Jag älskade Maughams självbiografiska roman On Human Bondage (1915), och jag har tidigare läst förlaget Atlantis samling från 1991, Lotusätaren och andra noveller, där man verkar ha plockat russinen ur kakan, ur författarens senare produktion. Där hittade jag humor och annat intressant i de flesta, relativt korta novellerna.
Rain and other South Sea Stories utgavs ursprungligen tillsammans 1921, i samband med en lång resa till Sydostasien och Söderhavet och Hawaii som Maughan just gjort. Och det är betydligt obehagligare än vad jag tidigare läst. Förutom två korta betraktelser på en sida var, är övriga sex noveller ganska långa och segdragna, med onödiga utvikningar. Vita medelålders män, berättar om egna och andras upplevelser. Det är återgivningar (telling), inte gestaltning (showing).
Ändå dras jag in i historierna, med visst motstånd. De medelålders männen från västvärlden, inklusive enstaka svensk/norrman, förälskar sig i söta tonåriga polynesiskor. I bisatser får vi veta att de dock tidigt hotar att bli 'gamla' (tjocka, rynkiga), så äktenskap är inte vad männen strävar efter.
Det som kryper så otäckt under skinnet på mig, är rasismen. Texterna beskriver den uppenbart underförstådda hierarkien mellan människor, och könen. Den hela tiden hierarkiska uppdelningen av människors olikheter. Det är inte bara 'olikheter' i kultur och utseende, utan tas som självklara skillnader vad gäller intelligent, ärlighet, olater, djuriskhet. När Lawson varit 'dum nog' att gifta sig med ett halvblod, medför det att deras son är ett 'kvartsblod', men Lawsons plan är att 'göra sonen till en äkta skotte', i stället förtvivlar han. För sonen pratar bara samoanska, och då tappar han intresset för sitt barn.
Det är högst obehagligt alltihop. Tidsandan 1920, med mötet mellan profitdrivna västerlänningar och Söderhavets naturnära urinvånare, det är vad som skildras. Via missionärer berövas folk sin identitet, sitt ursprung, och i slutänden tar missionärernas barn och barnbarn över deras mark och handel. Men samtidigt växer en misstro i mig, att författaren själv också tar allt detta för självklart. Att han skildrar erfarenheter, men utan att ifrågasätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar