Leo : ett estniskt öde - Maarja Talgre (1990)

Undertitel: Reportageroman.  Journalisten Maarja Talgre kom till Sverige som foster, när modern flydde undan Sovjets ockupation av Estland, september 1944, i slutet av andra världskriget. Det var Maarjas far Leo, som hjälpt iväg sin unga fru, Meets, men själv blev han kvar sedan flyktvägarna stoppats. Tre månader senare dödades han, och blev den gåta och det tomrum inom Maarja, som slutligen utmynnade i denna bok. Gorbatjovs glasnost (islossning) i slutet av 1980-talet gav henne möjlighet att resa runt fritt i Estland och intervjua släkt, vänner och andra som kunde berätta något om hennes far.

1989 hade islossningen nått så pass långt att estländarna åter fick använda sin flagga och sjunga sin nationalsång. Stämningen var dock ännu osäker. Vågade man lita på denna nya utveckling som man väntat på i 45 år? Och i november samma år föll Berlinmuren, järnridån mellan öst och väst. När boken utgavs 1990 var allt ännu osäkert, men hoppfullt. 1991 utropades Estlands självständighet på nytt, och sedan 2004 är Estland med i EU. Redan 1994 var de med i Europas största gemensamma fest - Eurovision, en viktig del i vår fredliga samexistens.

Boken handlar alltså om Maarjas far och hans släkt och vänner, i det lilla Estland, klämt mellan stormakter i århundraden. Och hur komplex situationen blir, inte minst i krigstid. Hur strategin att ta hjälp av den ene ockupanten (Tyskland) för att försvara sig mot den andre (Sovjet), två jättar i förhållande till det lilla Estland, som den enda lösning man hade, också medförde stora problem.

För Leo, ung och positiv, aktiv i kampen för sitt hemland, blev förföljd och stämplad som 'förrädare' och 'fascist', i medveten smutskastning, som var den politik man använde. Maarja har dock gjort en grundlig efterforskning. Hennes bok är spännande och viktig att känna till för att förstå komplexiteten, när det lilla landet blev ännu mindre på grund av krig och deportationer.