Hustrur och Bihustrur - Su Tong (1989)

Efter att ha läst Binu och den stora muren, plockade jag fram en liten novellsamling av Su Tong som En bok för alla återutgav 2001. Den består av endast två noveller och har namnet Den röda lyktan, det namn som novellen Hustrur och bihustrur fick som film av regissören Zhang Yimou.

Jag tyckte om filmen, men när jag jämför med mina känslor av att läsa novellen så kliver den främmande kinesiska kulturen i bild, ändå inte in under huden på mig, på samma sätt som Su Tongs novell, som jag läste efter att ha sett filmen, och som jag nu läst om med ännu större behållning.

Jag känner att Su Tongs språk i novellen kliar i mig, på samma sätt som i Binu. Något i den unga kvinnan Songlian, huvudperson, liknar Binu. Det måste vara Su Tongs språk och tanke om kvinnors människovärde. Vakna kvinnor med ett levande intellekt, men inordnade i en mycket stel social ram som omöjligt kan ändras av dem själva. Songlian registrerar varat och försöker leva efter det. Underdånighet saknas helt. Hon accepterar sin situation.

Hon känner sitt värde i förhållande till sig själv, men känner också att omgivningen inte ger henne detta människovärde. Så hon försöker se på sig själv och andra kvinnor i omgivningen utifrån för att förstå. Hon säger på s. 51:
"Jag kan bara inte förstå vad kvinnor är för ena varelser, vad de räknas som för varelser. De är som hundar, eller katter, eller guldfiskar, eller råttor, som allt möjligt bara inte människor"

Jag tolkar detta som hur män ser och använder kvinnor, vilken plats de får. Songlian har vid 19 års ålder gifts bort som bihustru till en 50 års man till vilken hon blir den fjärde hustrun.

Sid 68 "Kvinnor är allt bra underliga, tänkte hon, de kan se rakt igenom andra men inte igenom sig själva."  Ja, det är lättare att tolka andras känslor än sina egna. Känslor förblindar när man är mitt uppe i dem. Svårigheten att kliva ett steg åt sidan ur sina egna känslor.

Sid 86: "Så fort hon tänkte på sig själv blev dock allting ett vitt tomrum, precis som snön utanför. Det var overkligt och undflyende, hälften var verklighet men den andra hälften bara bortsmälta illusioner."

När jag läser, uppfattar jag alltså inte kulturella skillnader, som när jag ser filmen. Su Tongs text är universell. Jag betraktar vad som händer när kvinnor inte får ett eget människovärde, inte har egna möjligheter att försörja sig, utan hamnar i en beroendesituation.

Novellen är inte tidsbestämd, men jag uppfattar den som före Mao, men efter Boxarupproret. Troligen mellankrigstid. Det finns västerländsk påverkan (kostymer, cigaretttändare osv). Songlian hade varit en modern flicka som studerat på universitet. Men när hennes far gick i konkurs och tog livet av sig, måste hon försörja sig själv, och då kändes äktenskap som den enklaste vägen. Hon blir 'såld' till en man som vill ta sig en fjärde hustru.

Män styr, äger tillgångarna. Pengar ger dock status bara om man använder dem. T ex genom att skaffa sig flera fruar. Genom fruar och barn, visar han upp ytterligare en sida av sin virilitet. En kvinna som inte föder barn riskerar att bli hackkyckling. Mannens virilitet blir misstänkliggjord, kvinnorna använder det som rangordning sinsemellan.

Allt handlar om mannens status. Många fruar ger status. Om hans sexuella förmåga minskar när han blir äldre hoppas han att en ny ung fru skall ändra på det. Fruarna kan aldrig slappna av och samsas (de bor dock åtskilda i byggnaden eller i sidobyggnad), livet blir ett ändlöst intrigerande, som Songlian dock är alltför intelligent för att inte tröttna på mycket snart. Hon tystnar, går för sig själv.

Mannens status skadas också av om en hustru är otrogen. En rad bihustrur i flera generationer sägs ha tagit livet av sig. Man säger att de gjorde det av skam efter otrohet. Songlian kommer dock på sanningen. Mannen kan inte tollerera en sådan skymf. Om kvinnan försöker rymma, bär man tillbaka henne och dränker henne i brunnen i den egna trädgården. Det bara kallas för självmord. Så är det att vara på botten och inte ha någon rättssäkerhet.

Chen Maiping berättar i efterordet att Su Tong anses i viss mån sentimental och att hans verkan kan beskrivas som 'elegier över en flydd tid'. Jag kan inte bedöma hans verk i sin helhet. Men varken denna novell eller Binu upplever jag som sentimental tillbakaflykt. Snarare som en tydlig bild av social instängdhet, som en gång fanns, och som vi förhoppningsvis slipper uppleva igen i samma grad.

Chen Maiping beskriver ämnet i novellen som 'hustrurs och konkubiners strid om mannens gunst'. Och att Su Tong genom sitt ämnesval har utmanat den traditionella litteraturen genom att ta detta gamla ämne som det finns otaliga berättelser om och berätta den på ett nytt sätt.

Jag skulle vilja säga att det beskrivna ämnet 'strid om mannens gunst', i Su Tongs fall bara är det skenbara ämnet. Su Tong bryr sig lika lite som Songlian om att strida om mannens gunst. Så hans nya sätt att berätta handlar om att byta synvinkel helt. Han beskriver hur den ram kvinnor tvingats in i skapar ett omänskligt förtryck av mänskliga värden.

Chen Maipung beskriver Su Tongs litterära stil så här: "Hans metod är, för att göra det enkelt, att placera sig själv i historien. /.../ Su Tong presenterar berättelsen så att det verkar som om han själv var närvarande när den utspelade sig och talar om för oss vad han känner snarare än vad han ser och hör. Historien är alltså inte återberättad utan refererad genom Su Tongs egna känslor ..."

Ja, helt säkert är det därför texten går rakt in under huden på mig.

" ...och den viktigaste känslostämningen är den av väta och genomdränkthet."

Ha, lustigt. Jag tänkte inte så mycket på det i novellen. Visst finns där en brunn bak i trädgården, och Songlians humör försämras av höstregnen och kylan. Men det är ändå inte de bilderna som fastnar i mig i första hand. Å andra sidan måste man säga att Binu och den stora muren är fullständigt genomdränkt av väta hela tiden. Binu bor i en by där det blir förbjudet att gråta, varför kvinnorna ('som omöjligt kan sluta gråta', det påstås att alla vet att det är så) lär sig andra metoder. Tårarna börja tränga ut ur huden, håret och på andra sätt. Och sedan fortsätter Binu hela tjocka boken att ge ifrån sig väta.

En helt fascinerande bild som aldrig kommer att lämna mig.