The Case-Book of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1927)

Doyles sista 12 noveller med Sherlock Holmes-historier, tryckta i Strand Magazine åren 1920-1927, blev 1927 den nionde och sista samlingen i bokform. Men vill man läsa allihop så är inte det här den sista man ska läsa, för fallen förklaras som tillbakablickar till gamla fall från det Viktorianska 1890-talet och några år därefter. 

Men författaren är märkbart ointresserad, och tycks ha tvingat fram dem, mer av ekonomiska behov än kreativ skaparanda.  Först och främst saknas den godmodige Dr Watwon till största delen i dessa historier. Holmes berättar själv, utan omsvep, med en betydligt mörkare ton, som känns färgat av det nyligen genomlidna världkriget, men också av det oroliga 1920-talet som omgav Doyle. 

Det finns inga förmildrande omständigheter. Karaktärerna skadar och  mördar med 'djurisk' brist på medkänsla, eller snarare värre än djur. Kvinnor våldtas och misshandlas, en annan misstänks vara vampyr. Allt är mörkt, sveken allenarådande. Lusta efter ungdom och pengar leder till varulvliknande konsekvenser. Misstron människor emellan är påtaglig. 

Det är inte den Viktorianska Sherlock Holmes vi vant oss vid. 

Skulptrisen - MInette Walters (1993)

 Nu har jag läst fyra av Minette Walters deckare, varav de tre första. Jag har förstått att hon senare avvikit alltmer från deckar-genren. Jag minns i alla fall att hon redan från början omtalades som skicklig på området. Hon ville aldrig fastna i en serie med samma utredande poliser. Det är inte heller poliserna som är huvudpersonerna i de jag böcker jag läst. Allt är betydligt mer omväxlande än så. Och med ett lättläst flyt som ger en 'realistisk' känsla, trots att historierna trots allt är lite väl vridna och tillskruvade. 

Debuten 1992, Iskällaren, kändes som en ordinär deckare, men lyfte med några helvändningar i slutet av historien. Poliserna är inga intelligenta giganter, och offren visar sig ofta vara lika mycket förövare i någon mån. Det gäller även Skulptrisen (1993), som nog är den bästa av dem jag läst. Men även Blomsterkronan (1994). 

Jag ser en gemensamt tråd i sammanblandning av offer och förövare, och viljan att slå hål på schabloner. Ändå blir alla historier i slutet ändå lite väl sjuka i min smak, för mycket incest, och manligt våld. Även om bilden nyanseras med även kvinnliga förövare. 

Trodde att dessa var de enda jag läst, men upptäckte då att jag redan för tio år sedan läst den tio år senare utgivna Djävulens fjäder (2005), och antecknat att jag upplevt den som alltför rörig. Den fokuserade på våldsoffer, men inleddes med i mitt tycke alltför många tillbakablickar, men växte till sig mot slutet, till en mångbottnad historia, betydligt allvarligare menad än hennes tre första deckare som jag alltså läst först nu.

The Curious Incident of the dog in the Night-time - Mark Haddon (2003)

Januari fylls varje år av bokslutsarbete, men i år har jag dessutom ägnat mina kvällar åt Iris Johanssons mäktiga självbiografi, om sin autistiska uppväxt, En annorlunda barndom (2007). Det är en mycket ingående redogörelse, som tycks börja om flera gånger. Hon breddar hela läsarens insikter och förståelse, genom att lägga till det ena perspektivet efter det andra för att beskriva skeendet. Fascinerande. Rekommenderas.

Så denna vecka har jag kopplat av med en bedårande historia av Mark Haddon, om en pojke med Aspergers syndrom - The Curious Incident of the Dog in the Night-time (2003), redan en modern klassiker. Mark Haddon började sin bana som serietecknare, och lyckas även integrerar bildmediet i denna historia, skriven i jag-form, ur pojken Christophers synvinkel. Någon har dödat grannens hund, och när Christopher hittar den, beslutar han att likt sin idol Sherlock Holmes, utreda saken och skriva en deckare om sina efterforskningar.

Vissa saker förklarar han lättast med schematiska bilder, precis som han ritar upp saker i sitt inre för att förstå och känna sig tryggare. Eftersom hans handikapp bland annat består i en bristande förmåga att avskräma sig från informationsöverflödet - han ser och tar in allt, genialiskt beskrivet av Haddon - blir svåra mattematiska uträkningar, en metod för honom att lugna sitt sinne, och koncentrera sig på bara en sak. Ibland åskådliggörs detta med bilder, annars med ekvationer.

Humor uppstår genom att Christopher hela tiden talar utifrån ett strikt 'sanningsperspektiv', helt utan dold agenda. Kulturella konventioner och språkliga tvetydigheter ligger utanför det begripliga för Christopher, vilket gör att kommunikationsproblem uppstår mellan honom och omgivningen. Iris Johanssons bok talar ingående kring kommunikationshandikapp. Och liksom Iris hamnar Christopher i en rad situationer som blir extremt utmanande för honom. Men han tar sig ur det och avslöjar dolda sanningar om sin familj.

Vi invaggas inte i något falskt lyckligt slut. Livet är alltför komplicerat för det.
Läs den och du glömmer den aldrig!

Ett opassande jobb för en kvinna - P.D. James (1972)

Läste denna bok för fyra fem år sedan och tyckte att den var trög och lite trist. Läste ändå om den nu, med lite andra glasögon - och finner den lysande! Tänk så jag kan ändra mig. Har kanske läst för många pusseldeckare av det enklare slaget, med alltför lättvindiga anklagelser, som oftast rör giriga arvtagare.

P.D James har verkligen skrivit en 'kriminalroman', en tätt skriven, detaljrik, psykologisk historia. Eftersom jag redan 'kan' historien kan jag koncentrera mig på utförandet och finner då alla fördelar.

Och så är det alltså ett tidigt exempel på en kvinnliga deckare. Inte så att Cordelia är först, för kvinnor fick utreda brott redan på 1800-talet, innan ens Sherlock Holmes var uppfunnen, och skapades av såväl kvinnliga som manliga författare. Och miss Marple är ju vida känd, och parallell med de kvinnor som just blivit den första generationen röstberättigade kvinnor, som hyste ett hopp om att få ta del i samhället. Men dessa kvinnor hade ännu en lång väg kvar att gå, och var väl inordnade i den patriarkala hierarkien, och utreder vid sidan av de etablerade poliserna, mer som en privat hobby.

I Ett opassande jobb för en kvinna (1972), visas redan i titeln upp det tvetydiga i kvinnans möjliga roller. Att själv äga en detektivbyrå och ge sig ut i den hårda verkligheten, kan en ung kvinna verkligen lyckas med det? Många ställer sig undrande i boken. Vi som var unga då, följde i spåret av 68-rörelsen och trodde nog att världen låg öppen för oss, och att allt var möjligt, även när omgivningen var en ogenomträngligt negativ mur att slåss med. Något har börjat röra på sig.

När Dalgliesh i slutkapitlet får göra en andra utredning och kommer fram till samma resultat som Cordelia och medger att hennes utredning varit 'förnuftig' - "Han tilltrodde henne samma sorts intelligens som han hade själv. Hon hade gjort vad han skulle ha gjort." (s.215) Läsaren får bilden av Cordelia och Dalgliesh som jämbördiga. Ett fint betyg.

Männen omkring hennes, som får höra hennes yrkesval, drar genast slutsatsen att hon skiljer sig från andra 'mer kvinnliga' kvinnor, att hon måste vara tuffar, hårdare. Lite våghalsig måste man säga att hon är, och utsätts också för våld, som i den hårdkokta genren. Även om detta främst är en psykologisk kriminalroman. Cordelias moraliska dilemma gör att hon 'döljer sanningen', blir delaktig till att undanhålla sanningen om en av de skyldiga. Och inför Dalgliesh logik tycks hennes egen rämna, först då blir hon 'vanvettigt rädd'. Om samhället för detta ger henne etiketten 'brottsling', hur än oskyldig i övrigt, då blir hennes framtid spolierad ...

Riktigt spännande blir det på slutet i kraftmätningen mellan Cordelia och Dalgliesh, elegant sammanfattat i Cordelias fundering att "Den verkliga faran ... [var] inte frestelsen att bekänna, utan längtan att anförtro sig." (s.220)  

Svart sommar - Maria Lang (1966)

Har hittat ännu en Maria Lang-deckare hos Myrorna. Denna är inte skriven i jag-form, vilket jag föredrar. Allt blir mer tuktat, mindre flamsigt prat. Vilar på en klar dialog.

Täta, korta kapitel. Lang leker med titlarna, genom att låta de olika avdelningarnas kapitelnamn inledas med samma begynnelsebokstav. Det är inget som spelar den minsta roll när man väl läser, då behövs inte ens några kapitelnamn, ändå roar det mig att hon lagt på den här extra tankestrukturen.

Puck finns inte med, Christer Wijk är nu gift med en operasångerska, Helena. Eftersom jag inte läst alla Langs deckare vet jag inte hur eller när detta skett. I slutet föreslår hustrun i alla fall att de ska koppla av genom att gå och lyssna på Glucks opera Ifigenia. Kommissarie Wijk känner dock att historien kommer lite väl nära det fall han just löst. En dotter som offrats av sin tyranniske far (Agamemnon).

Varför säger Helena då att han "fått allt om bakfoten" ?

Hela historien igenom är man osäker på vem den skyldige är. En avslutande knorr gör dessutom att man på sista sidan undrar ifall man ändå fattat fel. Hur många skyldiga finns där?

Domaren och hans bödel - Friedrich Dürrenmatt (1950)

Schweizaren Dürrenmatt var inte vad man kallar kriminalförfattare, men använde ibland genren i en sorts psykologiska deckare eller thrillers. I kortromanen Domaren och hans bödel (1950) tilldrar sig handlingen 1948 och så snart efter andra världskriget tycks allt bada i osäkerhet och misstänksamhet, all moral och etik tycks befinna sig på lösan sand.

Vem är god och vem är ond? Är någon mer skyldig än någon annan?  Berättelsen byter riktning ett antal gånger innan vi når slutet. Man kan ju fundera över om inte 'domaren' i det är fallet är medskyldig som anstiftare till brott, även om inte medvetet medveten om det.

Historien har också ett drag av metatext, när kommissarie Bärlach mitt i historien tar med sig sin assistent och besöker 'Författaren' för att fråga honom vad han tror, om den då misstänkte är skyldig eller inte. Vi hamnar alltså inne i Dürrenmatt, via en diskussion mellan textens författare och ett par av dennes karaktärer. Och i slutänden får vi känslan att Bärlach vet mer än sin 'skapare'.

Därigenom blir texten tydligt modernistisk, där texten är sig själv nog, inte slav under författaren. Vilket ju i förlängningen handlar om att författaren släpper fram mer omedvetna inre röster, inte väljer bara en medveten ståndpunkt. Fördelen är att inget blir vad vi först förväntat oss. Nackdelen är tendensen till intellektuellt resonerande, som därmed bitvis lägger sig i vägen för gestaltandet.

Dürrenmatt sysslade med teater, i Bertolt Brechts episka tradition, vilket känns i den möjliga intellektualiseringen och de diskussioner som kan följa efter att man läst Domaren och hans bödel.

Den makedoniska höken - Clive Cussler (1973)

Clive Cusslers första Dirk Pitt historia. Lättviktig underhållning naturligtvis. Cussler har väl mutat in havet och dykare, som sitt specialområdet, även om det inte tar så stor bit i debuten. Inte skall man heller döma ut en författare utifrån debutverket. Men nog sneglade han på James Bond, om än på skämt. Först får vi veta att han minsann inte är någon James Bond, men några kapitel senare bedöms Pitts agernade som 'värdig Roger Moore', antingen är det här raskt marscherat eftersom Roger Moores första James Bond-film kom just 1973, eller så syftar det på deckarserien Helgonet, som gick större delen av 1960-talet, och även Snobbar som jobbar, med kompanjonen Tony Curtis, 1971-72, eller troligen på hela denna image.

Så hur ska jag annars genrebestämma den? Inte är det någon deckargåta som läsaren kan ta aktiv del av. Snarare undanhålls vi det mesta, fram till det långdragna slutet, där hjälten och boven byter information om hur de kom på varandra, och större delen är nytt och sånt vi inte kunnat lista ut. Seg läsning som inte väcker mitt intresse. Inte heller får vi ta del av samhällets orättvisor, även om storskurken är en överlevare från världskrigen och nazismen och lyckats hålla sig undan, och med det stora brottet knarklangning håller på att pacificera hela den amerikanska ungdomen. Det engagerar inte, utan är standardingredienser från den tiden. Även att simma och dyka för att hitta bovens hemliga tillhåll, är ju ett grepp man kan hitta i James Bond-filmer, men gör det varken till en äkta agent-historia, eller till Cusslers senare dykar-äventyr, vad jag förstår?

Så boken får väl mest ses som Cusslers första stapplande steg mot äventyret. Det finns dock en tidigare dirk Pitt historia har jag fåt tlära mig, men om tugavs tio år senare. Så det beror altlså på hur man räknar.

Sommarmord - Lars Molin (1977)

En deckare med 'somrig' titel, som jag i flera år tänkt mig som semesterlektyr. Denna sommar blev det äntligen av. Lars Molin minns jag som TV-filmsskapare, i synnerhet Potatishandlaren och Fyra kärlekar. Jag var rejält nyfiken på hur tonen i deckartexten skulle vara.

Och jag är mycket belåten. Språket är avskalat och ändå fyllt av värme och närhet. Inget är grällt svart eller vitt, utan mänskligt komplext. Media får sig en känga för sin närgångna självsvåldighet, den nyhetshunger som gör att texten skapar världen efter egna ramar, snarare än rapporterar fakta. Ändå blir bilden inte enbart negativ.

För mig själv tillhör 70-talet en av mina favorit-epoker, vad gäller stämningar och tankebanor, och litterära förmågor. Att denna roman utgavs 1977, stärker detta mitt intresse.

En intressant vinkling av just Sommarmord är Lars Molins förmåga att skapa osäkerhet om vad som är 'sanning', eller vem som är 'skyldig'. Det blir aldrig uttalat, fallet avskrivs pga bristande bevis. Ändå finns ett 'offer' för media, som trots allt 'kan' vara den skyldige till mordet, även om läsaren kanske inte vill tro det. En annan möjlig kandidat avskrivs tidigt, på grunder som kan verka fasta, men kanske är alltför lösa ... ja, det är en intrikat historia, som inte släpper taget om mig långt efter att jag lagt ifrån mig boken.

Rosens namn - Umberto Eco (1980)

År 2011 blev för mig ett 'mellanår', en rejäl svacka med få inlägg. Nu har jag hämtat mig och tar åter tag i min egen nöjesläsning, ... :D

Jag läste Umberto Ecos Rosens namn (1980) redan på 80-talet. Då blev jag lite chockad över de 550 intensiva sidorna. Hur än stor historienörd jag är, hade jag då lite svårt att ta till mig allt. Jag blev övermätt. Så inte nu i höstas, då vi på Populärlitteraturkursen, läste Rosens namn inom kriminallitteratur-avsnittet. Boken är ett paradexempel på postmodernistisk genreblanding. Eco utnyttjar sin stora beläsenhet i medeltida filosofi, och blandar in detta stoff i en alldeles egen lek med deckargenren, där han lekar mästerdetektiv.

Med tanke på hur diger lundan är, tog jag god på mig vid denna inläsning och kunde nu glädjas över mitt nya intryck som fantastiskt positivt. Vet inte om det beror på att jag själv vunnit större mognad, eller om boken i sig vinner på omläsning. Antagligen både och. Under mellantiden har jag hunnit läsa in mig lite i deckargenren och insåg därför denna gång genast att munken William av Baskerville är en sorts parodi på Sherlock Holmes. Om man nu kan kalla en så bedårande sympatisk munk, i det smått hysteriska 1300-talet, för parodi.

Allt tilldrar sig en novembervecka 1327, och raljerar med pusseldeckargenren. Eftersom historien tilldrar sig närmast isolerat inom en klostermiljö, där det ena mordet efter det andra uppdagas, kan man även associera till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Men det är ingen slöläsning vi serveras, den historiska kontexten är precis, med späningar som hopar sig mellan såväl Påven som Tysk-Romerske Kejsaren, mot bakgrund av en mängd framväxande sekter.

Och eftersom Eco är den han är, väcker hans mångdubbla betydelselager associationer i mig även till 1900-talets allt mer uppsplittrade vänsterrörelse, i synnerhet på 1960-70-talen, när romanen pratar om sekter och för elelr emot fattigdomsideal.

Romanen är rik nog att läsas flera gånger om, bara man tar sig tid att roas. Kursen tillät inte all tid jag ville ha, så jag har läst om vissa partier under Julledigheten.

Slutet är superbt, hela romanen har byggt en intrig, en deckargåta över sju dygn, som verkar passa som hand i handske med mästerdetektiver och slutna-rummet gåtor, där i den slutna miljön i klostret på klippan. Hela intrigen verkar stämma med undergångstemat i Johannes uppenbarelser. Någon religiös galning mördar efter texten? Allt verkar falla på plats, enda tills vi i slutet inser att så är det inte. Allt bara 'verkade' hänga ihop. men det var en suggererad synvilla.

Vilket kan associeras till den marxistiska, lagbundna samhällsutvecklingen. Länge verkade allt stämma, lagbundet, men finalen uteblir. Förutsägelserna slår inte in.

Vilket också hänger samman med Ecos professionella studier kring Hermeneutik, hur människan bygger teorier i sins trävan att finna sanningen, men ingen slutgiltig sanning existerar.

Deckar-läsning

Ingen sommar i hängmattan utan slölästa deckare! Vad är det som fascinerar så? Är det deckargåtan? Ungefär som korsordslösning? Det brukar jag och min sambo syssla med vid helgfrukostar. Att klura ut det omöjliga, blir så mycket möjligare när vi gör det tillsammans.

Jag har just läst klart Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, första Millenium-deckaren, från 2005. Jag är lika sen som vanligt när det gäller 'nyutkomna' böcker. Även om den svenska deckarvågen kanske redan passerat sin kulmen, så är det en sorts 'folkrörelse'. Varför?

Deckare rör sig i dagens samhälle och nosar i allt vad som oroar oss mest. Därigenom speglar deckare dagsläget, tidsandan ... Stieg Larssons böcker har redan filmats, och även hunnit visas på TV nu i början av sommaren. Jag började titta, men blev avbruten och är glad för det. Våld är så otroligt gräsligt i bild. Jag står inte ut med våldsfilmer, allra minst sexuellt våld. Jag vill inte ha några fantasier kring detta. Bilderna tränger sig på.

Men att läsa motsvarande bok klarar jag. Bok och film är inte samma sak. Text och bild är helt olika framställningssätt. Texter blir ofta mer intellektuellt filosofiska, medan bild alltid vädjar till våra känslor. Det är svårt att skydda sig inför bioduken.

Så vad tycker jag om Larssons deckare? Tja, jag hann se en del av filmen innan jag började läsa, och fascineras av att jag hör Sven-Bertil Taubes röst hela tiden i varje replik uttalad av Henrik Vanger. Det är som skrivet för honom. Detsamma gäller journalisten Mikael Blomqvist, bilden på min näthinna är Michael Nyqvist.

Hur än bra Noomi Rapace var på bild, så är ändå Lisbeth Salander i boken mer en egen figur. Det är Lisbeth Salander som gör boken unik - en kvinnlig anti-hjälte, och ändå extremt smart. I övrigt håller jag väl med Jan Guillou att 'såå' märkvärdig är den väl inte. En läsbar deckare, med bra flyt i text, dialog, story. En text att konsumera i hängmattan. När den väl är läst behöver man aldrig läsa om den. Men har man väl läst den behöver man aldrig läsa om den.

Att jämföra med Janet Evanovichs komiska deckare om Stephanie Plum. De läser jag om när jag behöver något roligt, de småskrattar jag över på var och varannan sida. De skämten blir inte utslitna, än på länge. Våldet är inte mindre läskigt. Men i text står jag ut. Stephanie Plum är också en sorts anti-hjälte, smart, men från början fullständigt okunnig och inte minst 'rädd för skjutvapen'.

Ännu ett exempel är Elizabeth George, henne deckare kan jag också läsa om. Våldet är lika motbjudande, men berättelserna är rika - och innehåller något jag uppfattat som en litterär gåta. Varje bok tycks ha ett underliggande 'hemligt' litterärt tema, som väntar på att dechiffreras av mig. Som en liten road blinkvink från författaren till läsaren. Som ett rebus-korsord.

Stieg Larssons deckare är dock en tidsbild, med data-hackers och rädsla kring nazister, sexuellt våld och incest. Mördarens bild av världen lyder enligt följande: "Försök att se det så här: en människa är ett skal av hud, som håller celler, blod och kemiska komponenter på plats. Några få hamnar i historieböckerna. De allra flesta dukar under och försvinner spårlöst." (s.443, pocket tr. 2009)

En materialistisk världsbild, utan själ, där 'de allra flesta dukar under' utan att lämna spår efter sig, annat än möjligen i deckarhistorier. Mikael Blomkvist oroar sig för sin egen dotters svärmeri för en religiös sekt, men har för fullt upp med sitt jobb för att ens försöka prata med henne om det. Mördaren själv nyttjar bibelcitat helt utan någon tro - å andra sidan är det citat från Gamla Testamentet, och alltså från en våldsam irrationell Gud, alls inte fylld av kärlek.

En liten ironisk blinkning får vi dock från författaren via Mikael, som svar på varför han inte misstänkte X som mördare: "Därför att det här är inte någon jävla pusseldeckare."
Då hajar man som läsare till. Ett långt parti som försökt reda ut ett mord på en sluten ö, har känts just som en pusseldeckare à la Agatha Christie. Men så ändrar han riktning, och vill snarare bli samhällskritisk.

Att skilja på Svensk Ekonomi (vad svenskar skapar här på plats) och Aktiebörsen. Aktieklipparna har ett moraliskt ansvar som de inte tar, en samhällskritik som naturligtvis är viktig. Bokens familj, Vanger, tillhör det gamla Sveriges företagarfamiljer, som såg om sitt hus och sina anställda, men som kommit alltmer i obestånd med de nya tiderna där kapitalbubblor utan anknytning till de verkliga grundekonomiska värdena som det går att ta på mer konkret. Men kan en deckare få fram den kritiken? Genom att beskriva intrigerna inom en rik familj? Njä, och nattståndet känns också alla gamla trådar bakåt till nazismen.

Ett opassande jobb för en kvinna - P.D. James (1972)

Deckare har inte riktigt varit min grej. Men läser dem gör jag, nyfiken som jag är på allt. Men sällan blir jag imponerad. Kerstin Ekmans Händelser vid vatten står i en lysande klass för sig själv, men är ju inte en traditionell deckare med undersökande detektiv i huvudrollen, men handlingen rör ett till synes 'oförklarligt' brott.

Elisabeth George var annars först att väcka mitt intresse, en amerikanska som skriver om så brittiska företeelser att många tror att hon är brittiska. Men det är inte brottsintrigen som intresserar mig, utan atmosfären och hur personerna levandegörs - och det litterära temat. Jag har ännu bara läst hennes fem första kommissarie Lynley böcker, men i alla finner jag någon typ av litterärt tema. Det gör mig nyfiken. Den gåtan vill jag lösa. Detektivparet Thomas Lynley och Barbara Havers, framstår för mig som Mr Darcy och Elizabeth Bennet i Jane Austens Stolthet och fördom. Barbaras rabiata fördomar mot 'snobben' Lynnley är så nära kopia man kan komma. Om än på 1980-talet och aldrig kommer de att bli ett par. Deras världar är alltför skilda, och Lynleys känslor riktas åt ett helat annat håll, han har en egen obesvarad kärlek att brottas med.

Storbritannien har ju många egna deckardrottningar. Dit hör PD James, född 1920, och aktiv författare sedan 1962. Nu först har jag läst en av hennes böcker. Huvudperson är ofta kommissarie Adam Dalgliesh. En välkända deckarpersonlighet.

Hittade hos Myrorna en inbunden PD James för 10 kr. Bokpärmen är illustrerad med en typisk engelsk stuga i blålila skymningsljus. Ett opassande jobb för en kvinna (1972). Men i denna är det inte ADam Dalgliesh som är utredare, utan en ung kvinna, Cordelia Grey. Dock visar det sig att den man som lärt upp henne i yrket, Bernie, tidigare arbetat i närheten av Adam Dalgliesh, men sedan avskedats. Han har sugit åt sig 'Dalgliesh' fantastiska kunskaper, öppnat egen detektivbyrå och fört sin kunskap vidare till Cordelia. Enligt wikipedia fick Cordelia vara huvudperson i två av böcker i Dalglish-serien. Jag hade svårt att engageras av denna historien. Blev bitvis jäspig, hade svårt att ta till mig deckargåtan. Men den unga oerfarna Cordelia jobbar på och utnyttjar alla kunskaper som emanerar från Dalgliesh.

Mot slutet vaknar dock ett nytt intresse i mig, när Cordelia vill konfrontera gärningsmannen, som visar sig ha vedervärdiga åsikter och brist på medkänsla (stereotyp brottsling), och han i sin hybris hotar henne, då blir han mördad av en tredje person - här kommer det förvånande - som Cordelia genast hjälper med alibi och att arrangera mordet som ett självmord. Det är förvånande. Läsaren känner avsky för gärningsmannen, men sväljer detta. Boken fortsätter och jag undrar vart den är på väg - då plötsligt Dalgliesh dyker upp och förhör Cordelia. Den smarte mästerutredaren har genast klurat ut hur allt hänger ihop.

Cordelia vägrar göra några medgivanden, hon håller sig till de förhållningsorder som en gång emanerat från Dalgliesh. Det borde vara lätt för honom att avslöja sina egna tankegångar. Även om de uppblandats med Bernies 'plattityder'. Här lyser boken upp, ger mig känslan: Aha! Han dök upp i alla fall! En twist som ger mervärde. Cordelia får betala böter för innehav av pistol utan licens, men i övrigt har ingen instans tvivlat på Cordelias sanning, inte vanliga polisen, inte coronern vid förhöret som skall fastställa offrets dödsorsak. Bara Dalgliesh ser igenom hela historien, men inte heller han är motiverad att driva saken vidare.

I detta fall har alltså brott lönat sig - nja förutom böterna då. Det kostade bara böter och vi kan skratta åt gärningsmannens hybris, som dock drabbades 'rättmätigt'.

Dessutom lär detta vara en av de första deckare där en kvinna fått visa framfötterna i denna mannens värld. Säkert en verkan av den kvinnorörelse som fick nytt liv i slutet av 1960-talet. De allra första kvinnliga detektiverna dök dock upp redan i slutet av 1800-talet, med den första feministiska vågen.