NP 1968 - Yasunari Kawabata

 "för hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart"

Yasunari Kawabata (1899-1972) blev den förste japan som fick Nobels litteraturpris. Han debuterade på 1920-talet, och den samling jag nu läst av honom är kortare texter, från just denna period: 

The Dancing Girl of Izu and other stories (1923-1929) - i engelsk översättning naturligtvis. Det är främst korta texter, 'palm-of-the-hand-stories', idealet var alltså att texten ska vara kort, klar, enkel, vilket gör att texterna genast intresserar mig, och det psykologiska innehållet gör att jag tar till mig texterna. Det är realism, kombinerat med psykologiska 'visioner', liknande magisk realism, som känns mycket moderna, men som lika gärna kan handla om ett nedärvt buddhistiskt tänkesätt, från det klassiska japanska. 

Titelnovellen från 1926 blev hans genombrott. och lär vara självbiografisk, och handlar om en föräldralös 20-årig student, som under ett skollov är ute på vandring och slår följe med några 'vandrande underhållare', som tar de jobb de kan få, efterfrågade vid fester, men också hånade som de lägsta på samhällsstegen. 

Nästa text, Diary of My Sixteenth Year, är också självbiografisk, och är en återfunnen dagbok från 1914 (han förklarar att 16 kommer av ett gammalt japanskt sätt att räkna barns ålder, men att han fortfarande var 14 när han skrev den) och handlar om hur han, som redan som 4-åring hunnit förlora båda sina föräldrar, därefter levde med sina 'grandparents', och nu när han är 14 dör även morfar/farfar, och dagboken tar upp just dennes tilltagande kroppsliga förfall, så att pojken måste hjälpa den gamle, och besväras av att väckas flera gånger om natten för att hjälpa den gamle att kissa i en urinflaska.

Texten berättar också hur han återfann dagboken 1924, och då renskriver och fyller i förklaringar för läsaren. Och fortsätter att diskutera minnets problem, varför minns han inte den gamle mannens skröplighet, har minnet senare skönmålat honom? Eller ändrade han i texten för att fiktionalisera händelseförloppet. Han har inget svar. 

Samlingen består av två delar, där första delen fortsätter med det självbiografiskt inspirerade, och handlar om en föräldralös pojkes erfarenheter och aversioner och förträngningar som han lär sig förstå först senare i livet. Dessa texter är lite längre än de i del två.

Den andra delen består helt av hans korta 'handflate-noveller', realistiska, men också psykologiskt intressanta bilder av relationerna, i synnerhet mellan man och kvinna, i det japanska 1920-talet. Och det finns alltså en själslig andlig nivå av tankeläsning mellan personerna. I 1920-talets Japan ingick han i något man kallat 'den nysensualistiska skolan', som ville förnya japansk skönlitteratur. Och Kawabatas stil är helt klart frisk och känns modern än idag. 

Texterna gör mig sugen på att läsa mer. Senare i livet, efter andra världskriget började han skriva romaner, som jag blivit nyfiken på, men där han tydligen fortsatte med handflate-idealet, men då inom varje kapitel. Men detta tyckte jag var tydligt även i Första delen i boken ovan jag läst, där alla texter, om än fristående, anknyter till den föräldralösa pojken (alltså han själv mer eller mindre). 

PS. 2026-07-25

Upptäckte idag att En Bok för Allas antologi Fler Nobeller : Noveller av Nobelpristagare (2012) också har en kort novell av Kawabata. Den heter "Födelsemärket", daterad 1940. Det är inte samma födelsemärke som i romanen jag just läst, Tusen Tranor, och snart lägger upp här på bloggen. För första gången i det jag hittills läst, är jag-berättaren kvinna, och det är definitivt en psykologisk utredning, djupt tankvärd, om kärlekens vägar och spänningar i relationer. 

The Case-Book of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1927)

Doyles sista 12 noveller med Sherlock Holmes-historier, tryckta i Strand Magazine åren 1920-1927, blev 1927 den nionde och sista samlingen i bokform. Men vill man läsa allihop så är inte det här den sista man ska läsa, för fallen förklaras som tillbakablickar till gamla fall från det Viktorianska 1890-talet och några år därefter. 

Men författaren är märkbart ointresserad, och tycks ha tvingat fram dem, mer av ekonomiska behov än kreativ skaparanda.  Först och främst saknas den godmodige Dr Watwon till största delen i dessa historier. Holmes berättar själv, utan omsvep, med en betydligt mörkare ton, som känns färgat av det nyligen genomlidna världkriget, men också av det oroliga 1920-talet som omgav Doyle. 

Det finns inga förmildrande omständigheter. Karaktärerna skadar och  mördar med 'djurisk' brist på medkänsla, eller snarare värre än djur. Kvinnor våldtas och misshandlas, en annan misstänks vara vampyr. Allt är mörkt, sveken allenarådande. Lusta efter ungdom och pengar leder till varulvliknande konsekvenser. Misstron människor emellan är påtaglig. 

Det är inte den Viktorianska Sherlock Holmes vi vant oss vid. 

Jeeves klarar skivan - PG Wodehouse (1925)

 Har man som jag någon gång sett någon TV-scen med Stephen Fry och Hugh Laurie personifiera Jeeves och Wooster, så går det inte att läsa dessa noveller utan att de två och deras perfekta tandem-spel dyker upp i huvudet. Och det intrycket tenderar att höja intycket.  

Jeeves klarar skivan är 10 noveller, nio berättade av den smått förvirrade, närmast aningslöse, värnlöse, sysslolöse aristokraten Wooster, att han alltid förlitar sig på sin smarta betjänt, som alltid har en listig lösning på alla Woosters och hans vänners kniviga problem. Den sista novellen berättas av just denne världsvane Jeeves, och visar hur han retas med sin arbetsgivare, alltid med baktanken att lirka in Wooster på rätt spår. 

Först när jag läste en av novellerna, där en karaktär frågor om hans namn stavas Wooster eller Wochester, insåg jag att namnet stavas så som vi alla borde uttala Worchester, platsen och såsen, vilket understryker det typiskt brittiskt tvetydiga dubbelheten, mellan stavning versus uttal, och av skenet som bedrar?

Det språkliga är höjdpunkten, Wooster talar det tidiga 1900-talets utbredda nya 'slang', medan Jeeves i allt för sig som en gentleman, en närmast kunglig butler, och talar fläckfritt. 

Humorn i sig rör i allmänhet de svaga tanklösa sysslolösa männens fasa inför manhaftiga mostrar, fastrar och presumtiva flickvänner. Vilket blir tjatigt i längden, även om tanken bakom inte ligger djupare än deras egen osäkerhet inför livet. Så fort de blir hjälpa av händiga barnflickor etc, så är plötsligt kvinnosläktet helt 'underbart', just för sin händighet. 

De svaga männen kontra den nya kvinnans manhaftighet låg i tiden. Det är symptomatiskt för 1910-1920-talen, och rolig mest som sin samtids kliché. 

The First Forty-Nine Stories - Ernest Hemingway (1939)

Den här samlingen noveller utgavs redan 1939, och samlar alla noveller Ernest Hemingway hade låtit trycka på olika sätt åren 1921-1938. Samlingen är kronologiskt ordnad, med undantaget att han placerade de fyra kronologiskt senaste novellerna först. Antagligen för att läsaren först ska få bita i dessa fyra oförglömliga noveller, som ett incitament att hålla läsningen uppe även sedan samlingen börjar om med den unge Ernest första stapplande texter, fram mot ett allt större 'mästerskap'.

Hemingway lär ju ha påverkat sin samtid, och sina efterkommande, rent stilmässigt. Han beskriver vad han ser, scener ur liv han mött, sett, upplevt. Det som når mig känslomässigt är främst scener ur krigserfarenheter. själv tillhörde han ambulanspersonalen i Italien under första världskriget. Men i övrigt är det för mig personligen för mycket jakt, fiske, tjurfäktning, bråk mellan män. Kvinnor saknas till största delen. Det mest rör män i männens värld. Klyftan över till kvinnorna är oöverstiglig.

 Han registrerar dialoger och skriver ner dem. Ofta med irriterande upprepningar, livet visar upp alla sina absurda sidor. Och det är väl inte så konstigt. I denna den hårda krigstid, och mellankrigstid som rådde. En oöverstiglig livsklyfta.

Stämningen är desillusionerad, andefattig. Som väl kan illustreras av en medelålders kypare i novellen "A Clean, Well-Lighted Place", när han har gått av sitt pass mitt i natten och funderar över meningen med livet:

"It was all a nothing and a man was nothing too. (...) he knew it all was nada y pues nada y nada y pues nada. Our nada who art in nada, nada be thy name, thy kingdom nada thy will be nada in nada as it is in nada. Give us this nada our daily nada and nada us our nada as we nada our nada and nada us not into nada but deliver us from nada; pues nada. Hail nothing full of nothing, nothing is with thee."

Han ler, tydligen road av sig själv mitt i sin nihilistiska tomhet. 

Förutom att novellerna med krigstema känns avskalade på ett sätt som gör mig mottaglig, är min favoritnovell "Bag Two-Hearted River: Part I", som beskriver hur en äldre man envist släpar på sitt tunga tält och all packning, förbi  en brandhärjad skogssluttning, uppåt, och beskriver hur han reser sitt tält helt själv, slår läger, och lagar sin mat i ensamheten - hans frihet. Här kan jag relatera. men redan i nästan novell, 'Part II' av en novell med i övrigt samma namn, börjar jag gäspa, mannen ska fiska och kämpar med en öring som är för stor och stark för honom. 

Rent språkligt kan jag bli road, där är "Wine of Wyoming" ett mästerstycke av tvåspråkigt samtal  mellan en amerikan och två franska invandrarna, där många meningar blandar engelska och franska. Det är nog den enda text jag kan tänka mig att läsa om - för språkblandningen i varje mening i hela dialogen.

Tales of the Jazz Age - F. Scott Fitzgerald (1922)

En mycket varierad samling historier, där en del (om inte alla) tryckts i tidningar tidigare, och en del skrivna betydligt tidigare. Min favorit ingick i avdelningen 'Fantasies', titel: The Diamond as Big as the Ritz. Den kombinerar saga och satir, inleds som en pojkdröm om omätlig rikedom. Lyx! Men för varje sida blir glansen allt kallare och hårdare. Vem vill egentligen bo i ett slott av guld, med tapeter av diamanter? I stället för frihet, visar det sig bli ett fängelse. Men den rika familjen, rikare än någon någonsin någon annanstans, försöker skapa sig en egen stat, inkognito.

Fyndet av den enorma diamanten, stor som ett berg, gjordes i mitten av 1800-talet, och har hållits hemlig tills historiens 'nu', ca 1920, när tredje generationen börjar få svårt att hålla ute nyfikna, för nu finns det flygplan för vilka inget kan döljas när de snokar ovanifrån. Familjens attityd har varit ren och skär egoism, de upprätthöll slaveriet i sin lilla diktatur, sitt privata skatteparadis, och skyr varken mord eller krig för att behålla sin ställning, inkognito. Många piloter har de skjutit ner och internerat i fångläger. 

Men när flygplanen blir för många, beslutar sig fadern, hushållets överhuvud, för att muta Gud! Med löften om enorma diamanter, bara han återställer hans lilla rike till vad den varit igår, innan deras inkognito röjdes. "God has His price, of course. God was made in man's image."

Den meningen utgör för mig höjdpunkten, kan satir bli skarpare? Medvetet eller inte. I Bibeln var människan skapad till Guds avbild. Men i denna historia anser sig den rika familjen stå över Gud. Detta i en samtid som nyligen kommit fram till att 'Gud är död'. En av döttrarna drömmer naivt om att få bli fattig, i hennes ögon är det 'Frihet'. För att gömma sin skatt, diamanten, har de levt isolerade, utan vänner. Huvudpersonen John, en vän till familjens son, gästar dem ovetande om att han inte kan komma därifrån med livet i behåll. För honom får 'Fattig' och 'Fri' inte att kombinera, inte i den miljö han kommer ifrån.  

Övriga berättelser i samlingen är underhållande - men inte djupare än så. I synnerhet de första fyra, speglar 'the Jazz Age', beskriver främst fyllefester strax efter första världskriget, där ungdomen inte kan hitta på något meningsfyllt att ta sig till. Antingen är man född rik, eller så har man inte en chans. 

Författaren är en ung man, som roar sig med att experimentera med alla möjliga stilar och format. I en historia, om bokhandelsbiträdet Merlin, som aldrig ger efter för 'frestelsen', drömflickan, den vilda sexiga, beskriver ålderdomen på ett sätt som för mig - nu i övre medelåldern - handlar om den unge författarens rädsla för att bli gammal. Jag känner inte igen mig. Här finns även "The Curious Case of Benjamin Button", som finns filmatiserad med Brad Pitt. Jag har sett den, men glömt hur de lyckades filma detta experiment på ett trovärdigt sätt. För texten, som talar om en mans omvända liv, där han föds som 70-åring och sedan lever baklänges, väcker bara obehag i mig, som kvinna. Jag får kramp vid tanken på att hans mor fött fram en fullvuxen man, och sedan inte längre omnämns. Jag vill bara glömma implikationerna, trots att texten påstår att hon överlevde det. 

Att det mesta är lättviktiga experiment, gör att "The Lees of Happiness" överraskar mig med sitt djupa allvar. Den handlar om ett lyckligt äktenskap, som slås sönder av mannens hjärnblödning i alltför ung ålder. Den lojala hustrun viker inte från hans sida, trots att det innebär tungt vårdarbete för henne, de åtta år han har kvar. Hon är nog den enda kvinna i boken som beskrivs helt igenom positivt. 

Nyckelknippan - Elin Wägner (1921)

 Nyckelknippan, är en samling med 13 noveller, varav en av Wägners allra bästa, 'De blå silkesstrumporna'. Nästan lika bra är 'Divan, som aldrig dog'. De flesta är mycket läsvärda, men de första håller inte riktigt måttet, då det finns en vaghet, när idéerna blir viktigare än trovärdigheten och historien i sig. 

Ingen av de tretton novellerna heter som boken, däremot är en nyckelknippa en viktig ingrediens i novellen 'Mannen, som blev ett lösbrev'. Den märkliga titeln hänförs till att en man, i tvist med sin hustru, ger henne skulden för att han tappat livsgnistan, och gått från 'ilbrev till lösbrev'. Med andra ord betyder lösbrev, ett brev med vanligt porto, som får ta sin tid. Maken tar inte bara sin tid, han har helt tappat sugen. visst gjorde hon ett misstag, men inte var det stort. Maken tog bara chansen att ljuga för sig själv, när för att han inte lever upp till sina egna förhoppningar.

Nyckelknippa är dock en bra metafor för en samling noveller, som både är sinsemellan olika, men ändå har några gemensamma teman. Novellerna skrevs under en mycket orolig tid i historien i sluttampen av första världskriget och den svält och oro som följde därpå. Det kan anas i vissa noveller, men inte alla. En del noveller blir som en samling hypotetiska scenarier, med olika vägar till och från problem. Den före kriget livaktiga pacifismen har fått sig en knäck. 

Viktiga teman är kvinnans osäkra position, när så mycket förändras. Kvinnlig rösträtt är på gång, men kommer det att hjälpa? och överallt stöts och blöts problemen när kvinnor och män försöker bilda par, ömsesidighet i behoven kan verka oöverstigliga, när de inte ens hör vad den andra säger. Och männen vill tillbaka till den gamla moderliga tryggheten, medan kvinnorna vill ut i en ny frihet. 

Resultat verkar bli skuldbeläggning, självbedrägerier, sexuella trakasserier, ojämlika arbetsförhållanden, fördomsfull nedvärdering av kvinnors kunskaper.  När jag-berättaren i 'De blå silkesstrumporna' blivit sexuellt trakasserad av sin extralärare i matematik, och inser att han inte var den 'gentlemen' som hennes föräldrar förlitat sig på, säger hon sig ha förlorat 'all sin naturliga blygsel' och kan bara konstatera: "Jag stod i ett slags defensiv ställning inför alla karlar från den stunden."

'Fågel Fenix' är en smått lustig historia, med tragisk botten, där skuld och skam och missriktad välgörenhet blir ett sammelsurium av misstag och utnyttjanden, där även goda uppsått går mottagaren förbi. 

'Drottning Pettersson' är en liten moralitet över flickan som ger upp studentexamen, för att gifta sig rik, och nästan bli drottning i Argentina, men i stället blir offer för våld av en despotisk make. Bättre då att stanna i Sverige och ta sin examen och skapa sig en egen framtid.  

Flera noveller tilldrar sig i Broköping, en fiktiv svensk småstad. Däribland 'Fikonen' om affärsbiträdet, Selma lärt sig manipulera med halvbra matvaror, så de blir sålda. Allt enligt chefens instruktioner. Men Livsmedelsinspektionen kommer de på spåren. Chefen låter biträdet ta skulden, och avskedar henne, men hon är lojal intill dumhet. Selma blir dock strandsatt när hon inser att livsmedelsinspektören aldrig kan låta henne öppna en egen rörelse efter detta misstag. Vad ska hon ta sig till? Jo, inspektören anställer henne som sin assistent. Hon kan alla knep och metoder, och kommer att vara precis lika lojal på nya jobbet som på det gamla.  

'Bröllopsdagen' är en sorts sol-och-vår-historia, där vi aldrig riktigt får veta hur det går. Kommer den nyktra och kapabla Sigrid att falla för romantiken, och låta sig utnyttjas. Eller kan hon ta ett steg tillbaka och skapa sig en egen tillvaro?  

'Konungens gärningar', en liten moralitet helt klart inspirerad av alla omvälvningar i Europa efter första världskriget, med avsatta kungligheter. Likaså 'En biskops själ',  med tankar kring förförelsen i glansen av kyrkliga hierarkier vs. gamla kristna ideal. Den nyutnämnde biskopens näsa höjs och glansen stiger honom åt huvudet. "Tidsförhållandena är inte sådana att man kan leva med Herren, så som de gamle gjorde."

"Divan som aldrig dog" är ett värdigt avslut på samlingen. Om fattighushjonet, änkan Kajsa Fast, som får huvudrollen i en biograffilm, när hon hjälper regissören skapa ett äkta bondedrama, med sin äkta personlighet, som barsk förespråkare för hjonens väl och ve. Men samtidigt anser dessa hjon att hon förskrivit sig åt djävulen, när hon sålt sig för pengar - för hur än lite pengar - så är succén så stor att hon får snus och visky så det räcker livet ut. Men kommer hon verkligen att få dö, nu när hon förskrivit sig åt djävulen? När on levt till 90, får hon ett lugnande samtal med en ung präst. 

Rain and Other South Sea Stories - W Somerset Maugham (1921)

 Jag älskade Maughams självbiografiska roman On Human Bondage (1915), och jag har tidigare läst förlaget Atlantis samling från 1991, Lotusätaren och andra noveller, där man verkar ha plockat russinen ur kakan, ur författarens senare produktion. Där hittade jag humor och annat intressant i de flesta, relativt korta novellerna.  

Rain and other South Sea Stories utgavs ursprungligen tillsammans 1921, i samband med en lång resa till Sydostasien och Söderhavet och Hawaii som Maughan just gjort. Och det är betydligt obehagligare än vad jag tidigare läst. Förutom två korta betraktelser på en sida var, är övriga sex noveller ganska långa och segdragna, med onödiga utvikningar. Vita medelålders män, berättar om egna och andras upplevelser. Det är återgivningar (telling), inte gestaltning (showing). 

Ändå dras jag in i historierna, med visst motstånd. De medelålders männen från västvärlden, inklusive enstaka svensk/norrman, förälskar sig i söta tonåriga polynesiskor. I bisatser får vi veta att de dock tidigt hotar att bli 'gamla' (tjocka, rynkiga), så äktenskap är inte vad männen strävar efter. 

Det som kryper så otäckt under skinnet på mig, är rasismen. Texterna beskriver den uppenbart underförstådda hierarkien mellan människor, och könen. Den hela tiden hierarkiska uppdelningen av människors olikheter. Det är inte bara 'olikheter' i kultur och utseende, utan tas som självklara skillnader vad gäller intelligent, ärlighet, olater, djuriskhet. När Lawson varit 'dum nog' att gifta sig med ett halvblod, medför det att deras son är ett 'kvartsblod', men Lawsons plan är att 'göra sonen till en äkta skotte', i stället förtvivlar han. För sonen pratar bara samoanska, och då tappar han intresset för sitt barn.

Det är högst obehagligt alltihop. Tidsandan 1920, med mötet mellan profitdrivna västerlänningar och Söderhavets naturnära urinvånare, det är vad som skildras. Via missionärer berövas folk sin identitet, sitt ursprung, och i slutänden tar missionärernas barn och barnbarn över deras mark och handel. Men samtidigt växer en misstro i mig, att författaren själv också tar allt detta för självklart. Att han skildrar erfarenheter, men utan att ifrågasätta. 

The Doves' Nest and Other Stories - Katherine Mansfield (1923)

Katherine Mansfield dog i akut blodstörtning 9 januari 1923, vid bara 34 år gammal. Så hennes sista samling utgavs postumt, och endast sex av novellerna räknas som 'färdiga', resten är fragment av pågående arbeten, uppslag. Men eftersom jag redan läst övrigt i hennes produktion så ville jag även läsa dessa. Redan när samlingen The Garden Party and other stories var klar att utges 1921, satte hon genast igång att planera nästa samling, vari huvudnumret skulle bli titelnovellen The Doves' Nest, som lär ha varit en viktig novell för henne. Ändå hör just den novellen till de som aldrig färdigställdes, den tog emot. 

Att hon inte färdigställde mer, beror dock främst på skrivkramp, än på sin sjukdom. Hennes självkritik djupnade alltmer. Bara hon själv skulle kunna påstå att det hon skrev inte höll måttet. Hon krävde att texten fick fram den äkta känsla hon strävade efter. Samtidigt som skrivandet började kännas meningslöst. Hon ville hellre leva sitt eget liv, än registrera andras. Tiden höll på att rinna ut.   

Eftersom det mesta i boken är 'fragment', idéer som inte färdigställts. Antagligen scener som fästes på papperet bara för att omarbetas och fördjupas senare, är det svårt att tillgodogöra sig fragmenten, på rätt sätt. Vi kan inte ens vara säkra på att de s.k. färdiga novellerna inte hade omarbetats, eller ens fått komma med i hennes eget slutgiltiga urval. När det gäller fragmenten är de oftast bara ett par tre tättskrivna idé-utkast, så läsandet blir mer en tankelek, där man frågar sig vad författaren önskade sträva mot? 

Samlingen inleds med 'The Doll's House', och tilldrar sig uppenbart på Nya Zealand kring samma tre systrar som i långnovellen 'Prelude' i Bliss and other stories (1920). Det är ännu en perfekt barndomsskildring, inriktad på med känsla med barnens värld. Isabel, Lottie och lilla självsvåldiga Kezia. Här har de fått ett stort dockhus av vänliga Mrs Hay, Tyvärr stinker huset av målarfärg, så det får stå kvar ute vid bakre ingången, tillräckligt skyddat. Dockorna är för stora för huset, men detaljerna i inredningen är förförande. I synnerhet den lilla gaslampan i hallen som Kezia älskar mest av allt. De vill visa det för alla skolkamrater, men dessa får bara komma två i taget, och bara de 'fina' flickorna, inte de 'fattiga'. Kezia lyckas ändå locka in flickorna Lil och 'our Else', som vet att de inte får gå dit. Men när de strax blir utschasade, har de i alla fall fått se den underbara lilla modellen av en gaslampa.

Även övriga noveller och fragment är huvudsakligen inriktade på medkänsla, inte ironiska elakheter. I några historier har första världskriget för ovanlighetens skull satt sina spår. I två har söner dött i kriget, i ett fragment talas det också om slang-ord som uppstått under kriget, inte minst sättet att 'se ner' på de man är kritisk mot, genom att kalla dem hunner, tyskar eller bolsjeviker. Men det mesta handlar om att komma in under huden på olika människors känslor. Och medelåldern har stigit betydligt i denna sista samling, trots att Katherine Mansfield själv inte hunnit fylla 35 år när hon dog.

"The Canary" är en kort novell om en isolerad kvinna, vars enda vän är en kanariefågel. Andra tycker att hon hellre borde skaffa sig en hund, men för kvinnan är fågeln perfekt och uttrycker det klokt: "Perhaps it does not matter so very much what it is one loves in this world. But love something one must."

Till de oavslutade hör "A Married Man's Story", som i bokens förord beskrivs som 'känns'avslutad'. Men där håller jag inte med. Maken 'skriver ner sina upplevelser', och för mig känns det som metatext som Mansfield tänkt återkomma till och ändra i. Mannen tog avstånd i synnerhet från sin lille son, efter hans födelse verkar äktenskapet slut. De pratar inte längre med varann. I stället minns han sin egen barndom och tidigt döda mor. Han har aldrig uppfattad hustrun som en 'möjlig mor'. Och sen funderas det över varför folk inte skiljer sig, att de håller samman bara av vana, brist på företagsamhet. Varefter han utvecklas sin tanke om att människor består av två Själv, Vilket på mig låter som en yttre mental, och en inre själ som kropp och hjärna inte kan råda över ... Det här är en lång historia, även som fragment, och kanske skulle ha blivit den längsta, om hon nått fram till vad hon ville säga.  

The Doves' Nest som skulle ha blivit huvudnumret, som titelnovell, är längst i denna bok. Och ändå inte klar. En änka och hennes dotter Milly hyr en villa på Franska Rivieran, ihop med deras sällskapsdam Miss Anderson, som obekvämt nog visat sig vara Katolik. Då dyker en amerikan upp, Mr Podger, som tidigare känt Änkans make, Millys far, och blir bestört när han hör att han dog två år tidigare. Och så börjar deras vänskap. de bjuder Mr Podger på middag, Och trots att han är medelålders, verkar han börja flirta med unga Milly. - Återigen tycks döden vara tema, trots att de säger sig ha kommit över sorgen, refererar Milly hela tiden till vad fadern sagt och gjort - men hejdar sig - och hennes mor känner att maken hela tiden finns i hennes själsliga närhet.  genomskinlig grav, och väljer blommor som om det vore kistdekorationer. Och den kammarjungfru som har till uppgift att smycka Matbordet med blommor, tänker hela tiden på dem som gravdekorationer, för än den ena och än den andra personen i hushållet. 

Winesburg, Ohio - Sherwood Anderson (1919)

Sherwood Anderson (1876-1941) debuterade med en roman 1917, men det är hans novellsamling Winesburg, Ohio två år senare som blivit en amerikansk klassiker. Jag har just läst den för första gången och texten gjorde mer och mer intryck på mig för varje novell, och växte till ett mycket starkt helhetsintryck. 

Alla novellerna rör olika karaktärer som lever i och kring den lilla staden Winesburg i Ohio, som före inbördeskriget på 1860-talet bara var en by med ett dussin hus, men kring år 1900 hade den växt till en mer traditionell lantlig småstad, typ äldre 'Vilda Västern' filmer - men  i novellerna nästan utan våld. Den har saloon och lanthandlare, någon läkare och barberare, en bankir, men de flesta är enkelt folk, lantligt folk.

Vi rör oss fram och tillbaka i tiden, men huvuddelen av texterna verkar tilldra sig ca år 1900. Även om varje novell har varsin egen huvudkaraktär, dyker en del upp även i andra noveller, i bakgrunden. Mer konstant är George Willard, den unge reportern, Winesburgs ende reporter - även om han också dyker upp som barn - kanske är han även den gamle författaren på de inledande sidorna, som arbetar på en bok om 'groteska' livsöden. På de sista tre sidorna lämnar George Willard Winesburg, på gränsen till vuxenlivet, för att med sin mani för ord drömma fram sitt liv. Han ville i alla fall skriva mer än bara lokala notiser. 

Vad som först kändes lite för avlägset min vardag, lite dammigt, växte. Det 'groteska' hos karaktärerna visade bara på varje människas ensamhet och inre kamp med sig själv. Inte slagsmål med andra, men tvivel inom sig själv, växtvärk. Ibland en längtan efter kontakt med någon annan, kanske man-kvinna, men lika ofta utvecklad till besvikelse. Så länge man inte hittat sitt inre jag, finner man inte rätt yttre partner. 

Så, totalt sett, ger novellsamlingen oss en karta över såväl mänsklig mångfald som det allmänmänskliga. Som helt klart är läsvärt.

Bliss and Other Stories - Katherine Mansfield (1920)

Katherine Mansfield (1888-1923) skrev bara noveller. Född på Nya Zealand, flyttade hon däremot till England redan som 19-åring, men kom att vistas både i Tyskland och Frankrike innan hon dog av lungblödning redan 34 år ung. 

Bliss and Other Stories är hennes andra novellsamling, utgiven 1920 i London, men hon själv såg den som sitt första mogna verk. När det gäller stilen och förmågan att dra in mig som läsare och inte släppa taget om mig, håller jag med. Texten flyter lätt och många dialoger är lysande. Novellerna är främst stämningsbilder, och Mansfield är skicklig på väva fram den, men samtidigt växer något mer brutalt, smärtsamt fram mellan raderna. Mansfields ironiska udd är mycket skarp, så även om jag tycker om avslöjande ironi, gör detta många texter tuffa att läsa, som när människor framstår som falska egoister.   

Först i samlingen finns dock långnovellen Prelude, som hon skrev redan 1915-16 och publicerades av paret Virginia och Leonard Woolf på deras lilla förlag Hogarth Press, dess första år 1917. Den var på 64 sidor indelade i 12 avsnitt, och skiljer sig avsevärt från övriga texter, genom att tilldra sig på Nya Zeeland, hennes barndoms hemmiljö, som vid den här tiden styrdes av en brittisk guvernör.

En familj som flyttar från trång stadsbostad till ett hus på landsbygden, verkar vara en idyll, men alla verkar ha flera personligheter, en tålmodig yta där alla kommer överens, och en dold fasett, där individerna stångas med någon medmänniska. I förgrunden figurerar barnen, och jag föredrar alltid när Mansfield skriver om barn, då är deras känslor viktigare än ironin. 

Övriga noveller är korta, oftast psykologiska stämningsbilder. Jag föredrar när hon skriver om barn, deras storögda förvåning inför världen, som i allmänhet slutar i besvikelse, men barnets reaktion är så sann. Värre blir det med vuxna karaktärer som möter samma besvikelser och inte vet hur de ska reagera, och främst i sina relationer är offer för bristande kommunikation. Egoister som tolkar allt utifrån sig själva och dömer ut sin partner, antingen drar på sig offerkoftan, om de inte tvärtom växer till fullständiga narcissister. 

Titelhistorien Bliss tillhör mina favoriter, genom sin upprymda, pirrande livskänsla, hos den unga modern, som tycker sig ha funnit en perfekt mysterisk väninna att förälska sig i, men tyvärr vänds även den i en hård slutinsikt, som ställer henne utanför. Det tuffa slutet smärtar. 

Mansfield var ung, men beskriver 30-åringar som 'gamla', vilket kan kännas absurt i dag. Men för hundra år sedan började man förvärvsarbeta tidigt i tonåren, och hade oftast förbrukat halva livet vid 30-35 års ålder. Kanske hängde det även samman med hennes egen obotliga TBC-diagnos. Edith Södergran var fyra år yngre, men dog samma år i samma sjukdom. 

Så många noveller är fylld av besvikelser, kanske alla. Livet är hårt. 

Men jag tror att Sun and Moon, är min absoluta favorit. Ett syskonpar, den lilla flickan Moon, och den lite äldre brodern Sun, barn till rika föräldrar som skall hålla stor fest med många gäster. Barnen får bara titta på allt det underbara innan allt börjar, alla blomdekorationer, och främst den fantastiska glasstårtan i form av ett hus. Sen blir barnen uppklädda för att betittas av gästerna, innan de skickas i säng. Men inte kan de sova, inte med alla ljud från festen. När sedan de troligen alkoholpåverkade föräldrarna hittar barnen vakna på natten när alla gäster gått, skrattar de och låter barnen tvärtemot alla stränga regler, komma ner i bankettsalen för att 'smaka på resterna'. Förödelsen med allt det halvätna skräpiga sönderslagna, får genast pojken att gråta. Bestörtningen över hur någon kan göra detta med allt det underbara, det kan inte fadern förstå. Då vill han inte längre kännas vid sina barn. 

ÅH, vad jag känner med barnen, deras förundran inför verklighetens obegripligheter. Och trots att det känns hårt för barnen att upptäcka det, är det ändå lättare att läsa, än om de okänsliga allt annat än kommunikativa vuxna egoisterna. Men det är alltid än upplevelse att läsa Mansfields elegant flytande prosa. 

His Last Bow - Sir Arthur Conan Doyle (1917)

Doyles nästa sista novellsamling om Sherlock Holmes, His Last Bow, känns som om den var tänkt som den sista, jag anar en känsla av definitivt avslut. Watson inleder med att berätta att Sherlock Holmes dragit sig tillbaka, för att bedriva biodling på en liten gård i Sydengland.  Holmes och Watson hörde hemma i det viktorianska 1800-talet. De åkte alltid i hästdragna droskor. Holmes förlitade sig på sitt skarpa analytiska intellekt och vetenskap, inte på tekniska maskiner. Men nu är ubåtar och bilar på väg.

De åtta berättelserna tillkom 1908-1917, alltså mycket glest för att vara Doyle. Det var länge sedan den analytiska Holmes var Doyles målsättning. Han har alltid strävat mot mer litterära mål, och skrev mycket annat. Men fick han en idé som Holmes och Watson kunde förmedla, skrev han den, men bräddar historien. Några av novellerna ser som tidigare tillbaka på deras äventyr i slutet av 1800-talet. Men inte alla. 

1900-talet smög sig på redan i samlingen från 1904, med en växande känsla av allmän otrygghet, något många i texterna gärna skyller på 'galna anarkister', 'red republicans', rädslor för 'hemliga rörelser', maffia. Man nämner anarkister, nihilister, bombdåd. Mellan raderna reflekterar Doyle över den allt oroligare världen. 

I "Wisteria Lodge" har en grym latinamerikansk diktator tvingats fly sitt land, men har en hämnare efter sig. Han är nu i London, jagad av motståndare. En respektabel men okunnig engelsman dras in i intrigerna, för att hämnaren ser honom som ett trovärdigt alibi. Historien sägs tilldra sig 1892, men visar på tidens politiska omvälvningar. Holmes vill inte bedöma vilket brott som är värst, den grymma diktatorns, eller hämnare. "The Red Circle" är ännu en sorts maffiahistoria, och Holmes låter hämnaren, som dödar den grymme ledaren, gå fri.  

Holmes har alltid haft en benägenhet att låta nåd gå före rätt, en tendens som verkar än starkare i de senare texterna. Ibland känner Holms att hans avslöjande av brottslingen kan ha gjort mer skada än själva brottet i sig. Holmes samvete blir allt ömmare och han tar allt oftare lagen i egna händer. Redan i  "The Abbey Grange" (1904) sa Holms att "I had rather play tricks with the Law of England than with my own conscience." En politisk osäkerhet lyser igenom. 

Inför de grymma svartsjukeintrigerna i "The Cardboard Box", med sina avskurna öron, känner sig Holmes närmast uppgiven över meningen med livet, inför allt våld och elände. "It must tend so some end, or else our universe is ruled by chance, which is unthinkable? [...] The human reason is as far from an answer as ever." Börjar Holmes (Doyle) tveka om 'förnuftet ' är svaret, som kan lösa mänsklighetens problem? Runt författaren växer sig krigsivrarna allt starkare.

I "The Dying Detective" tycks Doyle åter försöka ta livet av Holmes, men det är en smart intrig styrd av Holmes själv. Denna och två noveller till rör gifter - vilket säkert intresserade läkaren i Doyle. 

Dessutom, när det gäller gifthistorien i 'The Devil's Foot", som både sägs tilldra sig i Cornwall 1897, men Watson återberättar den 1910, börjar Holmes kommentera sina egna rökvanor. Säger att Watson börjat tjata om att tobak är ett gift, så pass att Holmes önskar sig rök som inte är giftig. 

Även i den här historien går hämnaren fri, "a lawless lionhunter", som vistats stor del av sitt liv i Afrika. "I have spent much of my life outside the law [...] I have come at last to be a law to myself."   

I "The Bruce-Parrington Plans" rycker världskriget snabbt inpå knuten. Hemliga ubåts-ritningar säljs till främmande makt, alltså en spion-intrig, där Holmes bror Mycroft är med en sista gång. En representant för Brittiska regeringen, som ibland 'tvingas' ta hela ansvaret. Ubåtskrig har blivit verklighet. 

Men titelnovellen "Hist Last Bow", placerad sist, är det verkliga slutet och kommentar till världskriget. Holmes har lämnat sin lugna biodlartillvaro för att infiltrera tyskarnas spionnät och avslöja dem. Han lyckas den 2 augusti 1914 (krigsutbrott utan återvändo kom 4 aug) fängsla tyskarnas främste agent. Är britterna så mjäkiga som tyskarna tycks tro? Så oförberedda? Är de lätta att köra över?

I denna historia finns novellernas första bil, Baron Von Herling, på tyska ambassaden kör en "hundra hästkrafters Benz bil". Holmes och Watson kommer i en Ford, Holmes förklädd till Amerikansk medborgare med irländskt ursprung, vilket ansågs nog för att vilja förråda England.  

Holmes sista ord: "Good old Watson! You are the one fixed point in a changing age. There's an east wind coming [...] It will be cold and bitter, Watson, and a good many of us may wither before its blast. But it's God's own wind none the less, and a cleaner, better stronger land will lie in the sunshine when the storm has cleared."

Patriotiskt. 1914 sedd i backspegeln, troligen skriven 1917, efter åratal av mänskligt vansinne. Men mer skulle komma. 

 Hur än skicklig Doyle är på att väva detektivintriger, så är det uppenbart att han var mer intresserad av människor och deras känslor. Därför är relationen mellan Holmes och Watson det som är den verkliga behållning när man läser Sherlock Holmes. Man kan se  paret som de två motstridiga sidorna av Doyles eget inre. Holmes är den vetenskapliga stringens som krävs för hans läkarkarriär. Förebild var en av hans egna lärare, en  mycket analytisk föreläsande läkare. Men Doyle hade alltid strävat mot att få skriva, att få leva via sin kreativa fantasi. Watson representerar denna betydligt mänskligare karaktär med hjärta och känslor. 

Troll och människor : samling 1 & 2 - Selma Lagerlöf (1915 & 1921)

Selma Lagerlöfs senare noveller med titeln Troll och människor, första samlingen (1915) och andra samlingen (1921), finns i en samutgåva från Bonniers (1984). Det är en varierad mängd texter, tillkomna de omvälvande åren 1908-1921, från Nobelpriset 1909, inträdet i Svenska akademin - som första kvinna - och framför allt första världskriget 1914-18. 

Det är till största delen en lysande samling noveller, men också tal och föredrag, t ex för Nobelpriset 1909, tal till Rösträttskongressen 1911, inträdet i Svenska Akademien 1914, samt texter om kända personer, som historikern Anders Fryxell, poeterna Tavaststjerna, Gellerstedt, med flera och avslutar med en lång dikt om Gustaf Fröding, Prolog vid Frödingefesten 1921. 

Novellerna är lysande, men ofta mörka, vilket inte är att förvåna eftersom första världskriget pågick. Ju äldre Lagerlöf blir, desto mer fördjupar hon psykologin, och använder sägner och legender för att nå än djupnar ner i själen. Många noveller tilldrar sig på gränsen mellan vardag och försök att förstå psykets andliga nivåer, och motståndet mot intuitiv erfarenhet. Vad är en människa? Kampen mellan intellektet och det ogripbara i mänskligt liv. 

Jag tycker om noveller som återupplivar gamla romanfigurer - Kejsaren av Portugallien och Klara-Gulla finns med i båda samlingarna - och texter som rör hennes egna erfarenheter och släktingar, där lyser Selma Lagerlöfs själ igenom. 

När Kejsaren av Portugallien, oroad av de krigiska stämningarna, i första samlingens första novell "Monarkmötet" träffar Oscar den II på Kils järnvägsstation, spelar det ingen roll att novellen förlagts till 1880-talets unionskris, eftersom den uttrycker Lagerlöfs egen oro av det pågående skyttegravskriget från 1914. Döden smyger runt knutarna. 

Andra noveller rör Lagerlöfs ständiga intresse för gränsen mellan liv och död, och möjliga kontakter med andevärlden, hur vissa människor förmår lyssna inåt, andra inte, eller vägrar göra det, och hur detta slår split, som i "Bortbytingen", där bondeparets blonde son byts mot en trollunge, och det goda livet byts mot tragedi. Hustrun överger inte barnet bara för att det nu tycks svart och styggt. Hon står för  omvårdnad hur än olycklig hon är över tragedin, medan maken försöker göra sig av med trollungen. I slutänden är det moderns ansträngningar att inte behandla trollet sämre än egna barnet, som gör att hon får sin son tillbaka. Medkänsla i dessa onda tider är den själsliga läxan.

"En historia från Halland", skulle ha beskrivit landskapet i  Nils Holgersson, men uteslöts och övergår  här till att ställa strävsamma bönder och musikälskande resandefolk mot varandra. Och efter en komplicerad intrig blir sens moralen att var och en måste vara som naturen danat oss, oavsett om slitsam myra eller en spelande syrsa. 

"En gammal fäbodsägen" är en fasligt mörk historia, om en valljänta som sent om hösten överrumplas av en rövare, i så slitna skinntrasor att han liknar ett troll. När han hotar henne med kniv slänger hon het mesostsmet i ansiktet på honom, stänger dörren utifrån innan hon flyr. På vägen möter hon vallpojken och de får korna välhållna hem till byn. Jäntan får mycket beröm och blir gift med bondsonen. Men hon slutar aldrig ha mardrömmar om rövaren, alla farhågor om vad som drabbat honom döljer sig i hennes undermedvetna. Nästa sommar finner de rövaren död i fäboden, blind av vasslen, ihjälsvulten, hela fäboden stinker död. 

I "Tjänsteanden" skapar sig skomakarlärlingen en spirritus, som kan ge honom magisk hjälp, men det är också en olycka, för det man inte skapar med egen kraft bär ingen lycka med sig. 

I "Vattnet i Kyrkviken" har prästen börjat tvivla på Guds existens, och med tvivlet blir han allt hårdare mot sina sockenbor. Han vill utrota all vidskepelse, men visar sig minst lika vidskeplig själv.  

I "Den heliga bilden i Lucca" förtröstar sig det gamla paret från Sicilien på att bara de skänker sina magra tillgångar till den heliga Kristusbilden, kommer deras eget liv att lösa sig på bästa sätt. Hur än mycket tvivel och hån de möter, vägrar de ge upp sin övertygelse.  

I "Vägen mellan himmel och jord" möter den f.d. Ekeby-kavaljer Beerencreutz döden vid 75 års ålder,  och finner att med musik försvinner rädslan. Musik är förbindelselänken till andevärlden. Löjtnant Liljecrona på Lövdala (alter ego för Selmas far), spelar lugnt för Beerencreutz. 

"Två spådomar" är en självbiografisk text på anmodan av Lagerlöfs tyska förläggare, där hennes moster ska ha spått Selma vid hennes födelse, en rån en mosters spådom vid hennes födelse, om hennes framtida liv som ogift författare. När hon i Jerusalem inte kan låta bli att rådfråga en spåman, ett medium, kan hon inte låta bli att tvivla, säger han inte bara vad hon vill höra? för att på en slant. Men då hör hon mostern för sitt inre öra, lyssna inte på honom, jag har ju redan spått dig när du var barn!

Andra samlingen (1921) med texter främst från krigåren är fortsatt allt mörkare, och känns närmast ångestfull och därför inte lika perefkt som den tidigare. Den inleds  dock med "Magister Frykstedt" som sägs vara förebild till Gösta Berling, men faster Nana lär ha dömt ut Selmas tolkning, medan Selma själv menar att hon fått allt från just faster Nana. 

"Tomten på Töreby" är olycksbådande. Tomten är sträng och har pli på gårdens invånare, tills den slarvige herr Henrik tar över och spelar bort den. Tomten hjälper honom vinna tillbaka gården, men bara i utbyte mot sitt liv, så att Henriks ordningsamme bror får ärva.

I "Dödskallen" är den fattige dödgrävaren på dåligt humör för att ingen vill bli hans gäst till julmiddagen. När hustrun protesterar mot hans övermodighet med orden 'över min döda kropp'  skjuter han ett skott efter henne när hon flyr. Ensam och spefull, bjuder han så in en dödskalle  från kyrkogården att dela hans ensamma måltid. Plötsligt ser han att skallen har ett skottsår i  nacken, och tolkar det genast som ett bud från Gud, att se och betänka vad som kunde ha hänt när han siktat efter hustrun. En stor synd. Men Gud hade skickat tecknet för att rädda dem. Han går genast efter hustrun och berättar sin insikt. De glömde genast sin vrede mot varann, sin fattigdom och bekymmer. De känner endast lättnad och lycka.  

"I emigrationsfrågan" redogör för skäl för och mot emigrationen från Sverige, hur riket åderlåtits på sin arbetsföra befolkning. Å andra sidan vill man inte ha tillbaka de som ställer till problem, eller varit starka konkurrenter, och så finns det alla som klarar sig bra och skickar hem stöd till de som bor kvar. Sens moral: "Det är bäst som sker." Var och en måste ju följa sin egen bestämmelse.   

Sen kommer historier som jag är mer tveksam mot. I "Hur adjunkten fick prostdottern" önskar adjunkten inget hellre än att få predika, men alla är rädda för honom för att han är så 'svartmuskig' att han påminner om en 'rövare'. Till slut får han predika, gör han det så känslofullt att folket lockas till tårar. Problemet är att prostdottern, slutar att avvisa adjunkten när hon 'förstår hur älskad hon är'. Det stör mig att det handlar mer om hans livsdröm än hennes. 

"Solförmörkelsedagen" (tydligen 17 april 1912) handlar om hur Solen skall strida med mörkret, hur den gamla gumman Beda fira att Solen vunnit. Och "Luciadagens legend" beskriver helgonets betydelse i det värmländska vintermörkret, "ljuset som betvingar mörkret, legendens om övervinner glömskan, hon är hjärtevärmen mitt i vintern". Och hur än ofokuserad större delen av novellen ter sig, så handlar den om barmhärtig givmildhet när svälten brer ut sig, och i slutet ser jag för första gången 'helgonet' i Lucia och inte bara en utklädd flicka. 

Sedan kommer alltfler texter om att offra sig. Ångesten över kriget brer ut sig. I "Artilleristen" offrar en man livet för att rädda en större folksamling från en kanon. I "Rakels gråt" hörs mödrars ångestskrin för sina hotade barn. "Ödekyrkan" som legat stum, gömd i storskogen, sedan digerdödens dagar, blir en metafor för författarens själ som 'förstummats' inför kriget som håller på att slå världen i spillror. "Den lille sjömannen" försöker vara hjältemodig, men dödsrädslan gör att han klamrar sig fast vid hemmet i det längsta. Och ett par texter om krigsfångar som vill att fredsbålet ska brännaupp kriget. 

I "Dimman" lever en fridsam man, som försöker njuta av det egna hemmet, när dimman skärmar av resten av världen - de krigiska blodbaden våldsdåden - det dåliga samvetet över att gömma sig i den svenska tryggheten, att själen förslöas i tryggheten. Känslan att Gud kommer att straffa alla som 'gömmer sig'. Dåligt samvete över pacifism? Men så kommer brevet från krigsfången som önskar att fredsbålet skall brinna och bränna upp kriget. 

Det är tydligt att ångesten över kriget som verkar olösligt, gör författaren frustrerad, att ingen lösning finna. 

En av de för mig mest intressanta novellerna är "Syster Olives historia", där en samling människor på kryssning funderar över om 'intuition' finns eller inte, den inre kallelsen, är det något man ska följa, eller blir man bara lurad? Den f.d. skådespelerskan, numera barmhärtighetssystern, Olive, som förälskade sig i en hjältinnerollen Donna Sol, vilken fick henne att söka sig till teatern. Och hon blev firad för alla sina roller som enkelt folk, men när hon efter många år tvingar sig till att få spela Donna Sol, då blir det fiasko och hon lämnar skådespelaryrket. 

Frågeställningen är om det finns något i vårt inre som kan vägleda oss? Vilken av de inre rösterna ska vi lyssna till? Inte ärelystnaden, för då går det fel. Är talang en vägledning? Eller kan alla 'kämpa' sig till talang nog för framgång? Lagerlöfs slutord handlar om att något 'gudomligt' måste det allt finas i den inre kallelsen, för att det ska bli rätt. 

Och jag läser novellen som en metafor över Selma Lagerlöfs eget skrivande.  Hon var en mästare vad gäller hembygdens historier, de har alla själsliga och psykologiskt djup, dubbeltydiga lagar av symboler att plocka fram, som kan underhålla många olika typer av läsare. Hennes troll och tomtar och andar, kan få oss att fundera över dualiteten kropp och själ. Hon hade onekligen stor talang. Och frammanar detta på ett öppet levande språk, som överlevt hundra år av samhällsförändringar, och har på okonstlad svenska fått fram många dubbelbottnade karaktärer.

Själv strävande hon dock alltsedan ungdomen alltid efter att få skriva ett stort diktverk. Gösta Berling genomgick två versversioner innan den fann sin perfekta form på prosa. Även Troll och människor innehåller texter helt i versform. "Slåtterkarlarna på Ekolsund", är helt skriven på rimmad vers, och ställer där Polhems geniala maskiner (robotar) mot människors delade livsglädje i samarbetet. Och naturligtvis hennes Prolog till Gustaf Fröding-festen, som är helt på vers. I Selmas ungdom var versen fortfarande idealet för  hög litteratur, men det är inte de texterna som griper mig. Det var på prosa hon vann oss och gav oss mästerverk. 

En annan tolkning är den kritik som Selma Lagerlöfs krigskritiska roman, Bannlyst, drabbades av. Hur än gärna författarinnan ville påverka läsarnas känslor, så är det inte politiken, som var hennes kallelse. Nog uttrycker hon ångest och hopplöshet inför blodbadet, frustrationen, men tyvärr blir inte texterna kring detta ämne lika fullgångna som de psykologiskt mer sanna iakttagelserna i de texter som låter henne betrakta livet på avstånd. Som i Gösta Berlings saga, Kejsaren av Portugallien, Jerusalem med flera. Det är vardagen som blir politiken i hennes verk, Individers väg till medkänsla och barmhärtighet och samarbete och den sanna kärleken.

En dejlig Dag og andre noveller - Herman Bang (1890-1907)

Herman Bang ville först bli skådespelare - men misslyckades, och blev författare i stället. Det märks, de sju novellerna i den här samlingen bygger helt på dialog, som alltid hos Bang, filmiskt bildligt återgivet via dialog - inte en enda beskrivning som bromsar upp händelseförloppet. Dialogstilen får mig att associera till Hjalmar Bergman, som också hade nära anknytning till teatern via sina svärföräldrar, och som helst ville skriva dramatik, och också har en lätt flytande impressionistisk dialog. 

Min favorit bland Herman Bangs verk har alltid varit Tine (1889), som utgår från hans barndomsminnen från dansk-tyska kriget 1864, och helt speglas ur Tines medvetande, vardagen,  de enkla orden, samtalen, den impressionistiska närheten till 'hör och nu', långt från all politik, som egentligen inte rör den vanliga människan. 

Nu har jag skaffat mig en samling med sju av Herman Bangs noveller, på danska, (med de äldre skrivregler, som rådde på Bangs tid). Tre av de sju novellerna har jag tidigare läst på svenska, i samlingen De fyra djävlarna - jag är glad att jag slipper den titelnovellen här, jag har aldrig kunnat relatera till den historien, tragedin, att betrakta människan djuriskt känslostyrd.

Titelnovellen En dejlig Dag (Sv.övers. En underbar dag) är smärtsamt ljuvlig. Smärta oro hopp, mänskliga svagheter. Jag sitter med hjärtat i halsgropen hela novellen igenom- Hur ska niobarnsmodern med små medel lyckas genomför en representativ middag för den utländska pianisten, Fru Simoni, med flera gäster, bara för att hennes make känner det som en ära och inte kan tacka nej. Denna och de två följande novellerna, Irene Holm och Fröken Caja, är alla tre från 1890, och ger känslan att kika in i 1880-talet som i ett tittskåp. Där är smärtsamma känslor och  hopp och besvikelser kring konst och kärlek, musik och dans, där människorna vill finna något att förgylla sina grå begränsande liv, där man måste vända på varje mynt. 

Ravnene (Korparna) och Julegaver skrevs 1902, och här stiger sekelskiftet in. Folk beskärmar sig över den nya osedligheten på teater och i böcker, den nya tiden där 'skilsmässa' verkar ha blivit ett nytt 'sakrament' i tiden. Men man skrattar och koketterar, medan en av kvinnorna vidhåller att det borde vara en självklar frihet. 

I övrigt rör Ravnerne främst snikenhet, när ARvtanten säljr sina tillgångar för at kunna fortsätta att hålla överdådiga middagar åt yngre släktingar, i hopp om att få ett gott eftermäle, då konspirerar dessa om att få henne omyndighförklraad för att rädda sitt 'arv'. Viktigast är dock ett ofläckat rykte, så de kan låna pengar med förespeglingen om sitt 'troliga framtida arv' som säkerhet. Man smyger bak ryggen på varann. 

I Julegaver pratar personerna hela tiden förbi varann, lyssnar bara till hälften, fastnar i sina egna tankegångar, snarare än att stanna i nuet. Den  unge mannen Sigvald vill som julklapp bjuda sin unga fru och i allt aviga svärmor på en upplevelse. De ska resa in till den stora staden och se 'Aladdin' (En balett?) Ett oroande äventyr för Sigvald, som är van att vara bunden till deras butik i småstaden. Men när de kommer dit är repertoaren utbytt på grund av sjukdom, 'Aladdin' kan inte uppföras, i stället får de se två äldre stycken som inte lever upp till drömmen de haft. En besvikelse, grått, trist. Svärmodern hade räknat med att Sigvald alltid misslyckas. Men det här är ju inget han kunnat råda över, det förstår hans hustru. Men varför kan det aldrig lyckas för det, undrar de, hur än de planerar...?

Bokens sista novell, "Barchan är död" - från 1907. Tilldrar sig i Petersburg, vid gränsen till Karelska näset och Finland. Iwan Iwanowitz bor vid tågstationen som går mot Finland, mellan vilka vännen Waldheim pendlar varje vecka. Så historin är full av förvirrande ryska dubbelnamn. Petersburg var ett viktigt metropol vid förra sekelskiftet, en viktig platrs även för Alfred Nobel och hans fabriker. 

Novellens tema är spännande: Hur Fantasin kan påverka. Jag tänker genas tpå tanskens skapande kraft, och andra historier där författaren skriver en historia, och sedan får uppleva den upprepa sig i vekrliga livet. Här är det en dyster historia där Iwan Iwanowitz, som av ett hugskott fantiserar ihop att vännen Barchan dött, plötsligt oväntat, i sin ytliga konversation med Barchans barndomsvän Waldheim, som då chockas. 

För mig är texten lika spännande, som för Iwan som inte vill få sin lögn avslöjad. Jag undrar hela tiden hur lögnen kommer att avslöjas, och om vänner då ska hämnas på Iwan? Ska de spela honom samma spratt? Eller var Iwans förryckta lögn en föraning? Vem kommer att dö? 

Tyvärr slutar hela novellen mer som en Edgar Allan Poe-kopia. Waldheim, som trott på lögnen om Barchans död, dör själv när han trorsig möta Barchans gengångare, inte dne livs levnade Barchan. Det är inte trovärdigt för mig att inte kunna skilja på en livs levnade människa och ett spöke, så jag tappar intresset för texten. 

Iwan berättar historien fem år senare för novellens berättare, som mitt i historien vill stoppa Iwan med orden: "fortael mig ikke mere. Det er jo altsammen Indbildninger, og man skal ikke opsöge Indbildninger men forjage dem..."

Börjar Herman Bang tvivla på legitimiteten att fantisera ihop historier?

Barchan känlner sig skyldig till vänens död, trots att han inte förstår hur hans åsyn kunde skrämma ihjäl vännen? Iwan vet, men avslöjar sig inte, men kan inte heller släppa tanken på sin skuld. Är han en mördare? Skulle det kunna göra en författare till mördare?

Iwans sista fråga är: "Hvorfor kan ikke viljen beherske ogsaa vore Drömme?"

(Varför kan inte viljan också behärska våra drömmar?)

NP 1934 - Luigi Pirandello

Luigi Pirandello (1867-1936), har länge varit en av mina favoriter bland nobelpristagarna i litteratur. Han fick priset 1934, med motiveringen

"för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst"

Men jag tycker lika mycket om allt annat jag läst av honom. Förutom sin dramatik, skrev han även dikter, en rad romaner och en stor mängd noveller. De är ofta korta, alltid dynamiska, där läsaren roas av tragikomiska händelser. Ja, absurditeter och paradoxer tycks ha funnits med hela författarskapet igenom, och det gör Pirandello till en mycket modern författare trots att det är hundra år sedan han stod på toppen av sin bana. För mig känns han tidlöst modern.

Texterna sysslar ofta med ett sökande efter identitet, karaktärernas inre psyke, och självbedrägerier, hur dessa både kan leda till galenskap, likaväl som ett sätt att överleva i en galen värld. Hans dikter och essäer har jag ännu inte snubblat över, men noveller har jag läst i spridda skurar ur olika samlingar, men långt ifrån alla, eftersom han skrev en överväldigande mängd.  Novelle per un anno (Short Stories for a Year) lär ha utgivits i 14 volymer på 1920-30-talen.  

Pirandello föddes in i en välbärgad familj på Sicilien, där de tidiga novellerna ofta rör sig i den lantliga miljön, med eldiga passioner, som inte får några lyckliga slut. Förväntningar går om intet. I vissa historier kryper obehaget fram, väckt av människors rädslor, människor bedrar sig själva. I engelsk översättning har jag läst "With Other Eyes "(1901), där Vittore Brivios andra hustru Anna, hatar minnet av hans första hustru, tills hon inser att det är maken som tvingade första hustrun till självmord. Alltså en psykologisk skräckhistoria.  I "A Voice" (1904) efterlämnar Marchesa Borghi en son, stilig men blind, samt en sällskapsdam med vacker röst. När sonen så står ensam i världen planerar dessa att gifta sig, Han är förälskat i hennes röst och Hon vill ta hand om honom, men när han då opererar sitt synfel för att även på se sin kärlek, flyr Hon, för att slippa se hans besvikelse. Andra seende finner henne vacker, men själv kan hon inte se sig själv så, och flyr därför undan sin egen möjlighet till ett lyckligt liv. Detta bara ett par exempel.

På svenska har jag hittat 'Flugan' (1904) i en äldre novellsamling, en märklig skräcknovell där Zarú plötsligt drabbas av böldpest, när han lagt sig att sova i ett stall, hellre än att skala mandlar för 'låg kvinnolön'. Medan han sover biter honom en pestsmittad fluga, och kvinnorna och hans förlovade bror Neli arbetar nästan hela natten för att bli klara. Alla blir rädda när de hittar Zarú med hög feber, blåsvart av bölder. Neli berättar om broderns sjuka för barberaren, som då skräms och råkar rispa Neli med rakkniven. En tillkallad läkare försöker förklara hur pesten kan spridas med insekter, men di blir byborna rädda och lämnar den sjuke att dö ensam, och vårdar hellre Nelis lilla rispa. För vem kan veta vilken av alla flugor omkring dem som kan smitta? Vad är sens moralen? Vad är vidskepelse?

"The Oil Jar" (1909), måste vara en av de mest kända novellerna, filmatiserad flera gånger. Jag har sett ett par versioner. Om en manshög lerkruka som spruckit i två delar, och ska lagas uppstår ett gräl och dumheten segrar, för att två grälsjuka gubbar vägrar lite på varann, så båda förlorar. I synnerhet den rika Don Lollò som beställt krukan som sprack, och inte litar på att Uncle Dima har ett klister som duger på egen hand. Läs den. Dråplig.

Bland paradoxerna, finns novellen "It's not to be taken seriously" (1910), där mannen som älskar att förälska sig, gifter sig med en fattiglapp som han kan sända bort, för att försäkra sig om att kunna fortsätta sitt fria ungkarlsliv, och ändå vara skyddad mot att tvingas in i ett äktenskap (han är redan gift). I "Think It Over, Giacomino!" (1910) får en gammal professor ett oväntat arv efter en bror utan familj. Professorn vill då att detta arv ska gå vidare och delas mellan hans femtio år yngre hustru, och hans favoritelev, en vacker ung man i hustruns ålder, med tanken att de ska gifta sig när han själv dör. En illusion, som blir en plåga för den unge mannen, som genast förlovar sig med en annan, för att slippa vänta på lärarens död. Alla måste skapa sitt eget liv. De äldre ska inte styra över de yngre.   

Översatt till svenska finns även novellen "Signora Frola och hennes måg signor Ponza" (1917), publicerad i En Bok för Allas novellsamling Nobeller. En typisk Pirandello-text, om hur relativ sanningen är och hur svårt vi har att förstå våra medmänniskors tankevärld. Novellen kan omöjligt reda ut vem som är galen och vems om bara låtsas, eller om båda bara låtsas. Och hur ska en utomstående kunna avgöra vad som är verkligt eller illusion? Eller, kanske allt är illusion?

Min absoluta favorit av Pirandellos texter, som jag dessutom läst flera gånger i original, är hans roman, Il fu Mattia Pascal (1904, på svenska 'Salig Mattia Pascal'). Det är en idéroman som precis som novellerna bygger på paradoxer, och väver ofta in komiska detaljer, men som alltid bottnar i allvarliga funderingar om människolivet. I romanen blir drömmen om den total friheten ett 'fängelse'. För i romanen, och i samhället, är frihet en illusion.  

Det här är en idéroman om identitet, att vara eller inte vara. Det är textens berättare som gett titeln - il fu, betyder ungefär den avlidne, dvs 'salig' - för att man av misstag tror att han drunknat, för när Mattia tröttnat på sin fru och gnatiga svärmor och utan ett ord eller spår ger sig iväg hemifrån, antar folk att han är den man som just drunknat vid kvarnen som Mattias far en gång ägt. Mattia har däremot rest till sin bror, lånat lite pengar och vandrat iväg mot Monte Carlo, och lyckas via nybörjartur vinna en hel del pengar på casino. När Mattia därefter läser om sin egen död i tidningen, tänker han 'Frihet!' Jag behöver inte återvända till fru och svärmor! Nu kan jag göra vad jag vill! Han kan leva incognito. Men så lätt blir det inte. 

Mattia reser runt under falskt namn, Adriano Meis, och förvandlas mer och mer till en skugga av sig själv. Utanför lagen beskärs hans livsrum alltmer. Han kan inte ens köpa sig en hundvalp till sällskap, saknar bankkonto, blir bestulen på pengar han försvarar löst i en byrå. Vad är en människa utanför samhällets ramar? Efter två år ger han upp och återvänder hem, en skugga som inte kan försvara sig med hjälp av samhällets regler, utan att avslöja sin verkliga identitet, visar det sig att hans fru gift om sig och fått barn. När han håller den lilla baby-flickan i famnen släcks hans hämndbegär, för att alla glömt honom så fort. Mattis medlidande väcks. Han kan inte ta ifrån barnet dess föräldrar. Han hade själv ett par tvillingflickor, som tyvärr dog i späd ålder, flickorna han älskade mer än deras mor. Deras död bidrog också till att han längtade bort från svärmor och hemby, vilket blev till en flykt undan livet. 

I romanen, som utspelar sig kring år 1900, är kvinnor fortfarande en handelsvara. Under sitt alias Adriano Meis lär han knäna den blyga Adriana, som känner sig förföljd av sin svåger. Systern dog innan hon han bli mor, vilket gör att svågern måste betala tillbaka hemgiften, men skulle slippa detta om  han kan gifta sig med den yngre systern, Adriana. Men Adriana har inga känslor för svågern, annat än obehag, för han är en ohederlig småfifflare. Det är han som stulit pengar av Mattia/Adriano, genom att dyrka upp hans låsta skåp, och har en epileptisk bror som medbrottsling, genom att låtsas sinnessvag.

Andra tidsmarkörer från romanens samtid är att den då populära teosofin omnämns, diskuteras, och att en del ägnar sig åt ande-seanser. Det är under en sådan som Adrianas svåger med sin bror lyckas stjäla pengar av Mattia/Adriano, och försöker påverka olika relationer/känslor, bl a att avstyra de nyvakna känslorna mellan Adriano och Adriana. Mattia/Adriano låtsas att pengarna inte försvunnit, eftersom det stulna beloppet motsvarar hemgiften, kan stölden befria Adriana från svågern. Hon förstår dock inte detta, hon hade hoppats avslöja stölden, och därigenom svågerns falskhet. Nu har även Adriano svikit henne, anser han, Och då begår Mattia, som Adriano, återigen ett 'låtsat självmord', för att kunna rymma fältet, hotad från flera håll, flera skurkar, rättslös utanför samhället. 

Vad är en människa? Rättslösa utanför samhällets organisation. Trots att Både Adriano och Mattia dödförklarats (av misstag) fortsätter Mattia Pascal slutligen att leva i hembyn, utanför lagen. För viktigast är att man har en familj. Han får husrum av en gammal släkting, och dessutom har han trots allt en son, fem år när boken slutar. Men sonen var utomäktenskaplig, och har därför inte fått Mattias Pascals efternamn, utan lever med sin mor och hennes make. Mattia kan i alla fall glädjas åt att sonen lever i välmåga, i samma by som han själv, om än inom ett annat äktenskap, 

Romanen innehåller så mycket intressanta detaljer, och klurigheter, att den är lika levande läsvärd idag som år 1904. Den innehåller mycket mer än vad jag skissat här ovan. Så jag rekommenderar alla att läsa den. Den är tidig och ytligt sett i traditionell romanstil. 

En annan roman jag läst, är dock kortare och i en helt annat stil, Kamera mannen Serafino Gubbios anteckningar, som gick som följetong 1915, kom som bok 1916, (rev. 1925). Serafino Gubbio har tillnamnet 'Kameran går' (Si Gira) från sitt yrke, han vevar kameran. Det här är alltså en historia från stumfilmens dagar, och kritiserar den nya förment 'objektiva' filmkonsten. Det mekaniserade, känslokalla. Vilket är en metafor för det nya mekaniserade samhället i stort. Alltså åter igen en idéroman, upplagd som en 'antiroman'. Kameramannen håller i pennan, och försöker vara kallt objektiv, likt kameran, den mekaniska uppfinningen som människan vill bli road av. Men det är svårt. I synnerhet som en vacker levande tiger skall offras på filmens altare, för att tjäna filmbolaget en förmögenhet på det 'verklighetstrogna'. 

Texten känns mycket modern, men är samtidigt skeptisk till futurismen som var högsta mode vid den här tiden. Pirandello såg i futurismen ett hot mot människors känslor och intelligens. På ett stiliserat sätt, genom en förment objektiv kameralins, ser vi skådespelare som aldrig lyckas kommunicera, blir offer för sina passioner, medan kameramannen försöker tolka vad som händer, har hänt, och ska hända. Ibland har han rätt, ibland misstar han sig. Alla har lager på lager med masker, som döljer och hämmar. 

På samma gång blir detta en metatext, kameramannen kan ses som författarens förhållande till sina karaktärer, hur objektiv kan han vara? Vad händer med hjärtat? Också detta är ett tema som återupprepas. Redan i novellen "A Character's tragedy" (1911), handlar om en författare som hemsöks av sina karaktärer, de vill bestämma själva hur deras öden framställd. Och så kommer en tragisk gestalt och vill ha sin historia omskriven. Han vill bli heroisk, och inte alls vara så som en tidigare författare skapat honom. Återigen en metatext, hur författares tankar brottas med sina texter. Att jag tar upp denna novell först nu, beror på att jag häromdagen läste en av Pirandellos främsta pjäser, med en liknande bas, en pjäs som förnyade scenkonsten och ledde till att Pirandello fick Nobelpriset. 

Jag talar om Sex Roller söker en författare (1921). Återigen ett idé-drama, och före sin tid. Det kom att inspirera senare moderna författares, anti-illusionsdramer. Pirandelli skriver alltid mångdimensionellt, och skapar så en paradoxal rundgång.  

I denna pjäs kommer sex 'ROLLER' till en teater med pågående repetitioner för en rad skådespelare. 'Rollerna' är oföränderliga, knutna till sin egen illusion. Men deras författare gav upp försöket att färdigställa en pjäs om dem, därför söker de nu någon som kan skriva ner deras livsdrama, så att en teater kan få framföra det. Skådespelarna är föränderliga 'människor', som tolkar texten på sitt sätt, och Rollerna protesterar, för de kan inte känna igen sig. Den författare som skapat dessa 'Roller', gav upp försöket att skapa ett färdigt skådespel.

Upplägget gör pjäsen till ett meta-drama, en text om hur dramatik skapas, med kommentarer om skillnader mellan t ex utläggningarna i en roman, mot vad hur detta känslodrama kan begränsas till dialog på teaterscenen, delvis p g a mediet, delvis p g a vad samhällsnormerna accepterar eller inte. Allt leder till kommunikationssvårigheter. Både för att alla människor är unika, precis som en regissör och en skådespelare tolkar texten alla lite olik, tolkar också läsaren eller publiken texten lite olika. Därför pratar vi ofta förbi varandra.  

Paradoxen handlar om verklighet vs illusion. Teaterscenen måste göra illusionen verklighetstrogen. För 'Rollerna' är illusionen det som ger dem liv. Utan illusionen finns de inte till. Detta har främst en psykologisk dimension. Att våra egon består av många olika inlärda roller för olika situationer, är för oss idag en psykologisk självklarhet, som jag antar var mycket nytt när pjäsen skrevs 1921. Eller var  Pirandello först med de tankebanorna? Det skulle inte förvåna mig, eftersom alla texter jag läst av honom är fulla av försök att se in i människors psyke. 

Skådespelarna har också sin yrkesstolthet och har ett lagarbete som de enskilda Rollerna inte kan acceptera. Litteratur är illusion, inte verklighet. Ändå kan litteratur vara mer generellt sant än verkligheten. Den förvandlar minne till konst. Och åskådaren förvandlar konsten efter sitt eget tycke och smak, sin egen erfarenhet, sin egen fantasi. Och Pirandello sprutar ur sig idéer vi kan grunna på och tolka vidare. 

NP 1928 - Sigrid Undset

 "förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv"

Sigrid Undset (1882-1949), norsk författarinna med dansk mor och norsk far, fick nobelpriset i litteratur 1928, med ovan motivering som främst inriktar sig på Kristin Lavransdotter (1920-22), vilket gör det smått ironiskt, att hennes första försök att bli utgiven, var en historisk roman, som refuserades med motiveringen att hon hellre borde försöka med en samtidsskildring. 

Sigrid Undsets far var arkeolog, så antagligen var hennes barndom uppfylld av entusiasm kring norsk forntid, i synnerhet den isländska sagan och norsk medeltid, ett intresse hon behöll hela livet, trots att fadern dog redan när Sigrid var 11 år. När jag läste Kristin Lavransdotter som ung, var jag för otålig. Liv Ullmans film var en upplevelse, men från boken minns jag mest en sorts trögläst sesghet, kanske pga ålderdomligt språk, som inte tilltalade mig då. Men jag ska göra ett nytt försök, för nu har jag läst några av hennes tidigare verk, som verkligen gjort mig entusiastisk.

Tidigt faderslös, äldsta dotter av tre, kunde inte Sigrid hoppas på högre studier. Efter handelsskola  fick hon börja på kontor från 17 år till 27. Men hon använde nätterna till att skriva romaner. Debuten blev en samtidsroman om ett problemäktenskap. Den har jag inte läst. Men redan 1909 återvände hon till medeltiden i Fortaellingen om Viga-Ljot og Vigdis (vilken jag nu läst på engelska, med titeln Gunnar's Daughter). Romanen tilldrar sig på 900-talet och är inspirerad av isländsk saga-tradition. Undsets text är ren och luftig, rakt på sak. Men ämnet var modernt, kvinnors utsatthet. Grundtemat våldtäkt och det psykiska lidandet det kan leda till. Den boken grep mig och raderade mina fördomar om Undset.  

Historia intresserar mig, tidsandans växlingar, men också oföränderliga inre kärnor. Undsets text blir en meditation kring detta, och är relevant än idag. Hon väver samman grundtemat kring våldtäkt och dess psykiska lidande, med forntida blodshämnd, heder som skall hämnas, öga för öga. En våldsspiral som levde kvar. När boken skrevs var spänningen mellan könen högst påtaglig och samtidigt växte krigiska stämningar runt om i Europa,krig på Balkan stod för dörren, liksom 1914 början till Första världskriget. 

Undset fortsatte också skriva samtidsskildringar av olika längd. Hennes stora genombrottet kom med romanen Jenny (1911), som Brombergs förlag gett ut i sin vackra Nobelserie. Jag sjunker snabbt in i texten om unga nordiska konstnärer i Rom, män och kvinnor, som umgås på ett 'nytt' sätt, längtar efter frihet och att gå sin egen väg. Men hur lätt är det? Det inledande pladdret växer i komplexitet, kapitel för kapitel, och slutintrycket är mycket starkt. Handlingen tilldrar sig några år fram till 1910. Unga människor söker sin identitet. 1900-talet utlovar omvälvningar. Unga kvinnor söker via konsten (själen) en friare plats i det patriarkala samhället. De vistas helst i Italien, för även om solen inte alltid värmer, finns där ljus, natur och möjligheter att leva billigt. Men hur ska de finna sitt eget nya jag? I vilket förhållande ska de stå till männen? Och moralkraven? Sexualiteten är varken enkel eller självklar, eller ens viktig för kvinnans själ. 

Jenny har höga etiska krav på sig själv, men vad ska hon göra när det inte kan kombineras med kärlek? Lyckan kommer med moderskapet, men varar bara sex veckor. Sen dör barnet och det knäcker Jenny, medan omgivningens aningslösa moralkod tänker att det var det bästa som kan hända en ogift mor och ett barn som 'saknar far'. De förstår inte Jenny, att för henne är barnet och konsten ett med själen/livet. Jenny tappar sig själv. Hennes självkänsla bryts ner bit för bit, i relationer där hon kommer för nära männen. Hon kan inte dela deras dröm om kärlek. 

Jenny blir slutligen offer för en f.d. fästmans krav på hennes kropp. Hon låter sig utnyttjas, känner det som ett ödets tecken att ta sitt liv och följa sitt barn in i döden. Först suckar jag över att kvinnans slut måste bli självmord, som i så många manliga författares romaner. Men Undset skriver ur en ny synvinkel. I slutet lever Jenny ändå kvar i sin bäste väns minne, Gunnar Heggen, en emanciperad 'ny man', som för sent insett betydelsen av sin djupa samhörighet med Jenny. Hennes sanna jag får bli en hemlighet i Gunnars inre, i den nye mannen. Där lever Jenny vidare obesudlad, i deras rena platoniska vänskapskärlek - även om också Gunnar nu drömmer om att de fått mötas i kärlek.

Gunnar grunnade över 'drömmen': "Men om ditt barn hade levat så hade han inte blivit det du drömde, då du höll honom i dina armar (...) Ingen kvinna har fött det barn som hon drömt om, då hon bar det. - Ingen konstnär har skapat det verk som han sett för sig i ingivelsens stund. (...) Och ingen kärlek blir lik den, som de drömde den, då de kysste varandra första gången. - Om du och jag hade levat samman - vi kunde ha blivit lyckliga eller olyckliga (...) Men ändå - (...) Jag ville inte att jag inte skulle drömma den dröm jag drömmer nu."

En mycket komplex idéroman, med olika synvinklar och frågor att meditera över, värdig ett nobelpris, trots att det inte var Jenny som gav Undset priset. Samtiden fick lite moralpanik för att den utmålade kvinnlig frihet och sexualitet. Undset låg lite före sin tid, utforskar den utopin kring 'den nya kvinnan' och hur vilsna männen blev kring sekelskiftet 1900. Jenny var fast besluten att ta sitt öde i egna händer. Pryda läsare chockades av att hon ville föda sitt barn som ogift, och ändå skapa sig ett 'konstnärsnamn', en arbetande kvinnas namn gott nog åt sitt barn. Jenny ville strunta i sociala konventioner och följa sin själv, men omgivningen var inte redo. Men utopin misslyckades, barnet dog och därmed drömmen, och leder till Jennys psykiska sammanbrott, pådyvlad skammen. Jennys mål hade alltid varit att 'aldrig behöva blygas varken som människa eller som konstnär'. Verkligheten var starkare än utopin.  

Sigrid Undset hade lång erfarenhet som lågavlönad kontorist, nio timmar sex dagar i veckan, år efter år. Hon försörjde mor och två yngre systrar. Hon var väl insatt i kvinnors situation i samtiden. Hennes texter studerar olika kvinnor som fallstudier, hur de kämpar för att försörja sig i modernitetens städer. Och hur kvinnors förväntningar krossas och leder till desillusion. Kvinnorna ville ha mer än det monotona kontorsarbete som erbjöd kring år 1900.   

Undset skrev även noveller, både korta och lite längre. Novellsamlingen På livets skuggsida (1912; Fattige skjebner) har jag ärvt efter en moster i en vacker inbunden utgåva från 1931. Det är en rad  samhällskritiska betraktelser av samtidens armod, illusioner och desillusion. Oftast kontrasten mellan  fattig och rik, liksom lågavlönade kvinnor - kontorister, sömmerskor, hushållerskor - och den moderna tidens nya manliga ingenjörer. De flesta berättas i lättsam skvallrande dialogform, och kan på ett ytligt plan kännas lättsamma. Dialogen rör sig som svallvågor mellan olika personer, skiftande tankar, omdömen och fördömanden, pikar och stundvis medkänsla. Flera rör avundsjuka och kontrast mellan gifta och ogifta kvinnor, förutom ogifta kvinnors slit att försöka försörja sig. Vart är den 'nya kvinnan' på väg? Vilken position har hon ? Vad är hennes sanna jag? Är det synd om ogifta fröknar? De som inget vet om den gifta kvinnans vedermödor, utan kompenserar genom att fantisera och leva i sin dröm, hur än fattig verkligheten är.

Simonsen är mannen på samhällets botten, nära 60 år, som har svårt att behålla jobben, han kan tyckas slarvig och ointresserad, bristande företagsamhet, folk kan se ner på honom, även son och sonhustru som kommit sig upp. Men när vi möter honom tillsammans med yngsta dottern, inser man hur hjärtegod hans faderskärlek är. Så väsensskild från det gamla patriarkatet.  

Selma Böter är ungmön som kompetent kontorist, som de yngre kan tycka synd om, medan hon själv lever gott i sina fantasier. Var och en skapar sitt liv, oavsett fördömande skvaller.  (Det är väl samma avarter som det hat som lever på webben idag.) Denna historia kryllar av karaktärer, alla snurrande kring ett ingenjörskontor fullt av kvinnliga kontorister. 

Kring sedlighetsbalen stöts och blöts välgörenheten, när de rika roar sig i nysydda klänningar, som de inte ens besvärar sig med att betala. De rikaste har störst skulder till de fattiga sömmerskorna, som jobbar nästan dygnet runt. De med mindre tillgångar, som inga skulder vill ha, är de som bemödar sig och därför tvingas betala lite mer, för att sömmerskan ska få det att gå ihop. Rika kunder är det som skapar bra PR, trots allt. En ojämlik ekvation. Men poeten in spe ser konstnären i sömmerskan, och fantiserar om hur hon skulle kunna få det bättre som 'kurtisan i Paris'. Vilket den strävsamma, om än skönhetslängtande, sömmerskan inte kan annat än skaka av sig som dumheter.  Ta betalt för kärlek? Inte vill hon hamna i 'smutsen'. Även denna historia har mängder av karaktärer.

Fröken Smith-Tellefsen - den naiva ungmön, energisk hushållerska och hängiven barnskötare åt den unge änklingen, gruvingenjören som sörjer sin hustru, men längtar efter närhet. Han både irriteras av 'sladdertackan' och tycker synd om och frestas av kvinnlig närhet i hemmet, men stöts också bort av samma intimitet, hennes 'körtelsjukdom'. Hon älskar dock han barn, i synnerhet den yngste som hon skött sedan han föddes, som om de vore hennes egna. De äldre barnen ser ner på henne för att hon 'får betalt' för att ta hand om den, samtidigt som hon gör mycket mer än hon får betalat för. En ojämn ekvation. När Ingenjören löser det genom att gifta sig med en syssling, måste hon ge sig av, och då känns livet förtvivlat tomt och förödmjukande. 

Men samlingen inleds med ett barndomsminne i jag-form, Det första mötet, om en flicka under tidens enkla levnadsförhållanden, som på sin födelsedag får sin första finare docka och hennes mamma har själv sytt en klänning till den. Men hon blir genast bestulen på den, och vi får se hur denna erfarenhet bearbetas i kluvna känslor. Hon  har ju alltid älskat sin gamla trasiga docka mest, den utan armar och ben som alla retat henne för. När hon sen råkar träffa en sjuk flicka, som lever under största armod, som visar sig ha fått just den stulna dockan i gåva, väcker det berättarens värsta rädsla att själv drabbas av sjukdom och så djupt fattigdom. Denna finns även i En bok för allas antologi Nobeller. 

Samlingen avslutas med en annan kort jag-text, ett minne från en sommar i Paris, om mötet med ett fattigt äldre föräldrapars kärlek till en närmast odrägligt grinig son, det enda barnet, bortskämt, viljan att bara se det positiva. Och sedan sorgen när barnet några månader senare dör i lunginflammation. De kluvna känslorna, både positivt och negativt. Texten heter Nickdockan. En billig porslinsfigur i holländsk folkdräkt, som rör på höften och nickar med huvudet. I det enkla minnet, kan dock nickedockan symbolisera såväl det automatiskt accepterandet till situationen, till sonen, till livet, till döden. Och Jag-berättaren, som inte kan möta den med annat än ett tyst nickande i avsked när hon åter reser hem till Norge. (Novellen innehåller så mycket mer, på sina korta sidor. Läs den.)

Undsets mästerskap är hennes förmåga att teckna oförglömliga karaktärer, såväl män som kvinnor. Inte bara i längre romaner, som Jenny och Kristin Lavransdotter, utan även i sina noveller, växer de fram med kraft efter bara några sidor.  

PS. år 2024 - Nu har jag läst om Kristin Lavransdotter i Gun-Britt Sundströms underbara nyöversättning från 2016. Säkert måste originalet vara lika språkligt underbart, det avklarnade, den realistiska klarheten som kom från Undsets intresse för de gamla isländska sagorna. Så böckerna är en pärla av realistisk klarhet så långt bak i tiden. 

Men samtidigt är intrycket fortfarande blytungt, det kommer av ämnet - som jag antagligen ville förtränga som ung - att magen knyter sig hela tiden jag läser, av att människorna var så omvälvda av blytung SYND, hela tiden. Livet synes så oerhört tungt. Det krävs nog en hel del livserfarenhet för att orka ta till sig och fundera över dessa andligt moraliska överväganden. Synd i förhållande till kvinnornas erfarenheter av utsatthet, och hur fördömanden av andra personer, vrides när synvinkeln flyttar mellan personer, och får dem att fundera över sina fasta värderingar. 

Leo Tolstoj (noveller 1853-1912)

Tolstoj var som vi vet en gudabenådad berättare,  med storverk som Anna Karenina och Krig och Fred. Man sugs in i historierna, människoöden i mängd passerar revy, och alltid lika levande gestaltat. Men han skrev även kortare texter. Nu har jag just läst en novellsamling på engelska, "The Death of Ivan Ilyich and other stories", med texter av olika längd, samlade på temat 'döden', och vill poängtera Tolstojs 'besatthet' av döden. Alla historier är skickligt gestaltade - och väcker en hel del obehag i läsandet. Novellerna spänner från krigserfarenheter 1853, fram till 1905 - det misslyckade revolutionsåret - så samhällskritiken växer fram motståndslöst.  

Pengar och makt korrumperar. I titelnovellen, "The Death of Ivan Ilyich" från 1882, står om Ivan Ilyich far att han tillhörde de statstjänstemän vars karriär gör att de inte kan 'sparkas' på grund av status och trogen tjänst, "... so they end up being given wholly false and fictitious jobs to do for which they receive salaries that are anything but fictitious (...) and this enables them to live on to a ripe old age."

Till skillnad från bönder och enkelt folk, som slet för småpengar och dog i unga år. Samlingen inleds med några tidiga noveller, "The Raid" (1853), "The Woodfelling" (1855) och "Three Deaths" (1859), som utifrån Tolstojs erfarenheter av de krig som pågick i det exanderande Ryssland, kritiserar såväl den materialistiska godsägarklassen, som den naiva tron på hjältedåd, som bara leder till förtidig död. De som överlever är de som ser kriget som ett rent jobb. ett känslomässigt avtrubbande yrke. Krig och erövring som en obegriplig materiell sjukdom. "Three Deaths" är en kort betraktelse över hur tre personer av olika samhällsklass möter döden på olika sätt, med mer eller mindre acceptans. 

"Polikushka" (1869) är en lång hjärtskärande historia, om en fattig alkoholiserade 'hästdoktorn' (kvacksalvare) vars arbetsgivare, en mindre vetande överklassdam inte vill att han skall sändas ut som soldat. Historien innehåller ett väldigt schackrande över vilka som ska tvingas sändas till kriget, som ständigt pågår, man vill skicka 'uslingar' att bli av med, inte familjefäder i små hushåll, men snikenhet är ett problem, pengar korrumperar, det går att köpa sig fri, men få vill ställa upp. Polikushka får chansen att göra sin matmor en tjänst, hämta hem hennes pengar. Både Polikushka själv och vi läsare får en lång och orolig färd, som slutar i elände så klart. Och det gör ont i magen. 

Ivan Ilyich  i titelnovellen, trodde sig leva rättfärdigt, lyckönskar sig till sitt välpolerade liv, men inser inte att hans materiella ytlighet, utan värme och kärlek, gör hans liv meningslöst, en kopia av alla andra i hans samhällsklass. Men den välpolerade ytan får alltfler skavanker i brist på själslig intimitet. Så i honom börjar en böld växa, som blir allt större och smärtsammare, ju mer han  fokuserar på den. Livets meningslöshet, utan äkta kärlek och omtanke. Ivan som domare har försökt döma brott efter bokstavsregler och tyckt om sitt välordnade arbete, som gott som på räls. Men nu, i mitten av sitt liv, 41 år gammal, står han slutligen själv anklagad av sjukdomen, hans inre tomhet som biter sig allt aggressivare fast, och dömer honom till döden. Han vill förneka döden, men våndas in i det sista. Detta är den obehagligaste av historierna.

Samlingen avslutas med två noveller från tidigt 1900-tal, den korta 'After the Ball' (1903), som verkligen visar på dubbelmoralen inom en och samma person, den grånade patriarken som dansar en sentimental vals med sin undersköna dotter, och sedan går till tjänst i gryningen och ser till att låta piska en 'desertör' till döds. Här hårdnar verkligen samhällskritiken. Avskyn inför detta får berättaren att helt tappa sina känslor för den sköna dottern.

Och sist långnovellen 'The Forged Coupon', med sina kaosartade ringar på vattnet, från det 'lilla enkla bedrägeriet', skolpojken som med en '1:a' ökar checkens värde från 2 rubler till 12, och hur detta påverkar den ene efter den andra, som luras och vill freda sitt eget skinn, vilket leder till allt grövre brott. Novellen, skriven 1905, tycks visa oss en allmänt korrumperad samhällsmoral, redo at bädda för ryska revolutionen. 1905 var också året för det första försöket till revolution, när ryssarna gick man ur huse för att vädja till 'lillefar' tsaren, vädjade om bröd till de svältande, men motades bort med våld och blev desillusionerade. Kanske låg denna text alltför nära i tiden, och att det är därför den inte trycktes förrän 1912, två år efter Tolstojs död.

I novellen är det en nådeansökan som sänds till tsaren, nåd till massmördaren som omvänts till Kristus icke-våld. Tsaren lider som alla andra av en inre strid mellan sin plikt som förlåtande medmänniska, och sin officiella plikt som tsar, och det är inte Kristus som vinner. Del två av denna novell visar tydligt på Tolstojs tro på andlig omvändelse, som lösning. Att han hoppades på att den skulle sprida sig som ringar på vattnet, lika väl som brotten och eländet hade spritt sig. Hur än rätt han hade, så riskerar denna lösning att stå lite för nära 'falsk rättfärdighet', att fortsätta tro på dualiteten rätt/fel, och ändå inte riktigt tagit till sig medmänsklig kärlek på djupet. Vilket gör att novellen kan läsas som en moral-kaka. 

Det är svåra filosofiska frågor det här. Om man inte kan släppa hjärnans eviga dividerande, och bara ta till sig medmänskligheten, med likhet för alla.

Lotusätaren och andra noveller - W Somerset Maugham (ca 1926-1946)

Lotusätaren och andra noveller är en samling spridda texter av Maugham, som Atlantis gav ut 1991. Jag har försökt hitta ursprungliga data om innehållet, inte lyckats helt, men kommit fram till att de verkar vara utgivna alltifrån 1925 till 1946. W Somerset Maugham var en mycket populär författare under sin livstid. Läste någonstans att han antagligen var 1930-talets bäst betalde författare.

Jag läser oftast hans texter med ett leende på läpparna, även om viss humor kan kännas lite bedagad. Men karaktärerna är alltid mycket levande, inte minst olika personers sätt att tänka och tala är så 'spot-on' att jag myser. I synnerhet roas jag av beskrivna litterära kulturkrockar, som poeter som inte kan tänka sig att läsa en deckare, osv. Det var tydligen samma sak i början på 1900-talet som nu på 2000-talet, att det är i populära deckare som pengarna ligger. Vilket i denna samling utreds i "Skapargnistan" (1926), och en något annorlunda vinkling kring dikter finns i "Överstinnan" (1946).

Annars hör till mina favoriter "Kyrkvaktmästaren" som jag inte hittat utgivningsår för. Annars har den en underbar slutknorr, om hur huvudpersonen kan vara tacksam att han avskedats från kyrkvaktmästarposten - för att han inte var läs och skrivkunnig - eftersom han då tvingades använda sin affärsmässiga fingerkänsla och blev förmögen på kuppen.

Däremot gillar jag inte "Mr Harringtons tvätt" (1928) som Atlantis placerat sist i sin samling. Den är alladeles för rörig för mig och poängen känns inget vidare. Antagligen var Maugham ute efter att återskapa den kaotiska känsla som rådde under världskriget och ryska revolutionen, men ändå köper jag den inte som helhet och hade inte velat få den som sista intryck när jag lägger ifrån mig boken.