Lars Andersson (f.1954) skriver som ingen annan, och gör min läsning till en ren njutning, trots att jag ibland känner att Bikungkupan (1982) nästan är som att försöka gripa i luft. Eller vatten, boken kom sedermera att ingå som del ett i trilogin Vattnets bok (2005).
Via huvudpersonen Emil Thorelius, en ung orosande i det radikala 1880-talet, en ung man med stort pathos som söker sin väg i livet, och några andra personer, som alla tycks vara tagna ur verkligheten, lyckas Lars Andersson med en genuin språkkänsla mana fram en gången tid i hela sin ogripbara bredd. När Emil söker sin väg, får vi också leva med på alla möjliga facetter av livet i slutet av 1800-talet. Han studerar anatomi, söker sig till sjukgymnastiken, rör sig bland radikala verdandister och socialister, och försöker sluligen bli pånyttföd via Frälsningsarmén.
En själs utvecklingshistoria, som med träffsäker dialekt gör blod och märg åt allt det lösryckta. Det måste vara tidsandan Lars Andersson var ute efter, det är i alla fall den jag får mig till livs, från det moderna Sveriges brytningstid från 1870-talet och fram mot sekelskiftet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar