Ännu en roman från fredsåret 1945, ännu en djup kärleksroman. Jag antar att andra världskriget, liksom krig överhuvudtaget, manade fram vård grundbehov av kärlek och medkänsla.
Författaren debuterade på 1940-talet, och Kärlekens bröd är hans andra roman, en historia som utspelar sig i ett iskallt Karelen mitt under finska vinterkriget, där författaren själv varit frivilligt inkallad. Berättarens långsamma återgivande av umbärandena i det stränga vinterlandskapet, kampen för att överleva i ställningskriget i den snö och isfyllda skogen, är sublimt trovärdighet.
Och trots att jag helst inte vill läsa om krig och mänskligt elände, så hålls mitt intresse vid liv, sida efter sida. Historien börjar när allt är över, när två av kompanikumpanerna redan dött i kriget, både den med hjälteambitioner och brodern som hellre håller sig undan i vetskap om att han ändå alltid kommer att misslyckas. Ja, båda misslyckas. Krig kan ingen vinna, det är alltid en räcka med misstag. Och nu har berättaren den tunga uppgiften att meddela bröderns mor hur hennes söner dött.
Enda ljusglimten under kriget, var återberättandet av deras ryske krigsfånges hopp om att få återse sitt livs kärlek. Hans ihärdiga kamp för att ta sig hem till henne igen. Hela detta återberättande, är en aforistiskt förtätad betraktelse över kärleken och hur den överlever döden. Vilket blir särskilt tydligt inrammat av den iskallt känslolösa krigserfarenheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar