On Human Bondage - W. Somerset Maugham (1915)

Romanen finns översatt till svenska, jag har sett titeln Människans slaveri. William Somerset Maugham (1874-1965), var mycket aktiv skribent genom sitt långa liv, alltifrån dramatik till romaner och noveller. Och tydligen började hans pjäser spelas i Sverige redan i början på 1900-talet. Han föddes i Paris av brittiska föräldrar, men kom att studera även i Tyskland och England, bland annat medicin. Han kunde därför använda mycket ur sina egna erfarenheter när han skrev den roman som skulle bli hans mest omtalade, mästerverket On Human Bondage. 

Innan jag öppnade denna nästan 700 sidor långa roman, hade jag ingen aning om att jag skulle komma att sjunka in i den så totalt och sympatisera med huvudpersonen Philip Carey, trots hans svagheter. Det är en noggrant utmejslad utvecklingsroman, från att Philip blev föräldralös vid 9 års ålder 1885, genom hela hans krokiga 'pilgrimsfärd' genom livet, med olika studier och arbeten, begränsningar och fattigdom, med i England, men också i Tyskland och Frankrike, tills den slutar ca 1906.

Det är en detaljerad, inkännande beskrivning av Philips växande erfarenheter, i takt med att han mer eller mindre slarvar bort det lilla kapital han ärvt efter sina föräldrar, pengarna smälter samman och tvingar slutligen in honom i fattigdom och hopplöshet. Alla utmejslade porträtt, karaktärer med både goda sidor och svagheter, ger mig en känsla av att stiga in i en Dickensroman, men moderniserad, ärligare, helt utan de melodramatiska känslorna. 

Ändå väcker romanen känslor och oro i mig. Jag kan inte annat än sympatisera med  Philip, trots hans svagheter. Han är en komplex karaktär, snarstucken när någon retar honom för hans klumpfot, men ändå ständigt snar till vänlig medkänsla, förvånad när någon visar honom sin godhet, trots att han själv gör detsamma, utan att han tycks se sina egna goda sidor. Det mest frustrerande är hans meningslösa kärlek till Mildred, den kvinna han faller handlöst för, trots att hon hela tiden försmår och utnyttjar honom, tills han är helt utblottad. Frustrerad blir jag av att han gör om samma misstag gång på gång, så fort hon visar sig, då vill jag helst ruska om honom, få honom att vakna upp. Så pass tror jag på berättelsen, tar till mig hans karaktär. Och jag tänker, bondage, slaveriet, det kommer från hans naivitet i relationen till Mildred. Men frustrationen  inför hans misstag, är också insikten att de flesta människor strular bort sig när det gäller kärlek, att det ofta kan ta nästan ett helt liv innan vi börjar fatta vad 'kärlek' egentligen är. Författaren lotsar läsaren igenom tjugo år av växande mer eller mindre svåra erfarenheter, och då och då slutsatser med insikter, som åtminstone vi som läsare kan ta till oss, även om Philip fortsätter att göra misstag. Även om inte mycket blir så som han önskat och planerat i livet, så börjar han förstå åtminstone sitt eget behov av kärlek mot slutet, äkta kärlek, inte bara låt sig utnyttjas. Han har trots allt hela tiden gett av sig själv, även om hans handikapp ofta gjort honom till driftkucku, också gjort honom inåtvänd som driftkucku, så har det gjort honom blind för andras godhet, så att han haft svårt att tro på den, och därför satt krokben på sig själv. 

Men titelns 'slaveri', gäller inte bara kärleksrelationer, utan allt i livet, alla relationer och inte minst vårt behov av pengar. Philip, som så många andra, växte upp med en viktoriansk barnatro, bad till Gud att få bli av med sin klumpfot. När bönen inte uppfylldes, tappade han sin tro, insåg inte allt han lärde sig av sitt handikapp, inte förrän långt senare. Tidens nihilism, tanken att Gud är död, och livet meningslöst, växer fram, men tycks också befria Philip. Om allt saknar mening, behöver han inte heller anstränga sig så ångestfyllt, han behöver inte ta allt så allvarligt, och lösa alla andra problem. Lättnad uppstår när han inser att han kan ta sitt eget liv mer som en lek, en upptäcktsfärd. Så blir han allt bättre på att ignorera andras elaka gliringar om hans klumpfot. Och till slut kan han ta till sig något som mer liknar äkta kärlek än vad han någonsin tidigare mött. 

Och insikten, "He saw that the normal was the rarest trhing in the world. Everyone had some defect, of body or of mind. (...) At this moment he could feel a holy compassion for them all. They were all helpless instruments of blind chance. (...) The only reasonable thing was to accept the good of mend and be patient with their faults." 

Och om det är något Philip har haft boken igenom, det som jag känner som grunden i hans personlighet, så är det hans 'tålamod', hur än nertrycka han känt sig, så har han aldrig låtit sig trampas ned, han har hellre tigit och gått vidare. Åtminstone har författaren själv detta tålamod, trots att det kan puttra av lite elak ironi under ytan över egenheter, så finns där en medkänsla med alla karaktärers svaga sidor, lika väl som insikten att vi alla har något gott i oss. 

Anne of Green Gables - Lucy Maud Montgomery (1908)

Det är första gången jag läser denna klassiska 'flickbok', och jag läser den i engelskt original. Men den översattes till svenska som Anne på Grönkulla, redan 1909, ett år efter det kanadensiska originalet. I bokslukaråldern läste jag Kulla-gulla om och om igen, Anne frestade mig inte, men jag hade en väninna som läste hela serien. Men när jag, nu i övre medelåldern, läser den, inser jag dess kvaliteter för både unga och vuxna, även om den för mig som svensk inte överträffar Kulla-Gulla. Men den är definitivt läsvärd som inspiration för kvinnlig integritet, inte minst när den utgavs 1908, i en tid då barn och kvinnor inte skulle ta sig ton. 

Anne har en mycket uppfriskande livsgnista och personlig integritet. Hon står på sig vid minsta oförrätt. Men personifierar också vänskap och positivt tänkande. Anne charmar alla. Hon adopteras av ett äldre syskonpar i huset 'Green Gables', ett jordbruk drivet av Matthew och Marilla, där Marilla uppträder med en sorts frostig puritanism. Tänk jag läste hela boken utan att inse att de var syskon, och inte bara ett barnslöst äldre par. Jag vet inte om det är meningen att man ska lista ut det bara genom att berättaren aldrig refererar till henne som Mrs någonting, bara Marilla Cuthbert. Övriga kvinnor är antingen Mrs eller Miss.  

Boken idag, över 100 år senare, är historiskt intressant, inte minst för vuxna, även om man undrar om det verkligen kunde gå så lättvindigt att adoptera? The Cuthberts behöver hjälp i jordbruket så de vill ta till sig en föräldralös 11-årig pojke att fostra. Med andra ord - gratis arbetskraft! Att Anne är en flicka var ett misstag. Anne har dessförinnan redan arbetat i andra familjer med att sköta barn (alltså precis som Kulla-Gulla), ett eländigt liv. 

Anne förälskar sig i naturen redan under resan till sin nya familj. Naturen är viktig för Anne, ur den hämtar hon kraft, liksom i sina fantasier. Det är mycket naturbeskrivningar i det engelska originalet, som ihop med andra avsnitt tydligen har redigerats ner i den svenska översättningen. Kan man läsa boken på engelska, så är det väl att rekommendera, i synnerhet om man vill ha allålders-varianten.  

Anne fick stanna, för Marilla och Matthew är trots allt vänliga med kännande människor, och antagligen i större mått än många i sin samtid. Anne är dock i stora mått en virrpanna, där fantasierna bubblar upp i henne, och kan bli påfrestande långrandiga. Så i det avseendet kan man förstå att de svenska barnboksupplagan kortades. Men Anne växer och mognar, klarar sig ypperligt i skolan. Det är en annan egenhet med boken, ovanlig för en 'flickbok', att redan den första boken i serien löper över fem år, och alltså blir till en utvecklingsroman. 

I slutet av boken, som 16-åring, är Anne och hennes vänner redan utbildade till småskollärare. Anne måste nu försörja sig själv. Också en ovanlighet i vår tidsålder, så jag undrar hur mycket som är realistiskt? men Montgomery skrev om sin samtid, så även om det är romantiserat, så antar jag att det förekom. Kanada var ju en stor glest befolkad immigrantnation. Kanske förekom det. 

Mycket av boken rör relationen mellan Anne och fostermodern Marilla, där fantasi och puritanism stöts och blöts mot varann, och med känslan dem emellan gör att de båda utvecklas till en allt större medmänsklighet. Vi är på väg mot en modernare tillvaro, med större frihet för unga och kvinnor, även om det är långt kvar än. Som äldre läsare går det alltså att ta till sig även Marillas synvinkel, vilket förhöjer allålderskänslan. 

Anne må vara sentimental och melodramatisk, men berättarrösten är det inte. Berättaren ser nyktert på samtliga karaktärer. Anne har brister likaväl som kvaliteter, tydligt gestaltat för läsaren, liksom alla outtalade missförstånd mellan olika karaktärer. Alla kommer de att utvecklas. Anne är känslig, inte konstigt med den barn dom hon har, och hon tänker inte låta sig kväsas, vilket leder till impulsiva utfall, som dock reder ut sig när hon väl lugnat sig och kommer på sina egna genuina lösningar till hur man ber om 'förlåtelse'. Allt är mycket lyckat, och inget skadar hennes integritet. 

Svåraste knuten gäller dock pojken Gilbert, klasskamraten som redan vid första mötet gör misstaget att dra i hennes röda hårfläta. Den relationen knöt sig genast, och de blev därav rivaler, med en knut som det tar fem år att lösa upp. För Anne är mycket känslig för sitt utseende. Fräknar och morotsrött hår, det försöker hon hela tiden fantisera bort, och vill inte påminnas av genom yttre kommentarer. Vilket naturligtvis är helt rätt. Men det största problemet är naturligtvis att hon inte kan acceptera sig själv, sitt eget yttre. 

Genast jag började läsa om denna okuvliga, fräkniga rödhåriga flickan, började jag som svensk genast att associera till Pippi Långstrump. Så beläst som Astrid Lindgren var måste hon ha läst Anne på Grönkulla. Och inför Annes avsky inför sitt eget utseende, måste Astrid Lindgren (vi vet ju hur human och medmänsklig hennes grundsyn var) - medvetet eller omedvetet - ha grunnat på att skapa en motbild. Pippi förklarade frankt att hon 'Lider inte av fräknar'. Visst är hon fräknig, men hon LIDER INTE av dem! Även när Gilbert (vid deras första möte i skolan) drar i hennes morotsröda fläta så den står rakt ut, tänker jag på Pippis utstående flätor. Pippi, en generation efter Anne, frigör oss än mer i okuvlighet än vad Anne lyckades med.

Läsning frammanar normalt inte tårar i mig, men en scen i Anne of Green Gables, lyckades fakatiskt med det konststycket. Det är en mycket hjärtknipande scen, efter att den blyge fosterfadern Matthew ansträngt sig enormt för att till julklapp skaffa Anne en moderiktig klänning med 'puffärmar'. Hon har inte dröm och pratat om annat i åratal, och på grund av Marillas puritanska livsinställning, har hon som enda flicka i skolan tvingats acceptera mycket flärdfria klänningar. Inför Matthews julklapp blir Anne så överlyckligt tacksam att börjar gråta. Och att Matthew då i första stund inte förstår hennes lycka utan tror att han gjort något fel - det är hjärtknipande!

Häxringarna - Kerstin Ekman (1974)

Första delen i serien 'Kvinnorna och staden', om framväxten av det fiktiva stationssamhället Vallmsta, med sörmländska Katrineholm, där Kerstin Ekman väste upp, som förebild. Serien beskriver hundra år av Sveriges samhällsutveckling från fattigt bondeland och i synnerhet kvinnors liv och erfarenheter. Under 1970-talets när den socialrealistiska romangenren stod högt i kurs, kom Ekman med denna underbara serie som jag älskade från första läsning. Hennes text är så utmejslat bildrik, gestaltning som gör att jag inte vill släppa boken. Oavsett att jag redan läst den flera gånger, känns den alltid lika ny och griper mig med varje detalj. Det nya var att i synnerhet kvinnornas miljöer och sysslor fick stå i centrum och fästas på pränt, så det inte glöms bort.

Häxringarna utspelar sig från tidigt 1870-tal till 1905, i fokus finns soldathustrun Sara Sabina Lans och hennes yngsta dotter Edla, och i synnerhet dotterdottern Tora, som växer upp hos mormor då hennes unga mor dog strax efter dotterns födelse. Men där finns även restauratrisen mamsell Winlöf som ihärdigt hävdar sin position högre upp i hierarkin, med sitt nätverkande också fått större inkomster än grosshandlaren själv, men som kvinna ändå aldrig får samma aura av 'anständighet' och beundran som männen får. Men också många andra karaktärer, för här är det samhället, kollektivet, som har huvudrollen. Stationssamhället på den sörmländska landsbygden, och hur denna ort långsamt förtätas. Det är synd att kalla det modernisering, det växer upp ett järnvägshotell, men det är främst till för 'fina' resanden. Sverige var fortfarande ett bondeland. Det är fattigt, och kvinnorna strävar ihärdigt för den dagliga överlevnaden, medan männen avlägsnar sig alltmer i sin nya dröm om ekonomisk utveckling.

Sverige i slutet av 1800-talet var skriande fattigt. Ett viktigt tema i boken är bristen på kläder och skor, och hur varje klädesplagg utnyttjas in i det sista, hur tygerna får hålla i generationer, sys om, ändras med enkla medel, tills de slutligen hamnar i en trasmatta, omsorgsfullt färgkoordinerade mönster hela längden igenom. En konst. Även om min farmor och hennes systrar, tillhör senare generationer än Sara Sabina och Tora, så väcks mina minnen inte minst av deras trasmattor och vävning. Deras landsbygd låg längre från Stockholm och kanske därför levde kvar längre.

Tydligt åskådliggjort i Häxringarna är också hur åtskilda mäns och kvinnors liv var, svårigheten för dem att se varann över skrankorna. Kvinnorna är kvar i den dagliga striden för överlevnaden, inte minst för sig själv och barnen, medan männen börjar drömma om ekonomisk tillväxt, där bara ett fåtal kan hamna överst i hierarkin, och resten börjar utarmas. Bondebygdens storhushåll bryts upp av de nya ekonomiska drömmarna, som saknar jämlikhet. Drömmen är frihet och jämlikhet för alla, men blir bara en trampkvarn med allt större utslagning. Ekmans metafor tas från naturen, den äldsta generationen hade kontakten med naturen, kikar på lekatten (hermelinen) i gryningen, ger mjölk åt piggson (igelkotten), och känner rådjurens parningsritual, som skapar 'häxringarna', de nedtrampade cirklarna, som för Tora blir något skrämmande, den obetvingliga jakten mellan könen, dragningskraften, som bara tycks leda till allt större fattigdom, när alla skyddsnät plockats ner. Naturen blir alltmer obegriplig, medan Tora själv dras in i livets häxring, lika blind för den egna motivationen som de instinkter som driver naturen.

De unga ofrivilligt gravida kvinnorna hamnar underst, lika maktlösa som barnen, som lämnas bort, utackorderas, uppfostras av andra, efterfrågas sällan av fäderna, som redan vänt bort blicken. allt blir cirklar av kamp för överlevnad. men Tora ger sig inte, hon har en stolt kärna som skapar livskraft, tidigt änka måste hon försörja sina barn. Men järnvägshotellet som gav henne en start i ungdomen, är numera stängd för hennes som gift och mor. Hon måste starta en egen rörelse, baka bröd och sälja på torget.

Och alla dessa sysslor beskriver Ekman minutiöst, levandegör bildligt med livslust, hon förlorar aldrig min vilja att läsa vidare. att få uppleva allt igen, mer och mer. 

The Shadow-Line : a Confession - Joseph Conrad (1916)

Efter att ha läst ett antal av Conrads verk tillkomna kring sekelskiftet 1900, har jag nu gjort ett hopp fram till The Shadow-Line (skriven 1915, tryckt 1916 i tidskrift och 1917 i bok). Jag upplever genast texten som 'modernare', mindre viktoriansk, än de tidigare verken. Är det åren som gjort Conrad mer driven, påverkad av modernare texter? Idémässigt har han mognat. Eller kommer min känsla av att historien berättas i jag-form och att detta jag är en ung man? Rytmen känns snabbare, antagligen för att berättandet inte går omvägar via en eller flera berättare, och den unge jag-berättaren vill inte grubbla. 

Idén till berättelsen fick Conrad dock redan 1899, med arbetstiteln 'First Command'. Om den unge namnlöse man som tröttnat på att gå som styrman, säger upp sig och då helt apropå erbjuds en tjänst som kapten, att ta ett segelfartyg strandsatt i Bangkok - på grund av att dess kapten avlidit - och föra den tillbaka till Singapore. Självklart tackar han ja till detta möjliga steg i karriären.  

Conrads ursprungliga idé, liksom den slutliga titeln The Shadow-Line, anspelar på gränsen mellan sorgfri ungdom och vuxenlivets ansvar och krav, tröskeln att ta sig över för att nå mognad. 20-åringens känsla är att världen rör sig kring honom, men anar föga om vilka problem han kommer att ställas inför. Och som alltid hos Conrad är ett huvudtema samarbetet mellan sjömännen, hur de ställer upp för varandra. 

Erfarenheterna, utsattheten på havet, oskyddad inför naturkrafterna, och malarian från träsken kring Bangkok, är den tröskel som visar människans litenhet i universum. Och enligt Conrads synsätt är det först efter den insikten som individen har något att ge, i samarbetet i gruppen, som en av kuggarna. Alla unga har en övergångsrit att genomgå för att uppnå mognad. Det kräver tid och eftertanke.

I denna berättelse är det inte vinden som drabbar fartyget, utan tvärtom frånvaron av vind, en onaturligt långdragen stiltje, parat med malaria, som strax drabbar hela besättningen, utom den unge oerfarne kaptenen och hans hjärtsjuke allt-i-allo Ransome. Först hade förhoppningen varit att bara man lyckats ta sig från Bangkok ut till de livgivande havsvindarna, så skulle allt ordna sig. Men då drabbade stiltjen, orörligheten, frånvaron av rörelse och förändring.

Här är det viktigt att notera att medan Conrad skrev på denna berättelse, vilket gick trögt och pågick hela 1915, så pågick Första världskriget, med det tröstlöst låsta läget i Flanderns leriga skyttegravar. Miljoner dog, men läget tycktes lika oförändrat som stiltje på havet. Conrads äldste son, bara 17 år, ställde upp frivilligt, överlevde men sårades. Conrad våndas och identifierar sig i det symboliskt liknande läget, våndan och behovet av kamratskap mellan soldater liksom sjömän, och vägen till mognad. 

Idén från 1899, blev alltså inte fullbordad förrän Conrad såg en parallell till sin egen och andra unga sjömäns vånda på havet, som en möjlig jämförelse till sonens unga krigshärjade generationen. Olikheterna är yttre, inte inre. Skugglinjen är inre. Även om skalan skiljer sig enormt, med berättelsens 10-20 sjuka sjömän, jämfört med milijoner döda på Flanderns blodiga slagfält, så blir Conrads text mer hanterbar för läsaren.     

I Conrads text ställs jag-berättarens oerfarenhet i relief mot den hjärtsjuke Ransome, vars erfarenhet lärt honom att kontrollerar sina känslor och rörelser, och på det sättet hushålla med sin energi, medveten om dödens närhet. Lugn och anspråkslös, noterar han allt och ligger hela tiden steget före,  hetsar aldrig upp sig utan lycks sprida en tröstande trevnad omkring sig.   

När fartygets förre kapten avled blev de liggande i ett malaria-område vid Bangkok. Förste styrman, Mr Burns, som hoppats bli fartygets nye kapten, blir därför först rival till den unge jag-berättar kaptenen. Men han insjuknar strax, och rids av mardrömmar efter den döde kaptenen, som tycks ha varit ytterst labil intill döden. Mr Burns vidskepelse växer till irriterande spökhistorier. Ändå överges han inte, när han vädjar till den nye kaptenen och deras sjömansgemenskap. Hoppet var att få komma ut på öppna havet och andas friska hälsobringande vindar.   

Den unge oerfarne kaptenen som först inte velat lyssna till några råd, hur än välmenande, har börjat notera de stoiska sjömännens seghet och inser att problemen inte är riktad mot honom. De är alla små kryp i det stora universum. Besättnigen är helheten, hur än liten, som dock håller samman, oavsett vad. Efter flera veckors stiltje, omges de av ett ogenomtränligt mörker, varpå regn forsar som ett vattenfall ner över dem ur svarta moln. När de till slut räddas av en passerande ångbåt, känner den unge kaptenen att han åldrats åtskilliga år.

Jag-formen gör The Shadow-Line till en mycket rak och lättläst berättelse. Men tro inte att den är så enkel på djupet som den kan tyckas på ytan. Alla karaktärer är pusselbitar, möjliga att tolka metaforiskt. Eller som speglingar av frågor vi möter på vägen till mognad.  Liksom perioder när vi omges av mörker, av deprimerande förlamning, innan vi når vägen ut.  

Det är en annan Conrad, en 15 år äldre Conrad som skrivit, The Shadow-Line, än som skrev intrigen i Lord Jim. Det är uppenbart. Hjältar finns inte, alla har fel och brister, men om vi hjälper varann är inget olösligt. Alla sitter vi i samma båt, med samma sjukdom och död. Men om vi lever vårt liv kan vi paddla oss fram. 

Bikungskupan - Lars Andersson (1982)

Lars Andersson (f.1954) skriver som ingen annan, och gör min läsning till en ren njutning, trots att jag ibland känner att Bikungkupan (1982) nästan är som att försöka gripa i luft. Eller vatten, boken kom sedermera att ingå som del ett i trilogin Vattnets bok (2005).

Via huvudpersonen Emil Thorelius, en ung orosande i det radikala 1880-talet, en ung man med stort pathos som söker sin väg i livet, och några andra personer, som alla tycks vara tagna ur verkligheten, lyckas Lars Andersson med en genuin språkkänsla mana fram en gången tid i hela sin ogripbara bredd. När Emil söker sin väg, får vi också leva med på alla möjliga facetter av livet i slutet av 1800-talet. Han studerar anatomi, söker sig till sjukgymnastiken, rör sig bland radikala verdandister och socialister, och försöker sluligen bli pånyttföd via Frälsningsarmén.

En själs utvecklingshistoria, som med träffsäker dialekt gör blod och märg åt allt det lösryckta. Det måste vara tidsandan Lars Andersson var ute efter, det är i alla fall den jag får mig till livs, från det moderna Sveriges brytningstid från 1870-talet och fram mot sekelskiftet.

Hjärtblad - Aino Trosell (2010)

Den förra roman jag läste av Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria, beskrev kvinnorna historia i hennes släkt under 1900-talet. I Hjärtblad har hon tagit ett steg bakåt och skildrar vandringskullornas liv under andra halvan av 1800-talet. Den utpräglat realistiska stilen, så långt från romantik man kan komma, känns igen även i denna. Stilen är närmast 'naturalistisk', vilket dessutom hade sin storhetstid just under den tidsperiod hon skildrar.

Huvudperson är Hulda, från Malung, en mycket driftig flicka, som vi får följa från missväxt och svält 1866-67. Hulda, som de flesta på den tiden, fick börja arbeta redan som barn. Huvuddelen av berättelsen rör sig under 1870-talet, Huldas arbetsliv under den tid vi idag skulle kalla 'tonår', men som då var ett hastigt påkommet vuxenliv. Ett mer eller mindre enahanda arbetsliv, som i sin naturalistiska stil kunde ha blivit långrandig med allt arbete och slit...

Om det inte vore för alla bihistorier, via karaktärernas strida ström av skvallerhistorier och andra mer eller mindre drastiska historier ur livet. Trosell infogar allt detta muntliga berättande på ett lysande sätt. Historier om död och olyckor och missär, och ett och anant skråck och skrömt, allt som människorna i bygden mött eller bara hört talas om.

Jag får en känsla av äkthet i dessa  berättelser, att Trosell måste ha inämtat just vad folk brukat berätta, på den tid radio och TV ännu inte existerade, och i en miljö där böcker var en lyx. Allt detta berättande, verkligt eller sagor, eller många gånger medvetna skräckhistorier, bräddar romanen till ett djupare intresse. En närvaro i den tid som då var, livet i den stora tystnaden, fylld av endast arbete.
Jag kan tänka mig att Trosell har samlat på gamla hörsägen, eller läst gamla tidningsnotiser, eller hur hon nu skapat dem. Men äkta känns det.

Romanen skildrar härmed också samhällsutvecklingen, som alltså börjar i skogsjordbrukstrakter, och länge förblir sådan, med bara folkskolan som en kil in av kunskap. Hulda blir också så pass vän med skolläraren, utskrattad på grund av sin ofärdiga kropp, som låter henne låna romaner. Och hon läser och börjar drömma. Hon förälskar sig och tror i det längsta på sin kärlek, trots alla svårigheter att hålla liv i den på distans, så som deras arbetsliv tilldrog sig, med ständigt kovallande och vagabonderande.

Men så hamnar Hulda i Stockholm i ett välbeställt hushåll, och som den arbetsamma kulla hon är, van att ta i sedan barnsben, får hon jobba nästan dygnet runt med ett otal arbetsuppgifter under deras vintersäsong i staden. Att hon sedan efter bara något år mirakulöst avancerar till husfru, redan innan hon lämnat tonåren, känns inte längre lika realistiskt. Inte heller att hon snart också blir gift med 'Herrn' (efter en tid som älskarinna), sedan hans hustru, medelklasskvinnan som aldrig fått lära sig laga mat eller sköta några tyngre sysslor.

Denna stora omvälvningen i Huldas liv kommer 1879, samtidigt som Eldkvarn brann på Kungsholmen. Trosell har plötsligt lämnat den kullornas värld hon är så insatt i, coh velat vidga romanen, med en mer pramatisk skildring av den större samhällsutvecklingen, med 1880-talets feminism och socialdemokratiska framväxt. Men eftersom det inte är huvudtonvikten i romanen, fördjupas den inte heller tillräckligt, utan romanen känns plötsligt splittrad.

Hulda blir olycklig i staden, instängd i hemmet, under 1880-talet, utan meningsfullt arbete. En romantisk verklighetsfrånvänd historia blir den dock aldrig. Men kortfattat beskrivet.

Och en än mer kortfattad slutkläm, blir det när Hulda så lämnar Stockholm och maken (som redan funnit en ny älskarinna att roa sig med), för att börja arbeta inom Wilhelmina Skoghs framväxande hotell-imperium. Henne kan man läsa om på wikipedia, återigen något som bottnar i verkliga förhållanden, och vilket också låter Hulda återvända till Dalarna, låter henne kavla upp ärmarna och vara med att bygga upp det nya Sverige, med tåg och hotell och så småningom industrier.

Himmel och Helvete - Kirsten Thorup (1982)

Jag saknar 'En bok för alla's vuxenutgivning, deras förmåga att plocka fram lite bortglömda böcker, eller författarskap som man annars skulle ha missat i det allmänna mediabruset. Jag har just läst en bok som 'En bok för alla' återutgav 2003. Och när jag nu googlar på Kirsten Thorup ser jag att hon just denna höst, 2017, belönats med Nordiska Rådets litteraturpris för en roman som ännu inte översatts till svenska, Erindring om kaerligheden.

Den roman jag just läst, Himmel och helvete (1982), visar sig vara del tre av fyra som via en rad skilda karaktärer speglar Danmarks samhälle under efterkrigstiden (ca 1945-1980). Boken innehåller inga årtal, men via en rad referenser till händelser som känns bekanta för mig, är det tydligt att handlingen i del 3 landat i slutet av 1960-talet (Flower Power, månlandning, 68-rörelser etc) och slutar med gatustriderna i Köpenhamn 22 september 1970 då en Världsbankskongress pågick där. Det sista kände jag inte till specifikt, men det gick att googla fram det också. När boken var ny på 1980-talet var alla dessa händelser naturligtvis mer närvarande i samhällets 'närminne' än vad de är idag.

Jag har alltid fäst mig vid böcker som vill skildra olika tidsperioder, tänkesätt och förändrade sådana. Och gäller det perioder under min egen livstid så blir jag alldeles extra nyfiken, och söker stämningar att känna igen mig i.

Thorup låter mig sjunka in i några karaktärer som till en början kan kännas mycket udda - vad det gäller deras livsöden. Hon analyserar inte, ger inga översiktsbilder, bara sjunker in i en karaktär i taget, det dagliga livet, och när jag väl tragglat mig igenom personens vardag under hundratals sidor, köper jag det oreserverat. Och känner att jag vidgat min egen vetskap om den tiden.

Stilen känns detaljrik, nästan omständlig, men det är inte den materiella ytan som beskrivs, utan rör sig helt inom karaktärernas psyken. Vi får uppleva den av karaktären upplevda sanningen, någon annan finns inte - tills karaktärern själv har ändrat sig, kupplevt något nytt och därigenom knådat fram en ny syn på vad som är 'sant'. Allt från barfota Flower Power, den bisexuelles kluvna könsidentitet, patriarkatet upplösning, kvinnors underordning och utbrottsförsök i olika varianter, en ökad europeisk rörlighet, knarket inmarsch, förnuft vs intuition, eller vad man nu vill kalla alla de skilda tendenser karaktärerna nosar på.

Helt klart läsvärt och minnesvärd läsupplevelse.

Constance Ring - Amalie Skram (1885)

Har just läst en roman från 1880-talet av norskan Amalie Skram (1846-1905), ännu en skicklig författarinna från det moderna genombrottet. Constance Ring (1885) är Skrams debutroman och jag uppslukas av hennes berättarstil, som består av såväl pregnant lättflytande dialog, som detaljerat återgivna tankar och känslor inifrån karaktärerna. Jag upplever Skrams text som en modern inre medvetandeström.

Amalie Skrams romaner tillhörde Naturalismen. Hon dissekerar närgånget sina karaktärers inre liv. Huvudpersonen Constance är inte en hjältinna att sympatisera med. Hon och hennes relationer visas fram, illusionslöst in i minsta detalj, som representanter för det samhälle som skapat dem.

Men Skrams stil skiljer sig från den Naturalism jag tidigare mött, genom att hennes roman saknar beskrivningar av den yttre miljön kring Constance. Texten koncentreras helt kring personernas känslor och tankar. Inte genom en allvetande berättare, utan genom att Skram visar upp karaktärernas medvetande och återge deras omedelbara vindlande tankar och känslor, med de skiftningar som uppstår för stunden.

Skram är mycket övertygandet, när hon låter mig möta karaktärerna och tolka dem efter eget huvud. Constance Ring är en kvinnas utveckling genom två äktenskap, från ung oskuld till desillusion. Ett viktigt stilgrepp när Skram skapar karaktärernas inre monologer, är 'erlebte rede'.

Ett litet exempel: "Dessutom hade hon manliga vänner som hon odlade. Förresten hade hon bara förtret och besvär med dem, för det gick naturligtvis alltid så att de förälskade sig i henne och till sist [... blev det] plågsamt att umgås med dem. Men det brydde hon sig inte längre om. Vad rörde det henne att de var så inbilska, de fånarna?"

Detta är inte en berättares omdöme, utan Constance tankar i ett visst ögonblick. 'Förresten' och 'Vad rörde det henne...' är den unga kvinnans egen röst, inte en utomstående berättares. Skram förflyttar sig lika ledigt och närgånget in i de manliga karaktärernas tankegångar. Parens svårigheter att förstå varandra blir uppenbara. Läsaren följer med i personernas skiftande omdömen om varandra, och ser att de sällan stämmer med vad som sägs i motpartens inre monolog. Männen 'diktar vidare', upptagna av sitt eget önsketänkande. Samhällets fasta könsroller skapar barriärer.

Naturalismen berättar med kyla, utan att sympatisera. Skram har detta neutralt kyliga förhållande till sina karaktärer, men eftersom hon låter mig erfara personerna inifrån, blir denna roman en stor läsupplevelse för mig. Romanen känns psykologisk, med läsaren som en tigande psykoanalytiker bakom 'patienten' fritt associerande på divanen.

Skram närstuderar Constance äktenskapliga känsloliv och erfarenheter av dubbelmoral. En häftig sedlighetsdebatt pågick under 1880-talet, där radikala debattörer menade att enda sättet att avskaffa prostitution och kvinnoförtryck var genom att avskaffa äktenskapet. Skrams roman sågs som ett inlägg i debatten och blev omstridd, förkastad från såväl konservativt som radikalt håll, för att den saknade 'klar tendens'. I stället för debattinlägg, utopier och lösningar, beskrev Skram naturalistiskt vad hon såg omkring sig - kvinnors och mäns oförenliga förväntningar på äktenskapet.

I den borgerliga kulturen var män och kvinnor som två väsensskilda varelser - mannen en biologisk driftnatur och kvinnan närmast andlig. Enligt idealet förväntades de komplettera varandra, men vägen dit var snårig. De äktenskapliga problem som uppstår, framhålls släkt och vänner i romanen som 'regel', något som  händer 'alla', och den enda lösningen är att se tiden an och vänta på att unga frun 'vänjer sig'. Kvinnan förväntas anpassa sig.

Den borgerliga kvinnorörelsen värnade om äktenskapet, väl medveten om att så länge kvinnor inte var ekonomiskt och politiskt likställda med män, kunde de radikala frihetskraven kring kärlek och sexualitet ändå inte förverkligas. Kvinnan hade ingen annan plats än sin familj, inga andra inkomstmöjligheter.

Amalie Skram ville medvetandegöra kvinnorna, avidyllisera äktenskapet och klargöra kvinnors förutsättningar inom äktenskapet. Kvinnor giftes bort mycket unga och helt utan insikt om sitt kommande samliv, eftersom ingen kunskap överfördes från mödrar till döttrar. Erfarenheten måste göras innan den fick omtalas, och i och med erfarenheten stängdes dörren. Skram offentliggör i sin roman det som inte ens sades privat. Hennes vetande blev allmänt tillgänglig, så kvinnor kunde börja utbyta erfarenheter.

Rådande dubbelmoral uppstod ur den manliga kluvenheten. Romanens män, såväl konservativa som radikala, strävar visserligen efter en högre kärlek med en utvald hjärtats dam, men har ändå alltid en marginaliserad arbetarflicka i bakfickan för sina drifters utlopp. Det är så självklart och bagatelliserat att de inte ens uppfattar det som 'otrohet'. Hellre då lägga skulden på hustruns kylighet. Skuldfri är den som inför sitt samvete kan försvara sina handlingar, konstaterar Constance i slutet av romanen.

Det kan inte Constance, för vilken minsta tanke på äktenskapsbrott väcker ångest. Hon känner också medlidande med de sexuellt utnyttjade tjänsteflickorna, som tvingas ut i kylan som ogifta mödrar. Hon frågar sig 'med vad rätt' männen tar för sig och njuter med gott samvete. Själv tolkar hon allt moraliskt och vänjer sig aldrig vid männens otrohet eller det kärlekslösa äktenskapet, som hon jämställer med prostitution, "otukt satt i system", att ge sin kropp i utbyte mot uppehället. "Varför har kvinnor så mycket mer skrupler än karlar? Lika för lika borde vara principen", funderar Constance, som av sin far betraktats som egoist för att hon sökt en jämlik relation. Egoism är en dödssynd.

Om en kvinna förälskade sig utom äktenskapet, ansågs döden vara hennes enda utväg. Det blev litteraturens melodramatiska standardlösning (Jfr Strindbergs Fröken Julie). När Constances andra make, den en gång så radikale Lorck, förespråkare för fri kärlek, ilsket vräker ur sig: "Om du inte kan tygla din ondska, är det bättre att du tar livet av dig", svarar hon upproriskt: "Jag kunde förlöpa dig med en älskare i stället för att ta livet av mig. Det vore också en lösning!"(kapitel 31)

Chockerande ord för de samtida läsarna. Men Constance har inte kraft nog att verkligen göra uppror. När hon slutligen i en stund av svartsjukt hämndbegär, ger efter för förförelsen, stegras hennes ångest. När hon i samma veva inser att även denne älskare, hur än mycket han tycks dyrka henne, också har en sexuell relation vid sidan av, ja då ser inte heller hon någon annan utväg än ...

... självmord. Döden är den enda vilan från hennes förtärande livsleda.

Pengar - Victoria Benedictsson (1884)

Den som är det minsta intresserad av Victoria Benedictsson, som skrev under alias Ernst Ahlgren, ska läsa Hennes döda kropp : Victoria Benedictssons arkiv och författarskap av litteraturprofessor Lisbeth Larsson (2008). Vid Victoria Benedictssons död, 1888, bara fyra år efter sin debut, fick hennes vän och yngre kollega Axel Lundegård ta hand om hennes efterlämnade manuskript, ett stort arkiv av pågående skrivprojekt. Han kom att i årtionden därefter redigera och ge ut dessa texter, ja i praktiken leva han på vad hennes texter inbringade.

Lisbeth Larsson visar att det är Axel Lundegårds hårt redigerade versioner vi blivit matade med, och som hamnat i litteraturhistorien som klassiska. Varför? Vad betyder det? När Victoria Benedictsson begick självmord 1888, just när det moderna genombrottets socialrealism gled över mot mer symbolism och psykoanalys, då när 1880-talets framåtsträvande kvinnorörelse fick mothugg, när manliga författare gång på gång beskrev den frihetslängtande kvinnans enda möjlighet som undergång och självmord - då blev naturligtvis Victoria Benedictssons öde ett tacksamt byte i media.

Lisbeth Larsson analyserar ingående novellen "Ur mörkret" som tillhör en av de mest kända av "Ernst Ahlgren". Om och om igen har den harvats på litteraturkurser, förde upp Benedictsson på den svenska Parnassen. Jag har läst den på kurs, men aldrig kunnat relatera till den. Tyvärr fick den mig att helt tappa intresse för att läsa mer av Victoria Benedictsson. Jag förstod inte storheten.

Inte underligt. Lisbeth Larsson visar att Victoria själv hade makulerat idén till denna novell, hade inte ens valt titel till sin idé (fyra varianter har återfunnits) innan hon rev sönder den och skrev nya saker på baksidan. Men Axel Lundegård blev intresserad av fragmenten, där egentligen bara början och slutet återstod. Han byggde ihop en egen dyster historia om den nya fria kvinnans undergång, vilket fått så mycket bränsle av Victorias spektakulära död. När Lisbeth Larsson sammanställer Victorias fragment med Axels ändringar, ser man hur Victorias friska socialrealistiska kraft blir till psykologiskt mörker av Axels ändringar.

Nu har jag läst Victoria Benedictssons romandebut Pengar (1884), en glädjerik uppenbarelse för mig att få upptäcka den verkliga författarinnans röst, den text som ingen annan än hon själv lagt handen vid. Men den texten har eftervärlden underskattat. Den betraktas som ett ofullgånget ungdomsverk. Varför då? Här finns all den friskhet som ligger i paritet med August Strindberg. Pengar är en utvecklingsroman, om hur den moderlösa, naiva 16-åriga Selma gifts bort med en 20-30 år äldre man, får det bra materiellt men som hans 'egendom' inte får utlopp för sin egen begåvning.

Allt hon önskar är ett arbete, en uppgift, en större mening med livet. Just det som alla män skrattade åt och såg som omöjligt för kvinnokönet. Faktiskt precis det som August Strindbergs Giftas-noveller också visar på, hur äktenskapen blev lidande av hustruns sysslolöshet. Men Victorias huvudperson Selma ger inte upp, utan vill finna en praktisk lösning bortom utopierna. Det är det som är friskheten, att vägra undergångstanken. Selma hoppas först på att hennes man skall kunna, vilja, stödja hennes strävan att arbeta. Men när han inte gör det får hon leta bland sina egna kontakter, än så länge bara en kusin.

Romanen slutar utan att vi får veta om hon lyckats. Men jag kan fullt ut relatera till Selmas resonemang. 1884 hade Strindberg ännu inte skrivit några 'romaner'. Det var inte hans område, men en hel del resonerande texter, som granskar samhället. Och det är precis just vad Victoria Benedictsson också gör i Pengar. Bokens diskussioner uppmanar kvinnor till att inte ge upp, att vägra äktenskap som 'barnhustrur', att först mogna och söka sin egen funktion i samhället. Jag kan så här på rak arm bara komma på en manlig författare som lät kvinnan lyckas, och det är danske nobelpristagaren Pontoppidan. I tegelstenen Lykke-Per (1898-1904) var det dock judinnorna som fick ikläda sig dessa positiva, 'fria' kämpande kvinnoroller. Det fanns helt enkelt ännu inte på kartan i det vanliga danska (läs också 'svenska') samhällslivet att låta kvinnan stå på jämlik fot med mannen.

Selma vill kämpa inifrån sitt äktenskap. Hennes man är trots allt kärleksfull och givmild, så som en rik man kan vara. Men han 'äger' sin hustru. Hans trygghet ligger i att han tror sig veta att hans hustru inte kan lämna honom, eftersom det inte finns något skyddsnät för kvinnor utanför familjen. Ingenting hade ännu ändrat sig sedan Jane Austens dagar. I det oavslutade manuskriptet The Watsons (1805) blir huvudpersonen Emma så lycklig när hon hör en kvinna säga att hennes döttrar ska minsann få studera, inte giftas bort i unga år. Benedictssons Selma börjar dock inse att det löfte som hennes giftoman (farbrodern) gav i hennes ställe, när hon gifte sig som 16-åring, det kan hon som vuxen kvinna inte vara bunden av. Där börjar hennes protest. Och eftersom hennes make inte lyssnar måste hon ta saken i egna händer och gå sin egen väg.

Det skrivna ordets tystnad - Torbjörn Lundgren (1993)

För mig är detta den perfekta romanen. Inte ett onödigt ord, utan levande, sparsmakad och full med talande mellanrum. Och för att det är en uppväxt och utvecklingshistoria, som dessutom skildrar samtiden från 1950-80-tal, en tid jag delvis kan känna igen mig i. Men inget skrivs oss läsare på näsan.

Där finns så många små och lågmälda hänvisningar som jag kan upptäcka, vilket gör mig glad och vaken i min läsning. Antar dock att det är mest begripligt för oss som var med och upplevde samma tid och liknande saker..

Lika viktigt är temat ordblindhet, hur den speglar socialhistorien och lärarnas olika funderingar kring detta.

Niels Lyhne - J P Jacobsen (1880)

En av mina favoritböcker sedan länge är Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom (1901). I den läser och begrundar Martin Birck och hans vänner med uppenbar beundran just Niels Lyhne (1880). Det gjorde mig nyfiken, men först nu har jag läst även denna. Och den gör nästan lika stort intryck på mig, som alltid uppskattat utvecklingsromaner. Vi får följa hela Niels Lyhnes känsloliv, inlett med en beskrivning av föräldrarna och deras äktenskap, vilket naturligtvis påverkat Niels, fram till hans egen död. Temat är psykologiskt och filosofiskt. Romanen närgranskar Niels Lyhnes alla relationer till släkt och vänner och de inblandes känslor gentemot varandra och svårigheter att nå fram. Flera av kvinnorna dör tidigt, vilket är symptomatiskt för hur sårbart livet var under 1800-talet.

Niels är väl närmast en antihjälte, som modern i barndomen försökt inspirera till stordåd via äventyr, men som krymper inför utmaningarna och drar kortaste stråt i de flesta av sina relationer. Han mognar till atteist, övertygad om att människan själv skapar sina gudar och kan uppnå harmoni först genom att tro på sig själv och sin egen förmåga att skapa ett gott liv här och nu. När han slutligen, som mogen man, gifter sig med en 17-18-årig flicka, tycks hon bli en fanatisk anhängare av makens åsikter. Ända fram till sin egen förtidiga död. Inför döden vittrar idolbilden av maken, hon ber prästen komma och ge henne sista smörjelsen. Deras kärlek som Niels uppfattat som den mening med livet han mognat och kommit hem till, slocknar i hennes ögon, när hon ser in i döden. Niels blir åter ensam - så som människan är obotligt ensam.

Jens Peter Jacobsen (1847-1885), dansk författare, som 1873 drabbats av tuberkulos och avled redan vid 38 års ålder. Jacobsen inledde sina universitetsstudier med naturhistoria och blev då översättare av Charles Darwins skrifter, först Om arternas uppkomst, men inspirerades också av Georg Brandes och började skriva skönlitterärt. Det är lätt att inse att hans studier gav honom en grundmurad syn på människan som produkt av arv och miljö, dvs med lika genetiska instinkter som djuren, som påverkad av sin omgivning. och att det är den vilsenhet vi upplever inför detta, som beskrivs i Niels Lyhnes liv. Och gav Jacobsen ett så stort inflytande på nyare litteratur i Norden vid denna tid, med den nya moderniteten och naturalismen.

Hans första roman var dock Fru Marie Grubbe (1876), en historisk roman byggd på verkliga personer från 1600-talet. Jag läste den som ung, men kan inte säga att jag minns så mycket mer än att det skildrar en adelskvinnas liv och hur hon möter män allt längre ner på samhällsstegen. Först på botten har hon skrubbat av polityren och nått in i sig själv. Alltså miljö versus instinkter. Här speglar sig kvinnan i männen, liksom Niels Lyhne kommer att spegla sig i främst i kvinnorna i sitt liv.

Glasfåglarna av Elsie Johansson

Elsie Johansson hör till mina favoriter. Jag älskade hennes dikter. Ungdomsböckerna likaså. Men trots att trilogin om Tåpelles Nancy fått så mycket beröm så har/hade jag ännu inte läst den. De har länge legat på hedersplats och väntat på det 'mest perfekta tillfället' för ren njutning.

Men det mest perfekta tillfället har inte blivit av. I sommar skulle det bli av, men sommaren har varit full av ogräsrensning och nyanläggning av rabatter i en mycket eftersatt gammal trädgård.

Men så satt jag där, efter att ha läst andra deckaren om Lynley och Havers, och skulle välja en ny pocket att läsa på bussen till och från jobbet varje dag. Jag utnyttjar alla döpunkter på tråkiga ställen som busshållplatser till läsning. Det låg nära till hands att ta den tredje Lynley, eftersom den just kommit hem med posten. Men så var det ju Nancy, som jag gått och längtat efter.
Jag beslutade att läsa de första sidorna i båda böckerna och se vilken jag fastnade för.

Och då blev det naturligtvis Glasfåglarna (1996), om Nancys tidiga pubertet och hennes äldre systrar Dora och Betty, mamma Frida och tant Olivia, pappa Tåpelle och alla andra. Elsies språk griper tag i mig omedelbart, enkelt och poetiskt på samma gång. Viktiga sparsmakade detaljer.

"Pappväskan. Doras lilla bruna resväska av hårdpressad papp. Jag kan se den mycket tydligt. En sådan där vanlig, simpel resväska, som försökte se ut som om den var av riktigt läder fast den inte var det, sydd längs kanterna med dubbla rader stygn och med småmöntrat foder och en hoprynkad ficka på insidan av locket."

Ja, jag kan också se den framför mig. Och minnas en likadan, modell mindre, som jag hade som leksak som barn på 60-talet. En pappaväska sydd med bomullsgarn i kanterna. Tror att den fanns redan under min brors barndom på 50-talet.

- en vanlig simpel resväska, som försökte se ut som om den var av riktigt läder fast den inte var det - ägd av en syster som man tror (falskeligen) att hon fått det bra i Stockholm, med en 'fästman' som rakt inte är så fin som han ser ut, han är inte äkta, han är tjuv ...

Glasfåglarna tilldrar sig på 30-talet, sista året före andra världskriget. Nancys familj har det snålt om pengar. Därför är man glad att storasyster Dora, den vackra, kommit upp sig och fått ett välbetalt jobb i Stockholm ... som gör att hon kan sända hem lite pengar till jul.
Men allt visar sig snart inte vara vad det synes vara.

Något annat jag känner igen är glasfåglarna, de sköra julgransprydnaderna. Vi hade likadana, som säkert hängt med sedan 40-talet och familjens första gran. Sköra fåglar som måste förvaras inslagna i mycket silkespapper.

Jag tänker att glasfåglarna är symboler för de unga kvinnorna i boken, så sköra och lätta att krossas av livet och samhället.

På slutet av boken antyds en klassresa, som kan bli möjlig för Nancy, genom att prästen hjälper henne att studera. Studier är det som skall leda till ett bättre liv. Hon frågar sig om inte hennes mors liv är gott nog för henne? Som om studier och förändring vore ett klassförräderi.

Halmstråt, trots avundsjuka och spydigheter om att hon 'tror att hon är nån ... vill bli finare än andra' ... osv, är vissheten om att storasyster, Dora, som det går så illa för att hon förlorar livet, hon ansåg att Nancy skulle använda sitt läshuvud till att studera. Till att bli självständig och aldrig gå med på att göra något hon själv inte ville. Ett hjärtskärande tecken på att Dora själv tvingats göra saker hon alls inte velat.

Glasfåglarna är en stark upplevelse att läsa, jag kliver rakt in i den osminkade verkligheten för familjen. I en familj samlas olika kvinnoliv, kvinnoöden. Man känner hur separerade män och kvinnor var. Så olika utgångspunkter. Bröderna, tvillingarna, som Nancy knappt känner, för att de alltid hållit sig för sig själva, men har alla möjligheter att skapa sig ett eget bättre liv, utan de fällor som drabbar systrarna. Med enkla medel kommer jag intimt nära de olika karaktärerna. Och allt känns trovärdigt rakt igenom. Varje ord.