His Last Bow - Sir Arthur Conan Doyle (1917)

Doyles nästa sista novellsamling om Sherlock Holmes, His Last Bow, känns som om den var tänkt som den sista, jag anar en känsla av definitivt avslut. Watson inleder med att berätta att Sherlock Holmes dragit sig tillbaka, för att bedriva biodling på en liten gård i Sydengland.  Holmes och Watson hörde hemma i det viktorianska 1800-talet. De åkte alltid i hästdragna droskor. Holmes förlitade sig på sitt skarpa analytiska intellekt och vetenskap, inte på tekniska maskiner. Men nu är ubåtar och bilar på väg.

De åtta berättelserna tillkom 1908-1917, alltså mycket glest för att vara Doyle. Det var länge sedan den analytiska Holmes var Doyles målsättning. Han har alltid strävat mot mer litterära mål, och skrev mycket annat. Men fick han en idé som Holmes och Watson kunde förmedla, skrev han den, men bräddar historien. Några av novellerna ser som tidigare tillbaka på deras äventyr i slutet av 1800-talet. Men inte alla. 

1900-talet smög sig på redan i samlingen från 1904, med en växande känsla av allmän otrygghet, något många i texterna gärna skyller på 'galna anarkister', 'red republicans', rädslor för 'hemliga rörelser', maffia. Man nämner anarkister, nihilister, bombdåd. Mellan raderna reflekterar Doyle över den allt oroligare världen. 

I "Wisteria Lodge" har en grym latinamerikansk diktator tvingats fly sitt land, men har en hämnare efter sig. Han är nu i London, jagad av motståndare. En respektabel men okunnig engelsman dras in i intrigerna, för att hämnaren ser honom som ett trovärdigt alibi. Historien sägs tilldra sig 1892, men visar på tidens politiska omvälvningar. Holmes vill inte bedöma vilket brott som är värst, den grymma diktatorns, eller hämnare. "The Red Circle" är ännu en sorts maffiahistoria, och Holmes låter hämnaren, som dödar den grymme ledaren, gå fri.  

Holmes har alltid haft en benägenhet att låta nåd gå före rätt, en tendens som verkar än starkare i de senare texterna. Ibland känner Holms att hans avslöjande av brottslingen kan ha gjort mer skada än själva brottet i sig. Holmes samvete blir allt ömmare och han tar allt oftare lagen i egna händer. Redan i  "The Abbey Grange" (1904) sa Holms att "I had rather play tricks with the Law of England than with my own conscience." En politisk osäkerhet lyser igenom. 

Inför de grymma svartsjukeintrigerna i "The Cardboard Box", med sina avskurna öron, känner sig Holmes närmast uppgiven över meningen med livet, inför allt våld och elände. "It must tend so some end, or else our universe is ruled by chance, which is unthinkable? [...] The human reason is as far from an answer as ever." Börjar Holmes (Doyle) tveka om 'förnuftet ' är svaret, som kan lösa mänsklighetens problem? Runt författaren växer sig krigsivrarna allt starkare.

I "The Dying Detective" tycks Doyle åter försöka ta livet av Holmes, men det är en smart intrig styrd av Holmes själv. Denna och två noveller till rör gifter - vilket säkert intresserade läkaren i Doyle. 

Dessutom, när det gäller gifthistorien i 'The Devil's Foot", som både sägs tilldra sig i Cornwall 1897, men Watson återberättar den 1910, börjar Holmes kommentera sina egna rökvanor. Säger att Watson börjat tjata om att tobak är ett gift, så pass att Holmes önskar sig rök som inte är giftig. 

Även i den här historien går hämnaren fri, "a lawless lionhunter", som vistats stor del av sitt liv i Afrika. "I have spent much of my life outside the law [...] I have come at last to be a law to myself."   

I "The Bruce-Parrington Plans" rycker världskriget snabbt inpå knuten. Hemliga ubåts-ritningar säljs till främmande makt, alltså en spion-intrig, där Holmes bror Mycroft är med en sista gång. En representant för Brittiska regeringen, som ibland 'tvingas' ta hela ansvaret. Ubåtskrig har blivit verklighet. 

Men titelnovellen "Hist Last Bow", placerad sist, är det verkliga slutet och kommentar till världskriget. Holmes har lämnat sin lugna biodlartillvaro för att infiltrera tyskarnas spionnät och avslöja dem. Han lyckas den 2 augusti 1914 (krigsutbrott utan återvändo kom 4 aug) fängsla tyskarnas främste agent. Är britterna så mjäkiga som tyskarna tycks tro? Så oförberedda? Är de lätta att köra över?

I denna historia finns novellernas första bil, Baron Von Herling, på tyska ambassaden kör en "hundra hästkrafters Benz bil". Holmes och Watson kommer i en Ford, Holmes förklädd till Amerikansk medborgare med irländskt ursprung, vilket ansågs nog för att vilja förråda England.  

Holmes sista ord: "Good old Watson! You are the one fixed point in a changing age. There's an east wind coming [...] It will be cold and bitter, Watson, and a good many of us may wither before its blast. But it's God's own wind none the less, and a cleaner, better stronger land will lie in the sunshine when the storm has cleared."

Patriotiskt. 1914 sedd i backspegeln, troligen skriven 1917, efter åratal av mänskligt vansinne. Men mer skulle komma. 

 Hur än skicklig Doyle är på att väva detektivintriger, så är det uppenbart att han var mer intresserad av människor och deras känslor. Därför är relationen mellan Holmes och Watson det som är den verkliga behållning när man läser Sherlock Holmes. Man kan se  paret som de två motstridiga sidorna av Doyles eget inre. Holmes är den vetenskapliga stringens som krävs för hans läkarkarriär. Förebild var en av hans egna lärare, en  mycket analytisk föreläsande läkare. Men Doyle hade alltid strävat mot att få skriva, att få leva via sin kreativa fantasi. Watson representerar denna betydligt mänskligare karaktär med hjärta och känslor. 

The Man Who Was Thursday - G K Chesterton (1907)

 Ville läsa denna roman av Chesterton, som av många anses som hans starkaste. Fick då tag på en volym  kallad "The Wit, Whimsy, and Wisdom of G K Chesterton" som innehåller tre av hans verk, som jag nu har läst allihop. Och som sammanfattning passar det utmärkt, för nog är hans texter fyllda av en blandning av 'wit och whimsy' men även en hel del vishet. 

Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) har ett klart språk som är skönt att läsa. Hans idéer är fulla av fantasi och humor, och är intressanta att läsa. Oftast är det sluten som snor ihop sig i allt snårigare absurdism, vilket kan kännas apart, men naturligtvis var ett barn av hans samtid, sekelskiftet med den allt större samhällsomvandlingen inom snart sagt varje område. 

Lättviktigast av de tre böckerna i min samlingsvolym, är "The Club of Queer Trades" (1905), ett tidigt verk, som helt klart vill skoja med Mästerdetektiv-genren och hittar här en egen variant på det hela. De sex kapitlen är löst sammanfogade mysterier. Huvudperson är den 'galne' pensionerade domaren Basil Grant. Galen för att han tröttnad på att de stora bovarna alltid kommer undan, och bara de små fattiga hamnar i fängelse. Så han drog sig tillbaka, med sin udda hobby, att hitta unika affärsföretag, rörelser som är ensamma om sin näringsgren. Ex-domare Basil Grant har en bror som är detektiv. Bröderna är varandras motsatser vad gäller metod att läsa mysterier. Utalanden som "facts obscure the truth" och den stilen leder till att vi inser att detektivbrodern är alldeles för cerebral och missar vad intutionen skulle ha kunnat förmedla. Något domaren är bättre på, när han elegant vänder på sin brors slutledningar. Vad som i början verkar tyda på brott, väcker oftast skratt när sanningen avslöjas. 

"The man who was Thursday" (1907) anses av många vara Chestertons starkaste verk. Det är också en sammanhållen historia, där de första kapitlen är en helt lysande inledning på ett mysterium där  polis och anarkist förväxlas och tvingas byta roller. Detta är också ett barn av sin samtid, med det nya terrorhotet från anarkistiska dynamitarder. Men Chesterton lägger också in samhällskritik och konspirationsteorier, där han åter trycker på att det är inte den 'lille dynamitarden' som smäller av någon enstaka bomb i ren förtvivlan som är de farliga skurkarna. Farligast är de rika eliten som kan ta sin lyxjakt och fly till vackrare nejder när det blir hett om öronen. Förväxlingshistorien trissas upp, tills den mot slutet blir allt absurdare och lite väl rörig i mitt tycke, med ett farande fram och tillbaka, motsvarande dagens biljakter i actionfilmer. Det är det enda som drar ner betyget, som annars skulle ha varit en klar fyra.  

Sist ligger ett senare verk, "The Man Who Knew Too Much" (1922). Återigen en mer löst sammanfogad samling historier, åtta mystiska mord, som får sin förklaring av Horne Fisher, återigen en variant på mästerdetektiv, men nästan samtliga förövare kommer av olika andledningar undan, åter igen samhällskritik, där de största skurkarna befinner sig inom eliten. Horne Fisher är hela tiden desillusionerad och säger att han 'vet för mycket', för att kunna anmäla och sätta fast den skyldige. Även denna historia, som fram till slutet var min favorit, får ett rörigt slut. Plötsligt sätts tiden till Första Världskrigets utbrott, och konspirationer i samhällstoppen och tyskhat, vilket gör huvudpersonen slutar som brittisk patriot, som inte längre vill kritisera de han hittills känt sig förrådd och tystad av - när han plötsligt menar att alla människor har både bra och dåliga sidor (vilket brukar vara sant) - men ändå själv blir en förövare för att rädda sitt lands och sin moders ära. 

Hmm, ja slutet blev rörigt - igen. Och är naturligtvis påverkad av det nyligen utkämpade världkriget, även om de inledande historierna verka ha skrivit före kriget och fått en mer harmonisk inramning än slutet. Tja, så kan det gå. 

Arsène Lupin (1907)

När jag var barn gick gentlemannatjuven Arsène Lupin som TV-serie, men har filmats många fler gånger än så, och har blivit en ikon likt Sherlock Holmes och Hercules Poirot. De första novellerna om Lupin dök upp redan 1907 och tycks inspirerad av tidens anarkistiska strömningar.

En elegant tjuv, expert på förklädnader, som smälte in i alla miljöer, listigare än någon annan - utom möjligen Sherlock Holmes. Hela upplägget tjittlade och roade. Han stal helt utan skrupler, men ofta med twisten att han lurade bytet av andra tjuvar. Vilket alltså gjorde att han emellanåt agerade privat-detektiv. Hans enda jämlike är Sherlock Holmes - i de första novellerna kallad Holmlock Shears.

Om jag fattat saken rätt inleddes skapelsen med dessa noveller, men ledde senare till längre romaner. Gutenberg-projektet har minst en att läsa gratis på nätet.

Arsène Lupin är en mästare på att manipulera andra människor, och tydligen med charm nog att få många att blunda inför detta.

The Return of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1904-1905)

Slutligen beslöt sig Doyle trots allt för att återuppliva Sherlock Holmes 'på riktigt' - inte bara låta Watson minnas utredningarna. Detta efter att han vunnit berömmelse och erkännande för andra texter, såväl prosa som pjäser och dikter, och dessutom blivit adlad (1902). Att utgivaren var beredd att betala stora summor för rättigheten bidrog naturligtvis. Han lovade en amerikansk tidskrift åtta historier, men det kom att bli 13 stycken, även utgivna i England, och senare samlade som The Return of Sherlock Holmes.

Att Sherlock nu hamnat i 1900-talet, blir än mer märkbart än i Baskervilles's Hound (1903), för nu är det inte bara det språkliga, utan även sättet att berätta - det analytiska grubblandet i länsstolen får stå tillbaka för betydligt mer dramatiska scener, t ex med Holmes och Watson i slagsmål med brottslingar. Vi har alltså kommit ett steg närmare den hårdkokta deckaren.

I samlingens första historia, "The Empty House", chockas den ovetande Watson inför vännens oväntade uppdykande. Watson svimmar av känslan att stå inför en vålnad. Sherlock förklarar sedan sin treåriga tystnad och landsflykt, med brodern som enda kontakt, med sina försök att dupera sina motståndare i brottssyndikatet. Med filmiskt gestaltade bilder, framställs hur mördarna genast är honom på spåren, men blir lurade - inte bara på avstånd - utan hur de stöter ihop i samma rum med en yrkesmördare.

På Baker street tycks allt återgå till gamla rutiner, som om det inte stått tomt i åratal. Och jag undrar lite vart Watsons fru tog vägen? Svalnade äktenskapet, eller har de fått barn som nu upptar hennes tid och håller henne borta från händelserna? Nåväl, hur än ombonat det är på Baker street, så är det inte längre där tyngdpunkten ligger. Det har börjat mullra ute i världen, förutom professionella brottslingar, omnämns såväl italienska maffian som anarkistiska rörelser, på flera ställen. Och Sherlock Holmes är ute och rör på sig i denna mullrande värld.

Min absoluta favorithistoria i denna samling är "Charles Augustus Milverton", om en professionell utpressares motbjudande parasiterande. Historien är roande, genom att avlägsna sig från det analytiska, och i stället låta Holmes och Watson bryta sig in hos utpressaren och snoka i hans handlingar. Där blir de närapå tagna på bar gärning, efter att dessutom ha fått bevittna mordet på samme utpressare i samma rum. De bevittnar alltså vad som sker utan att lyfta ett finger, varpå Holmes dessutom bränner upp brev och annat som skulle kunnat bidra till flera utpressningshärvor.

Sen flyr de över trädgårdsmuren med trädgårdsmästaren hack i häl. Denne avger sedan ett signalement på Watson, utan att veta vilka det är han förföljt. Detta återberättas senare för Holmes, när polisen ber honom om hjälp att lösa mordfallet. Sherlock uppför sig så lika iskallt som vanligt, slår ifrån sig signalementet som alldeles för vagt, 'det skulle ju kunna vara Watson här'. Han vägrar för övrigt åta sig fallet, med hänvisning till att hämnd utmätt på en sån skurk, kan inte vara annat än rättmätig. Han har sett mördaren och beslutat att skydda henne. Så fräckt roar oss Doyle nu, med en helt ny humor uppblandad med rent filmisk spänning, av smygande i skuggor, vittnen bakom gardiner, framrusande hämnare.

Och allmänheten är upprörd inför all ny otrygghet och polisen benägen att på förhand skylla alla oklara brott på 'galna anarkister'.

- Disgraceful, sir! A nihilist plot, that's what I make of it. No one but an anarchist would go about breaking statues. Red republicans, that's what I call 'em. Så står det i "The Six Napoleons", som även tar upp den italienska Mafian, "a secret political society", med förgreningar till den italienska kolonin i London. Polisinspektör Lestrade antar att såväl mördare som offer tillhör denna maffia, och att det är interna bråk som ligger bakom.

I en annan berättelse gäller hämnden förräderi inom en rysk förrevolutionär grupp, som strävar efter reformer och anarkistiska ideal. Medan många strävar mot högre ideal, ger andra efter för att försöka rädda sitt eget skinn. Några har flytt till England, men det är svårt att hålla sig undan i längden.

Sherlock Holmes har alltid haft en benägenhet att låta nåd gå före rätt, en tendens som blivit allt starkare i denna samling. I "The Abbey Grange" säger Holmes: "I couldn't do it Watson ... Once or twice in my career I feel that I have done more real harm by my discovery of the criminal than ever he had done by his crime. I have learned caution now and I had rather play tricks with the Law of England than with my own conscience."

Sherlock Holmes samvete blir allt ömmare och tar allt oftare lagen i egna händer. I "The Second Stain" berörs hemliga agenter och förvecklingar inom utrikespolitiken. Mitt under Sekelskiftets glada Belle Epoque blir skuggorna allt längre. Första världskriget och revolutionsåren rycker allt närmare.

The Hound of the Baskervilles (1902)

Nu har jag halkat efter i mina anteckningar här på bloggen, trots att läsandet tickat på ungefär som vanligt. Bland annat har jag fortsatt med Sir Arthur Conan Doyle och läste för en månad sedan om The Hound of the Baskervilles, som nog var den allra första Sherlock Holmes historia jag läste i tonåren. Då var det säkert i en svensk översättning, vilket jag dock genom åren insett förtar en stor del av nöjet. Lokalfärgen kommer med originalspråket.

Apropå språket så känner jag hur det har utvecklats en hel del från de tidigaste Sherlock-historierna fram till Baskervilles hund, att det mjukats upp och blivit mindre formellt. Mitt omedelbara intryck är att nu har 1900-talet inträtt, med ett ledigare språkbruk, men det kan naturligtvis även bero på att Doyle nu skrivit romaner i nära tjugo år. För åtta år sedan tog han dessutom livet av Sherlock Holmes i sin strävan att få ägna sig åt de historiska romaner han såg som sin livsuppgift - trots att läsarna inte höll med om detta.

Men nu kom Doyle och en av hans vänner att diskutera den folklore som fanns kring övernaturliga ting, och fick idén att skriva en historia kring sådan vidskepelse. Men för att avslöja verkligheten bakom det som tycktes övernaturligt fanns ingen protagonist med bättre skickad, logiskt skarp hjärna, än just Sherlock Holmes. Så fick det bli. Att Sherlock Holmes avlivats åtta år tidigare kom han runt genom att bakåtdatera hela  händelsen och låta Watson finnas och återberätta.

Hela historien är dessutom mer Watsons historia, då Sherlock egentligen bara deltar i början och genom att i slutet komma med lösningen till hela historien, däremellan är det Watson som vistas på platsen och upplever alla märkliga fenomen och oroande mänskliga beteenden. Det är Watson som kan uppskatta en god historia, det är han som gärna blickar tillbaka och återupplever allt märkligt han snavat över genom livet.

Sherlock Holmes är däremot alldeles för snabb i sin förmåga att avslöja dimridåer och mysterier för att fylla en hel roman. Sherlock tillhör novellformen, medan romanerna bygger på sidohistorier nystade kring brotten. Och i fallet med Baskervilles hund, 'a spectral hound', en helveteshund som tycks vara både spöke och ha förmågan att ta livet av människor - då har fick kommit över från rena brottsutredningar, in mer på området thriller och skräck.

Och visst är den läsvärd än idag! Och faktum är att jag inte känner till en enda av Doyles historiska romaner, så det är som Sherlock Holmes skapare han har överlevt.

The Memoirs of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1894)

"Memoarerna" är den andra serien noveller om Sherlock Holmes, som Doyle åtog sig mot sin vilja efter mycket lock och pock. Deckarhistorierna tog för mycket tid och kraft från de historiska romaner han egentligen ville ägna sig åt. Hans geniala uppfinning, utveckling, av mästerdetektiven, i kombination med hans intresse för dramatiskt utmejslade historier blev för Doyle en grop han både grävt och ramlat i.

Att lyckas skapa en ny intrikat och hållbar intrig varje månad är naturligtvis övermänskligt. I stället fördjupade han hellre bilden av Sherlock Holmes, gav honom en tidigare okänd bror, Mycroft, och undersökte ett par av hans första fall, medan han ännu var student. Mästerdetektiven fick dessutom fler skavanker, bl.a. avslöjas att hur än minutiöst noggrann Holmes är i sina brottsutredningar, så var han mycket slarvig privat, som exempel anges att han förvarar sin tobak 'i en turkisk toffel'. Och, som kronan på verket, berättas om några fall där han dragit helt fel slutsats. Mästerdetektiven är alltså inte ofelbar, utan faktiskt mänsklig. För oss som är mer intresserade av psykologi och relationer än listiga gåtor, är detta inget negativt.

Historierna bar blivit allt mörkare, brutalare. Rasism och annan tragik tränger ut alla tidigare humoristiska anslag. Novell-formen gör dessutom att alla skilda hugskott i olika berättelser inte alltid glider ihop utan ansträngning för mig som läsare. Man kan i alla fall inte säga annat än att Doyle hade en rik flora av idéer som blivit avgörande för den framtida kriminaldjungeln. Idéer som lett till att många efterföljare velat spåna vidare och utveckla det Doyle inledde. Hur än osocial och okänslig Doyle påstår att Holmes är, så är det inte så jag upplever honom. Den tvisten har utvecklats i de moderna filmerna som lutar sig mer mod nutida psykologiska kunskaper, som hos Doyle bara har ett vagt anslag, men inte utvecklats fullt ut.

I travhästhistorien 'Silver Blaze', som Doyle själv var mycket nöjd med, klädde illustratören upp Holmes i de reskläder han för all framtid skulle bli förknippad med, trots att Doyle aldrig omnämnt dem i ord: den runda hatten med uppknutna öronlappar, samt rocken med extra cape över axlarna.

"The Yellow Face" tar upp rasism, genom att en mor inte vågar erkänna öppet att hon fått ett färgat barn. Watson får ofta visa upp sin icke-dömande sida i dessa fall, författarens alterego, mitt under Västvärldens mest yviga koloniala era. Denna och flera andra, liksom alla äktenskapsdramer i första samlingen, visar tydligt att det Doyle skriver är dramer, livsdramer, där en av karaktärerna råkar vara en brottsutredare. Och utan den nyktre mästerdetektiven, som använder sin logiska strålkastare, skulle de melodramatiska skuggorna dominera.

"The Musgrave Ritual", som förutom att tilldra sig under Holmes studietid, och därför saknar Watson annat än som sentida åhörare, bygger upp en sorts skattkartejakt, vilket när en ungdomlig äventyrslusta.

I "The Greek Interpreter" introduceras så Sherlocks bror Mycroft, indolent misantrop, en av grundarna till Diogenes Club, tillhåll för alla osociala misantroper. Mycroft, som trots att han påstås vara intelligentare än Sherlock - i mina ögon mer meditativt intuitiv, än logiskt dominerad - saknar dock helt den 'sociala' ambition som Sherlock trots allt har, som leder till att han hjälper människor genom att lösa deras gåtor, deras problem.

"The Navel Treaty", dubbel så lång som övriga noveller, har ansatser till politiska intriger och dramatik, genom att ta upp diplomatiska intriger och hemliga fördrag, som ju också existerade i kulisserna och blev avgörande för de kommande världskrigens förlopp och utgång.

Men så kommer så slutligen "The Final Problem", en avslutande novell - utan mysterium att lösa - bara dominerad av Doyles önskan att ta livet av Sherlock Holmes och bli av med honom. Och för att lösa detta skapar han en genial motståndare till honom, det matematiska geniet Professor Moriarty, mästerdetektivens motpol och ärkefiende, superboven Holmes föresatt sig att tillintetgöra, hjärnan bakom alla verkligt farliga brottssyndikat, en onåbare hjärnan - de jämnstarka genierna - det motsatspar av vitt och svart som så många filmer, hjältehistorier, kriminalhistorier, bygger kring.

Denna geniala idé skapar alltså Doyle över några få sidor bara för att bli av med Sherlock Holmes. Men då denna historia inte har något mysterium att lösa, slutar den istället med det olösta mysteriet med dessa två försvunna genier. Deras kroppar återfanns aldrig. Så vart tog de vägen. Hur än mycket Doyle medvetet påstod att han aldrig mer ville skriva om Sherlock, så måste han undermedvetet ha lämnat denna bakdörr vidöppen. Detta är början, inte slutet, å en ny och större historia, som nu måste börjat gro i Doyles bakhuvud. Hur skulle något annat kunna vara möjligt, hos den som lever för att fabulera ... ?

The Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1892)

När Arthur Conan Doyle skapade karaktären Sherlock Holmes, 1887, ingick han i en större upplagd roman (En studie i rött) med förgreningar till Amerikas guldrush, och sensationer som mormoner. Alltså en spretig historia, som visar tecken på Doyles önskan att skriva historiska romaner. Utgivarna var dock mer intresserade av karaktär Sherlock Holmes, mästerdetektiven, vilken på uppdrag av en tidning, fördjupades 1890 i De fyras tecken, en historia med förgreningar till Indien. När The Strand Magazine 1891 bad Doyle om ännu en följetong om Sherlock Holmes, funderade han och kom fram till att han hellre skrev avslutade noveller, så läsarna slapp tappa tråden om de missade ett kapitel. Ett genialt drag som dominerat deckargenren sedan dess. Oavsett om det är noveller eller hela romaner, så serveras vi ett avslutat mysterium, med en mer eller mindre plausibel gåta och lösning, medan det som intresserar oss är de återkommande karaktärerna - detektiverna, poliserna - deras långsamma utveckling mitt i vardagen full av arbete och tilltrassalt privatliv. Det är något vi själva kan relatera till, livet innehåller sällan snyggt avslutade historier, vi går och tragglar och känner oss kluvna över både det ena och det andra.

Arthur Conan Doyle skrev tolv noveller till tidningen 1891-92, senare samlade som The Adventures of Sherlock Holmes, och ännu fler skulle det bli - över femtio - efter utgivarens övertalning. Och den som levandegör alltihop är vännen Dr Watson, som inte bara observerar och relaterar de vetenskapliga fakta som tycks vara det enda som intresserar Sherlock, utan gärna broderar ut och knyter ihop, som den historieberättare han är. Watson får till och med en reprimad kring detta i början av en novell, (The Copper Beeches) när Holmes betonar att hans egen skicklighet, slutledningsförmåga, är "an impersonal thing ... beyond myself", alltså att han själv uppfattar logik som en objektiv vetenskaplig metod, oberoende av honom själv.

"Crime is common, logic is rare. Therefore it is upon the logic rather than upon the crime that you should dwell. You have degraded what should have been a course of lectures into a series of tales."

Watson inleder alltså med att relatera hur besviken Sherlock är över att se sina torra fakta omvandlade till romantiska historier, men ger sig därefter genast i kast med att relatera ännu ett bizarrt mysterium kring mänskliga känslor, som Holmes sedan nystar upp med logikens hjälp. Dessa tidiga deckarhistorier är inte centrerade kring mord, som idag, utan är mer surrealistiska mysterier, som gror i okunnig vidskepelsen, men som enligt Holmes alltid har en naturlig förklaring. Mysterierna kan dölja missförstånd, och nystas upp för att visa att något brott trots allt inte ägt rum. Ofta försvinner den ena äkta maken, med eller mot den andres vilja. I botten kan ligga kontaktbrist och ofrivilliga äktenskap. Allt styrt av passioner.

Får vi bara fram rätt fakta, kan vi ta oss 'bortom' (beyond) alla känslor som rör till mänskliga relationer. Holmes vill förlitar sig helt på hjärnbarkens yttre vindlingar fyllda med pigga grå celler, det som skiljer den mänskliga hjärnan från djurens. Medan Watson står för känslor och fantasi, och är den omtänksamme vännen, som alltid ställer upp. Vi behöver dock inte tvinga in Holmes och Watson i ett stereotyps motsatsförhållande - för Holmes är ingen robotdator, utan en motsägelsefull människa som alla andra, även om han är skickligare på att bortse från sina känslor.

"Crime is common, logic is rare" visar snarare på det motsägelsefulla i den mänskliga naturen. Trots att vi höjer logiken till skyarna och påstår att det får människan att stå över djuren, så styrs vi mer av våra känslor, och instinkter. Logiken kan visserligen rensa ut vidskepelser, men riskerar också att slå över i omänsklighet. Även om logik är ett vapen mot vidskepelse, behöver vi även vaska fram våra friska instinkter, och där står sig logiken slätt.

"Sherlock Holmes" - Sir Arthur Conan Doyle (1887, 1890)

Arthur Conan Doyle var utbildad ögonläckare, men ganska sysslolös på sin privata praktik, så han använde väntetiden mellan patienterna till att skriva historier. I sin ungdom fascinerade honom den av E.A Poe 45 år tidigare skapade figuren Auguste Dupin, en mästerligt rationell tänkare, främst i Morden på Rue Morgue, urskapelsen till stängda-rummet-mysterier. Under sina läkarstudier hade Doyle dessutom en lärare i medicin som hela tiden excellerade i förmågan att observera varje detalj och ur dessa dra vittgående slutledningar, och därigenom tillhör förebilderna för Sherlock Holmes.

Sherlock Holmes dyker upp första gången i A Study in Scarlet (1887), en ganska splittrad historia som Doyle hade ganska svårt att få utgiven. Mästerdetektiven var en så ny genre att dess form ännu ine var fastlagd. Dess form kan tyckas splittrad, men det är just det som fascinerar mig. Detta är en roman som inte bestämt vilket dess huvudtema eller målgrupp är. Inledningsvis får vi lära känna såväl Sherlock Holmes som Dr Watson ganska ingående. Därpå kommer ett mystiskt mord som blir ett sätt att visa upp Mr Holmes excentriska analytiska förmåga. Varpå vi hastigt och lustigt hamnar i amerikanska halvökentrakter några årtionden tidigare, som ger en mycket negativ bild av en religiös sekt (mormoner). Här blandas romantik och sensationshistorier med vilda västerns nybyggar-mödor i en lång och komplicerad historia om makt och hämnd, vilken sent omsider leder fram (och tillbaka) till kortromanens inledande mord, som Sherlock Holmes får ge en kort och koncis slutlig analytisk utredning av. Tidsspannet gör det hela något suspekt, hur Mr Holmes kan sitta inne med all denna info. Textens relativa korthet gör att den oftast kallas långnovell, men känslan vid läsning blir för mig betydligt längre på grund av alla utvikningar. Men hur än fascinerad jag blir av denna schizofrena och smått nojiga historia, blev inte samtiden det.

Förutom en amerikansk tidningsutgivare, som planerar att expandera mot den europeiska marknaden och insåg deckargenrens möjliga framtida storhet. Han bad såväl Oscar Wilde som Arthur Conan Doyle att skriva varsin spännande historia för hans tidning. Oscar Wilde skrev klassikern Dorian Grays porträtt, och Doyle beslöt att låta Sherlock Holmes ta itu med ännu ett klurigt fall, The Sign of the Four (1890). Denna historia är betydligt tätare strukturerad, trots att även denna avslutas med en återblickande bakgrundshistoria, berättad av en av förövarna, så är denna bara en avslutning, inte en huvudingrediens.

Historien inleds med en explicit diskussion mellan Sherlock Holmes och Dr Watson, där den senare tillåter sig att tvivla på att analytiskt tänkande verkligen kan avslöja så mycket som Holmes påstår. Inledningskapitlet blir därmed en programförklaring kring mästerdetektiven och i förlängningen för denna nyta litterära genre. Till huvudinredienserna hör 'sensationer'. Redan på första sidan avslöjas Sherlock Holmes som skamlöst drogberoende. Förklaringen sägs vara att hans hjärna kräver ständig stiumlans, vara hela tiden aktiv. Dr Watson får balansera genom sitt fördömande av drogbruket och utvecklas dessutom senare som karaktär genom att finna kärleken. Sherlock Holmes bara suckar åt alla emotioner som han bara finner stör människans analytiska slutledningsförmåga. En annan sensation i berättelsen är dvärgfolket från Andanamo-öarna, omnämnda som fängelseöar i närheten av Indien. Jag tvivlar på att de fanns i verkligheten. Bakgrundshistorien har dock förflyttat sig till Indien, med sensationella juvelrikedomar och Sepoy-uppror som historiens upprinnelse. Själv får detta mig att tänka på 'homo floriensis', som helt nyligen upptäcktes på just en ostindisk ö, en tidig människa som utvecklats isolerat, ca små som barn, men som dog ut för tiotusen år sedan när istiden tog slut.

Trots att det är Dr Watson som berättar om Sherlock Holmes, så är tonen mycket neutral. Vi får två motsatta åsikter såväl kring känslor som kring droger. Avsnittet som utspelas i Indien avslöjar den sociala hierarkin, med vita överst, sikher däremellan, och hinduer som samhällets otrogna, lögnaktiga bottensats. Men detta är inte författarens ståndpunkt. Ojämlikheten kommer fram hos de olika karaktärernas syn på livet. Den enkle engelske soldaten upplever en helt annan gemenskap med sina landsmän i indien, än vad han någonsin skulle få göra hemma i England. Sikherna ner ner på hinduer och strävar upp mot den vite mannen, men får se sig lurad, inte håller de vita sitt ord. Mördaren beskrivs först som otroligt ful och våldsam, men bilden nyanseras senare genom bakgrundshistorien som ger motivet för hämnden.

Watson och Holmes funderar över människan som gåta. Dr Watson föreslår att människan är "en själ gömd inuti ett djur". Holmes hävdar att medan varje individ är ett olösligt mysterium, där man aldrig vet hur en viss person kommer att agera, så är det statistiska utfallet för hur många som agerar på ena eller andra sättet, enligt Holmes - konstant.

PS. Mördaren är alltså inte som hos EA Poe en orangutang, men likväl en mycket speciell, hårig dvärgmänniska. Dödsfallen utförs i denna historia via extremt effektiva giftpilar, sådana som urfolk har använt via blåsrör. Lustigt är att jag just nu läser Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner, som utgavs i Frankrike första gången 2003, men där handlingen är förlagd till Paris 1889 - och även där dör offren extremt snabbt av giftstick (currare), och även här knutet till Sydostasien.