The Picture of Dorian Gray - Oscar Wilde (1890-91)

Oscar Wilde (1854-1900) skrev bara en roman, The Picture of Dorian Gray, men i gengäld är den unik på flera sätt. Gräver jag lite i symboliken, finns det så många bottnar att jag associerar till en postmodern genreblandning. Den är värd en omläsning då och då, nya vinklar kan infinna sig.

Wilde blev snabbt en frontgestalt inom den estetiska rörelsen, som tröttnat på sedelärande socialrealism och istället propagerade l'art pour l'art, att låta konsten vara sig själv nog. Å ena sidan kan det betyda att konsten skall ge oss skönhet och flykt från vardagen. Eller så kan man låta konsten vara ett amoraliskt gestaltande, där betraktaren får dra sina egna slutsatser. Det senare är vad Wildes roman gör för mig.

Dorian Grays porträtt har, som titeln antyder, en målning i en av huvudrollerna, och utforskar konstens betydelse på ett minst sagt spektakulärt sätt. Romanen trycktes första gången 1890 i en tidskrift, och utsattes genast för mycket hård kritik, anklagad för omoral och farlig dekadens. Helt uppenbart fick Wilde sina viktorianska läsare att reagera och moralisera över vad de läst.

Oscar Wilde valde då att revidera och utöka sitt manuskript med scener och aforismer som skulle lätta upp hans budskap, inför bokutgåvan 1891. Hans raljerande kvickheter driver naturligtvis med belackarna, med hjälp av humor som skall locka över oss på författarens sida. Budskapet är dock mer ogenomträngligt än det vid första anblickan kan tyckas. Än idag känns romanen djärv och oroande.

Boken fick också ett förord, i form av än fler aforismer, som förklarar och försvarar, bl a det välkända
 "There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."  Vilket också kan sägas vara Wildes konstnärliga credo.

Wildes roman är en moderniserad version av den urgamla Faust-myten, om mannen som i pakt med djävulen offrar sitt samvete (själen) för att uppnå makt, kortsiktigt. Miljön i Wildes historia är 'modern', ingen djävul dyker upp och förhandlar om Dorians själ. I stället blir han bekant med en estet, den amoraliske Lord Henry, som sjunger ungdomens och skönhetens lov. När Basils är klar med sitt porträtt av den fläckfrie 18-årige Dorian, förtrollas denne likt Narcissus inför sin egen spegelbild.

Dorian, som hittills varit omedveten om sin egen charm, förlorar denna oskuld inför konstverket i kombination med Lord Henrys cyniska världsbild. Detta utlöser en önskan i Dorian, att få byta plats med tavlan, för att få leva i evig ungdom. Dorian tänker att han gärna skulle offra sin själ för att låta tavlan åldras i hans kropps ställe.

Lord Henrys livsinställning är alltså frestelsen, Dorians förebild. Den unge Dorians önskan är så genuin att den går i uppfyllelse, och han lever resten av livet som en fläckfri oskuldsfull 18-åring, på  ytan. Porträttet har tagit över hans själ, alla ålderstecken dyker upp på porträttet.

Dorians själsliga liv, instängt i tavlan, är mycket effektiv skräckromantik, Wilde har alltså förnyat 'the gothic tale', inte bara genom att ge en tavla ett övernaturligt liv, utan även genom den mångbottnade tolkning den erbjuder. Rent ytligt tycks Dorian nu kunna göra allt, från att lura och bedra, till att mörda, utan att åka fast. Men Dorian känner sig aldrig fri att njuta sin makt, så som Faust, eftersom Dorian har tavlan i sin ägo, och oupphörligt påminns om sin själs ständigt nya ärr och avnötta kanter, redan i detta liv. Dorian Grays liv blir precis så grått och trist som hans efternamn antyder. Ja, hela hans agerande är rent psykopatiskt känslokallt.

Även om omgivningen blir misstänksam med åren, och säger att han "sold himself to the devil for a pretty face." (s.240-241), så blir de osäkra inför hans yttre. Som Lord Henry undervisar Dorian i början av romanen: "Beauty is a form of Genius - it needs no explanation" och "The true mystery of the world is the visible, not the invisible." (s.34). Dorian får aldrig något 'straff', vad än han gör, Wildes roman moraliserar inte. Däremot får vi försöka inse att 'yta' - hur än elegant - säger ingenting om innehållet. Motsäger inte detta hela den estetiska rörelsens inställning?

Viktigt är att Dorians liv blir en jakt på sensuella upplevelser, men som hela tiden lämnar honom oberörd, likt en narkomans tillvänjning behöver han hela tiden starkar kickare för att få känna något. Utan sin själ har Dorian helt enkelt förlorat sin förmåga att 'känna', när hans själ tillfångatogs i tavlan.

Konstnären Basil insåg aldrig vad hans tavla satte igång, han försöker vara Dorians goda samvete, men misslyckas, utan egentlig anledning mördas han slutligen av Dorian. Lord Henry är som sagt frestaren, ögonöppnaren. Dorian kallar honom 'Prince of Paradox', vilket gör honom till Wildes alter ego, som var aforismernas paradox-mästare. När Dorian anklagar Lord Henry för att vara alltför fäst vid skönhet, värjer han sig dock, nog sätter han skönhet högre än godhet, med godhet är då bättre än fulhet. Hmm, nog skorrar det i själen ...

Är romanen en sedelärande fabel om estetens sköna liv? Nej. Romanen tycks fråga 'Vad händer om man säljer sin själ för att få behålla en vacker yta?' Är inte det en variant på viktoriansk dubbelmoral? Det är inte nödvändigtvis bara den dekadente som blir så själlös. Ett liv utan moraliska värden förlorar sin mening. Erfarenheter som görs enbart för sin egen skull, utan andlig dimension, upplever ingen lycka. Moraliska dimensioner ignoreras på egen risk.

Att Dorian Gray helt saknar känsloliv, gör honom till den mest gåtfulla karaktären jag stött på. Han saknar personlighet. Han går snabbt från oskuldsfull till oengagerad psykopat. Hans skönhetsdyrkan  är en mask. Till slut orkar inte Dorian längre, utan sticker kniven i porträttet, och eftersom porträttet är hans egen själ, dör Dorian. Det är inte ett 'straff'. Kniven i duken släpper fri själen, som åter förenas med Dorians kropp, som åldras som i ett trollslag. Han är hel igen.

Lord Henry säger en hel del kloka saker trots allt, för han var aldrig lika själlös som Dorian blev. En tänkvärd sats finns på sidan 33, insikten att man kan "cure the soul by means of the senses, and the senses by means of the soul." Engelskans 'senses' har visserligen flera betydelser, men jag tänker närmast på att ett sätt att hitta tillbaka in i själen, är att meditera kring sina fem sinnen, lika väl som kring sina känslor, eller varför inte genom sina tankar ...