By Grand Central Station I sat down and wept - Elizabeth Smart (1945)

Den bok jag just läst har benämnts både roman och självbiografi. Själv skulle jag snarare kalla de 120 glesa sidorna för prosalyrik. Det är en närmast delirisk passionsutgjutelse, där såväl tid som rum har satts ur spel, alltså de två parametrar som vanligen är själva grunden för ett romanbygge. Och även om författaren använder sina egna erfarenheter för sina ordbilder, så är är det inte berättelsen om ett liv placerat i tid och rum, med gestaltade med- och motspelare, utan ett samelsurium av metaforer och litterära hänvisningar för att återskapa känslostormar.

När jag läser boken tänker jag på de buddhistiska visdomsorden:

"Före Zen var bergen berg och träden träd"
"Under Zen var bergen andarnas troner och träden visdomens röst"
"Efter Zen var bergen berg och träden träd"

Berättarjaget lyfter upp sitt kärleksdrama till en passionshistoria av andliga proportioner. Boken blev genast kontroversiell. Läsare sluter den antingen till sitt hjärta eller skuffar den ifrån sig. Jag tror det beror på var läsaren befinner sig - själsligen. Är träden träd eller visdomens röst? Om man samlar på metaforer för att medvetandegöra känslor och insikter.

Elizabeth Smart (1913-1986) laborerar med bilder ur Bibeln. Dit hör även titeln, Vid Grand Central Station där satt jag och grät (1945), som ljuder av Psaltaren 137, "Vid Babels floder där satt vi och grät". Nästan femtio år efter Elizabeth Smart, lånar Paulo Coelho samma rad till en egen boktitel, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät (1994). Psalmens judiska diktare våndas under den babyloniska fångenskapen (587-537 f Kr). 1970 skapades en reggea-version med samma inledningsrader ("By the rivers of Babylon"), men då handlar det om Västindiens svarta slavar (blev en Boney M-hit 1978). I Smarts bok är kvinnan slav under kärleken, för hennes älskade vill inte veta av henne.

Elizabeth Smart hade utnämnt poeten George Barker till sin kärlek. De fick fyra barn ihop, trots att han var gift och aldrig lämnade sin första hustru. Detta formuleras inte i ord i boken. Senare i livet förnekar Barker att boken handlar om honom. Och det är faktiskt sant, för boken handlar inte alls om honom, utan om den unga kvinnans känslor, hennes vägran att ge upp sin kärlek, trots det negativa bemötande hon får. Och trots att 'kärleken' kan ödelägga hela hennes liv. Hon känner inte att hon har något val. Utan sin kärlek förlorade hennes liv mening.

Att hon envist projicerar denna kärlek på en så motvillig partner, hade säkert psykologiska orsaker, såväl från barndom och uppväxt, till mer sociala omständigheter under 1930-talet när kvinnors påbörjade emancipation drabbats av backlash. Det var en trångsynt tid då kvinnor visserligen fått rätt både till rösträtt och utbildning, men där Depressionen satte många krokben för kvinnliga ambitioner. Kvinnor skulle fortfarande giftas bort.

Elizabeth Smart drömde om ett konstnärsäktenskap, hon skulle dela vått och torrt med 'en stor poet', en dröm hon vägrade ge upp. Men kärnan i hennes dröm rörde kanske i än högre grad den romantiska bilden av konstnären, författaren, som någon som måste 'lida' för att kunna skapa 'äkta konst'. Om kvinnors ambitioner begränsades till äktenskap och dikt, så tänkte Elizabeth Smart minsann visa att hon inte var någon vanlig dussinromanförfattare av verklighetsflykt. Inte heller tänkte hon acceptera vilken friare som helst. Hon ämnade lida, för kärleken. Den är den naturkraft hon själv vill personifiera.

Barker är bortglömd idag, men Elizabeth Smart blev kult, för att hon besjöng passionen, med livet som insats. Och vägrade hyckla om sina känslor. Högstämt och hetsigt kastar hon sig mellan högt och lågt. Utifrån kan hennes känslors toppar och dalar föra tankarna till en mano-depressiv stalker. Men det vore en alltför ensidig bild av Smart. Hon och Barker fick trots allt fyra barn ihop, vilket är ett tecken på att han gärna hjälpte till att hålla elden i henne vid liv, manipulerade henne så länge han fick ut något av situationen. Barker var inte Guds bästa barn. Han fick flera barn med flera kvinnor parallellt.

Ensam med sina fyra barn började Smart arbeta som journalist på Vogue och House and Garden. På det skönlitterära fältet förblev hon inaktiv ända till 1970-talet, och då med bara ett par tunna diktsamlingar. Vid det laget var hennes första bok närmast bortglömd, men dammades nu av, och blev återupptäckt i Kanada.

2006 utgav en av Elizabeth Smarts söner, Christopher Barker, The Arms of the Infinite, en lång essä
som tydligen handlar huvudsakligen om modern.

PS. Morrisseys albumtitel Louder Than Bombs lär vara hämtat från Smarts bok.