The Man Who Was Thursday - G K Chesterton (1907)

 Ville läsa denna roman av Chesterton, som av många anses som hans starkaste. Fick då tag på en volym  kallad "The Wit, Whimsy, and Wisdom of G K Chesterton" som innehåller tre av hans verk, som jag nu har läst allihop. Och som sammanfattning passar det utmärkt, för nog är hans texter fyllda av en blandning av 'wit och whimsy' men även en hel del vishet. 

Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) har ett klart språk som är skönt att läsa. Hans idéer är fulla av fantasi och humor, och är intressanta att läsa. Oftast är det sluten som snor ihop sig i allt snårigare absurdism, vilket kan kännas apart, men naturligtvis var ett barn av hans samtid, sekelskiftet med den allt större samhällsomvandlingen inom snart sagt varje område. 

Lättviktigast av de tre böckerna i min samlingsvolym, är "The Club of Queer Trades" (1905), ett tidigt verk, som helt klart vill skoja med Mästerdetektiv-genren och hittar här en egen variant på det hela. De sex kapitlen är löst sammanfogade mysterier. Huvudperson är den 'galne' pensionerade domaren Basil Grant. Galen för att han tröttnad på att de stora bovarna alltid kommer undan, och bara de små fattiga hamnar i fängelse. Så han drog sig tillbaka, med sin udda hobby, att hitta unika affärsföretag, rörelser som är ensamma om sin näringsgren. Ex-domare Basil Grant har en bror som är detektiv. Bröderna är varandras motsatser vad gäller metod att läsa mysterier. Utalanden som "facts obscure the truth" och den stilen leder till att vi inser att detektivbrodern är alldeles för cerebral och missar vad intutionen skulle ha kunnat förmedla. Något domaren är bättre på, när han elegant vänder på sin brors slutledningar. Vad som i början verkar tyda på brott, väcker oftast skratt när sanningen avslöjas. 

"The man who was Thursday" (1907) anses av många vara Chestertons starkaste verk. Det är också en sammanhållen historia, där de första kapitlen är en helt lysande inledning på ett mysterium där  polis och anarkist förväxlas och tvingas byta roller. Detta är också ett barn av sin samtid, med det nya terrorhotet från anarkistiska dynamitarder. Men Chesterton lägger också in samhällskritik och konspirationsteorier, där han åter trycker på att det är inte den 'lille dynamitarden' som smäller av någon enstaka bomb i ren förtvivlan som är de farliga skurkarna. Farligast är de rika eliten som kan ta sin lyxjakt och fly till vackrare nejder när det blir hett om öronen. Förväxlingshistorien trissas upp, tills den mot slutet blir allt absurdare och lite väl rörig i mitt tycke, med ett farande fram och tillbaka, motsvarande dagens biljakter i actionfilmer. Det är det enda som drar ner betyget, som annars skulle ha varit en klar fyra.  

Sist ligger ett senare verk, "The Man Who Knew Too Much" (1922). Återigen en mer löst sammanfogad samling historier, åtta mystiska mord, som får sin förklaring av Horne Fisher, återigen en variant på mästerdetektiv, men nästan samtliga förövare kommer av olika andledningar undan, åter igen samhällskritik, där de största skurkarna befinner sig inom eliten. Horne Fisher är hela tiden desillusionerad och säger att han 'vet för mycket', för att kunna anmäla och sätta fast den skyldige. Även denna historia, som fram till slutet var min favorit, får ett rörigt slut. Plötsligt sätts tiden till Första Världskrigets utbrott, och konspirationer i samhällstoppen och tyskhat, vilket gör huvudpersonen slutar som brittisk patriot, som inte längre vill kritisera de han hittills känt sig förrådd och tystad av - när han plötsligt menar att alla människor har både bra och dåliga sidor (vilket brukar vara sant) - men ändå själv blir en förövare för att rädda sitt lands och sin moders ära. 

Hmm, ja slutet blev rörigt - igen. Och är naturligtvis påverkad av det nyligen utkämpade världkriget, även om de inledande historierna verka ha skrivit före kriget och fått en mer harmonisk inramning än slutet. Tja, så kan det gå. 

The Shadow-Line : a Confession - Joseph Conrad (1916)

Efter att ha läst ett antal av Conrads verk tillkomna kring sekelskiftet 1900, har jag nu gjort ett hopp fram till The Shadow-Line (skriven 1915, tryckt 1916 i tidskrift och 1917 i bok). Jag upplever genast texten som 'modernare', mindre viktoriansk, än de tidigare verken. Är det åren som gjort Conrad mer driven, påverkad av modernare texter? Idémässigt har han mognat. Eller kommer min känsla av att historien berättas i jag-form och att detta jag är en ung man? Rytmen känns snabbare, antagligen för att berättandet inte går omvägar via en eller flera berättare, och den unge jag-berättaren vill inte grubbla. 

Idén till berättelsen fick Conrad dock redan 1899, med arbetstiteln 'First Command'. Om den unge namnlöse man som tröttnat på att gå som styrman, säger upp sig och då helt apropå erbjuds en tjänst som kapten, att ta ett segelfartyg strandsatt i Bangkok - på grund av att dess kapten avlidit - och föra den tillbaka till Singapore. Självklart tackar han ja till detta möjliga steg i karriären.  

Conrads ursprungliga idé, liksom den slutliga titeln The Shadow-Line, anspelar på gränsen mellan sorgfri ungdom och vuxenlivets ansvar och krav, tröskeln att ta sig över för att nå mognad. 20-åringens känsla är att världen rör sig kring honom, men anar föga om vilka problem han kommer att ställas inför. Och som alltid hos Conrad är ett huvudtema samarbetet mellan sjömännen, hur de ställer upp för varandra. 

Erfarenheterna, utsattheten på havet, oskyddad inför naturkrafterna, och malarian från träsken kring Bangkok, är den tröskel som visar människans litenhet i universum. Och enligt Conrads synsätt är det först efter den insikten som individen har något att ge, i samarbetet i gruppen, som en av kuggarna. Alla unga har en övergångsrit att genomgå för att uppnå mognad. Det kräver tid och eftertanke.

I denna berättelse är det inte vinden som drabbar fartyget, utan tvärtom frånvaron av vind, en onaturligt långdragen stiltje, parat med malaria, som strax drabbar hela besättningen, utom den unge oerfarne kaptenen och hans hjärtsjuke allt-i-allo Ransome. Först hade förhoppningen varit att bara man lyckats ta sig från Bangkok ut till de livgivande havsvindarna, så skulle allt ordna sig. Men då drabbade stiltjen, orörligheten, frånvaron av rörelse och förändring.

Här är det viktigt att notera att medan Conrad skrev på denna berättelse, vilket gick trögt och pågick hela 1915, så pågick Första världskriget, med det tröstlöst låsta läget i Flanderns leriga skyttegravar. Miljoner dog, men läget tycktes lika oförändrat som stiltje på havet. Conrads äldste son, bara 17 år, ställde upp frivilligt, överlevde men sårades. Conrad våndas och identifierar sig i det symboliskt liknande läget, våndan och behovet av kamratskap mellan soldater liksom sjömän, och vägen till mognad. 

Idén från 1899, blev alltså inte fullbordad förrän Conrad såg en parallell till sin egen och andra unga sjömäns vånda på havet, som en möjlig jämförelse till sonens unga krigshärjade generationen. Olikheterna är yttre, inte inre. Skugglinjen är inre. Även om skalan skiljer sig enormt, med berättelsens 10-20 sjuka sjömän, jämfört med milijoner döda på Flanderns blodiga slagfält, så blir Conrads text mer hanterbar för läsaren.     

I Conrads text ställs jag-berättarens oerfarenhet i relief mot den hjärtsjuke Ransome, vars erfarenhet lärt honom att kontrollerar sina känslor och rörelser, och på det sättet hushålla med sin energi, medveten om dödens närhet. Lugn och anspråkslös, noterar han allt och ligger hela tiden steget före,  hetsar aldrig upp sig utan lycks sprida en tröstande trevnad omkring sig.   

När fartygets förre kapten avled blev de liggande i ett malaria-område vid Bangkok. Förste styrman, Mr Burns, som hoppats bli fartygets nye kapten, blir därför först rival till den unge jag-berättar kaptenen. Men han insjuknar strax, och rids av mardrömmar efter den döde kaptenen, som tycks ha varit ytterst labil intill döden. Mr Burns vidskepelse växer till irriterande spökhistorier. Ändå överges han inte, när han vädjar till den nye kaptenen och deras sjömansgemenskap. Hoppet var att få komma ut på öppna havet och andas friska hälsobringande vindar.   

Den unge oerfarne kaptenen som först inte velat lyssna till några råd, hur än välmenande, har börjat notera de stoiska sjömännens seghet och inser att problemen inte är riktad mot honom. De är alla små kryp i det stora universum. Besättnigen är helheten, hur än liten, som dock håller samman, oavsett vad. Efter flera veckors stiltje, omges de av ett ogenomtränligt mörker, varpå regn forsar som ett vattenfall ner över dem ur svarta moln. När de till slut räddas av en passerande ångbåt, känner den unge kaptenen att han åldrats åtskilliga år.

Jag-formen gör The Shadow-Line till en mycket rak och lättläst berättelse. Men tro inte att den är så enkel på djupet som den kan tyckas på ytan. Alla karaktärer är pusselbitar, möjliga att tolka metaforiskt. Eller som speglingar av frågor vi möter på vägen till mognad.  Liksom perioder när vi omges av mörker, av deprimerande förlamning, innan vi når vägen ut.  

Det är en annan Conrad, en 15 år äldre Conrad som skrivit, The Shadow-Line, än som skrev intrigen i Lord Jim. Det är uppenbart. Hjältar finns inte, alla har fel och brister, men om vi hjälper varann är inget olösligt. Alla sitter vi i samma båt, med samma sjukdom och död. Men om vi lever vårt liv kan vi paddla oss fram. 

Den tappre soldaten Svejk - Jaroslav Hasek (1923)

Jaroslav Hasek skrev på tjeckiska  mängder av noveller, men har gått till eftervärlen som skapare av soldaten Svejk, som trycktes postumt.  Berättelsen inleds med tronföljarmordet i Sarajevo 1914, som ledde till första världskriget. Svejk framträder som en ogripbar blandning av oskuldsfull imbecill och maximalt slug person.

Humorn uppstår genom att Svejk med gott mod ställer upp på allt auktoriteterna kräver, men samtidigt drar allt till sin spets så att all auktoritet går om intet. Detta var alltså när Tjeckien fortfarande var en liten nedvärderad provins inom det Österrikisk-Ungerska väldet, och det Svejk 'ställer till' framträder som subversivt, början till kejsardömets fall. Härmed förlöjligas 1914 års upphåsade militarism, visar på det människofientliga i alltihop.

Boken förbjöds och brändes på bål - auktoriteterna var väl rädda för humorn. För mig idag känns den väl lång och tjatig. Jag idag som inte kan jämföra med den verklighet som kritiseras, upplever det som för mycket slapstick.  Det gör den inte mindre klassisk och betydelsefull för sin tid.

Brobyggarna - Jan Guillou (2011)

Jan Guillou har inlett en serie han kallar Det stora århundradet.  Att gapa över nittonhundratalet är naturligtvis att gapa över mycket. Inte desto mindre blir jag nyfiken. De första två delarna har utkommit, båda behandlar de två första årtiondena. Intressant är den udda infallsvinkeln, att utgå från Norge och tyska Östafrika, i första delen, Brobyggarna. Udda från vad vi är vana vid, och därför tillför det något nytt. Vi får en ensidig historia från andra hållet, kan man säga. En annorlunda partsinlaga. Och första världskriget utspelas här i Östafrika där tyskarna tydligen förblev obesegrade intill moderlandets kapitulation.

Det betyder inte att den inte kan ifrågasättas. Visserligen är jag inte insatt nog för att ifrågasätta. En av de bidragarna orsakerna till att tyskarna marscherade in så frimodigt i första världskriget, brukar betecknas som 'preusseriet'. Preussens monarki som arbetade för det tyska rikets enande, hade en militär med  kadaverdisciplin. Den tycks inte ha föjt med till kolonin i Östafrika. Å andra sidan, präglades den följande Weimarrepubliken efter krigsslutet av socialism ...

Annars är det detaljer jag opponerar mig mot, saker som känns anakronistiska. Det är ju alltid så inom den historiska genren, risken att slentrianmässigt tänka utifrån våra moderna förutsättningar. En sån detalj är när huvudpersonerna Lauritz och Ingeborg beskrivs som moderna genom att de inte bara delar sovrum utan även sover samman nakna. En ny sexualsyn är på väg, visst, någon måste ha bildat förtrupp, gärna då folk som förespråkade kvinnlig rösträtt. Å andra sidan kan inte värmen i dåtidens bostäder jämföras med dagens. Det drog, kylan främjade behovet av nattkläder på ett helt anant sätt än idag.

Och hur än mycket Lauritz beundrar sin hustru så känns det övermäktigt att hon inom sex år inte bara lär sig norska och pendlar tågledes Bergen-Kristiania för att utbilda sig till läkare och samtidigt genomgår minst två graviditeter. Visst hon hade barnflicka, vilket kan ha underlättat för Ingeborg att klara såväl moderskap som studier och yrke, då för hundra år sedan var det snarare regel att kvinnor tvingades välja - yrke eller familj. Men jag undrar ändå hur hon hann? Var läkarutbildningen kortare på den tiden? Och hur i allsindar kan det vara möjligt att förvåna någon med att man tagit doktorsgraden? En doktorspromovering kunde väl inte komma oförberedd, ens på den tiden?

Den namnlösa - Elin Wägner (1922)

Många av Elin Wägners böcker finner jag bara om jag dammsuger antikvariat. Jag hade turen att hitta Den namnlösa hittade jag den vägen. Dessutom en vacker utgåva från 1929, med färgillustrationer av Einar Nerman. Så vackra, att de hjälpte till att förhöja stämningen i romanen - ett vackert privatinbundet band. Boken har en jag-berättare, vilket känns ovanligt för Wägner. Däremot tilldrar sig historien nästan helt i en småländsk prästgård. Och här finns för mig roande samband med Åsa-Hanna. Hennes grav, barn och barnbarn, finns med även här. Vi befinner oss alltså i samma prästgård som på hennes tid, men två generationer senare. Vi möter dottersonen till prästen Mossbäck som vigde Åsa-Hanna. Nu är det han som är andligt dogmatisk präst i samma by. När en av Åsa-Hannas döttrar lider i sitt äktenskap har han ingen tröst att ge. Skilsmässa ser han inte som en möjlighet, människan skall lära sig att fördra med sina olyckor. Ida däremot hade flyttat till Stockholm och blivit 'fin dam'. Hennes familj är alltså fortfarande kluven mellan landsbygdens andliga grepp och den moderna tidens stadsmässiga pengaekonomi. Men det är inte det boken handlar om.

Den namnlösa är 'skökan' som tar madonnans gestalt. Uppfostrad bland militärer (far, bror, regementen) är hon okunnig om livets realiteter, mer än att hon ska charma männen och därigenom vinna äktenskap. I stället blir hon slutligen våldtagen och skuldbelägger efter detta sig själv, hatar sig själv och sin kropp, skänker bort kroppen till vem som vill, för att straffa sig själv. Det är förhistorien. När romanen börjar lider hon svårt av en sjukdom som inte är namngiven, men underförstått måste vara syfilis. En obotlig sjukdom 1922. Bot via penicillin kom först 1943. Tidigare hade man endast försökt bromsa sjukdomen med kvicksilver, och sedan 1910 även med arsenik. Hon heter Eva och symboliserar i mycket kvinnan och hennes belägenhet i den militariserade värld, som nyss genomlidit första världskriget.

Jag-berättaren liknar på olika sätt Fredrika Bremers Beata Hvardagslag, som återvänder hem till familjen för att bli hushållerska. Hon har varit i England under 14 år, där hon arbetat som sjukgymnast, men även tjänstgjort på militärsjukhus och tagit hand om krigsoffer. Eftersom hon varit borta så länge från prästgården, där hon växte upp, och från sin bror, kan hon se på hemmet med nya förundrade ögon, upptäcka läget tillsammans med oss läsare.

Karaktärerna kan indelas i dem som tror på en andlig verklighet och de som tror mer på vetenskapen, och så Jag-berättaren som vacklar emellan. I kursuppdraget ingick att titta på hur moderskapet gestaltas och även hur olika män i berättelsen speglar kvinnors underlägsna position (det senare även i jämförelse med Åsa-Hanna). Det är aldrig så hos Elin Wägner att alla kvinnor är underlägsna och alla män överlägsna. Män blir också nertryckta, vilket förhoppningsvis kan öppna ögonen för det negativa i alla typer av förtryck.

Moderskapet speglas i en rad olika kvinnoöden och deras önskan att ta hand om, om inte egna barn, så åtminstone om någon annan människa som behöver stöd. Symboliserat av den bibliske Barmhärtige samariten, men också av Madonnan. Men allt är problematiserat och alls inte enkelt och entydigt. Jag-berättaren tillhör de som förtvivlat letar efter en mening i livet. Hon tar med sig den dödssjuka Eva från tåget på väg hem. Men inte ens hon behöver eg. hennes hjälp, hon vill bara dö i lugn och ro.

Jag fastnade lite i uppgiften och blev därför desto mer imponerad av en kurskamrat, som visserligen läst boken fler gånger än jag, men ändock. Hon hade vänt på frågan och tolkat om hela historien som ett Epitaf, en gravskrift. Jag riktigt ryste vid hennes beskrivning i korthet över romanens story. Där framstår prästgården som en gravkammare. Historien tilldrar sig under det mörka vinterhalvåret. Alla kvinnor i huset är av olika anledningar ofruktsamma. Prästfrun har tidigare fått ett dödfött barn, och sedan dess har prästen hållit på skilda sovrum. Han har dock en vuxen son från ett tidigare äktenskap, som har studerat till läkare (alltså vetenskapligt sin faders motsats) men har fått avbryta sina studier pga psykisk sjukdom, en personlighetsklyvning han ådragit sig gm svåra upplevelser på sjukhuspraktik i det av första världskriget förödda Tyskland.

Ni hör, ingen enkel story. Och detta är bara en liten del av helheten. Den tänker jag inte dra. Dock råder fruktsamhet utanför prästgården, det finns enkla familjer med många barn. Jag-berättaren Rakel kom hem sjuk av fetma, men tillfrisknar 'av allt spring'. Eva som hade förlorat allt tro och hopp om livet, och tänkt att ingen med ett så meningslöst liv som hon har något att komma med inför Gud - hon har dock rent andliga upplevelse mot slutet av livet, där hon inser att hon inte behöver känna skuld, att hon har 'fått syndaförlåtelse' alldeles utan att kämpa eller bikta sig för prästen. Hon bara 'vet'. Hon känner plötsligt den odödliga själen.

Och så gör även Rakel. Det finns trots allt ett hopp. Hon kommer fram till tron att hur än många gånger man river ner livet omkring sig, så byggs det upp igen, meningen återskapas. Dock försinkar man hela processen om man envisas med att fly och riva ner hela tiden. Därför tänker hon själv sluta att fly. Det är någon sorts försoning som sker här. Prästens syn och Rakels egen mixas ihop. Hon vägrar att ta till sig den tröstlösa 'plikten'. Rakel menar att om Gud vill leda henne någonstans i livet, då kommer han också att inplantera en 'lust' i henne, att genomföra en 'plikt'. Annars får det vara. Hennes brorson Georg hamnar dock i en mellanposition och menar att, har man en gång satt igång något av 'lust' då får man nog trots allt fullfölja det, även om lusten sinat.

Här har vi det typiska med Wägner. Hon lägger aldrig fram Sanningen, Lösningen. Hon lägger fram skilda åsikter. Prästens pliktlära, Rakels lustlära och Georgs mellanting. Och se bara hur svårt det är att komma fram till vad som är mest rätt!