Tschandala - August Strindberg (1888-89)

Efter att nyligen ha läst Strindbergs roman I havsbandet (1890), backade jag två år till långnovellen Tschandala. Det roade mig att åter få läsa en av Strindbergs historiska berättelser, denna tilldrar sig 1688 i Skåne, trettio år efter att provinsen erövrats från danskarna. Först myser jag belåtet över hur Strindberg levande miljö, men snart bleknar denna känsla, när jag inser att han bara använder Skånes 1600-tal som en kuliss för sina egna erfarenheter i Danmark 1888. Berättelsen kom också först ut på danska, 1889, men inte på svenska förrän 1897.

Att jag nämnar I havsbandet i samma andetag beror på att även Tschandala sysslar med idéer om mänskliga hierarkier. Den märkliga titeln refererar till den lägsta klassen, parian, inom det indiska kastsystemet. Men Strindberg är här - inom den nya Nietzschevågen - på väg bort från sitt tidigare sociala synsätt, och övergår till en intellektuell rangskala av över- och undermänniskor.

Det stör mig. Liksom känslan att Strindberg trasslar bort historien i ett försök att fäkta i egen sak.  egen sak. 1888 hyrde han nämligen, med Siri och barnen, ett nedgånget slott, och blev där anklagad för olika oegentligheter, och försvarade sig med diverse anklagelser. Med andra ord en obehaglig röra. Å andra sidan skriver Olof Lagercrantz att Strindberg just utnämnt Edgar Allan Poe, som sin litterära idol. Poe som uppfann mästerdetektiven - och nu fått Arthur Conan Doyle som en mästerlig arvtagare (1887).

Vet inte om Strindberg alls tänkte i termer av den nya deckar-genren, men i så fall ett misslyckande. Mer uppenbart är hans psykologiska intresse. Huvudpersonen, magister Törner, representerar det svenska herrefolket, och får ett sommaruppdrag att hålla koll på några av de erövrade danskarna, som för varje sida framstår som alltmer degenererade, och snart går under beteckningen 'zigenare'. Redan här har han alltså helt tappat sitt historiska spår.

Berättelsen blir i stället en alltför detaljerad, virrig, redogörelsen för familjen Strindbergs vedermödor i Danmark. Det psykologiska temat handlar om hur Törner gräver en grop åt sig själv när han försöker använda sitt överlägsna intellekt till att undervisa tattaren Jensen, som är listig nog att till sin egen fördel använda sig av de juridiska varningar som Törner strör omkring sig. Törner å sin sida känner sig alltmer nedsmutsat till kropp och själ av samröret, han försöker vara listig tillbaka, men hamnar bara i sin egen grop, och lyckas aldrig frigöra sig.

Kampen mellan dem blir dock mycket jämn. Skollärare Törner lyckas aldrig framhäva sin auktoritet, övermänniskoidealet. När Törner får besök av en gammal vän, som hävdar överhetens självklara privilegium att styra och piska, då invänder Törner att han betvivlar att det alltid är de moraliskt mest högtstående som sitter överst - Törners demokratiska tendens lyser igenom. 

Kampen mellan Törner och tattaren Jensen blir mycket jämn, deras psykena färgar av sig och glider över i varandra. Törner drömmer om att slippa ta ansvar, hans psyke vacklar. Men tvärtemot andra psykiskt känsliga karaktärer, som 'Ryttmästaren' i Fadren eller 'Fröken Julie', går han inte under. Vännen Bureus lyckades övervinna Törners betänkligheter, väcker Törners övermod, som gör att han tar sig rätten att låta döda sin motståndare. Låter hundarna bita ihjäl sin herre - den ultimata skymfen. Ett slut utan minsta tragiska storhet, det väcker enbart min avsmak. 

Denna yttre seger, innebär den inre moralens sönderfall.