Ensam - Alfhild Agrell (1886)

Snubblat över en skicklig kvinnlig dramatiker från 1880-talet. Alfhild Agrell (1849-1923) årsbarn med Anne Charlotte Leffler och August Strindberg. Men enligt förordet var hon mer spelad och hyllad än någon kollega på sin tid. Och dessutom spelades nästan alla hennes pjäser på Dramaten, den mest prestigefyllda teatern i Stockholm, målet för alla strävande dramatiker på den tiden.

Ensam hade premiär på Dramaten den 3 februari 1886, och var helt utsåld. Sin tids snackis. Alla var nyfikna och ingen blev besviken. Ensams urpremiär var en succé, som grep tag i publiken. Kritikerna applåderade. Dialogen är ledigt skriven, med snabba replikväxlingar som känns moderna och trovärdiga. Intrigen är väl sammanhållen, laddad med den ena vändningen efter den andra på väg mot upplösningen. Jag läser nyfiket och förstår att publiken satt på helspänn 1886.

Agrell var som så många Åttiotalister, inspirerad av Georg Brandes idéer, om att sätta problem under debatt. Hon tog tag i dubbelmoralen och ifrågasatte kvinnors villkor. Ensam handlar om ogifta Thora och hennes dotter Yngva, vars far hemlighöll att han var gift, tills Thoras graviditet var ett faktum.
En ogift mor stämplades som 'fallen kvinna' och barnet som 'oäkting', obarmhärtigt skandaliserade för resten av livet. Men Thoras kämpaglöd har aldrig sviktat. Hon flydde till en relativ anonymitet i Stockholm, och har klarat sitt och och dotterns uppehälle och nu efter 18 år har hon lyckats skapa en ganska trivsam tillvaro åt sig.

Om det inte vore för att omgivningen aldrig låter Yngva glömma sitt oäkta ursprung. De har dock en nära vän i den frimodige Dr Sandén som vill hjälpa Thora och Yngva. På besök hos doktor Sandéns syster blir Yngva förälskad i en ung löjtnant. Skammen får henne att förtiga sitt faderslösa ursprung, men när Allan friar måste hemligheten avslöjas. Thora våndas och ber vännen Sandén skonsamt omtala sanningen och tala för Yngva. Men Allans principfaste fosterfar, vägrar se Yngva som möjlig sonhustru.

Dock visar det sig att Allans fosterfar är bror till Yngvas far och själv medskyldig till att Thora 18 år tidigare inte i tid fick veta sanningen om broderns äktenskap. Thora vädjar till honom, att godkänna äktenskapet, som för att gottgöra Yngvas grymma öde. Först är han obeveklig, men eftersom brodern hunnit bli änkling, ändrar han sig och ställer som villkor att Thora och brodern gifter sig, vilket alltså sent omsider skulle göra Yngva legitim. Allans fosterfar lockar också sin bror med höjt underhåll.

Men Thora är en kvinna med stolt sanningspatos, hon vägrar gifta sig på sådana premisser. Hon har alltid vägrat ljuga om vad som hänt, utan kräver bara sina mänskliga rättigheter, varken mer eller mindre. Hon blir därigenom en helt modern människa, tänker så som vi tänker idag. Till skillnad från  Allans fosterfar, som håller fast vid dubbelmoralen och vill köpa sig till konvenansen.

Thora är hederlig och rak, och vet att hon som ung blev dåraktigt förälskad i en ohederlig bedragare, om än charmig. Men gjort är gjort. Att hon skulle ingå äktenskap, och alltså därmed ställas under en makes förmynderskap (så som det var på den tiden), och just den man som svek  henne för så länge sedan, och fortfarande efter 18 år är en lika oförbätterlig spelare och drinkare, som lever på sin brors pengar, är ju en rent horribel tanke, men som alla i pjäsen - i synnerhet männen - blir förvånade över att hon tackar nej till.

Dubbelmoralen var basen för samhället. Det man mest chockerades över 1886, var att Thora därigenom svek sin egen dotters lycka. En mor skulle 'offra allt' för sitt barn. Man ville inte se att ett sådant offer bara bibehöll orättvisor och dubbelmoral. Agrell insåg att den måste brytas. Och det var den debatten pjäsen satte igång. Konflikten mellan mor och dotter sågs av samtiden som ett fulländat sorgespel.

Slutet i pjäsen blir också något helt nytt. Ett brott mellan generationerna, till förmån för en förnyad etik. Den unge mannen Allan, väljer trots allt kärleken. Han bryter med sin fosterfar, avsäger sig arvet, och Yngva bryter upp från sin mor, så att hon och Allan kan bege sig ut i anonymitet och skapa sitt eget liv, slita ihop till brödfödan på egen hand. Thora blir visserligen ensam kvar, men med bibehållet människovärde och vetskapen att dottern och hennes blivande make har mod och kraft att gå sina egna vägar.

Med Ensam,1886, stod Agrell på höjden av sin finlitterära karrirär, hennes prestige som dramatiker på modet var orubbad. Hon hade framgångsrikt utmanat sina kollegor och spelades för fulla hus på Kungliga Dramaten, med opinionsbildande inflytande. Men det var en brytningstid i både samhället och litteraturen. Vinden vänder och motståndarna börjar kritisera Agrell hårt. Hon hade gestaltat ett genuspolitiskt strängstoff, och drabbades nu av en hård backlash. Trots att Ensam blev en dundrande succé, sattes inga fler av hennes pjäser upp på Dramaten. Trots sin dramaturgiska kompetenes och orädda repliker - eller antagligen just därför - förvisades Agrell snabbt till den litterära marginalen, motarbetad.

Dramatikern Agrell var tystad., men gav inte upp. Hon fortsatte skriva under pseudonym i nya genrer, texter som applåderades i pressen, ända tills det avslöjades att Agrell hållit i pennan. Efter sin död glömdes hon bort, hamnade aldrig i litteraturhistoriska verk. Förrän nu på 2000-talet.

Alfhild Agrell var dotter till en konditor i Härnösand. Sin litterära talang och förmåga att skapa debatt, var oerhört talangfull för att vara självlärd. Men den framgångssagan var för sensationell för att inte motarbetas. Hon upplevdes som kontroversiell, ju mer framgångsrik, desto mer motarbetades hon. Men hon tystnade inte. Även om Dramaten inte längre satte upp Ensam och andra pjäser, så spelades de i utlandet, och kom ut i tryck på både tyska och ryska.

För även om motståndarnas kampanjer påstod att Agrell var manshatare, eller imitatör, osv. Så är sanningen att hon hon skrev om allmänmänskliga problem, på ett nyanserat sätt med många olika vinklar att grubbla över. Hon ville pröva de existentiella val vi kan utsättas för, och spegla dem i en kvinnas val. Och hon lät kvinnan, i sin utsatta position, stå fast vid sina egna moraliska värderingar. Det gör dramat levande än idag.