Grottmannen - Sven Delblanc (1977)

Jag hittade Grottmannen i en rea-låda för 30 år sen. En vacker Delfinpocket med hög papperskvalitet. Men den blev inte läst förrän nu. På den tiden var det mycket prat om Delblancs Hedeby-serie, som filmatiserades. Tror aldrig jag såg alla delar, den fångade mig inte. Och när jag väl lästa Hedeby-böckerna blev jag än mer besviken. Så Grottmannen blev liggande, men jag visste att jag ville läsa den.

Nu har jag läst den - och om jag gillar den eller inte har pendlat fram och åter från första till sista sidan. Grottmannen är helt klart ett barn av sin tillkomsttid, 1970-talet. Både det som är bra och dåligt. På ett sätt är den en manlig variant av 'bekännelseroman', som många kvinnors romaner kallades på den tiden, Det socialrealistiska stod på schemat, och kvinnors texter tolkades ofta mer som självbekännelser, än kreativt skapande. Berättaren i Grottmannen, Sebastian Delfine, är av invandrad släkt, spyr ur sig ångest och svartsjuka och vilja att hävda sig. Han har 'förlorat sin son', och känner att hans släktlinje från Pisa i Italien kommer att dö ut. Notera att efternamnet, Delfine, kan översättas som 'Av slutet'.

Med 1970-talets globala kriser ökade invandringen, vilket ökade rasismen. Ändå retar jag mig mest på Delblancs i mitt tycke fördomsfulla sätt att skildra de 'italienska invandrarna', trots att familjen i romanen har blandade rötter, må vara att stamfadern är från Pisa, men stammödrarna är av dansk och svensk släkt. Däremot njöt jag av det språkliga tillskottet, när italienska ord/meningar vävdes in i testen, det uppfattade jag som äkta. 

Romanen har några rottrådar tillbaka till Hedeby-serien, som väl leker lite med Delblancs eget ursprung. Den tilldrog sig på 30-40-talet, medan Grottmannen är någon dryg generation senare, dvs nutida 1970-tal, med återblickar till 60-talet, kanske även lite 50-tal. Man kan notera likheten mellan det italienska släktnamnet och författarens. Delblancs släkt har ju också ett blandade rötter, mellan sydfranskt, tyskt, kanadensiskt och svenskt. Men närmare likheter än rent principiellt ska man nog inte vänta sig, precis som med 'kvinnliga bekännelseromaner'.

Däremot väver sig in i berättelsen en skarp satir över den samtida svenska kulturhierarkin, som börjar kännas som en nyckelroman, även om jag inte vet hur mycket sanning som speglas eller inte. Men många kända förnamn skrivs ut, så kan man tänka vad man vill. Mest galla spys över en person kallad Alex Sheitahn. Där visar Delblanc upp en  mycket påtaglig frustration. Tonen här är mycket misogyn och jag får obehagliga vibbar som liknar skandalen kring Svenska Akademin i slutet av 2010-talet, men som ju hade rötter långt tillbaka. Obehagligt.

Förutom detta vill Grottmannen beskriva en passionshistoria, en hatkärlek, paret som varken kan leva med eller utan varandra. Kanske känner någon igen sig, själv kan jag inte säga att den förmedlar särskilt mycket insikter, men återigen det gestaltar  all vånda som uppstod i 1960-70-talens försök att bryta gamla hämningar och regler. Problemet är att texten inte tar avstånd från våldet, utan tycks acceptera tiden i 'troglodyternas grotta' som något instinktivt och ursprungligt. För mig är detta en mycket otillfredsställande snedvriden syn på kärlek, ett säkert tecken på psykisk omognad.

Kärlekens bröd - Peder Sjögren (1945)

Ännu en roman från fredsåret 1945, ännu en djup kärleksroman. Jag antar att andra världskriget, liksom krig överhuvudtaget, manade fram vård grundbehov av kärlek och medkänsla.

Författaren debuterade på 1940-talet, och Kärlekens bröd är hans andra roman, en historia som utspelar sig i ett iskallt Karelen mitt under finska vinterkriget, där författaren själv varit frivilligt inkallad. Berättarens långsamma återgivande av umbärandena i det stränga vinterlandskapet, kampen för att överleva i ställningskriget i den snö och isfyllda skogen, är sublimt trovärdighet.

Och trots att jag helst inte vill läsa om krig och mänskligt elände, så hålls mitt intresse vid liv, sida efter sida. Historien börjar när allt är över, när två av kompanikumpanerna redan dött i kriget, både den med hjälteambitioner och brodern som hellre håller sig undan i vetskap om att han ändå alltid kommer att misslyckas. Ja, båda misslyckas. Krig kan ingen vinna, det är alltid en räcka med misstag. Och nu har berättaren den tunga uppgiften att meddela bröderns mor hur hennes söner dött.

Enda ljusglimten under kriget, var återberättandet av deras ryske krigsfånges hopp om att få återse sitt livs kärlek. Hans ihärdiga kamp för att ta sig hem till henne igen. Hela detta återberättande, är en aforistiskt förtätad betraktelse över kärleken och hur den överlever döden. Vilket blir särskilt tydligt inrammat av den iskallt känslolösa krigserfarenheten.

 

Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät - Paulo Coelho (1994)

Ville läsa om Paulo Coelhos roman, som alltså också använder första raden i Psaltaren 137. Frågan är väl ifall han bara anknyter till Psaltaren, eller om han även anspelar på Elizabeth Smarts bok? Romanen är ett passionsdrama, med såväl andliga som erotiska förtecken. Kärleken som en möjlig andlig väg. Man behöver inte bli präst för att göra gott.

Han återberättar i korta drag en O'Henry historia, den om den unge mannen som säljer sin klocka för att ha råd att ge sin långhåriga unga fru ett par vackra hårspännen i julklapp, samtidigt som hon klipper av sig håret och säljer det för att kunna köpa en klockskedja åt sin man. Båda två vill varann så väl, de vill verkligen ge av sig själva, men går ändå förbi varann. Hos O'Henry är det inte så konstigt, eftersom det gäller julklappar.

Temat är detsamma hos Coelho, paret som i unga år skiljs åt av livet, återfinner varann efter elva år och är då beredda att ge upp sig själva, men går därmed förbi varandra. Ett annat tema är att inse att det gudomliga har lika mycket kvinnliga som manliga egenskaper.

Desutom återberättas historien om den japanska apan som lärt sig tvätta sina potatisar innan den äter dem, det ingick i en forskares experiment. Men sedan visar det sig att alla apor runtikting tar efter detta beteende. Det märkligaste är dock att apor art, men på andra japanska öar tycks ha lärt sig samma beteende utan att ens ha träffat några som började med denna vana ...

Och så tas detta som ett bevis för att utveckling är något som sker kontinuerligt, vi behöver inte missionera muntligt och skriftligt, tro och beteenden sägs ha sin egen evolution oavsett ...

By Grand Central Station I sat down and wept - Elizabeth Smart (1945)

Den bok jag just läst har benämnts både roman och självbiografi. Själv skulle jag snarare kalla de 120 glesa sidorna för prosalyrik. Det är en närmast delirisk passionsutgjutelse, där såväl tid som rum har satts ur spel, alltså de två parametrar som vanligen är själva grunden för ett romanbygge. Och även om författaren använder sina egna erfarenheter för sina ordbilder, så är är det inte berättelsen om ett liv placerat i tid och rum, med gestaltade med- och motspelare, utan ett sammelsurium av metaforer och litterära hänvisningar för att återskapa känslostormar.

När jag läser boken tänker jag på de buddhistiska visdomsorden:

"Före Zen var bergen berg och träden träd"
"Under Zen var bergen andarnas troner och träden visdomens röst"
"Efter Zen var bergen berg och träden träd"

Berättarjaget lyfter upp sitt kärleksdrama till en passionshistoria av andliga proportioner. Boken blev genast kontroversiell. Läsare sluter den antingen till sitt hjärta eller skuffar den ifrån sig. Jag tror det beror på var läsaren befinner sig - själsligen. Är träden träd eller visdomens röst? Om man samlar på metaforer för att medvetandegöra känslor och insikter.

Elizabeth Smart (1913-1986) laborerar med bilder ur Bibeln. Dit hör även titeln, Vid Grand Central Station där satt jag och grät (1945), som ljuder av Psaltaren 137, "Vid Babels floder där satt vi och grät". Nästan femtio år efter Elizabeth Smart, lånar Paulo Coelho samma rad till en egen boktitel, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät (1994). Psalmens judiska diktare våndas under den babyloniska fångenskapen (587-537 f Kr). 1970 skapades en reggea-version med samma inledningsrader ("By the rivers of Babylon"), men då handlar det om Västindiens svarta slavar (blev en Boney M-hit 1978). I Smarts bok är kvinnan slav under kärleken, för hennes älskade vill inte veta av henne.

Elizabeth Smart hade utnämnt poeten George Barker till sin kärlek. De fick fyra barn ihop, trots att han var gift och aldrig lämnade sin första hustru. Detta formuleras inte i ord i boken. Senare i livet förnekar Barker att boken handlar om honom. Och det är faktiskt sant, för boken handlar inte alls om honom, utan om den unga kvinnans känslor, hennes vägran att ge upp sin kärlek, trots det negativa bemötande hon får. Och trots att 'kärleken' kan ödelägga hela hennes liv. Hon känner inte att hon har något val. Utan sin kärlek förlorade hennes liv mening.

Att hon envist projicerar denna kärlek på en så motvillig partner, hade säkert psykologiska orsaker, såväl från barndom och uppväxt, till mer sociala omständigheter under 1930-talet när kvinnors påbörjade emancipation drabbats av backlash. Det var en trångsynt tid då kvinnor visserligen fått rätt både till rösträtt och utbildning, men där Depressionen satte många krokben för kvinnliga ambitioner. Kvinnor skulle fortfarande giftas bort.

Elizabeth Smart drömde om ett konstnärsäktenskap, hon skulle dela vått och torrt med 'en stor poet', en dröm hon vägrade ge upp. Men kärnan i hennes dröm rörde kanske i än högre grad den romantiska bilden av konstnären, författaren, som någon som måste 'lida' för att kunna skapa 'äkta konst'. Om kvinnors ambitioner begränsades till äktenskap och dikt, så tänkte Elizabeth Smart minsann visa att hon inte var någon vanlig dussinromanförfattare av verklighetsflykt. Inte heller tänkte hon acceptera vilken friare som helst. Hon ämnade lida, för kärleken. Den är den naturkraft hon själv vill personifiera.

Barker är bortglömd idag, men Elizabeth Smart blev kult, för att hon besjöng passionen, med livet som insats. Och vägrade hyckla om sina känslor. Högstämt och hetsigt kastar hon sig mellan högt och lågt. Utifrån kan hennes känslors toppar och dalar föra tankarna till en mano-depressiv stalker. Men det vore en alltför ensidig bild av Smart. Hon och Barker fick trots allt fyra barn ihop, vilket är ett tecken på att han gärna hjälpte till att hålla elden i henne vid liv, manipulerade henne så länge han fick ut något av situationen. Barker var inte Guds bästa barn. Han fick flera barn med flera kvinnor parallellt.

Ensam med sina fyra barn började Smart arbeta som journalist på Vogue och House and Garden. På det skönlitterära fältet förblev hon inaktiv ända till 1970-talet, och då med bara ett par tunna diktsamlingar. Vid det laget var hennes första bok närmast bortglömd, men dammades nu av, och blev återupptäckt i Kanada.

2006 utgav en av Elizabeth Smarts söner, Christopher Barker, The Arms of the Infinite, en lång essä
som tydligen handlar huvudsakligen om modern.

PS. Morrisseys albumtitel Louder Than Bombs lär vara hämtat från Smarts bok.

Måna är död - Ivar Lo-Johansson (1932)

Ivar Lo-Johanssons skönlitterära debut. Ett passionsdrama. Jag hade svårt att komma in i den, könskriget mellan två småsinta egon kändes ointressant för mig. Innan jag hela boken undrade jag varför Expressen/Bonniers valt just denna av Ivar-Lo till sin klassikerserie. Kort och behändig?

I alla fall inte pga någon tidlös allmängiltighet. För en bild av relationer på 1930-talets läser jag hellre Moa Martinsson. Könskriget hör till tiden, med den backlash som uppstod efter att kvinnorna fått rösträtt och hoppades på jämställdhet. Men inte mycket hände.

I Måna är död beskriver Ivar-Lo kvinnan nästan som ett djur, som lever på känslor, ett djur i bur, underhållen och omhändertagen av män, nästan manodepressivt beroende av flirter. Måna och Bo är båda osäkra, och ett omaka par. Men alldeles mot slutet, de sista 30 sidorna (av 206) börjar allt vändas runt och jag inser att det är inte författarens bild av Måna vi fått, utan det är mannens, Bos, förvrängda bild.

Och plötsligt blandar sig en modernistisk overklighetskänsla in i bilden, och texten omvandlas till en sorts 'surrealistisk' deckare. Romanen har utspelats under parets sommarvistelse på en fäbodvall, men nästan helt utan naturkänsla. Vi vet att det är flottarsäsong, men naturen har inte uppmärksammats. Bo misstänker hela tiden att Måna är där endast för att flirta med muskulösa flottare. Plötsligt inser jag att hela historien utgår ur Bos svartsjuka rationaliseringar, hans inbillningar,

Allra mest surrealistiskt är Månas försvinnande - här en tydlig psykologisk förträngning, där Bo jämför det fula och skrattretande i kroppar som faller i tomrum, med hur vackert Måna föll mot sin egen död, utan att förlora sin skönhet, utan att oroas. En overklig bild som speglar Bos förträngda medvetande. Föll hon eller blev hon knuffad?

Här uppenbaras en alienation som genast får mig att associera till tongångarna i Främlingen av Albert Camus, utgiven tio år senare. Omöjligheten att uppleva verkligheten. Men där Merseult blir offer för sin egen arrogans och betraktad som ett känslokallt monster, utgår Bos omgivning ifrån att han är otillräknelig pga chock, och därför 'oskyldig'.

Näst sista kapitlet (XVIII), 11 sidor före slutet, inleds med orden: "Brottet blev aldrig uppklarat." Var det ett brott?  Omgivningen har bara uppfattat ett förälskat par. Medan det inom Bo rasat en strid mellan behovet av en intim relation och behovet att få hänge sig åt sitt litterära skapande. Måna omvandlas till 'begrepp', en kärlekens idé. Kärleken hade krävt tid han inte kunnat undvara, varför det krävts våld för att frigöra självet. Offrade han sina känslor för konsten?

Efter romanens sista mening inser jag varför den tillhör klassikerna - texten innehåller obesvarade frågor att grubbla över.