Leo Tolstoj (noveller 1853-1912)

Tolstoj var som vi vet en gudabenådad berättare,  med storverk som Anna Karenina och Krig och Fred. Man sugs in i historierna, människoöden i mängd passerar revy, och alltid lika levande gestaltat. Men han skrev även kortare texter. Nu har jag just läst en novellsamling på engelska, "The Death of Ivan Ilyich and other stories", med texter av olika längd, samlade på temat 'döden', och vill poängtera Tolstojs 'besatthet' av döden. Alla historier är skickligt gestaltade - och väcker en hel del obehag i läsandet. Novellerna spänner från krigserfarenheter 1853, fram till 1905 - det misslyckade revolutionsåret - så samhällskritiken växer fram motståndslöst.  

Pengar och makt korrumperar. I titelnovellen, "The Death of Ivan Ilyich" från 1882, står om Ivan Ilyich far att han tillhörde de statstjänstemän vars karriär gör att de inte kan 'sparkas' på grund av status och trogen tjänst, "... so they end up being given wholly false and fictitious jobs to do for which they receive salaries that are anything but fictitious (...) and this enables them to live on to a ripe old age."

Till skillnad från bönder och enkelt folk, som slet för småpengar och dog i unga år. Samlingen inleds med några tidiga noveller, "The Raid" (1853), "The Woodfelling" (1855) och "Three Deaths" (1859), som utifrån Tolstojs erfarenheter av de krig som pågick i det exanderande Ryssland, kritiserar såväl den materialistiska godsägarklassen, som den naiva tron på hjältedåd, som bara leder till förtidig död. De som överlever är de som ser kriget som ett rent jobb. ett känslomässigt avtrubbande yrke. Krig och erövring som en obegriplig materiell sjukdom. "Three Deaths" är en kort betraktelse över hur tre personer av olika samhällsklass möter döden på olika sätt, med mer eller mindre acceptans. 

"Polikushka" (1869) är en lång hjärtskärande historia, om en fattig alkoholiserade 'hästdoktorn' (kvacksalvare) vars arbetsgivare, en mindre vetande överklassdam inte vill att han skall sändas ut som soldat. Historien innehåller ett väldigt schackrande över vilka som ska tvingas sändas till kriget, som ständigt pågår, man vill skicka 'uslingar' att bli av med, inte familjefäder i små hushåll, men snikenhet är ett problem, pengar korrumperar, det går att köpa sig fri, men få vill ställa upp. Polikushka får chansen att göra sin matmor en tjänst, hämta hem hennes pengar. Både Polikushka själv och vi läsare får en lång och orolig färd, som slutar i elände så klart. Och det gör ont i magen. 

Ivan Ilyich  i titelnovellen, trodde sig leva rättfärdigt, lyckönskar sig till sitt välpolerade liv, men inser inte att hans materiella ytlighet, utan värme och kärlek, gör hans liv meningslöst, en kopia av alla andra i hans samhällsklass. Men den välpolerade ytan får alltfler skavanker i brist på själslig intimitet. Så i honom börjar en böld växa, som blir allt större och smärtsammare, ju mer han  fokuserar på den. Livets meningslöshet, utan äkta kärlek och omtanke. Ivan som domare har försökt döma brott efter bokstavsregler och tyckt om sitt välordnade arbete, som gott som på räls. Men nu, i mitten av sitt liv, 41 år gammal, står han slutligen själv anklagad av sjukdomen, hans inre tomhet som biter sig allt aggressivare fast, och dömer honom till döden. Han vill förneka döden, men våndas in i det sista. Detta är den obehagligaste av historierna.

Samlingen avslutas med två noveller från tidigt 1900-tal, den korta 'After the Ball' (1903), som verkligen visar på dubbelmoralen inom en och samma person, den grånade patriarken som dansar en sentimental vals med sin undersköna dotter, och sedan går till tjänst i gryningen och ser till att låta piska en 'desertör' till döds. Här hårdnar verkligen samhällskritiken. Avskyn inför detta får berättaren att helt tappa sina känslor för den sköna dottern.

Och sist långnovellen 'The Forged Coupon', med sina kaosartade ringar på vattnet, från det 'lilla enkla bedrägeriet', skolpojken som med en '1:a' ökar checkens värde från 2 rubler till 12, och hur detta påverkar den ene efter den andra, som luras och vill freda sitt eget skinn, vilket leder till allt grövre brott. Novellen, skriven 1905, tycks visa oss en allmänt korrumperad samhällsmoral, redo at bädda för ryska revolutionen. 1905 var också året för det första försöket till revolution, när ryssarna gick man ur huse för att vädja till 'lillefar' tsaren, vädjade om bröd till de svältande, men motades bort med våld och blev desillusionerade. Kanske låg denna text alltför nära i tiden, och att det är därför den inte trycktes förrän 1912, två år efter Tolstojs död.

I novellen är det en nådeansökan som sänds till tsaren, nåd till massmördaren som omvänts till Kristus icke-våld. Tsaren lider som alla andra av en inre strid mellan sin plikt som förlåtande medmänniska, och sin officiella plikt som tsar, och det är inte Kristus som vinner. Del två av denna novell visar tydligt på Tolstojs tro på andlig omvändelse, som lösning. Att han hoppades på att den skulle sprida sig som ringar på vattnet, lika väl som brotten och eländet hade spritt sig. Hur än rätt han hade, så riskerar denna lösning att stå lite för nära 'falsk rättfärdighet', att fortsätta tro på dualiteten rätt/fel, och ändå inte riktigt tagit till sig medmänsklig kärlek på djupet. Vilket gör att novellen kan läsas som en moral-kaka. 

Det är svåra filosofiska frågor det här. Om man inte kan släppa hjärnans eviga dividerande, och bara ta till sig medmänskligheten, med likhet för alla.

Hjärtblad - Aino Trosell (2010)

Den förra roman jag läste av Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria, beskrev kvinnorna historia i hennes släkt under 1900-talet. I Hjärtblad har hon tagit ett steg bakåt och skildrar vandringskullornas liv under andra halvan av 1800-talet. Den utpräglat realistiska stilen, så långt från romantik man kan komma, känns igen även i denna. Stilen är närmast 'naturalistisk', vilket dessutom hade sin storhetstid just under den tidsperiod hon skildrar.

Huvudperson är Hulda, från Malung, en mycket driftig flicka, som vi får följa från missväxt och svält 1866-67. Hulda, som de flesta på den tiden, fick börja arbeta redan som barn. Huvuddelen av berättelsen rör sig under 1870-talet, Huldas arbetsliv under den tid vi idag skulle kalla 'tonår', men som då var ett hastigt påkommet vuxenliv. Ett mer eller mindre enahanda arbetsliv, som i sin naturalistiska stil kunde ha blivit långrandig med allt arbete och slit...

Om det inte vore för alla bihistorier, via karaktärernas strida ström av skvallerhistorier och andra mer eller mindre drastiska historier ur livet. Trosell infogar allt detta muntliga berättande på ett lysande sätt. Historier om död och olyckor och missär, och ett och anant skråck och skrömt, allt som människorna i bygden mött eller bara hört talas om.

Jag får en känsla av äkthet i dessa  berättelser, att Trosell måste ha inämtat just vad folk brukat berätta, på den tid radio och TV ännu inte existerade, och i en miljö där böcker var en lyx. Allt detta berättande, verkligt eller sagor, eller många gånger medvetna skräckhistorier, bräddar romanen till ett djupare intresse. En närvaro i den tid som då var, livet i den stora tystnaden, fylld av endast arbete.
Jag kan tänka mig att Trosell har samlat på gamla hörsägen, eller läst gamla tidningsnotiser, eller hur hon nu skapat dem. Men äkta känns det.

Romanen skildrar härmed också samhällsutvecklingen, som alltså börjar i skogsjordbrukstrakter, och länge förblir sådan, med bara folkskolan som en kil in av kunskap. Hulda blir också så pass vän med skolläraren, utskrattad på grund av sin ofärdiga kropp, som låter henne låna romaner. Och hon läser och börjar drömma. Hon förälskar sig och tror i det längsta på sin kärlek, trots alla svårigheter att hålla liv i den på distans, så som deras arbetsliv tilldrog sig, med ständigt kovallande och vagabonderande.

Men så hamnar Hulda i Stockholm i ett välbeställt hushåll, och som den arbetsamma kulla hon är, van att ta i sedan barnsben, får hon jobba nästan dygnet runt med ett otal arbetsuppgifter under deras vintersäsong i staden. Att hon sedan efter bara något år mirakulöst avancerar till husfru, redan innan hon lämnat tonåren, känns inte längre lika realistiskt. Inte heller att hon snart också blir gift med 'Herrn' (efter en tid som älskarinna), sedan hans hustru, medelklasskvinnan som aldrig fått lära sig laga mat eller sköta några tyngre sysslor.

Denna stora omvälvningen i Huldas liv kommer 1879, samtidigt som Eldkvarn brann på Kungsholmen. Trosell har plötsligt lämnat den kullornas värld hon är så insatt i, coh velat vidga romanen, med en mer pramatisk skildring av den större samhällsutvecklingen, med 1880-talets feminism och socialdemokratiska framväxt. Men eftersom det inte är huvudtonvikten i romanen, fördjupas den inte heller tillräckligt, utan romanen känns plötsligt splittrad.

Hulda blir olycklig i staden, instängd i hemmet, under 1880-talet, utan meningsfullt arbete. En romantisk verklighetsfrånvänd historia blir den dock aldrig. Men kortfattat beskrivet.

Och en än mer kortfattad slutkläm, blir det när Hulda så lämnar Stockholm och maken (som redan funnit en ny älskarinna att roa sig med), för att börja arbeta inom Wilhelmina Skoghs framväxande hotell-imperium. Henne kan man läsa om på wikipedia, återigen något som bottnar i verkliga förhållanden, och vilket också låter Hulda återvända till Dalarna, låter henne kavla upp ärmarna och vara med att bygga upp det nya Sverige, med tåg och hotell och så småningom industrier.

Tine - Herman Bang (1889)

En dansk klassiker, som i den upplaga jag har från 1976, är vackert illustrerad av Svend Otto S. Är det någon som tar sig tid att illustrera romaner idag? Förordet oroar sig för att Herman Bang skall glömmas bort. Men har man väl läst Tine, är det svårt att glömma såväl henne som Herman Bang.

Claude Monet, pionjär inom impressionistiskt måleri, uppfattade sin konststil också i Herman Bangs roman. "Den enda impressionistiska roman jag känner till", sa Monet. En tavla av Monet ger ett färgmässigt realistiskt helhetsintryck - på håll - men ju närmare man granskar, desto mer splittrad blir bilden i en mängd olika färgklickar och penseldrag.

När jag börjar läsa Herman Bangs text, är det splittringen som först slår mig. Utan några som helst beskrivningar eller förklaringar rör sig en mängd personer och levererar korta, vardagliga repliker sinsemellan. Vardagen pågår, och det är mycket filmiskt, bildrikt. Detta flera år innan de allra första rörliga filmbilderna skapats. Men i Herman Bangs huvud rör sig Tine och hennes omgivning. Bang låter oss kika in i denna laterna magica, fylld av rörelser. Men förklara vill han inte, bara visa.

Vi ser karaktärerna, hur deras kroppar rör sig, och hör deras ord, som ofta är få. I synnerhet Tine själv säger inte ett ord för mycket. Och inte förrän mot slutet, smyger Bang in några korta öppet redovisade tankar, så att läsaren inte ska missa vilka insikter som drabbar huvudpersonerna. Men innan dess har jag tvingats läsa texten med vidöppet sinne, leta efter tecken på vem som kan vara släkt med vem, söka efter betydelser och undra hur allt hänger ihop.

Efter sista sidan vill jag genast börja om från början - och gör det. Nu känns texten inte längre splittrad. Nu vet jag vem som är vem och hur saker hänger ihop. Jag har flyttat in och lärt känna karaktärerna - inte inifrån, på djupet, utan mer utifrån, som en av grannarna som 'tror sig förstå' utifrån vad vi sett och upplevt gemensamt.

Tine är ännu ett av det sena 1800-talets tragiska kvinnoporträtt. Inte så att jag förstår varför även denna historia måste sluta med självmord. Alldeles för många författare tycks ha saknat andra utvägar för kvinnor i den tidens patriarkala samhällsklimat. Men det som gör den annorlunda är Herman Bangs sätt att helt osentimentalt, okommenterat, visa fram det han ser. Så det blir aldrig melodramatiskt, det blir en sorts 'naturalistisk' realism.

Romanens historiska ram är dansk-tyska kriget 1864, då Danmarks kung, genom nederlaget vid Dybböls skansar 18 april, förlorade hertigdömet Slesvig, ett gränsområde på södra Jylland med blandad dansk och tysk befolkning. Bismarck jobbade på sitt projekt att ena alla tysktalande områden under Preussens krona. Danmark återfick norra Slesvig först efter första världskriget 1920.

Herman Bang ivrade inte i någon riktning, utan åskådliggör krigets negativa inverkan, inte genom att slagfälten, utan genom pigan Tines vardag. Först avskedet när jägmästarens fru och barn flyr sitt hem i område som riskerar att invaderas. Tine måste stanna och ta hand om huset. Soldater tågar förbi, trakteras, på jakt efter 'äran'. Men återvänder sedan, sårade och döda, tillsammans med mängder av civila flyktingar, som söker skydd. Smutsen invaderar det tidigare så ståtliga jägmästarhemmet. Allt förfaller. Uppgivenheten breder ut sig. Några få pigor kan inte hålla stånd ...

Och som prosten undvikande uttrycker det, förlägen efter Tines självmord:
   "... även kvinnorna har Gud givit en prövningens tid ... en riktigt mödosam tid."

Tine suktade efter kärlek, mitt i kaoset. Men krig är ingen frisk jordmån. Madam  Henrichsen, som äger traktens krog suckar uppgivet efter Tines död, "Ja, hon var det friska trädet ..."

Inte ens det friska överlever. Kvinnornas medlidande gör dem till lättfångade byten. Tine inser slutligen själv att hon blev ett tidsfördriv i krigskaoset. Möjligen kan man se detta symboliskt, Tine som det förödda, övergivna danska landskapet, nedsmutsad och övergiven - inte i första hand av Preussen - utan av Danmark själv.

Thérèse Raquin - Émile Zola (1867)

Naturalismens frontfigur, Émile Zola, fick sitt genombrott som 27-åring med romanen Thérèse Raquin. Romanen skildrar ett äktenskapsbrott, där en kvinna och hennes älskare enas om att mörda hennes make. Att de genomför mordet, leder dock inte till den eftertraktade lycka paret hoppats på.

En riktigt obehaglig historia. Människor som djur, slavar under såväl kropp som psyke, för att inte tala om sin omgivning, helt oförmögna att ta kontroll över sina egna liv. Med andra ord ett sorts psykologiskt drama.

När jag läser den associerar jag i första hand till 1800-talets populärlitteratur, dvs spökhistorier och den nyskapade kriminalromanen. Zolas roman saknar visserligen detektiv, paret kommer aldrig att avslöjas, men brottet befinner sig hela tiden i centrum, liksom dess psykologiska konsekvenser. Edgar Allan Poe skrev sin första deckarhistoria (världens första mästerdetektiv) år 1841, men skrev huvudsakligen skräckhistorier med övernaturliga inslag. Hos Zola kan man säga att den döde spökar, om än bara i de skyldigas psyke.  

Den sunkiga miljön i Thérèse Raquin, den trånga mörka bakgatan, den dammiga lilla butiken där bara de fattigaste arbetare kan tänkas göra inköp, får mig att tänka på Eugène Sue's följetong Paris mysterier (1842-43), som utforskar misären i den dekadenta storstaden. Detta var Paris före prefekt Haussmanns radikala ombyggnationer 1852-70, då 20.000 gamla hus i trånga gränder revs för att lämna plats åt breda boulevarder med eleganta bostäder och affärsfastigheter åt överklassen. Känslan av denna äldre misär är tydlig i Zolas roman.

Zola sägs ha beundrat sina realistiska föregångare - man brukar nämna Stendhal, Balzac, Flaubert - men han måste naturligtvis ha varit lika bevandrad i populärlitteraturen, som gottade sig i sensationslystnad. Zolas strävan var att driva realismen än längre, skapa en 'Naturalism'. Redan i andra upplagan av Thérèse Raquin, 1868, definierar han sin roman som en fallstudie, där huvudpersonerna lagts på obduktionsbordet.

Zola vill att även författare skall betraktas som vetenskapsmän. Romantexten ska inte bara iaktta karaktärerna, de skall utsättas för experiment, och då får författaren inte skygga för några obehagligheter. I Thérèse Raquin beskrev Zola de erotiska förvecklingarna på ett nytt ohöljt sätt, vilket väckte våldsamt rabalder och förlänade honom stor uppmärksamhet.

Zolas eftersträvade 'vetenskaplighet' måste naturligtvis tas med en rejäl portion salt. Fiktion är inte fakta - Zolas 'experiment' tilldrar sig i hans eget psyke. Darwins evolutionsteorier var högsta mode för dagen. Inspirerad av naturvetenskap och medicinsk forskning, ville Zola påvisa lika orubbliga naturlagar för mänskliga karaktärer, som gravitation med fler naturlagar för universum. Romanens karaktärer förlorar sin vilja inför naturens övermäktiga 'krafter', blir slavar under köttet.

Att Thérèse och hennes älskare Laurent efter mordet härjas av en gnagande ångest är naturligtvis fullt troligt, likaså att deras köttsliga passion övergår i hat. Men jag köper inte författarens 'genomförande', tror inte på den mer än tidens typiska skräckhistorier. Att den dödes mor, svärmodern, förlamats efter en stroke är troligt, men inte att hon överlever 'som en död' utan mer omvårdnad än den som beskrivs, Men visst är det dramatiskt att hon sitter förlamad och stum, när sanningen spelas upp inför henne genom de grälande ångerfulla kontrahenterna. Och nog är slutet rent överdrivet Shakesperianskt dramatiskt, när de för att göra slut på sitt elände, båda samtidigt får idén att mörda varann, och också gör det - hjälper till att mörda varann.

Den psykologiska insikten hade ännu inte växt fram. Naturvetenskaperna stod ännu i centrum. Marx och Engels utvecklade dock för fullt sina tankar kring den sociala evolutionen, och vilka mekanismer som tycktes determinera den. Men vill jag njuta en överlägsen psykologisk insikt, då får jag återgå till Amalie Skram på 1880-talet. Och hon låg trots allt årtionden före Freud. .

Zola kommer naturligtvis att utvecklas senare, genom sin stora romanserie om släkterna Rougon och Macquart, som vill ge ett tvärsnitt genom hela det franska samhällets olika grupperingar. Alla hans detaljerade iakttagelser och omsorgsfulla förstudier för en rik fond av fakta. Dock var ju problemet som vid all 'vetenskap' - de svar man får, speglar vilka frågor man ställt.

Och vid den tiden önskade man bevisa att ärftliga faktorer styrde människors handlingar. Visa att människor var offer för en tragisk ödesbundenhet. Inga lyckliga slut i sikte...

Spelaren - Fjodor Dostojevskij (1866)

Dostojevskij stora romaner måste man ha gott om tid att läsa, låta sig sjunka in. Det var många år sedan jag läste dem och inte blir det någon omläsning denna sommar. Däremot hittade jag hans kortroman Spelaren, som utkom 1866, samma år som han inledde sina mästerverk i tegelstensformat med Brott och straff, följt av Onda Andar, Idioten och Bröderna Karamasov.

Spelaren : ur en ung mans dagbok, är en riktig liten pärla, lite spefult humoristisk, i synnerhet vad gäller beskrivningen av 'farmor'. Det roar mig också att den kurort historien tilldrar sig på, heter Rulettenburg, även det en cynism eftersom roulett-spelet drar till sig och förgiftar människorna mer än vad orten kan erbjuda på det hälsobringande området.

Historien berättas i jagform, i ett febrigt irrande tilltal, som åskådliggör den feber speldjävulens sprider omkring sig. Tydligen skrev Dostojevskij utifrån delvis egen erfarenhet, vad gäller spelberoendet. Spelaren skrevs alltså redan 1866, vilket ger mig en känsla av modernitet, vad gäller både tema och framställning.

Å andra sidan stör jag mig på alla 'halvkvädna visor', dvs allt hysch-hysch runt sex och moral. Att inget inomt detta område uttalas i ord. Vad samtida läsare antagligen 'tog för givet', vägrar jag ta för givet. Mänskliga relationer är komplicerade, möjligt mångfacetterade. Men vi befinner oss mitt under 1800-talet, då äktenskap alltid var ett socialt arrangemang, ett sätt att köpa sig en social ställning, och detta legitimerades genom att tiga och hysch-hyscha kring alla andra mänskliga behov och känslor.

På kurorten befinner sig sysslolös adel från olika länder - ryssar, polacker, tyskar, fransmän, en engelsman - alla som karikatyrer av sin 'nationalart' i en tid då överklassen närmade sig sin undergång, i avsaknad av livsuppgift. Endast engelsmannen är behärskad och innehavare av inkomstbringade 'samhällsroll'. Övriga försöker leva av varann. Polackerna, som saknar eget land sedan Polen delats mellan Ryssland, Preussen och Habsburg, river och sliter och frösöker skäla de dom kan från de rikas spelbord. Ryssarna har gott om land att leva av, men åker hellre utomlands och flirtar med västeuropeisk kultur, trots att den är omoralisk och på väg mot sin egen undergång. Fransmännen tror sig vara förmer än andra, glider på gamla lagrar som kulturnation, trots att denna sedan länge avsatts av den stora revolutionen.

Man får nog säga att detta är en psykologiskt insiktsfull kritik av överklassen.

Little Big Man - Thomas Berger (1964)

När jag var barn var den största film-snackisen Little Big Man med Dustin Hoffman i huvudrollen. Jag fick nog inte se den när den var helt ny, men den gick länge och jag minns att där fanns både humor och dramatik. Men jag hade ingen aning om att det var en bok. Jag är så glad att Karneval förlag satsade på en svensk återutgivning 2010.

Detta är en stor läsupplevelse, en roman med stor insiktfullhet, från gräsrotsnivå. Det som skildras är den amerikanska västern åren 1852-1876, med huvudpersonen Jack Crabbs skiftande livsöden, som gör att han delar både den indianska och den vita kulturens skiftande öden, och i synnerhet de nomadiserande prärieindianernas, där han bland cheyennerna får namnet Little Big Man, och deras sista kraftansträngning att besegra general Custer vid Little Big Horn.

Ändå är detta inte främst en krigs- och stridsskildring, utan en Jag-berättelse av Jack Crabb, som tycks berätta sitt livs historia bakom ett klart och tydligt poker-face, som bara nästan döljer en cynisk glimt-i-ögat.
En mycket personlig röst (som bitvis verkligen har Dustin Hoffmans lite torra röst). Hur än frustrerat hatisk han kan bli på mänsklig dumhet oavsett kultur, så ebbar den i allmänhet ut. Jack hyser en mänsklig motvilja mot våld och tycks hela tiden hamna på förlorarens sida, hos cheyennerna när Custer slår dem 1868, och sedan vid Custers sida när denne går under vid Little Big Horn. Det är kända händelser ur vilda västerns historia, och där finns kända indianer, liksom revolvermän som Wyatt Earp och Wild Bill Hickok. Men den stora behållning är känslan att få krypa in under huden på människorna och känna av stämningen. Den man inte kan få i någon historiebok med enbart fakta.

Trots att Jack Crabb tycks opolitisk och aldrig verkligen väljer 'sida'. Inget folk, oavsett kultur, är enbart god eller ond, och indianerna absolut inte skildras som några 'ädla vildar', så är det ändå indianerna som visar upp den mest oförstört mänskliga sidan. De Vita tycks hela tiden blåögt sträva efter en 'Vision'. En gammal indianhövding förklarar att de vitas rätlinjiga, fyrkantiga liv, med sällsamma trosläror som kräver allt eller intet, "gör dem högst envisa" (s.466). Medan de Röda för mig stiger fram som 'Reality', vilket den gamle indianen hänför till livets cirkelgång, där kampen är nöjet, där balansen är att de båda sidorna vinner varannan gång, delar på vinster och förluster. Då först uppskattar de varandra.

Nyckelmeningen för mig, är beskrivningen av indianernas blick, s. 428, som tycks säga:
"att det inte är mycket ens en vänligt sinnad indian kan göra åt vita människor"

Peer Gynt - Henrik Ibsen (1867)

Tänkte ta tag i Ibsen, som jag skaffat i Östergrens nyöversättning. Hans 1880-tals realistiska nutidsdramer som "satte problem under debatt" kan ingen bortse ifrån, men sitt stora genombrott fick Ibsen drygt tio år tidigare i en helt annan stil, med sina läsdramer Brand (1866) och Peer Gynt (1867) - efter att i nära tjugo år ha brödskrivit komedier och historiska dramer, vilket drog mest publik under 1850- och 1860-talen. Läsdramat Peer Gynt blev en så pass stor succé att den trots allt sattes upp på scenen och då tonsatt av Grieg.  

För mig har Peer Gynt hittills varit Griegs musik, inte minst I bergakungens sal och Solveigs sång. Alltså började jag läsa med stor nyfikenhet och fann att det är ett mycket lättflytande versdrama (i Lars Forssells översättning),  ett fantasiartat sagospel, där Ibsen hämtat huvudpersonen från norska folksagor. En lat och skrytsam storljugare och äventyrare. Trots att både troll, den onde och hinsides väsen ingår i rolllistan och dialogen är skriven på vers, känns helhetsintrycket vardaglig genom sitt realistiska språk. Jag kan se Peer Gynt som en antihjälte ungefär som Moll Flanders, varken ängel eller nattsvart brottsling, men med en ihärdigt positiv framåthanda, uppstår problem försöker han vinna lite tid i hopp om att allt ska ordna sig. Båda tycks ha den puritanske Guden över sig, "Mäster" som Ibsen skriver, som har en "plan" för ens liv som man borde ana sig till och försöka leva därefter. Men livet och världen drar hela tiden iväg dem, då det som styr är liberalismens tro på att "var och en är sin egen lyckas smed".

Moll Flanders styrdes visserligen helt av de svårigheter den individualistiska ekonomin ställde upp för sin tids kvinnor, problem som är lika stora nu på 1800-talet. Peer Gynt är dock man och  kan ge sig ut i världen och prova sin lycka som äventyrare. Han förför kvinnor, gräver efter guld, finner det, men förlorar lika mycket. Men i hembyn på fjället sitter Solveig hela livet och väntar och trånar. Likt en jungfru Maria räddar hon hans själ, genom att vänta ut honom och hans oförstånd. Det slutet tycka jag kälnns väl lättköpta ... och typiskt 1800-tal?

Att antihjälte-temat är en satir över Ibsens samtid och nationalromantiken, det förstår jag. Att texten är full av referenser till annan tidigare litteratur, kan jag tänka mig, även om jag inte sitter inne med insikter i den vägen. Helt klart är Peer Gynt betydligt osäkrare än Moll Flanders, över meningen med livet. Peer försöker lyda den individualistiska maximen att vara trogen sig själv. Och luras först att tolka det som trollen, "att var sig själv nog", men det är en trollens omänskliga egoism, får vi veta. Den rätta inställningen vore att offra sig själv, så som Solveig gör. Defoes 'utilism' är inte längre lika renodlad.

Ibsen verkar inte begrunda det ojämlika i att kvinnan Solveig offrar sig för den egoistiske Peer. Att Ibsen lämnade Norge 1864 och höll sig därifrån i 27 år, lär ha varit en reaktion på normännens 'egoism', när de inte ställde upp för Danmark under dansk-tyska kriget detta år. Denna Ibsens egensinniga upprorslusta, är väl en parallell till det som driver Peer Gynt framåt?

1916 fick Verner von Heidenstam nobelpriset, med Nobelkommiténs prismotivering att han var "målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet". Delvis gjorde det första världskriget, som då var inne i en mycket tröstlös fas, att man vände sig inåt mot det nordiska. Heidenstam var en av tidens stora kändisar, som med sina debutdikter 1888 blivit känd som förnyare av det litterära klimatet, den Nittiotalism, som bröt mot den realistiska Åttiotalismen.

1916 var Ibsen död sedan tio år. Norrmanen Björnstierne Björnson tog emot nobelpriset 1903 och man har sagt att han vann framför Ibsen för att han var mer utåtriktat och mindre kritisk. Det är möjligt. Men redan 1901 var Ibsen förlamad efter flera slaganfall, och skulle säkert haft svårt att ta emot det pris han så väl förtjänade.  

NP 1913 - Rabindranath Tagore

1913 års Litteraturpris gick till indiern Tagore (1861-1941) för "hans dikters djup och höga syftning" samt "skönhet och friskhet". Han skrev på modersmålet bengali, men översatte med tiden själv många av sina verk till engelska, vilket snabbt spred hans rykte över världen och gjorde honom till nobelpriskandidat. Nobelkommitén tar till och med upp hans översättningar i sin prismotivering.
Tagore var först och främst poet, men skrev även skådespel, romaner, noveller, essäer, förutom att teckna, måla och komponera sånger. Han hade många bröder som sysslade med musik och teater och fadern var aktiv inom en religiös rörelse, som under 1800-talet önskade reformera Hinduismen, för att bli av med vidskeplser och återvända till den ursprungliga monoteism, som de uttydde ur Upanishaderna. Rabindranath Tagores uppväxt som yngste son i den miljön måste ha varit en ypperlig grogrund för hans egna estetiska, etiska och filosofiska funderingar. När han i mogen ålder även fick ta över skötseln av familjens egendom, och kom vid kontakten lantarbetarnas vardag, började han också intressera sig för sociala reformer och Indiens självständighet. Han diskuterade med Gandhi, mötte Einstein och korresponderade med Tolstoj.

Mitt folkbibliotek har en av Tagores novellsamlingar, Mashi och andra berättelser (1918), översatt till svenska 1920. Den innehåller fjorton ganska korta berättelser, som får mig att ömsom sniffa på ytan och emellanåt sjunka in i den flertusenåriga komplexa indiska kulturen, på en gång myllrande av folk och ändå stilla, med många nära relationer och ändå osynliga avstånd som skiljer individerna åt - allt så helt igenom mänskligt.

Jag känner hans psykologiska och själsliga insikter som äkta levande. Han skriver att trasiga föremål kan lagas, brottytan sättas ihop. Men när två människor skilts åt en tid, kan de aldrig återförenas på samma ställe och samma tid, "ty själen är ett levande ting och den växer och förändrar sig från det ena ögonblicket ill det andra." (s.96)

Relationer förändras, av omständighet eller andra relationer. Bedrägerier uppdagas, ofta självbedrägerier. Känslor som inte besvaras, trots hängivenheten, aningslöst, känslors flyktighet, ungdomligt oförstånd. "Ack, vad människohjärtat är dåraktigt!" (s.128)

Eller som oundvikliga livsöden. Det är något bitterljuvt över läsandet, utan att Tagore någonsin blir sentimental. Stänk av klarsynt humor, men med eftersmak av bearbetad sorg.

Startskottet till Tagores världsvida berömmelse kom när hans Gitanjali, utgiven 1910 på bengali, av författaren 1912 omvandlades till engelsk prosapoem, Song Offerings, med ett hänryckt förord av den irländske poet WB Yeats (även han med tiden nobelpristagare). Även om utgåvorna delvis skiljer sig till innehållet (tillägg resp. strykningar), så blev i ett slag Tagores själsliga allegorier erkända som universella sanningar.

Den engelska versionen är så poetiskt allegoriskt att jag associera till "Höga Visan", även om Tagore sällan rör sig i bröllops-metaforen utan i en mer rättfram hänförelse inför själen och världsanden, men även i brottningsmatcher på ett mer psykologiskt plan, med det egna inre jagets motsträvighet. Dessa prosadikter är tidlösa och texter att läsa om i meditativa stunder.

Intresserad som jag alltid är av människors barndomsminnen, har jag läst även hans sista skrift Chhelebela från 1940, i engelsk översättning kallad Boyhood Days. Amartya Sen förklarar dock i sitt förord att bengali gjorde sig av med genusbestämningar redan för 700 år sedan, och inte längre skiljer på pojkar och flickor, varför det kanske vore mer rättvisande att översättas "Barndom".

Man får veta att Tagore aldrig passade in i vanliga skolsystem, utan undervisades i hemmet, mest av sina äldre bröder. Han nämner i förbifarten ett skelett som fanns i deras hem, antagligen samma som finns med i en av hans noveller, "Skelettet", som sägs ingå i pojkarnas undervisningsmaterial. Tagore vande sig med skelettet som en naturlig företeelse, medan novellen fantiserar vidare med att skelettets ande, som aldrig tycks ha fått ro, återkommer och berättar om sitt livs kärlekstragedi - om det är fantasier eller sanning får vi aldrig veta.

Tagores barndom förflöt alltså på 1860-70-talen och han poängterar flera gånger lugnet som rådde, den totala stressbefrielsen jämfört med vårt moderna samhälle, och så mycket närmare naturen, med så mycket fler blommor och växter och hemgjorda beredningar av allt vad vi idag och alltså redan på Tagores 1930-tal köptes färdigt i affärer. Det som förvånar mig är hur han beskriver kvinnornas kläder och tillbakadragenhet. Sari beskrivs som ett modernt och fritt plagg, som man då ännu inte börjat använda, utan att kvinnorna gick insvepta i något som på mig låter som burka. I barndomen kände Tagore det som om kvinnorna gick omkring insvepta som 'kistor/gravar'. Familjen var hinduisk, ändå associerar jag detta till islamiska burka. Ändå ligger Bengalen i den östra delen av indiska halvön... undrar hur allt hänger ihop?

Tagore gick så långt i sina funderingar kring det bristande skolsystemet att han 1901 grundade en egen experimentskola, som skulle blanda tranditionella indiska ashram-metoder med mer västerländska metoder. All undervisning bedrevs utomhus under trädkronorna, ledordet var frihet. Även kristna lärare ingick. Skolan utvecklades till universitet 1921, och blev viktigt för återupplivandet av indisk konst, kultur och filosofi.

Jules Verne - Resa till jordens medelpunkt (1864)

Av Jules Verne läste jag Jorden runt på 80 dagar flera gånger när jag var yngre och en gång högt för min dotter. En kul äventyrsroman från 1800-talet. Men så är han ju även skapare av science-fiction genren, den framtidspositiva, till skillnad från HG Wells mer samhällskritiska variant. Jag har läst mer 'om' Jules Verne, än 'av', kan man säga.

Idén med att resa till jordens mittpunkt har jag alltid funnit suspekt, eftersom min egen bild av jorden inre är magmafylld. Men så såg jag en amerikansk film för någon månad sedan, som adapterat boken till nutid, med Brendan Fraser som den småknäppe vetenskapsmannen. Då blev jag naturligtvis sugen på att läsa boken och se vad som skiljer sig. Biblioteket hade den endast på franska, Voyage au centre de la terre (1864), men språket är inte svårt utan populärt enkelt även för den som inte har uppdaterat sin franska på ett tag.

Professorn i filmens nutid heter Anderson, enklare än bokens Lidenbrock (från Hamburg) vars namn jag i olika omnämningar av bok och film sett förvanskat till både Lieden- och Linden-. Båda varianterna låter ju mer tyska, så jag kan förstå misstaget. Bokens story är väl inte så upphetsande för dagens läsare, men vissa saker fann jag mycket roande. T ex att professorn på 1860-talet vandrat in i ett tyskt antikvariat och funnit ett handskrivet manuskript av "Snorre Turlesons (!) Heims-Kringla" - i runskrift! Och ur denna faller ett löst blad med ett kryptogram, också i runskrift, skrivit av en alkemist, Arne Saknussemm, som reste in i jordens innandöme på 1500-talet. Så icke trovärdigt, men roande, startar resan.

Filmen har en ung tjej som guide ner i vulkanen. I boken är det en roande fördomsfull bild av en storvuxen, iskall islänning, dvs helt utan rädsla och mycket fåordig. Han sägs tala danska med dem, som professor Lidenbrock naturligtvis behärskar obehindrat. Det roar mig därför oerhört att boken, mitt i all franska, stoppat in en mängd enstaviga s.k. danska uttalanden. I mina ögon är det dock ett svenskt lexikon Jules Verne fått tag på. När guiden vill skynda på dem och säger "Hastigt, hastigt!" kan jag tänka mig att Verne slog upp motsvarigheten till franskans "Vite, vite!" Hastigt låter inte danskt i mina ögon, och på svenska känns hastigt för trögt om man vill få någon att skynda sig, t ex vore "Fort!" eller "Skynda!" bättre. Men roande är det i allra högsta grad för en språknörd som mig. Andra saker som gör att det låter svenskt för mig är 'Tänder', som alltså har ett svenskt ä, inte ett danskt, och siffran "tva", som väl har tappat sin svenska å-ring, som inte låter danskt. Jag som svensk läser och förstår islänningens ord obehindrat.

På 1700-talet började man uppmärksamma fossiler, även från havet, högt upp i alper och andra bergskedjor, vilket satte igång många människors fantasi. Inte minst tycks Syndafloden ha bevisats, med fisk så högt upp på land. Professor Lidenbrock är 'geolog', intresserad av fossiler, och finner även spår av en 'antedeluvial' människa där nere i underjorden, alltså från tiden före Översvämningen. Darwins teorier var fortfarnade nya och inte inkorporerade. Men det allra mest fantastiska är den underjordiska vattenvärlden, som i synnerhet på film gör berättelsen till mer Fantasy än Science fiction. En värld av dinosaurier och gigantiska svampar. Och det gigantiska inre havet, där allt i filmen tycks få ljus av en inre magma-sol, eller vad? Händelserna i filmen går naturligtvis snabbt. Brendan Fraser ser lika slätrakad ut hela filmen igenom. I boken är Verne noga med trovärdigheten och låter dem lägga sig ner på klippan i de inre vulkangångarna och sova regelbundet varje 'natt'. Och när de väl kommer upp till jordytan har det gått 2-3 månader (återstoende proviant hade just spolats bort!, hur de nu lyckades bära övrig mat dittills? Jag bär hem ny mat till tre personer varje dag - och det är tungt). De kommer alltså upp på jordytan med långt skägg och trasiga kläder som om de varit skeppsbrutna en längre tid. Filmen spelar naturligtvis mer på fantasy och action, än trovärdighet.

Igårkväll gick den animerade "Ice-Age 3" på TV. Alltid lika rolig tycker jag. För att förnya sig lekte även denna med idén om en underjordisk, eller snarare 'under-isen' värld, där dinosaurierna överlevt i sin djungelvärld, skild från vår. 66 miljoner år efter ditt eget massutdöende! En fantasi som aldrig släpper taget om oss...

NP 1909 - Selma Lagerlöf

1909 års Nobelpris i litteratur gick till Selma Lagerlöf, 1858-1940, såväl den första kvinnan som den första svensk att få priset. Motivering:  "på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning"

Länge var hon en av de internationellt mest kända svenska författarna. Inte minst via Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - vilket kan kännas lite underligt, att en läsebok i svensk geografi för folkskolan blev en kolossal framgång i hela världen och än idag utkommer i nya upplagor världen över. Den ena nobelpristagaren efter den andra minns Nils Holgersson från sin barndom.

Hon antog utmaningen för att den var svår. Idé till lösning fick hon genom att läsa en annan nobelpristagare, Kipling, dvs att låta huvudpersonen vara en odåga till pojke, men med förmågan att tala med djur. Hos Lagerlöf ligger det trolldom bakom, en tomtes förbannelse som pojken får som straff, att förvandlas till pyssling och bli en del av den djurvärld han hittills plågat. Nu blir han minst och svagast, men djuren hjälper honom och lär honom mer om etik och moral än tomten kunnat ana. Så mycket att förtrollningen hävs.

Jag läste aldrig Nils Holgersson som barn, även om det ända till 1960-talet fanns lärare som använde den som högläsning, men hittade nyligen ett fint begagnat exemplar hos Myrorna och har läst den med behållning.

Selma har inte alltid uppskattats. Hennes höga litterära målsättningar, med symboler, bihandlingar, uppbyggnader med en hel avslutad historia inom varje kapitel som sedan bildar den totala helheten, var  uppgifter hon ålade sig själv - men gick länge många läsare förbi. Varför antog min mor, som aldrig läst Selma, att hon skrev torrt och långtråkigt? Negativt prat i hennes generation, varför? Inget jag läst av Selma Lagerlöf stämmer med den bilden. 

Ta debuten, Gösta Berlings saga, en fullständigt förförande passion. Jag fortsatte med Kejsaren av Portugallien. Jerusalem. Löwensköldska ringen. Charlotte Löwensköld. Anna Svärd. Alla känslomässigt gripande. Tidigt inser man hennes förkärlek för spökhistorier. Jag kan undra om det var just spökerierna som under 1900-talets torra skepticism fick eftervärlden att titta snett? Men den trångsyntheten har inte bestått. Litteraturvetaren Vivi Edström har skrivit en introduktion till Selma och hennes verk som fördjupar förståelsen.

2008 är det 150 år sedan Selma Lagerlöf föddes och 2009 blir det 100 år sedan hon fick nobelpriset. Trots hennes texters intrikata uppbyggnad, hör hon även till de folkligt lättlästa nobelpristagarna. Sent omsider upptäckte jag hennes Mårbackasvit - minnen från barndomen - som ger intressanta tidsbilder. Rekommenderas varmt. - Mårbacka (1922) - Ett Barns memoarer (1930) - Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (1a uppl. 1932).

I Mårbacka, om Selmas barndomshem, skymtar hon som ett av de yngsta barnen, drabbad av barnförlamning. Hon blir visserligen bättre, men haltar resten av livet. Boken är huvudsakligen en beskrivning av miljön, människor och gårdar i hennes hemtrakter i Värmland. En mycket intressant tidsbild, från ca 1858-1866, samt tillbakablickar i släkten. Ett Barns memoarer fortsätter i samma stil ca 1866-1872, nu med Selma själv i skolåldern och därför mer närvarande, om än aldrig i centrum. I skola går inte Selma, hon och systrarna fick en ung kvinnlig släkting som guvernant - så sysselsattes mindre bemedlade kvinnor som inte funnit lämpligt giftermål, för att tjäna ihop till brödfödan genom att undervisa andra flickor.

Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf beskriver hennes vistelse i Stockholm januari-maj 1873. Hennes andra vistelse i huvudstaden, för att få regelbunden sjukgymnastik varje dag. Första gången var hon 9 år. Nu är hon 14 år och skriver dagbok för första gången. Selma kliver fram mycket levande. Med tonåringens hudnära känslor. Osäkerheten, som inte blir mindre av att omgivningen tycker att hon är dum och hopplös, tråkigt tyst. I all 'välmening' förklarar man för henne att hon skulle bli betydligt mer omtyckt om hon kunde vara pratsamt gladare. Vilket naturligtvis inte lättar upp tunghäftan. Nej, hjälpt blev hon av att möta främmande människor, utan förutfattade meningar, som ser den intressanta flicka hon är.

Dagboken blev Selmas sist utgivna bok. Jag upplever den som mycket äkta, som om utarbetad efter en autentisk dagbok. Men så ligger det inte till. Selma var en mycket skicklig stilist, som medvetet bygger upp denna känsla hos läsaren, förklarar Vivi Edström. Många blev lurade - och det var meningen! Själv tänkte jag på språket, t ex en aning ogrammatiska detaljer, 'barnspråk' ... eller kanske dialektalt? Slutavsnittet föreföll mig lite påklistrat. Stockholmsvistelsen är nästan slut. Hon har läst igenom sin egen dagbok och inser att det är mycket hon utelämnat. Plötsligt berättar hon mycket kortfattat om allt hon gjort i staden: teater, släktbesök, promenader till sevärdheter. Saker som tidigare inte varit viktiga nog att ödsla tid på att skriva ner. Men som nu känns fel att utelämna. Selma har medvetet ställt upp det så, med ungdomens nyckfullhet. 14-årigen som först bara skriver ner det som ligger närmast hennes egna känslor.

Apropå språket, finner jag en detalj alldeles bedårande. För mig blir det sinnebilden av 14-åringen 1873. Eller var det vanligt språk på 1870-talet? Jag tänker på de dubbla konjunktionerna: ... när som ... Idag skriver vi aldrig som efter när, som inleder en bisats. '... när (som) vi kom in efter promenaden.' Är detta den unga Selmas eget sätt att tala (eller dialektalt för Värmland?).

Ett litet citat om faster Lovisa i slutet av boken: "Det var inte nog med att hon var vacker, utan jag kände, att hon förde med sig så mycket kärt. Det är väl dumt att säga det, men jag tyckte, att hon förde med sig hela Mårbacka. Hon hade så mjuka kinder och så snälla ögon och så små, feta händer. Hon kunde inte vara kommen från något annat ställe i världen. Det syntes, att hon var från Mårbacka. Hon var ju så snäll, att hon aldrig kunde bli ond, och hon gjorde sig aldrig bekymmer för något svårt eller allvarsamt, utan bara för småsaker. Och hon visste ingenting om elakhet eller hårdhet eller om allt det farliga och grymma, som man kunde råka ut för i en stor stad som Stockholm. Hon var bara ett Mårbackabarn och ingenting annat, ett gammalt, snällt Mårbackabarn. Och ett Mårbackabarn var ju jag också, fastän jag inte på långt när var så snäll som faster."

Just så uppväcker Selma den positiva bilden av Mårbacka, drömmen om hemmet, som familjen förlorat, men som hon själv arbetade på att köpa tillbaka och bygga upp igen. Och lyckades med tack vare sina författarinkomster. Här kommer den in i Stockholmslägenheten som en varm vårvind, och Selma längtar genast hem igen. Så som hon gjorde i verkligheten många år, innan hon uppnådde sitt mål.

Alla böcker av Selma Lagerlöf rekommenderas!
En bok för Allas Nobeller, innehåller hennes barndomsminne: Julklappsboken. Ett helt bedårande julminne, om hur familjen retade henne genom att ge henne mängder av sygrejor - hon avskydde att sy - och fick vänta alldeles till hon nästan hade gett upp hoppet, innan hon fick det hon önskade sig mest av allt - en bok. Och trots att boken är på franska, och hon ännu inte kan läsa franska, så är hon så otroligt lyckligt. För i boken finns det bilder som hon granskar timme ut och timme in. Boken väcker så mycket nyfikenhet, att hon skyndar att lära sig franska.

Men så här i efterhand, med tanke på Mårbacka sviten, kanske är även detta mer fiktion än fakta? Vem vet ...