Mördare utan ansikte - Henning Mankell (1991)

Efter Daisy Sisters (1982) blev Mankell chef för Kronobergsteatern i Växjö, och skrev inte fler romaner på 1980-talet - yuppie-eran dominerad av Guillous agentromaner. Men han grunnade på att gå i Sjöwall-Wahlöös fotspår och skriva en realistisk polisroman. Det blev kommissarie Kurt Wallander, introducerad i Mördare utan ansikte (1991) - en milstolpe i svenska deckarhistorien.

Beck och Wallander är likvärdiga gruppledare för sina polisteam, trötta magsårs-patienter, som mår dåligt av att se välfärden på fallrepet. Båda lever ensamma efter havererat äktenskap, och har förlorat kontakten med var sin tonårsdotter. I sin ensamhet söker sig båda till klassisk musik som vila för själen. Såväl Sjöwall-Wahlöö som Mankell berättar i tredje person, med enkelt språk och mycket dialog, som attraherar breda läsargrupper.

Men berättarrösten skiljer sig, genom att fokusera olika. Sjöwall-Wahlöö behåller hela tiden sin egen allvetande synvinkel, vars materialistiska politisk agenda stiger fram genom avskalad realism. De förevisar genom ett yttre sceniskt gestaltande. De ingående miljöbeskrivningarna av Stockholm har blivit omistliga tidsbilder. Men också karaktärerna gestaltas helt utifrån, hur de rör sig, inte vad de tänker. Läsaren får sen dra sina egna slutsatser, vad betyder ett visst rörelsemönster? Trötthet, uppgivenhet, irritation? Alla, såväl poliser som brottslingar och andra medagerande, stiger fram i klara pregnanta färger och rörelsemönster. Kollberg, Rönn, Gunvald Larsson med flera, får lika stort utrymme som Beck. Det blir en kollektiv-roman, inte bara för att det är ett helt arbetslag som tillsammans skall lösa brottet. Utan att samtliga individer gestaltas lika ingående.

Mankell däremot, koncentrerar sig på Wallander som centralfigur. Berättarrösten är osynlig. Läsaren får uppleva allt via Wallanders möten, och hans egna tankar kring dessa möten. Poliskollegorna är betydligt mer diffust återgivna, med något enstaka särdrag (reumatism, småbarnsförälder, spel på trav, osv). Att betrakta Wallander som Mankells alter ego, måste vara ren spekulation. Mankell har dock valt att betrakta det svenska/skånska samhället och dess kollisionkurs med omvärlden, genom Wallander själv.

Wallanders yrkesroll är väl medelklass, om än lägre med tanke på arbetsförhållandena som befinner sig långt ifrån åttiotalets yuppie-ideal. Wallander blir en symbolisk medelsvensson som bekymrad blickar ut över vad han uppfattar som ett folkhem på nedgång, med ökande orättvisor. Men inget är säkert eller färdigtolkat. Brottsutredningarna blir ett sätt att bredda hans inblick på olika områden.
Många av de personer som poliserna sätts att utreda beskrivs ingående, men visar sig vara sidospår. Detta upplevs som realistiskt polisarbete, problem att ta sig förbi, men breddar alltså också blicken ut över samhället. Symptomatiskt nog för för 1980-90-talet tycks dock de flesta leva dubbelliv, och fiffla eller ha hemligheter. Vanliga hederliga knegare har det blivit ont om.

Mankell berättar alltså inifrån Wallanders eget tvehågsna psyke, med alla personliga problem som det innebär att vara skild och ha en tonårsdotter han nära på tappat kontakten med, och en 79-årig far som tycks gå mot senilitet. Wallander oroar sig ständigt, hans psykiska press kommer sig inte bara av stressen på jobbet, att säkra tryggheten i närsamhället, utan även av ett molande dåliga samvete för att tonårsdottern glider honom ur händerna, liksom hur han ska kunna ta hand om den allt äldre och motsträvigare fadern. Wallander blir en symbol på individplanet, hans splittrade familj blir en bild av folkhemmets upplösning. All individualism som från 1980-talet börjat dra åt olika håll.

Wallander upplever att hans far föraktar hans yrkesval. Fadern tycks vara en kvarleva från ett mer bohemiskt 1960-tal, en sorts konstnärens frihetsdröm som gått i baklås. Fadern har hela livet målat samma mot - hötorgskonst - ett vemodigt höstlandskap, med eller utan tjäder. Man anar Wallanders desillusion inför sitt ursprung. Samtidigt som tonårsdottern hör till en mer oroande okänd framtid, det begynnande 1990-talet som efter Berlinmurens fall och glasnost, för med sig en översvämning efter alla rivna murar, som hotar att bli mer negativ än positiv.

Wallander suckar över den urbaniseringen som tycktes göra hela svenska landsbygden till en enda förort till de tre största städerna. Förort uttyddes som grogrund för rasism, narkotika och brottslighet. Och Skåne kändes samtidigt extra utsatt så nära inpå det allt öppnare Europa, då 'brandbomber och mord' (s.187) togs i bruk av främlingsfientliga, vilket får Wallander att kritisera 'bristen på invandringspolitik' (s.236). Så att de inte ens kunde misstänka utlänningar för mord (s.49) utan att det blev en het potatis.

Och det blir temat i denna polisroman, som jag inte ska avslöja innehållet i. Rasismens många olika ansikten, alltifrån det främlingsfientliga skånska Sjöbo, och hur ökande invandring och öppna gränser väcker rädsla och påverkar samhället. Alltså ett hett ämne än idag.

Till skillnad från äldre polisromaner, där karaktärerna helt tycktes sakna privatliv utanför yrkeslivet, upptas alltså nu minst hälften av skildringen av personliga problem, kring familj, kärleksliv eller diverse trauman. Yrkeslivet är inte längre allenarådande pliktuppfyllande. Kurt Wallander har familje- och hälsoproblem som är lika viktiga att lösa som brotten han arbetar med. Läsaren kan undra hur han alls kan sköta sitt jobb, med ett så splittrat liv - men också känna igen sig i denna allomfattande splittring.

Polisromanen har alltså psykologiserats på mer än ett plan. Men vi blir inte helt utan pusseldeckarens mysterier. även Wallander grunnar över ett par till synes olösliga gåtor, som dock i slutet får var sin enkel naturlig förklaring.