Doyles sista 12 noveller med Sherlock Holmes-historier, tryckta i Strand Magazine åren 1920-1927, blev 1927 den nionde och sista samlingen i bokform. Men vill man läsa allihop så är inte det här den sista man ska läsa, för fallen förklaras som tillbakablickar till gamla fall från det Viktorianska 1890-talet och några år därefter.
Men författaren är märkbart ointresserad, och tycks ha tvingat fram dem, mer av ekonomiska behov än kreativ skaparanda. Först och främst saknas den godmodige Dr Watwon till största delen i dessa historier. Holmes berättar själv, utan omsvep, med en betydligt mörkare ton, som känns färgat av det nyligen genomlidna världkriget, men också av det oroliga 1920-talet som omgav Doyle.
Det finns inga förmildrande omständigheter. Karaktärerna skadar och mördar med 'djurisk' brist på medkänsla, eller snarare värre än djur. Kvinnor våldtas och misshandlas, en annan misstänks vara vampyr. Allt är mörkt, sveken allenarådande. Lusta efter ungdom och pengar leder till varulvliknande konsekvenser. Misstron människor emellan är påtaglig.
Det är inte den Viktorianska Sherlock Holmes vi vant oss vid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar