Daisy Sisters - Henning Mankell (1982)

En ganska tidig Mankell, alltså nio år före den första Wallander-deckaren. Hans första bok kom dock ut 1973, men om dessa tidiga 70-talsböcker vet jag inget. Han visste redan som ung att han ville bli just författare, men hans bana började inom teater. Den radikala eran, 1968-78, var särskilt lämpad för teater som ett folkligt medium.

Jag blev dock nyfiken på Daisy Sisters (1982), som kom ut i ny pocketupplag 2010, på Mankells eget förlag, Leopard. Den skildrar tre generationer kvinnor, via några spridda märkesår från 1941 till 1981, vilket kittlade mitt historieintresse. Men om jag hade trott att det skulle vara någon sorts utvecklingsroman, om Sveriges rekordår efter andra världskriget, så fick jag tji.

Visst gestaltas några typiska 'områden' av samhället - 1941 är det beredskapsåren, 1956-1960 är det småstädernas raggarkultur och Teko-industrin (alltså när de kläder vi köpte fortfarande tillverkades i Sverige), 1971-77 farorna med asbest, nedtystat inom eternitindustrin och storindustriernas allt mörkare nedläggningshot. 

Om Wallander kom att bli Mankells deppiga, besvikna alter ego, så är dessa tre generationer kvinnor - Elna, Eivor, Linda (och lillasyster Elin, som fortfarande är barn när boken slutar) - lika deppigt besvikna alter egon. Kvinnorna har romanens huvudroller, men är undanskuffade i sina egna liv.

Männen är ännu herrar på täppan, bestämmer över allt trots att de är mer eller mindre frånvarande. De gör det genom våldtäkt, misshandel, och mord. Ingen vidare bild man får av männen. En gubbe jobbar ihärdigt på att supa ihjäl sig, förutom 'stanken' som omger honom är han en i stort  oförarglig, 'fönsterkikande' ungkarl. Men innan han lyckas supa ihjäl sig, och dö av blodstörtning, leder hans egen undfallenhet kring en förrymd ungdomsbrottsling till elände - för flickan Eivor så klart. 

Kvinnorna blir gravida redan som 17-18-åringar. Alla känns som offer och rön för vinden, ingen är med och 'bygger' Sverige. Alla, inklusive männen, är offer på olika sätt, och känner aldrig att de kan påverka sina liv. Mycket dystert. Och på det hela taget är hela boken en sorts brottshistoria, även utan poliser.

Jag har själv svårt att relatera till dessa dystra kvinnor. Mitt 70-tal var positivt radikalt, vi trodde på framtiden, unga kvinnor hade återuppväckt feminismen, livet var mycket förändrat jämfört med våra mödrars liv. Därför har jag också först svårt att förstå syftet med romanen i stort, annat än som ett dystopiskt Sverige. Att han likt Brandes propagerade på 1880-talet, nu på 1980-talet ville visa fram alla samtida problem. Det blir många problem, och inget ljus i slutet av tunneln.

På sid 283 möter Eivor sin döende morfar, och det undslipper henne att livet "är så svårt ibland". Han svarar långsamt: "Ja ... Och det enda man har att göra är att orka. Det är det enda som man kanske kan berömma sej av. Att man har orkat ... "

Dessa ord tar jag med mig som det viktigaste i boken. Det är också min erfarenhet. Livet är en lång rad utmaningar, som man tar sig över, och kan berömma sig av att ha orkat igenom.

I romanen är graviditeter ett tveeggat svärd, från ett sätt att låsa kvinnor vid hemmet, till ett sätt att 'slippa jobba'. Men jag minns inte det som ett alternativ på 1970-talet, även om jag var för ung då, så skyndade sig alla kvinnor jag kände tillbaka till jobbet, och spädbarnen började på dagis redan innan de kunde gå. Få hade fler än två barn, de åren går fort. Nyckelbarn var vanligt.

På sin dödsbädd tänker morfar Rune mycket på sin hustru, som han levt med i över fyrtio år:
"Hon har varit hans kvinna, följt honom genom alla år, fött hans barn, gett honom middag, ständigt skapat ett hem åt honom som har gjort det mödan värt att - just orka! [...] Han har legat i sin säng med en förundran över allt vad hon har orkat, och han har med tilltagande olust frågat sig vad han egentligen har gett henne som kan mätas med hennes dagliga slit med att få de hopplöst korta ändarna att mötas" (s.283-284).

Hela tiden är det kvinnor som blir utnyttjade och måste 'orka'. Och männen är känslomässigt avtrubbade och använder våld som enda utväg.

Romanens tema känns till slut som kvinnors sexuella underordning, genom våldtäkter och oönskade graviditeter, vilket gör kvinnorna maktlösa. Slutkulmen 1977-78, striden mot förnedrande sexprat och pornografiska bilder på arbetsplatserna, tycks i alla fall vinnas till slut. Eivor börjar trivas bättre i den kärva arbetsgemensakpen. Det var ju 1970-talets kvinnorörelse som gav mod till den striden, även om det inte omtalas i romanen på det sättet. Eivor börjar i alla fall trivas bättre på jobbet, växer in i den kärva arbetsgemenskapen på lite mer lika villkor.