Bönder och Herrar - Theodor Kallifatides (1973)

 Theodor Kallifatides klara svenska språk är något jag alltid ser fram emot att få läsa. 

Efter några diktsamlingar inledde Kallifatides med  Bönder och herrar en trilogi från Grekland som inleds med tyskarnas invasion under andra världskriget. Men utvikningar gör att man får en bild av det gamla kulturlandets bondebefolkning även längre tillbaka. Det är satir av hög klass, som först får mig att skratta, men som ju längre historien går stockar sig allt mer, med fördomar, krig och inbördeskrig som avslöjar det elände som människor alltför ofta fastnar i. 

Om byn Jalos, som historien rör sig kring, är en verklig by spelar mindre roll. För mig är den symbolisk för mänskliga förhållanden när allt handlar om överlevnad, stark mot svag, kvinnor underordning osv.

Jag hade tänkt läsa hela trilogin denna jul, för jag hittade nyligen den avslutande delen på antikvariat. Del ett och två har jag hittat för flera år sedan. Del två allra först, därför blev den inte läst, och nu har jag inte lyckats gräva fram just del 2, då den tycks ha gömt sig långt bak i någon av bokhyllorna. Synd.

Men jag får återkomma. 

Leo : ett estniskt öde - Maarja Talgre (1990)

Undertitel: Reportageroman.  Journalisten Maarja Talgre kom till Sverige som foster, när modern flydde undan Sovjets ockupation av Estland, september 1944, i slutet av andra världskriget. Det var Maarjas far Leo, som hjälpt iväg sin unga fru, Meets, men själv blev han kvar sedan flyktvägarna stoppats. Tre månader senare dödades han, och blev den gåta och det tomrum inom Maarja, som slutligen utmynnade i denna bok. Gorbatjovs glasnost (islossning) i slutet av 1980-talet gav henne möjlighet att resa runt fritt i Estland och intervjua släkt, vänner och andra som kunde berätta något om hennes far.

1989 hade islossningen nått så pass långt att estländarna åter fick använda sin flagga och sjunga sin nationalsång. Stämningen var dock ännu osäker. Vågade man lita på denna nya utveckling som man väntat på i 45 år? Och i november samma år föll Berlinmuren, järnridån mellan öst och väst. När boken utgavs 1990 var allt ännu osäkert, men hoppfullt. 1991 utropades Estlands självständighet på nytt, och sedan 2004 är Estland med i EU. Redan 1994 var de med i Europas största gemensamma fest - Eurovision, en viktig del i vår fredliga samexistens.

Boken handlar alltså om Maarjas far och hans släkt och vänner, i det lilla Estland, klämt mellan stormakter i århundraden. Och hur komplex situationen blir, inte minst i krigstid. Hur strategin att ta hjälp av den ene ockupanten (Tyskland) för att försvara sig mot den andre (Sovjet), två jättar i förhållande till det lilla Estland, som den enda lösning man hade, också medförde stora problem.

För Leo, ung och positiv, aktiv i kampen för sitt hemland, blev förföljd och stämplad som 'förrädare' och 'fascist', i medveten smutskastning, som var den politik man använde. Maarja har dock gjort en grundlig efterforskning. Hennes bok är spännande och viktig att känna till för att förstå komplexiteten, när det lilla landet blev ännu mindre på grund av krig och deportationer.

Kärlekens bröd - Peder Sjögren (1945)

Ännu en roman från fredsåret 1945, ännu en djup kärleksroman. Jag antar att andra världskriget, liksom krig överhuvudtaget, manade fram vård grundbehov av kärlek och medkänsla.

Författaren debuterade på 1940-talet, och Kärlekens bröd är hans andra roman, en historia som utspelar sig i ett iskallt Karelen mitt under finska vinterkriget, där författaren själv varit frivilligt inkallad. Berättarens långsamma återgivande av umbärandena i det stränga vinterlandskapet, kampen för att överleva i ställningskriget i den snö och isfyllda skogen, är sublimt trovärdighet.

Och trots att jag helst inte vill läsa om krig och mänskligt elände, så hålls mitt intresse vid liv, sida efter sida. Historien börjar när allt är över, när två av kompanikumpanerna redan dött i kriget, både den med hjälteambitioner och brodern som hellre håller sig undan i vetskap om att han ändå alltid kommer att misslyckas. Ja, båda misslyckas. Krig kan ingen vinna, det är alltid en räcka med misstag. Och nu har berättaren den tunga uppgiften att meddela bröderns mor hur hennes söner dött.

Enda ljusglimten under kriget, var återberättandet av deras ryske krigsfånges hopp om att få återse sitt livs kärlek. Hans ihärdiga kamp för att ta sig hem till henne igen. Hela detta återberättande, är en aforistiskt förtätad betraktelse över kärleken och hur den överlever döden. Vilket blir särskilt tydligt inrammat av den iskallt känslolösa krigserfarenheten.

 

Den mänskliga komedin - William Saroyan (1943)

Mot slutet kommer kärnan i hela bokens livsvisdom:
"Kärleken är odödlig och gör allting odödligt. Men hatet dör var minut." (s.212, Atlantis, tr. 1983)

Den mänskliga komedin av William Saroyan är helt underbar. Den förmedlar medkänslans livsvisdom och är därför en absolut källa till tröst om livet känns tungt. Den skrevs under andra världskriget, när många familjer miste sina söner, och har därför en reell, mörk botten. Ändå lyser livskraften igenom, på ett märkligt förklarat och självklart sätt.

Sens moral: sluta aldrig tro på livet och kärleken. En för alla och alla för en. Mänskligheten som 'ett', en enhet. Som en lärarinna säger tidigt i boken:
"Jag vill att vart och ett av mina barn ska vara sej självt [...] vart och ett en trevlig och spännande variation av alla dom andra." Och inse att "var och en av er håller på att bli verkligt mänsklig när ni trots er naturliga misstro mot varann lär er att respektera varann i alla fall." (s.61-62)

Den stora mörka världen skymtar främst genom fyra faderlösa syskons lilla värld, främst sönerna i olika åldrar, Markus 19 år som tvingas möta kriget, 14-årige Homer som nu blir 'familjens äldste man' och får arbete som telegram-bud om kvällarna, efter skolan. Och så lille Ulysses, som vandrar i den lilla staden, mikrokosmos, 'Ithaca', och som tyst storögt nyfiket tar in allt, upplever livet direkt mot huden.

Som synes, referenser till Homeros episka dikter, Där den äldre brodern åker till sitt 'Trojanska krig', medan Ulysses har sina irrfärder på hemmaplan, likt en mini-Odysseus. Och Homer som börjat arbeta, och får lära sig livets hårda realiteter genom telegramtexter, Allt är lätt och lekande utfört, men om man vill kan det fördjupa läsningen till livet som en universell resa.

Ninas resa - Lena Einhorn (2005)

Lena Einhorn berättar hur hennes mor, Nina, överlevde förintelsen genom att gömma sig i det längsta i Warszawas ghetto.

Outplånligt intryck på mig gjorde Primo Levis Vad är en människa? om hans lägererfarenhet. Liksom nobelpristagaren Imre Kertész i Mannen utan öde, som egentligen är en ung pojkes storögda misstro, 'detta kan inte vara sant/möjligt?' Inte ett så omänskligt beteende.
Dessa böcker kan man läsa om och om, och behöver egentligen inga fler skildringar, tänkte jag.

Men Ninas resa är annorlunda. Nina klarade sig undan, ödet gick hennes väg. Här får jag insikter om Warszawas ghetto som jag aldrig tidigare hört. Och mänsklig anpassningsförmåga och kamp för överlevnad är lika stark som någonsin. Jag reagerade redan när jag läste Primo Levi, över att läsningen skapar så mycket spänning, inte bara avsky inför den omänsklig behandlingen, utan ett brinnande hopp. Som inför en deckare, spänningsroman. Måtte han/hon klara sig!

Och det är med en sorts skuld jag upplever denna upphetsning. Kanske en känsla liknande den Nina själv uttryckt: - Det går inte att överleva förintelsen utan skuldkänslor. Av Warszawas många hundratusentals judar, var Nina en av mindre än hundra överlevande. En ofattbart låg siffra. Så få blev kvar att vittna. Man stänger boken lättad över att hon överlede, men samtidigt var det så oändligt många som saknade samma 'tur' och försvann...

En doft av apelsin av Joanne Harris (2001)

Till skillnad från Släktfeber, vände En doft av apelsin till det bättre. Viktigt inom all dramatik, vare sig det är teater eller en roman är vändpunkten. Sådana har vi även i livet. Vi känner dom tydligt, när saker gått i stå, inträffar något nytt som ändrar förutsättningarna. Vändpunkten kan vara positiv (t ex i en romantisk kommedi) eller negativ (oftast tragedi). Även när allt skall sluta lyckligt kan vändpunkten vara till det sämre först, för att vi ska visa upp får förmåga att kämpa mot plågorna innan livet vänder sig till det bättre. Vändpunkten i Släktfeber var närmast omärklig, även om den finns. En modern roman behöver å andra sidan inte vara uppbyggd efter dessa klassiska begrepp - men det hjälper ofta läsupplevelsen. Populärlitteratur följer schemat och kan därför väcka vårt intresse, vare sig vi gillar boken i övrigt eller inte.

Min invändning mot En doft av apelsin är att vändpunkten kom lite väl sent. Uppstarten var gråmulen, gruffig, känslokall ... och att detta pågick så länge. Den vändpunkt som vann mig över kom först i slutet av boken. De 120 sista sidorna av 406. Det gör i och för sig att mitt slutintryck är positivt. Jag blir t o m sugen på att läsa något mer ... såg faktiskt ännu en av hennes böcker på antikvariat igår, men köpte den ändå inte. Jag blev dock lite nyfiken på hennes person när jag insåg att minst tre av hennes böcker försigår i Frankrike. En känsla av lokalkännedom och fransk matlagning och frukter genomsyrar böckerna. Det såg ut att vara så även i boken på antikvariatet, som jag dock glömt titeln på. Så jag sökte lite på nätet och fann att hennes mor var fransyska, gift med en engelsman. Det var ju klargörande. Det hon skrev om sig själv på hemsida gjorde mig än mer positivt inställd.

Tillbaka till romanen. Ett viktigt begrepp som uppstod inom den antika grekiska teatern var katharsis - rening. Aristoteles dramateori menar att åskådarens känslor renas den fruktan och det medlidande som väcks av den tragiska handlingen.

Det jag upplever de sista 120 sidorna av En doft av apelsin, det är just att det kommer fram vidriga detaljer (pga krig och annat), så uppstår också fler insikter, nya synsätt, som i slutänden vänder det negativa, och mitt intryck blir positivt.

Romanen tilldrar sig i en by på den franska landsbygden under andra världskriget. Tyskarna har ockuperat stora delar av Frankrike, inklusive denna by, men det är ändå landsbygd, långt ifrån bomber och annat påtagligt krig. Synvinkeln ligger vid sidan av. Barnen (tre syskon 9-14 år) i den franska byn har inga klara fiender. De närmast leker krig. De blir vän med några tyska soldater, i synnerhet en kan franska och har förmågan att charma omgivningen. I praktiken en ung pojk, om man inte såg till uniformen, men med någon sorts medfödd auktoritet. Hans hemmiljö i Tyskland, är minst lika fattig som de miljön för de tre franska barnen i sin by. Samarbetet som uppstår är en typ av angiveri. Barnen avslöjar vad de vet om svartabörshandel i byn, i gengäld får dom belöningar i form av tidningar, choklad, apelsiner. Tysken utövar i sin tur utpressning på svartabörshajarna för att tjäna ihop något att skicka hem till sin fattiga familj i Tyskland. Båda sidor leker detta hemliga agent-spel och 'tjänar' på kriget. Både på riktigt, men ändå inte på riktigt. Det är hemligt inför SS, som inte får blandas in.

Hela boken byggs också upp kring en symbol, med en gädda i centrum. En enormt stor ytomspunnen gädda, mycket gammal och slug, som ingen kunnat fånga på många årtionden. Legenden säger att den som möter gäddan kommer att dö, om den inte först själv fångar gäddan, för då kan man önska sig vad man vill och gäddan kommer att uppfylla önskningen.

Gäddan blir en symbol för det hemliga spelet och dödsfaran, en dödlig hemlighet, som gömmer sig i den dyiga bottnen, oberäknelig, om den kommer att döda eller uppfylla önskningar.

Som sagt, boken ger en annorlunda synvinkel från andra världkriget. Väcker ovana funderingar. Och i slutänden uppdagas hur tillfälligheternas spel, bara förvärras av att man försöker dölja och göra om den verkliga olyckan till något den inte var, vilket leder till att människors rädsla vaknar och sätter igång vedergällningsaktioner.

Och det vet vi ju att ingen vinner på.

Boken är trots allt läsvärd, och jag ångrar närmast att jag inte köpte den bok jag såg på antikvariatet igår. Inbunden 30:- Det hade den nog varit värd. En doft av apelsin hade jag bara lånat, så den ska jag nu lämna tillbaka.

Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami (ca 1995)

Jag har just läst min första bok av Haruki Murakami: Fågeln som vrider upp världen. I min svenska upplaga står det copyright 1997, medan NE anger 1994-95. Enligt Wikipedia kom den kom på japanska 1992-95 (Utgavs den i delar?) och på engelska 1997.

Nutid för berättaren Toru Okada i boken rör sig i alla fall från juni 1984 till december 1985. Men det görs många tillbakablickar till Andra Världskriget, med händelser från ca 1938-1948.
Varför är den förlagd tio år före utgivandet? Jag hittar minst två skäl. 1. För att åldern på personerna skall stämma med kronologin i boken, dvs anknytningen till världskriget. 2. För att den datorkommunikation som sker i boken är mycket föråldrad och stämmer med 1984 (uppkoppling mellan två datorer görs bara mellan två telefoner och access endast med lösenord) och inte genom det fria internet (och windows) som slog igenom ca 1994-95. Dessutom är det med tanke på bokens omfång mycket möjligt att han arbetat med idén ända sedan 1985, även om han gav ut andra skrifter de första åren.

Boken är en rejäl tegelsten på 740 sidor, så nu känner jag mig smått matt. Ett mästerverk? Hmm, ... jag förstår att den är ett internationellt genombrott för Haruki Murakami. Men vad vill han med romanen egentligen?

Jag greps genast av språket och Haruki Murakamis säregna värld. Detta är storartat, tänkte jag. Men så dök det upp scener, inte minst krig, våld och känslokyla, som vände pendeln för mig. Men boken berör mig. Hur skall jag beskriva Fågeln som vrider upp världen?  Nationalencyklopedin kallar det en "surrealistisk dröm, verklighetsöverskridande, historiskt förankrad roman".

Historisk förankring har jag alltid uppskattat. Känslan av inblick i andra tider och andra platser. Det får jag verkligen här. Aldrig har andra världskrigets tragedier i andra delar av världen än Europa, kommit så nära inpå mig som i denna bok. Våldets avskyvärdhet. Människors ondska. Men minst lika mycket kallsinnighet för att överleva de order man förväntas fullfölja.

Huvudpersonen Toru Okada, möter herr Mamiya, och får höra en del av hans erfarenheter som löjtnant i krigstid. Grymheter som tagit livslusten ur Mamiya. Inte desto mindre överlever han, ordagrant överlever, mer än lever. Hans syn på livet blir att det finns ett öde som styr: "Allt var i själva verket förutbestämt av en utomstående kraft - skickligt förklädd till fri vilja. Den hade bara varit ett lockbete för att få honom att agera som ödet ville att han skulle göra /.../ Vem som helst kunde se att ödet styrde här och att individen inte räknades alls."

Jag kan känna igen mig. Min fria vilja kan kännas som en liten barkbåt i den stora forsen på väg mot havet. Jag ber att få hålla mig flytande. Även om jag kanske inte benämner det Ödet, utan lugnar mig genom att kalla det 'Mening' även om mitt lilla perspektiv har svårt att se helheten.

Bokens titel på engelska (och antagligen på japanska) är Nyckelfågelns krönika. Det finns även kapitel i boken som benämns så. En antagligen mindre säljande titel, innan man läst boken. Toru Okada får det som smeknamn. En liten plåtleksak, som kan dras upp i ryggen, och därigenom tvingas leva och genomföra handlingar som en marionett. Även om vi inte vill se våra liv på det sättet, så är det definitivt det som sker med alla soldater i krig, som tvingas utföra order. Liksom allt mänskligt flockbeteende.

En av personerna i boken kallas Kanel. Hans mor kallas Muskot och har fött upp honom på berättelser om kriget, egna erfarenheter, men främst faderns/morfaderns. Han skriver sedan ner dessa - vi hör talas om 17 delar av Nyckelfågelns krönika. På sid 636 står det om Kanels berättarstil: "... styrdes av antagandet att fakta kanske inte utgjorde sanningen och att sanningen kanske inte var faktisk. Frågan vilka delar av en berättelse som var faktiska och vilka som inte var det var inte särskilt viktig för Kanel." Det viktiga var inte vad någon hade gjort utan vad den personen kunde ha gjort.

Detta för oss genast in i ett ställningstagande till vad litteratur är. Kanske är inte de enskilda detaljerna om vad vem gjorde 'sanna'. Men helheten frammanar en bild som väcker sanna känslor. Det sant mänskliga är att förmedla dessa sanna bilder, att väcka känslor som kan leda till insikter. Berättelser lever och andas, säger han. Det är Torus fantasi som har lärt honom allt han vet om sin fru Kumiko. Visst är det så! Vi lever i en familj och allt vi vet om dem har vår fantasi skapat. Oftast sann. Har något missförstånd snedvridit sanningen, så beror det oftast på våra egna inre snedvridningar ...

Vad betyder surrealism? Jag tänker först på Salvador Dalìs målningar och Luis Buñuels filmer.  Så uppfattar jag inte Murakamis bok. För mig är det en mycket verkligare metafor för vår verklighet. Men det kanske är ordets egentliga betydelse. NE beskriver surrealistisk tendens som att förena verklighet och fantasi. Så fungerar Murakami på mig. Han slår an en sträng i mitt inre. Varje ord, varje mening är perfekt valt, klar och ren som källvatten (med andra ord en fantastisk översättning!). Inte en sekund grumlas min uppmärksamhet.

Här ett citat om att motionssimma: "... känner jag min kropp flyta fram naturligt genom vattnet, som om den bärs av en smeksam vind." Just som jag upplever Haruki Murakamis språk - eller i alla fall översättningen. En egenskap jag alltid letar efter i böcker, som får mig att vilja läsa mer. Detta trots att romanen även innehåller outhärdliga grymheter. Språket får mig att stå ut med grymheterna. Är det att förföra? Nej. Jag avstår från att blunda, så känslan kan sjunka djupare in i mig.

När man skruvar upp Nyckelfågeln i ryggen uppstår ett särskilt läte. Det är ett läte som bara hörs av människor på väg mot oundvikliga katastrofer. När deras vilja inget betyder. När de förvandlats till dockor. Vad vill Murakami? Han tillhandahåller inga pekpinnar, bara klara bilder för oss att betrakta. Och jag tror inte att det är för att vi ska acceptera vårt öde. Snarare att vi skall lystra när vi hör Nyckelfågelns läte, tecknet på att vi blivit marionetter, och försöka välja en ny väg. För även om man är en barkbåt utan styrsel så behöver man inte skjuta iväg torpeder. Det räcker att säga förlåt när man bufflar in i varandra.

Recensionscitaten på utsidan av boken talar om förförisk labyrint, oemotståndlig. Det håller jag med om. Någon 'hårdkokt deckare' kan jag dock inte kalla det, då den helt saknar poliser och deckare. Thriller känns inte heller som rätt ord, trots att jag hela tiden rör mig i ett mysterium jag vill få veta lösningen på. Och jag kan inte hålla med om att han beskriver en 'medvetet förbryllande ologisk värld'. Murakami försöker inte lura mig, han avslöjar en bit i taget av en mycket komplex värld, med komplexa människor. Och i vad skulle det ologiska bestå?

För mig är de vistelser på botten av djupa brunnar som sker i boken, metaforer för att ta sig in i kärnan av sitt eget psyke, sin egen själ, få kontakt med en djupare kunskap, som är större än vårt eget begränsade intellekt. Endast via metaforer kan vi ta oss dit in. Det är det vi har myter och romaner till. I denna mytiska värld är vatten bilden för det omedvetna och alla våra känslor. En torrlagd brunn är därför bilden av vårt inre när vi stängt av alla känslor och alla möjligheter att få näring från själen.

Toru och hans fru Kumiko har hemlighållit sitt innersta för varandra. För att nå fram till varandra måste de vara uppriktiga och våga visa sin inre sårbarhet. Istället flyr Kumiko från honom. Hon förklarar när han menar att hon hållits fången: "ingen kedjade fast mig /... (jag hölls fast) .../ med ännu starkare kedjor och vakter - de kedjor och vakter som bor i mig själv. /.../ Inuti mig själv fanns det förstås ett jag som ville rymma, men samtidigt ett fegt kuschat jag som givit upp allt hopp om att någonsin kunna fly."

I grund och botten är detta alltså ett psykodrama. I inledningen lever Toru och Kumiko en ordnad tillvaro i Tokyo. Förföriskt är det faktum att Mannen är hemmaman och tar hand om tvätt och mat och städning, medan hustrun har jobb och inkomst. Men så förbyts allt i total förvirring. Det inledande mystiska telefonsamtalet från en okänd kvinna, är egentligen ett rop på hjälp från hustruns inre, men vi får inte veta det. Vi befinner oss hela boken igenom i ett gränsland mellan dröm och verklighet, i ett sökande efter intuition och instinkt för att hitta hem igen, till den mark där vi kan förankra vår verklighet på nytt. Och mycket riktigt, i slutet kommer vattnet...

Hela bilden kompliceras dock av att det personliga vävs in i den japanska statens krigiska historiska bakgrund. Boken är fylld av symboler, som kräver flera genomläsningar. Dock talar omfånget emot det för min del. Så länge jag har fler böcker att läsa ... inte minst av Haruki Murakami.

Toru och Kumiko har en katt som först försvinner, en katt som symboliserar deras kärlek och förening, deras äktenskap. Men så länge innerligheten inte fördjupats har katten ännu inte fått något eget namn. Men när Toru väl beslutat sig för att hålla fast vid sin fru och inte ge upp sökandet efter henne, då kommer katten tillbaka och får ett eget namn: Makrill. Mums!

Mosippan av Elsie Johansson

Mosippan kom ut 1998 som andra delen i trilogin om Nancy. Jag har nu slukat den lika begärligt som del 1, Glasfåglarna. Slutkänslan blir ändå att detta är en klar mellansträcka, en transport från del 1 till del 3.

Glasfåglarna snurrade sammanhållet kring den äldre halvsystern Dora och hennes tragiska öde. Mosippan tilldrar sig två år senare, från sensommaren 1940, över den svinkalla krigsvintern 1941 och ännu en sommar och höst. Dora är död och kriget splittrar upp familjegemenskapen än mer, bröder och svåger ligger i fält. Ovissheten dallrar. Krigsfaran, rädslan för att tyska soldater ska komma smygande i skogarna, avskyn inför nazistsympatisörer, den vaga osäkerheten kring vem man kan lita på.

Mosippan, denna i deras hemtrakter rätt ovanliga lilla växt, till vilken Nancy för sin första pojkvän vid deras första generade träff: 'Den krusiga mörkgröna bladrosetten låg flat mot moränen, klockan var nedåtböjd och havsluten, vitrosa, silkesluddig på utsidan, nästan röd inuti. Och när man böjde sig och kikade in i kalken såg man det gula på bottnen, ståndarkransen med pistillen i mitten. Plötsligt var jag alldeles lugn.' (s. 211)

Jag ser Mosippan som symbol för Nancy själv, det lilla silkesluddiga blomhuvudet som sakta tar sig upp ur moränen - Nancy söker frihet och ett bättre liv, mem vet inte riktigt hur det ska gå till. Korrespondensstudierna vågar hon inte riktigt ta på allvar. Jobb som posttransportör får hon dock, och en osannolik inkomst av 90 kr i månaden, när männen tagits ut i försvarstjänst. Den halvslutna vitrosa blomman, röd inuti, är också Nancys utforskande av sin sexualitet - men också snart nog förlusten av kärleksdrömmen, krossandet av alla illusioner.

Och så dör fadern, just som Nancy planerat att spänna ut sina vingar för vinden. Där tar boken slut. Och jag är så glad att jag redan äger även del tre, som heter just bara Nancy, så jag får veta hur det går. För jag anar att det antagligen blir svårare att lämna modern som just blivit änka, för att kunna bygga sig ett eget liv.