhärtighetsgärningen. Hon kan inte se någon större mening med sitt liv än att göra 'gott' på detta sätt. Där ser jag likheten med sagan, hur Hanna vill få Frans att ömsa skinn, plocka fram hans inre godhet. En vanlig illusion i många kvinnors liv.
Men precis som för många kvinnor, så går inte detta i uppfyllelse i Wägners roman. Desto djupare Hanna gräver i Franses och hans familjs historia, så hittar hon bara allt mer smuts. De blir inte renade eller befriade. I stället är det Hanna som dras ner i smutsen. Som kvinna är det hennes plikt, inte minst för sina barns skull, att åtminstone hålla skenet uppe. Romanen handlar mycket om skenet som bedrar. Men som bekant är inte allt som glimmar guld.
PS. Styvmodern är inte heller god att tas med. I nordisk tradition av Kung Lindorm, följer komplikationer förorsakade av svärmodern. Vilket tydligen även sker i grekisk-turkiska varianter, men inte kring västra Medelhavet.
***
De första gånger jag läste Åsa-Hanna sympatiserade jag mycket med hennes rädslor och kampen att hålla skenet uppe. Vid omläsning femton år senare, ser jag mer till Wägners skickliga stil. Romanen har ingen allvetande berättare, utan texten rör sig från medvetande till medvetande, och så lär vi känna den stora mängden av karaktärer trots att texten är relativt kort. Ett kraftprov är Åsa-Hannas bröllop, där vi får träffa de flesta i byn. Med få meningar/tankar möter vi de komplicerade relationerna, och svårigheterna folk har att förstå varann, och kvinnors utsatthet och försök till maktbalans.
Romanen är realism på hög nivå, den återger det liv de flesta möter, inte romantik. Jag tänker att det märks att Elin Wägners eget äktenskap var på upphällning redan innan denna bok påbörjades, även om äktenskapet inte upplöstes fullständigt förrän 1922, så känns det att hon har erfarenheter hon kan dra ifrån och berika texten med.
Jag uppskattar också hennes sätt att skriva dialekt/vardagligt tal i alla dialoger, utbytta vokaler, tappade delar av ord (ej uttalade), böjningar. Bara jag 'lyssnar' på uttalet i takt med att jag läser, känns allt så äkta och begripligt.
2008-12-26
Binu och den stora muren - Su Tong (2008)
Nu satte jag mig ner denna julefridens morgon och läste ut Su Tongs bidrag till den internationella mytserien: Binu och den stora muren.
Citat s. 422:
"Man kan hejda en skenande häst men inte hjärtat hos en kvinna som är villig att lida för andra."
Jag läste en intervju med Su Tong på Adlibris web-sida. I den säger han att Kinesiska myter är annorlunda än våra västerländska. I Kina handlar myter om moraliska dilemman i buddhistisk tolkning. Därför valde han i stället att tolka en 2000 år gammal folksaga om Meng Jiangnü som grät vid Kinas långa mur. Han döpte dock om henne till Binu.
Han kallar myten ett svävande stycke verklighet. Och Su Tongs sätt att skriva får verkligen fantasin att sväva. Han har velat återskapa folksagans ohämmade fantasi som han anser är den vackraste. Och jag kan inte annat än hålla med. Denna bok är en pärla på högsta nivå.
Texten flyger fram i klara bilder. Bara en sådan sak som namnen: Persikobyn, Blågräsklyftan, Blå molnets prefektur, De hundra vårarnas terrass, Himlahöjden, Den väldoftande skogens garnison ...
Men låt er inte luras. Detta är en grym historia om mänskligt lidande och maktmissbruk hela tiden riktad uppifrån och ner. Och Binu befinner sig hela tiden längst ner i botten. Där finns kapitel också om Människomarknaden, Sjumilahålan och Femkornsstaden. Hjortpojkarna är en variant av gatubarn. De kanske skuttar fritt omkring i skogen, men de måste lita helt till sig själva, för ingen annan tar hand om dem. Deras funktion är att spela jaktbyte när överheten vill gå till jakt. Liksom Hästmännen skall ersätta de hästar som inte längre existerar, eftersom alla hästar gått åt vid byggandet av den stora muren.
Binus make tvångsrekryteras till byggandet av den kinesiska muren, ett omänskligt arbete som ingen slipper levande ifrån. Den evigt trogna makan Binu kan inte fortsätta sitt liv som vanligt, hon beslutar sig för att vandra genom hela Kina till sin make Quiliang, för att ge honom hans vinterrock som han inte hann få med sig. På vägen möter hon ett myller av människor som alla finner hennes tilltag vansinnigt dumt.
Berättelsen rör dig framåt, liksom Binu hela tiden rör sig framåt, via en outsinlig ström av människor och rapp bjäbbig dialog dem emellan. Allt uttrycksfullt bildrikt. Överallt pyser det av ilska och förakt människor emellan. För mig, ensam här uppe i de glesa svenska skogarna, får jag en känsla av det folkrika Kina,där ingen någonsin är helt ensam, men ändå kan sakna gemenskap. Det eviga mänskliga behovet att slå neråt och bakåt när livet är tungt.
Förtrycket är allenarådande. Ett exempel: i Binus hemby är det förbjudet att gråta. Men eftersom det hör till livets välkända faktum att det är omöjligt att helt hindra kvinnor från att gråta, så tvingades flickorna i Persikobyn att göra sig av med sina tårar på andra sätt. De kunde rinna genom näsan eller öronen, från handflatorna eller håret ...
Hela boken igenom lever fabulerandet med de mest underbart levande bilder man kan tänka sig. Jag älskar denna bok.
Citat s. 422:
"Man kan hejda en skenande häst men inte hjärtat hos en kvinna som är villig att lida för andra."
Jag läste en intervju med Su Tong på Adlibris web-sida. I den säger han att Kinesiska myter är annorlunda än våra västerländska. I Kina handlar myter om moraliska dilemman i buddhistisk tolkning. Därför valde han i stället att tolka en 2000 år gammal folksaga om Meng Jiangnü som grät vid Kinas långa mur. Han döpte dock om henne till Binu.
Han kallar myten ett svävande stycke verklighet. Och Su Tongs sätt att skriva får verkligen fantasin att sväva. Han har velat återskapa folksagans ohämmade fantasi som han anser är den vackraste. Och jag kan inte annat än hålla med. Denna bok är en pärla på högsta nivå.
Texten flyger fram i klara bilder. Bara en sådan sak som namnen: Persikobyn, Blågräsklyftan, Blå molnets prefektur, De hundra vårarnas terrass, Himlahöjden, Den väldoftande skogens garnison ...
Men låt er inte luras. Detta är en grym historia om mänskligt lidande och maktmissbruk hela tiden riktad uppifrån och ner. Och Binu befinner sig hela tiden längst ner i botten. Där finns kapitel också om Människomarknaden, Sjumilahålan och Femkornsstaden. Hjortpojkarna är en variant av gatubarn. De kanske skuttar fritt omkring i skogen, men de måste lita helt till sig själva, för ingen annan tar hand om dem. Deras funktion är att spela jaktbyte när överheten vill gå till jakt. Liksom Hästmännen skall ersätta de hästar som inte längre existerar, eftersom alla hästar gått åt vid byggandet av den stora muren.
Binus make tvångsrekryteras till byggandet av den kinesiska muren, ett omänskligt arbete som ingen slipper levande ifrån. Den evigt trogna makan Binu kan inte fortsätta sitt liv som vanligt, hon beslutar sig för att vandra genom hela Kina till sin make Quiliang, för att ge honom hans vinterrock som han inte hann få med sig. På vägen möter hon ett myller av människor som alla finner hennes tilltag vansinnigt dumt.
Berättelsen rör dig framåt, liksom Binu hela tiden rör sig framåt, via en outsinlig ström av människor och rapp bjäbbig dialog dem emellan. Allt uttrycksfullt bildrikt. Överallt pyser det av ilska och förakt människor emellan. För mig, ensam här uppe i de glesa svenska skogarna, får jag en känsla av det folkrika Kina,där ingen någonsin är helt ensam, men ändå kan sakna gemenskap. Det eviga mänskliga behovet att slå neråt och bakåt när livet är tungt.
Förtrycket är allenarådande. Ett exempel: i Binus hemby är det förbjudet att gråta. Men eftersom det hör till livets välkända faktum att det är omöjligt att helt hindra kvinnor från att gråta, så tvingades flickorna i Persikobyn att göra sig av med sina tårar på andra sätt. De kunde rinna genom näsan eller öronen, från handflatorna eller håret ...
Hela boken igenom lever fabulerandet med de mest underbart levande bilder man kan tänka sig. Jag älskar denna bok.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
