Ramses-gnäll, igen

1 december beskrev jag min aversion mot Christian Jacq's första bok om Ramses. Trots detta har jag nu (som busslektyr) läst även andra boken: Ramses - Evighetens tempel. Min dotter tycker att jag är galen som plågar mig själv. Problemet är att jag är historiefreak och intresserad av ämnet. Kan alltså inte låta bli att kolla ...

(Min dotter kommer även ihåg hur jag plågade mig igenom Jean Auels alla Ayla-böcker, vilket jag anser vara en av de mest överskattade best-sellers som skrivits (och gräsligt tjocka). Ämnet är dock ett av de mest fantasieggande. Stenålder ger en Robinson Crusoe-känslan.

Varför skriva här om Ramses? Jag anser att man lär sig saker även av sämre böcker. Min åsikt är ju uppenbart inte i överensstämmelse med alla andras. Jag upplever dock Ramses-böckerna som en småunken historiebok, med dialog för att få trötta högstadieelever att lyssna. Det lyckas dock inte speciellt. Alltför många banaliteter, fördomar som tas för givna. Ramses blir aldrig den myt han är. En mytisk hjälte i en 'realistisk' roman blir en omöjlighet i sig själv.

Berättaren är luddig men skapar i mig en anakronistisk känsla av 1900-tal efter Kristus. Inte 1300 före. Det andliga brister väldigt mycket i trovärdighet. Farao Ramses bror Chenar, tycks inte hysa sitt folks tro (visst, vem kan på allvar se sin lillebror som Solgudens son?). Ändå verkar han mer representera en nutida vetenskapstro - anakronistiskt. Enligt Chenar har Ramses tur. Har en mytisk hjälte TUR?

Ramses omges av intriger, men att han ändå klarar sig sägs bero på 'tur', även om jag uppfattar intrigörerna som tafatta, utan förmåga atat sätta sina planer i verket. Så vad vill författaren frammana för bild?

Även bok 2 består främst av dialog. Beskrivande text tillför inget, utan känns mer som utdrag ur arkeologi och historieböcker. Inget av detta, inte ens dialogen låter mig lära känna karaktärerna, inget som ger insikt om deras motivation. Det är tomt mellan raderna om vad de 'egentligen' menar och vill.

Moses har en viktig roll som Ramses barndomsvän (även om detta är fel farao mot vad som skrivs i Bibeln, vad jag förstår) och utnäms till arbetsledare för projektet att bygga den nya huvudstaden Pi-Ramses i Egyptens Deltalandskap. Någonstans försöker väl Jacq ge en mer realistisk än andlig bild av Moses. Han stuvas in i historien. Men att koppla ihop honom med intrigmakar som vill återinföra sedan över 50 år döda (och fördömda) farao Akhenatons tro på Solksivan Aton som den ende guden, blir inte trovärdigt. Hans religiösa revolution påstås vara upprinnelsen och ursprunget till monoteismen. Alltså att bakgrunden till Judarnas monoteism skulle komma från Aton. Mycket långsökt, anser jag idag.

Jag hade visserligen själv sådana funderingar i tonåren, men snarare tvärtom då. Att farao Akhenaton mötte några av alla invandrande hebréer som befann sig i Egypten, och diskuterade trosfrågor med dem, och ur detta bildade sig en egen Monoteistisk tro.

Numera, efter att ha läst Karen Armstrong m fl om mytologi, så inser jag att vår bild av polyteism är mycket rudimentär, ett grovt missförstånd. Vi tolkar fel. Det är inte så enkelt som att säga att alla folk med flera gudar är naiva, och att människan först sen i sin historia, via judar och Jesus, över Muhammed, äntligen mognat tillräckligt för att inse att det bara finns EN Gud.
Snarare var Akhenatons försök till religiös revolution snarare ett försök att lösgöra sig från guden Amons mäktiga prästerskap. Det var en mänsklig maktinstitution, som lutade sig mot religiösa dogmer. Utan att för den saken skull behöva bete sig särskilt andligt. Det finns många exempel i historien på hur makt korrumperar.

Som jag skrev tidigare om Sumerer och babylonier, och samma sak gäller säkerligen Egyptier. Alla tror på EN gudomlig kraft, men som uppenbarar sig i olika skepnader. Än idag är vi polyteistiska i en eller annan form. Vi har mängder med myter fulla av arketypiska former som kan ses antingen som andliga eller mer profant psykologiska. Idoler, förebilder, ledare, hjältar ... Det är mänskligt. I århundraden har den ende guden fått kumpaner i form av änglar och helgon. Bilden av den avlägsne ENDE är svår att ta till sig. Även om vi ibland känner på oss att allting nog är ETT HELT, som vi och allt omkring oss är ett myller av atomdelar av.

Det är inte förrän på de sista sidorna i boken som det kommer några andligt tänkvärda ord. Moses vill lämna Egypten, och söka sin egen Gud via sin egen inre glöd, hellre än följa Ramses. Jag kan dock inte tro att Moses såg den hebréiska guden som identisk med Aton, och att upproret mot hans vän Ramses skulle vara det enda han opponerade sig mot. Innan Moses ger sig av vill han dock varna Ramses för de hemligt oppositionella och börjar samtidigt tala om sin tro på En Enda Gud. Ramses svarar:
" ... din ende gud, han som inte har någon gestalt och som man inte känner, är ingenting annat än den kraft som finns gömd inom varje levande varelse."

Det är ett uttalande jag kan ta till mig. Här vill det säkert visa på Ramses andliga kunskap, eftersom egypterna delade in människans inneboende krafter i Ka och Ba och allt vad det var, och detta är mycket intressant och går säkert att jämföra med vår tids livsenergi, ande, själ.
Alltså trovärdigt för mig. (Obs bokens undertitel Evighetens Tempel, är det tempel Ramses byggde åt sin Ka, det tempel som skulle skydda hans Ka, och därför hela Egyptens lycka och välstånd. Och så kom två viktiga citat till:

"Guden förökar sig i sin skapelse, men förblir ändå EN."
"Om din gud gör dig intolerant bör du akta dig för honom."

Detta är universella andliga sanningar.

Dock innan Moses ger sig av råkar han döda en man som förgriper sig på en annan hebré, och känner sig tvungen att fly, rädd för att ingen skall tro honom. Detta följer Bibeln. Även om det där inte står att den dödade egyptern är Ramses rasistiske svåger, som gör allt för att hämnas på de straff han fått för sina intriger.

Jag letade upp både Moses och Ramses II på wikipedia. Där står Ramses II som 'en' av flera möjliga faraoner. Men osäkert vilken, eftersom det saknas skrivna vittnesmål. Ramses son Merneptah har varit kandidat för att han är den enda som omnämner Israelerna, det görs på hans segerstele. Men detta är alltså senare. Ramses mor Tuya var inte en av Sethis huvudhustrur, eftersom hon inte var av kunglig börd. Hon regerade alltså inte tillsammans med Sethi, att hon avbildas med honom är naturligtvis något som kom efter atat Ramses blivit farao och ville hylla sina föräldrar. I alla fall så samregerade Ramses II med sin far innan denne dog, så visst var han sin fars val av efterföljare. -- Enlit Konungaboken i Bibeln skulle dock Moses ha levt ca 1450 f Kr.