Den ärliga bedragaren - Tove Jansson (1982)

Ännu en av Tove Janssons vuxenböcker, en märklig, allt annat än lättolkad. Om hon inte bara vill tala om hur det gick till när hon lösgjorde sig från Mumindalen.

Som så ofta hos Tove Jansson, befinner sig berättelsen i ett kustnära samhälle, en fåordig landsbygd i djup vintersnö. Karaktärerna är smått obegripliga original. Prosan är klar som kristall, så rent språkligt är det en mycket lättläst bok. Det är de underliggande tankarna som ligger omlott, lager på lager.

Historien berör i första hand folkskygga Anna Aemelin, som ägnat sitt liv åt att måla 'marken'. Att hon av någon outgrundlig, men oemotståndlig anledning alltid stoppat in blommiga kaniner i dessa sina detaljerade naturstudier, gjorde att hon blev en populär skapare av barnböcker - nästan utan sin egen förskyllan, då hon själv aldrig skrev texten, det skötte förlaget. Hon hade levt större delen av sitt liv tillbakadraget, i en naiv tillit till det goda i livet, med sina föräldrar som idealisk måttstock.  

Historiens andra huvudkaraktär är Katri Kling, det klipska siffergeniet, som väger varje ord på guldvåg, och aldrig litar på någon. Tvärtemot Anna, som aldrig behövt bekymra sig om pengar, har Katris liv varit strävsamt, då hon tidigt föräldralös tagit ansvar för sin bror Mats, den godsinte, vars hjälpsamhet utnyttjats av omgivningen, samtidigt som de tycks se ner på Mats som mindre vetande.

Katri anlitades av alla, pga sitt siffersinne, när man hade svåra beräkningar, men också som rådgivande vid tvister, för med Katris hjälp är man säker på att vinna fördelar. Hennes förmåga gör henne dock inte populär. Ingen tycks lita på henne, trots hennes 'fullständiga ärlighet'. Hon har märkligt gula vargögon, likt sin hund, så barnen ropar 'häxa' efter henne.

Nästan allt berättas i tredje person, så pass att jag glömt av att det redan på fjärde textsidan stått: "Jag, Katri Kling, ligger ofta och tänker om nätterna. Mina tankar är antagligen ovanligt sakliga för att vara nattankar." (Bonniers, 1982, s.10). Detta berättar-Jag återkommer bara vid några enstaka korta tillfällen. Katri är alltså den nästan helt osynliga berättaren, som ser sig själv utifrån nästan hela tiden, utom möjligen på natten.

Detta gör att jag börjar tolka berättelsen som två motstsridiga delar av samma psyke. Inte minst för att berättelsen handlar om hur Katri nästlar sig in hos Anna, flyttar hem till henne, med bror och hund. Katris vilja och förmåga att ta över Annas liv, alltifrån matinköp till upprättande av affärskontrakt, är skrämmande. Katris 'fullständiga ärlighet' blir som en ogenomtränlig vägg. Katri skriver till och med med Annas egen handstil. En av Annas betungande sysslor är att svara på alla brev från barn som läst böckerna med de blommiga kaninerna. Katri föreslår att de ska upprätta en standardmall att skicka ut till alla. Men där sätter Anna stopp. Barn måste få ett personligt svar, det kan hennes moral inte frångå.

På mig känns detta som en inre kamp mellan den skapande konstnären versus den realistiska organisatören. Konstnären är naiv och godtrogen, men måste också lära sig att vara en slipad affärskvinna. De ekonomiska realiteterna tränger in och tar död på Annas positiva tilltro till livet och omgivningen. Allt det negativa tar nästan död på hennes kreativitet. I slutet försvinner de blommiga kaninerna, hon kan inte längre måla dem. Det som återstår är marken, insekterna, realiteten.

När Katri inser att hennes ärlighet bildat ett ok av skuld och skam över Anna, blir detta ett ok även över Katri själv. Då försöker hon slipa ner sina kanter, vill avslöja sig själv som bedragare, försöker säga att hon haft fel ...

Men då är det redan för sent. Kaninerna har försvunnit ur bilden. Precis som mumintrollen ...