Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami (ca 1995)

Jag har just läst min första bok av Haruki Murakami: Fågeln som vrider upp världen. I min svenska upplaga står det copyright 1997, medan NE anger 1994-95. Enligt Wikipedia kom den kom på japanska 1992-95 (Utgavs den i delar?) och på engelska 1997.

Nutid för berättaren Toru Okada i boken rör sig i alla fall från juni 1984 till december 1985. Men det görs många tillbakablickar till Andra Världskriget, med händelser från ca 1938-1948.
Varför är den förlagd tio år före utgivandet? Jag hittar minst två skäl. 1. För att åldern på personerna skall stämma med kronologin i boken, dvs anknytningen till världskriget. 2. För att den datorkommunikation som sker i boken är mycket föråldrad och stämmer med 1984 (uppkoppling mellan två datorer görs bara mellan två telefoner och access endast med lösenord) och inte genom det fria internet (och windows) som slog igenom ca 1994-95. Dessutom är det med tanke på bokens omfång mycket möjligt att han arbetat med idén ända sedan 1985, även om han gav ut andra skrifter de första åren.

Boken är en rejäl tegelsten på 740 sidor, så nu känner jag mig smått matt. Ett mästerverk? Hmm, ... jag förstår att den är ett internationellt genombrott för Haruki Murakami. Men vad vill han med romanen egentligen?

Jag greps genast av språket och Haruki Murakamis säregna värld. Detta är storartat, tänkte jag. Men så dök det upp scener, inte minst krig, våld och känslokyla, som vände pendeln för mig. Men boken berör mig. Hur skall jag beskriva Fågeln som vrider upp världen?  Nationalencyklopedin kallar det en "surrealistisk dröm, verklighetsöverskridande, historiskt förankrad roman".

Historisk förankring har jag alltid uppskattat. Känslan av inblick i andra tider och andra platser. Det får jag verkligen här. Aldrig har andra världskrigets tragedier i andra delar av världen än Europa, kommit så nära inpå mig som i denna bok. Våldets avskyvärdhet. Människors ondska. Men minst lika mycket kallsinnighet för att överleva de order man förväntas fullfölja.

Huvudpersonen Toru Okada, möter herr Mamiya, och får höra en del av hans erfarenheter som löjtnant i krigstid. Grymheter som tagit livslusten ur Mamiya. Inte desto mindre överlever han, ordagrant överlever, mer än lever. Hans syn på livet blir att det finns ett öde som styr: "Allt var i själva verket förutbestämt av en utomstående kraft - skickligt förklädd till fri vilja. Den hade bara varit ett lockbete för att få honom att agera som ödet ville att han skulle göra /.../ Vem som helst kunde se att ödet styrde här och att individen inte räknades alls."

Jag kan känna igen mig. Min fria vilja kan kännas som en liten barkbåt i den stora forsen på väg mot havet. Jag ber att få hålla mig flytande. Även om jag kanske inte benämner det Ödet, utan lugnar mig genom att kalla det 'Mening' även om mitt lilla perspektiv har svårt att se helheten.

Bokens titel på engelska (och antagligen på japanska) är Nyckelfågelns krönika. Det finns även kapitel i boken som benämns så. En antagligen mindre säljande titel, innan man läst boken. Toru Okada får det som smeknamn. En liten plåtleksak, som kan dras upp i ryggen, och därigenom tvingas leva och genomföra handlingar som en marionett. Även om vi inte vill se våra liv på det sättet, så är det definitivt det som sker med alla soldater i krig, som tvingas utföra order. Liksom allt mänskligt flockbeteende.

En av personerna i boken kallas Kanel. Hans mor kallas Muskot och har fött upp honom på berättelser om kriget, egna erfarenheter, men främst faderns/morfaderns. Han skriver sedan ner dessa - vi hör talas om 17 delar av Nyckelfågelns krönika. På sid 636 står det om Kanels berättarstil: "... styrdes av antagandet att fakta kanske inte utgjorde sanningen och att sanningen kanske inte var faktisk. Frågan vilka delar av en berättelse som var faktiska och vilka som inte var det var inte särskilt viktig för Kanel." Det viktiga var inte vad någon hade gjort utan vad den personen kunde ha gjort.

Detta för oss genast in i ett ställningstagande till vad litteratur är. Kanske är inte de enskilda detaljerna om vad vem gjorde 'sanna'. Men helheten frammanar en bild som väcker sanna känslor. Det sant mänskliga är att förmedla dessa sanna bilder, att väcka känslor som kan leda till insikter. Berättelser lever och andas, säger han. Det är Torus fantasi som har lärt honom allt han vet om sin fru Kumiko. Visst är det så! Vi lever i en familj och allt vi vet om dem har vår fantasi skapat. Oftast sann. Har något missförstånd snedvridit sanningen, så beror det oftast på våra egna inre snedvridningar ...

Vad betyder surrealism? Jag tänker först på Salvador Dalìs målningar och Luis Buñuels filmer.  Så uppfattar jag inte Murakamis bok. För mig är det en mycket verkligare metafor för vår verklighet. Men det kanske är ordets egentliga betydelse. NE beskriver surrealistisk tendens som att förena verklighet och fantasi. Så fungerar Murakami på mig. Han slår an en sträng i mitt inre. Varje ord, varje mening är perfekt valt, klar och ren som källvatten (med andra ord en fantastisk översättning!). Inte en sekund grumlas min uppmärksamhet.

Här ett citat om att motionssimma: "... känner jag min kropp flyta fram naturligt genom vattnet, som om den bärs av en smeksam vind." Just som jag upplever Haruki Murakamis språk - eller i alla fall översättningen. En egenskap jag alltid letar efter i böcker, som får mig att vilja läsa mer. Detta trots att romanen även innehåller outhärdliga grymheter. Språket får mig att stå ut med grymheterna. Är det att förföra? Nej. Jag avstår från att blunda, så känslan kan sjunka djupare in i mig.

När man skruvar upp Nyckelfågeln i ryggen uppstår ett särskilt läte. Det är ett läte som bara hörs av människor på väg mot oundvikliga katastrofer. När deras vilja inget betyder. När de förvandlats till dockor. Vad vill Murakami? Han tillhandahåller inga pekpinnar, bara klara bilder för oss att betrakta. Och jag tror inte att det är för att vi ska acceptera vårt öde. Snarare att vi skall lystra när vi hör Nyckelfågelns läte, tecknet på att vi blivit marionetter, och försöka välja en ny väg. För även om man är en barkbåt utan styrsel så behöver man inte skjuta iväg torpeder. Det räcker att säga förlåt när man bufflar in i varandra.

Recensionscitaten på utsidan av boken talar om förförisk labyrint, oemotståndlig. Det håller jag med om. Någon 'hårdkokt deckare' kan jag dock inte kalla det, då den helt saknar poliser och deckare. Thriller känns inte heller som rätt ord, trots att jag hela tiden rör mig i ett mysterium jag vill få veta lösningen på. Och jag kan inte hålla med om att han beskriver en 'medvetet förbryllande ologisk värld'. Murakami försöker inte lura mig, han avslöjar en bit i taget av en mycket komplex värld, med komplexa människor. Och i vad skulle det ologiska bestå?

För mig är de vistelser på botten av djupa brunnar som sker i boken, metaforer för att ta sig in i kärnan av sitt eget psyke, sin egen själ, få kontakt med en djupare kunskap, som är större än vårt eget begränsade intellekt. Endast via metaforer kan vi ta oss dit in. Det är det vi har myter och romaner till. I denna mytiska värld är vatten bilden för det omedvetna och alla våra känslor. En torrlagd brunn är därför bilden av vårt inre när vi stängt av alla känslor och alla möjligheter att få näring från själen.

Toru och hans fru Kumiko har hemlighållit sitt innersta för varandra. För att nå fram till varandra måste de vara uppriktiga och våga visa sin inre sårbarhet. Istället flyr Kumiko från honom. Hon förklarar när han menar att hon hållits fången: "ingen kedjade fast mig /... (jag hölls fast) .../ med ännu starkare kedjor och vakter - de kedjor och vakter som bor i mig själv. /.../ Inuti mig själv fanns det förstås ett jag som ville rymma, men samtidigt ett fegt kuschat jag som givit upp allt hopp om att någonsin kunna fly."

I grund och botten är detta alltså ett psykodrama. I inledningen lever Toru och Kumiko en ordnad tillvaro i Tokyo. Förföriskt är det faktum att Mannen är hemmaman och tar hand om tvätt och mat och städning, medan hustrun har jobb och inkomst. Men så förbyts allt i total förvirring. Det inledande mystiska telefonsamtalet från en okänd kvinna, är egentligen ett rop på hjälp från hustruns inre, men vi får inte veta det. Vi befinner oss hela boken igenom i ett gränsland mellan dröm och verklighet, i ett sökande efter intuition och instinkt för att hitta hem igen, till den mark där vi kan förankra vår verklighet på nytt. Och mycket riktigt, i slutet kommer vattnet...

Hela bilden kompliceras dock av att det personliga vävs in i den japanska statens krigiska historiska bakgrund. Boken är fylld av symboler, som kräver flera genomläsningar. Dock talar omfånget emot det för min del. Så länge jag har fler böcker att läsa ... inte minst av Haruki Murakami.

Toru och Kumiko har en katt som först försvinner, en katt som symboliserar deras kärlek och förening, deras äktenskap. Men så länge innerligheten inte fördjupats har katten ännu inte fått något eget namn. Men när Toru väl beslutat sig för att hålla fast vid sin fru och inte ge upp sökandet efter henne, då kommer katten tillbaka och får ett eget namn: Makrill. Mums!