Herr Lehmann - Sven Regener (2001)

När mitt läsande nu är på väg att kliva ur 1980-talet och in i 1990-talet, gör jag det med en bok skriven 2001, men som tilldrar sig hösten 1989, i Västberlin, precis innan kalla krigets mur mellan öst och väst oväntat öppnades upp.

Tyvärr har jag själv aldrig varit i Berlin. Med tanke på alla namn på gator, kvarter, ölbarer med mera, antar jag att boken ger större behållning åt den som kan känna igen sig. Romanen utnämndes i alla fall till 'kult'.

Själva muren nämns knappt, den är en blind fläck för invånarna. Allt är vardagsslentrian, ett sorts håglöst arbete och öldrickande. Västberlin är en liten enklav inom Östtyskland, vilket gör det tvetydigt, om det är öst eller väst som är fri respektive inlåst. När huvudpersonen Frank får besök av sina föräldrar, beskärmar sig hans mor över muren. De vill hem igen till Bremen, i norra Västtyskland, och överlåter åt Frank att åka till Östberlin och överlämna en födelsedagsslant från mormodern till en släkting där. Han lyckas inte, utan slängs ut omgående, anklagad för att smuggla västvaluta (kuvertet med födelsedagspengarna), som dessutom konfiskeras.

Detta sker mot slutet av berättelsen, ett par dagar innan Franks födelsedag, som infaller samma dag som muren öppnas, 11 november. Frank kallas på skämt Herr Lemann, för att han just ska fylla 30 år, bli 'vuxen'. Han är en antihjälte, i en antihistoria som dalar ner mot ett antiklimax. det som börjar lite humoristiskt, blir alltmer Kafka-absurd och deprimerande. Människorna är alienerade från varann, oförstående, avstängda. De möjliga romantiska gnistorna rinner ut i sanden.

Murens öppnande på sista sidorna blir ett antiklimax, östtyskar vandrar långsamt in i den lilla vässtyska enklaven. Det är som om tyskland är för utmattat för att se murens fall lika euforiskt som resten av världen. Det var början till en ny värld, som förhoppningsvis inte längre skall vara dualistiskt uppdelad. För tyskland innebär det naturligtvis ett stort omställningsarbete.

Trots att hela stämningen är grå och dammig, utmattad, har Frank ett absurt sätt att hela tiden se allt i svart eller vitt, närmast omedvetet, säger han i ena stunden att han älskar något, men den känslan kan lika snabbt vändas i att han hatar samma sak, ja kanske alltid hatat det. Det är som om han inte har någon verklig kontakt med verkligheten. Detta trots att han är tillräckligt sympatisk som person på alla vis. Till och med skönt avslappnad, utan den yuppie-stress som rått 1980-talet igenom i väst.