The Plumed Serpent - D.H. Lawrence (1926)

Ack nej. Köpte den här för ganska många år sedan, nyfiken på titeln och att den skulle tilldra sig i Mexiko. Jag hade läst några DH Lawrence, och om honom. Med tiden har jag upptäckt att jag inte kan identifiera mig med hans karaktärer, i synnerhet inte kvinnorna. Så den här blev liggande bra länge.

Textmässigt är The Plumed Serpent 'lättläst' som roman - bara man har ett visst hum om franska och spanska, för han strösslar med en hel del fraser, vilket ger lokalfärg. Det är mycket dialog och vanligt vardagsspråk. Därför var den slappläst. 

Ämnesmässigt är nog den här boken den mest svårsmälta, ja rent ut motbjudande. Hela historien är påhittade, på ett sätt som gör att det är omöjligt att identifiera sig med karaktärerna. Allt rör sig kring rasism, kolonialism, fascism, övermänniskor, avarter av Nietsche, diktatorer ockulta idéer för att skapa hierarkier och elitreligioner, manskult, kvinnlig underordning, nihilism, dödskult, sjukt svarta tankar. 

Visst, i början kan jag luras att identifiera mig med Kate, irländska änkan på besök i Mexiko. Det känns bra att hon identifierar sig som 'fri kvinna' med eget liv. Ramon som vill starta en ny religion kring sig själv, pratar gärna med henne som 'intelligent' människa, men just därför kan han inte se henne som människa. För honom är hon ett neutrum, inte en kvinna. Som sagt, man får inte luras att köpa det som sägs - att tro att det handlar om alla människors lika värde. För det gör det inte. Kate blir inte mer jämlik genom att vara ett neutrum.

Men Kate är inte mindre rasist när det gäller det Mexikanska kollektivet än andra vita efterkoloniala generationer. Och även hon dukar under, trots sin vilja till 'fritt eget liv'. 

Det är inte så att D.H. Lawrence försöker förklara något av det här för läsaren, därav det motbjudande. Man kan bli misstänksam över författarens motiv. Vad vill han? Det är inte genomfört begripligt om han ens själv visste vad han ville. Jag tror däremot inte att D.H. Lawrence skrev för att propagera för alla dessa svarta avarter av idéer. Det har påpekats att fascismen ännu inte vunnit insteg när romanen skrevs. 

Jag som ägnat flera år åt att läsa böcker från början av 1900-talet tänker att många underliga negativa idéer fanns i livsluften i början av 1900-talet, tidsandan, där det växte fram som invasiva svampar, och som ledde till allt det vi vet kom att hända, även om många önskar att det aldrig hänt.

Ökendykarna - Sven Lindqvist (1990)

Sven Lindqvist är alltid en njutning att läsa - hur än jobbiga ämnen han väljer. Han är en glasklar essäist. Ökendykarna är en samling essäer kring Sahara och all den romantik som litteraturen skapat kring öknen. Han utgår från sin barndoms dröm att få följa i ökenflygaren Saint-Exupérys spår.

Lindqvist reser också omkring Nordafrika, från Marocko och Västafrika, över Algeriet till Tunisien, i spåren på en rad författare som alla vistats i Saharas närhet och skrivit texter från Nordafrika. Mycket rör André Gide och Den omoraliske, men även andra ökenromantiker, som han jämför med Isabelle Eberhardt, som dog 27 år ung, ensam i Sahara. Hur än förälskad i öknen, förblindades hon inte av den romantiken, när det gällde rasismen och imperialismen - hon försökte kämpa mot det som de adnra blundade för.

Om man som jag 1992 läste Lindqvists Utrota varenda jävel, som gav ett outplånligt intryck om rasismens historia, inser jag snabbt att Ökendykarna är en sorts introduktion och uppstart inför detta storverk, två år senare. Jobbade han redan på den senare boken, eller var det nu, på denna resa, som han såg nödvändigheten av att gräva djupare?

Metaforerna, tankarna, drömmarna, väcker hela tiden pockande nya insikter. Läsvärd hur än många årtionden som gått.

Dressinen - Carl-Henning Wijkmark (1982)

Har läst ännu en märklig skapelse från 1980-talet, Dressinen, Carl-Henning Wijkmarks andra roman. Den går att läsa som en äventyrsroman, där huvudpersonen, en ung vetenskapligt sinnad jesuit, färdas i en ovanlig farkost - en dressin, stor som en godsvagn, som lämnar tågrälsen och sjösätts - och som en flotte kan den i havet både pumpas och segla fram. I den tar han sig från Kongos djungler, över Atlanten till Brasilien. Likt en Robinson Crusoe klara han umbärandena över havet, och med sig har han - inte infödingen Fredag, utan - tre 'halvt mänskliga apor'. Det är ett mysterium boken igenom om dessa 'apor' är den felande länken mellan människor idag och schimpans, och om dessa levt i det fördolda i de djupa djunglerna sedan urtiden, eller om de snarare är resultatet av 'rasblandning'. De svarta i Kongo hyser en vidskeplig skräck inför dem.

Det är alltså även en filosofisk roman, som likt andra romaner av Wijkmark, dyker ner i en särskilt historisk 'era' att undersöka. Romanen inleds 1914 - vid första världskriget utbrott - men inte i dess centrum, utan har krigets muller mer som en kuliss vid horisonten. Romanen inleds i Kongo, där kolonisatörer bygger järnväg genom djungeln, vilket genast får mig att associera till Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (bok 1902), kring tidens imperialistiska rasism. Före kriget 1914 omfattade några få Europeiska imperier större delen av världen. Mörkrets hjärta trycktes först i en tidskrift, år 1899, med främst engelska kolonister som läsare. Conrad skrev om hur civilisationens fernissa snabbt försvinner i mötet med den heta fuktiga regnskogen, vilket blir ett tema även hos Wijkmark.

På vägen över Atlanten landar dressinen på Sankt Helena, ön där Napoleon satt fängslad fram till slutet av sitt liv. Där vilar de upp sig i någon månad i ett övergivet hus, som vi kan ana oss till ha varit Napoleons 'fängelse'. Alltså en tillbakablick hundra år. Där får 'aporna' klä upp sig i pråliga uniformer från tidigt 1800-tal och jesuiten försöker lära dem bordskick och annan 'mänsklig kultur'.

De talar aldrig med någon på Sankt Helena, vilket förstärker min Robinson-känsla av öde ö, där de nyttjar gamla övergivna artefakter. Robinson bärgade från vraket. Wijkmark har lämningar efter Napoleontiden, då Frankrike försökte ta över en stor del av Europa. Då jesuiten inser att krig brutit ut 1914 flyr de vidare till Sydamerika, som också är scenen för en år 1912 mycket populär historia av Arthur Conan Doyle, The Lost World, som beskriver hur livs levande dinosaurier och apmänniskor återfinns på en isolerad högplatå i Amazonas djungler. 1912 var också året för ett sensationellt arkeologiskt fynd, Piltdownmänniskan, som sades vara den felande länken mellan apa och människa. Verkligheten bekräftade fiktionen. Först 1953 kunde modern teknik avslöja att Piltdown-skallen var ett falsarium.

Romanens jesuit har förlorat sin gudstro, och vill inte längre vara själasörjare. Entusiasmerad av Piltdown-fyndet flyr han med de 'apor' som kanske kan bevisa evolutionens giltighet. Han vill att deras vandring ut ur Afrika, med umbäranden som drivkraft, skall visa hur apan reste sig och blev människa - han vill se det ske framför sig. Han vill se för att kunna tro.

Men alla förhoppningar kommer på skam. Aporna må vara intresserade av dressinens teknik, men har svårt att behålla sin motivation. De är starka och kan pumpa sig över Atlanten. Men en bit på vägen får de också hjälp, bogserade av en tysk ubåt.

Romanen fantiserar och filosoferar kring civilisation och barbari. Problemet är att jag aldrig riktigt tror på historien - om det beror på brister hos Wijkmark eller 1914 års tankebanor, ska jag låta vara osagt. Jag tror inte på de tigande 'aporna'. Jesuiten är besviken över att de inte börjar 'tala'. Men alla djur kommunicerar. Alla hund- och kattägare, vet ju att djur kan kommunicera såväl tyst som ljudligt på olika sätt. Och jag har sett många intressanta program om schimpanser där de kommunicerar via datorbilder.

Robinsonvinkeln är lika segdragen som hos Daniel Defoe, som lade ner stor möda på att via detaljer göra sin historia trovärdig. Wijkmark har också många fantasieggande detaljer, problemet är att apmänniskornas beteende skär sig med min egen 2000-talsförståelse. Jag har heller aldrig orkat läsa Nietzsche, och vet inte om jag missar några referenser, fröet till senare nazisters och kommunisters övermänniskoideal. Allt ebbar ut i intet, likt religioner som spelat ut sin roll.

Historien är inte så spännande eller underhållande som jag önskat i min semesters hängmatta, men vill man grunna över Wijkmarks allegoriska grepp, och gotta ner sig i symboler, så finns det en hel del att gräva i.

Mördare utan ansikte - Henning Mankell (1991)

Efter Daisy Sisters (1982) blev Mankell chef för Kronobergsteatern i Växjö, och skrev inte fler romaner på 1980-talet - yuppie-eran dominerad av Guillous agentromaner. Men han grunnade på att gå i Sjöwall-Wahlöös fotspår och skriva en realistisk polisroman. Det blev kommissarie Kurt Wallander, introducerad i Mördare utan ansikte (1991) - en milstolpe i svenska deckarhistorien.

Beck och Wallander är likvärdiga gruppledare för sina polisteam, trötta magsårs-patienter, som mår dåligt av att se välfärden på fallrepet. Båda lever ensamma efter havererat äktenskap, och har förlorat kontakten med var sin tonårsdotter. I sin ensamhet söker sig båda till klassisk musik som vila för själen. Såväl Sjöwall-Wahlöö som Mankell berättar i tredje person, med enkelt språk och mycket dialog, som attraherar breda läsargrupper.

Men berättarrösten skiljer sig, genom att fokusera olika. Sjöwall-Wahlöö behåller hela tiden sin egen allvetande synvinkel, vars materialistiska politisk agenda stiger fram genom avskalad realism. De förevisar genom ett yttre sceniskt gestaltande. De ingående miljöbeskrivningarna av Stockholm har blivit omistliga tidsbilder. Men också karaktärerna gestaltas helt utifrån, hur de rör sig, inte vad de tänker. Läsaren får sen dra sina egna slutsatser, vad betyder ett visst rörelsemönster? Trötthet, uppgivenhet, irritation? Alla, såväl poliser som brottslingar och andra medagerande, stiger fram i klara pregnanta färger och rörelsemönster. Kollberg, Rönn, Gunvald Larsson med flera, får lika stort utrymme som Beck. Det blir en kollektiv-roman, inte bara för att det är ett helt arbetslag som tillsammans skall lösa brottet. Utan att samtliga individer gestaltas lika ingående.

Mankell däremot, koncentrerar sig på Wallander som centralfigur. Berättarrösten är osynlig. Läsaren får uppleva allt via Wallanders möten, och hans egna tankar kring dessa möten. Poliskollegorna är betydligt mer diffust återgivna, med något enstaka särdrag (reumatism, småbarnsförälder, spel på trav, osv). Att betrakta Wallander som Mankells alter ego, måste vara ren spekulation. Mankell har dock valt att betrakta det svenska/skånska samhället och dess kollisionkurs med omvärlden, genom Wallander själv.

Wallanders yrkesroll är väl medelklass, om än lägre med tanke på arbetsförhållandena som befinner sig långt ifrån åttiotalets yuppie-ideal. Wallander blir en symbolisk medelsvensson som bekymrad blickar ut över vad han uppfattar som ett folkhem på nedgång, med ökande orättvisor. Men inget är säkert eller färdigtolkat. Brottsutredningarna blir ett sätt att bredda hans inblick på olika områden.
Många av de personer som poliserna sätts att utreda beskrivs ingående, men visar sig vara sidospår. Detta upplevs som realistiskt polisarbete, problem att ta sig förbi, men breddar alltså också blicken ut över samhället. Symptomatiskt nog för för 1980-90-talet tycks dock de flesta leva dubbelliv, och fiffla eller ha hemligheter. Vanliga hederliga knegare har det blivit ont om.

Mankell berättar alltså inifrån Wallanders eget tvehågsna psyke, med alla personliga problem som det innebär att vara skild och ha en tonårsdotter han nära på tappat kontakten med, och en 79-årig far som tycks gå mot senilitet. Wallander oroar sig ständigt, hans psykiska press kommer sig inte bara av stressen på jobbet, att säkra tryggheten i närsamhället, utan även av ett molande dåliga samvete för att tonårsdottern glider honom ur händerna, liksom hur han ska kunna ta hand om den allt äldre och motsträvigare fadern. Wallander blir en symbol på individplanet, hans splittrade familj blir en bild av folkhemmets upplösning. All individualism som från 1980-talet börjat dra åt olika håll.

Wallander upplever att hans far föraktar hans yrkesval. Fadern tycks vara en kvarleva från ett mer bohemiskt 1960-tal, en sorts konstnärens frihetsdröm som gått i baklås. Fadern har hela livet målat samma mot - hötorgskonst - ett vemodigt höstlandskap, med eller utan tjäder. Man anar Wallanders desillusion inför sitt ursprung. Samtidigt som tonårsdottern hör till en mer oroande okänd framtid, det begynnande 1990-talet som efter Berlinmurens fall och glasnost, för med sig en översvämning efter alla rivna murar, som hotar att bli mer negativ än positiv.

Wallander suckar över den urbaniseringen som tycktes göra hela svenska landsbygden till en enda förort till de tre största städerna. Förort uttyddes som grogrund för rasism, narkotika och brottslighet. Och Skåne kändes samtidigt extra utsatt så nära inpå det allt öppnare Europa, då 'brandbomber och mord' (s.187) togs i bruk av främlingsfientliga, vilket får Wallander att kritisera 'bristen på invandringspolitik' (s.236). Så att de inte ens kunde misstänka utlänningar för mord (s.49) utan att det blev en het potatis.

Och det blir temat i denna polisroman, som jag inte ska avslöja innehållet i. Rasismens många olika ansikten, alltifrån det främlingsfientliga skånska Sjöbo, och hur ökande invandring och öppna gränser väcker rädsla och påverkar samhället. Alltså ett hett ämne än idag.

Till skillnad från äldre polisromaner, där karaktärerna helt tycktes sakna privatliv utanför yrkeslivet, upptas alltså nu minst hälften av skildringen av personliga problem, kring familj, kärleksliv eller diverse trauman. Yrkeslivet är inte längre allenarådande pliktuppfyllande. Kurt Wallander har familje- och hälsoproblem som är lika viktiga att lösa som brotten han arbetar med. Läsaren kan undra hur han alls kan sköta sitt jobb, med ett så splittrat liv - men också känna igen sig i denna allomfattande splittring.

Polisromanen har alltså psykologiserats på mer än ett plan. Men vi blir inte helt utan pusseldeckarens mysterier. även Wallander grunnar över ett par till synes olösliga gåtor, som dock i slutet får var sin enkel naturlig förklaring.

Ninas resa - Lena Einhorn (2005)

Lena Einhorn berättar hur hennes mor, Nina, överlevde förintelsen genom att gömma sig i det längsta i Warszawas ghetto.

Outplånligt intryck på mig gjorde Primo Levis Vad är en människa? om hans lägererfarenhet. Liksom nobelpristagaren Imre Kertész i Mannen utan öde, som egentligen är en ung pojkes storögda misstro, 'detta kan inte vara sant/möjligt?' Inte ett så omänskligt beteende.
Dessa böcker kan man läsa om och om, och behöver egentligen inga fler skildringar, tänkte jag.

Men Ninas resa är annorlunda. Nina klarade sig undan, ödet gick hennes väg. Här får jag insikter om Warszawas ghetto som jag aldrig tidigare hört. Och mänsklig anpassningsförmåga och kamp för överlevnad är lika stark som någonsin. Jag reagerade redan när jag läste Primo Levi, över att läsningen skapar så mycket spänning, inte bara avsky inför den omänsklig behandlingen, utan ett brinnande hopp. Som inför en deckare, spänningsroman. Måtte han/hon klara sig!

Och det är med en sorts skuld jag upplever denna upphetsning. Kanske en känsla liknande den Nina själv uttryckt: - Det går inte att överleva förintelsen utan skuldkänslor. Av Warszawas många hundratusentals judar, var Nina en av mindre än hundra överlevande. En ofattbart låg siffra. Så få blev kvar att vittna. Man stänger boken lättad över att hon överlede, men samtidigt var det så oändligt många som saknade samma 'tur' och försvann...