En dejlig Dag og andre noveller - Herman Bang (1890-1907)

Herman Bang ville först bli skådespelare - men misslyckades, och blev författare i stället. Det märks, de sju novellerna i den här samlingen bygger helt på dialog, som alltid hos Bang, filmiskt bildligt återgivet via dialog - inte en enda beskrivning som bromsar upp händelseförloppet. Dialogstilen får mig att associera till Hjalmar Bergman, som också hade nära anknytning till teatern via sina svärföräldrar, och som helst ville skriva dramatik, och också har en lätt flytande impressionistisk dialog. 

Min favorit bland Herman Bangs verk har alltid varit Tine (1889), som utgår från hans barndomsminnen från dansk-tyska kriget 1864, och helt speglas ur Tines medvetande, vardagen,  de enkla orden, samtalen, den impressionistiska närheten till 'hör och nu', långt från all politik, som egentligen inte rör den vanliga människan. 

Nu har jag skaffat mig en samling med sju av Herman Bangs noveller, på danska, (med de äldre skrivregler, som rådde på Bangs tid). Tre av de sju novellerna har jag tidigare läst på svenska, i samlingen De fyra djävlarna - jag är glad att jag slipper den titelnovellen här, jag har aldrig kunnat relatera till den historien, tragedin, att betrakta människan djuriskt känslostyrd.

Titelnovellen En dejlig Dag (Sv.övers. En underbar dag) är smärtsamt ljuvlig. Smärta oro hopp, mänskliga svagheter. Jag sitter med hjärtat i halsgropen hela novellen igenom- Hur ska niobarnsmodern med små medel lyckas genomför en representativ middag för den utländska pianisten, Fru Simoni, med flera gäster, bara för att hennes make känner det som en ära och inte kan tacka nej. Denna och de två följande novellerna, Irene Holm och Fröken Caja, är alla tre från 1890, och ger känslan att kika in i 1880-talet som i ett tittskåp. Där är smärtsamma känslor och  hopp och besvikelser kring konst och kärlek, musik och dans, där människorna vill finna något att förgylla sina grå begränsande liv, där man måste vända på varje mynt. 

Ravnene (Korparna) och Julegaver skrevs 1902, och här stiger sekelskiftet in. Folk beskärmar sig över den nya osedligheten på teater och i böcker, den nya tiden där 'skilsmässa' verkar ha blivit ett nytt 'sakrament' i tiden. Men man skrattar och koketterar, medan en av kvinnorna vidhåller att det borde vara en självklar frihet. 

I övrigt rör Ravnerne främst snikenhet, när ARvtanten säljr sina tillgångar för at kunna fortsätta att hålla överdådiga middagar åt yngre släktingar, i hopp om att få ett gott eftermäle, då konspirerar dessa om att få henne omyndighförklraad för att rädda sitt 'arv'. Viktigast är dock ett ofläckat rykte, så de kan låna pengar med förespeglingen om sitt 'troliga framtida arv' som säkerhet. Man smyger bak ryggen på varann. 

I Julegaver pratar personerna hela tiden förbi varann, lyssnar bara till hälften, fastnar i sina egna tankegångar, snarare än att stanna i nuet. Den  unge mannen Sigvald vill som julklapp bjuda sin unga fru och i allt aviga svärmor på en upplevelse. De ska resa in till den stora staden och se 'Aladdin' (En balett?) Ett oroande äventyr för Sigvald, som är van att vara bunden till deras butik i småstaden. Men när de kommer dit är repertoaren utbytt på grund av sjukdom, 'Aladdin' kan inte uppföras, i stället får de se två äldre stycken som inte lever upp till drömmen de haft. En besvikelse, grått, trist. Svärmodern hade räknat med att Sigvald alltid misslyckas. Men det här är ju inget han kunnat råda över, det förstår hans hustru. Men varför kan det aldrig lyckas för det, undrar de, hur än de planerar...?

Bokens sista novell, "Barchan är död" - från 1907. Tilldrar sig i Petersburg, vid gränsen till Karelska näset och Finland. Iwan Iwanowitz bor vid tågstationen som går mot Finland, mellan vilka vännen Waldheim pendlar varje vecka. Så historin är full av förvirrande ryska dubbelnamn. Petersburg var ett viktigt metropol vid förra sekelskiftet, en viktig platrs även för Alfred Nobel och hans fabriker. 

Novellens tema är spännande: Hur Fantasin kan påverka. Jag tänker genas tpå tanskens skapande kraft, och andra historier där författaren skriver en historia, och sedan får uppleva den upprepa sig i vekrliga livet. Här är det en dyster historia där Iwan Iwanowitz, som av ett hugskott fantiserar ihop att vännen Barchan dött, plötsligt oväntat, i sin ytliga konversation med Barchans barndomsvän Waldheim, som då chockas. 

För mig är texten lika spännande, som för Iwan som inte vill få sin lögn avslöjad. Jag undrar hela tiden hur lögnen kommer att avslöjas, och om vänner då ska hämnas på Iwan? Ska de spela honom samma spratt? Eller var Iwans förryckta lögn en föraning? Vem kommer att dö? 

Tyvärr slutar hela novellen mer som en Edgar Allan Poe-kopia. Waldheim, som trott på lögnen om Barchans död, dör själv när han trorsig möta Barchans gengångare, inte dne livs levnade Barchan. Det är inte trovärdigt för mig att inte kunna skilja på en livs levnade människa och ett spöke, så jag tappar intresset för texten. 

Iwan berättar historien fem år senare för novellens berättare, som mitt i historien vill stoppa Iwan med orden: "fortael mig ikke mere. Det er jo altsammen Indbildninger, og man skal ikke opsöge Indbildninger men forjage dem..."

Börjar Herman Bang tvivla på legitimiteten att fantisera ihop historier?

Barchan känlner sig skyldig till vänens död, trots att han inte förstår hur hans åsyn kunde skrämma ihjäl vännen? Iwan vet, men avslöjar sig inte, men kan inte heller släppa tanken på sin skuld. Är han en mördare? Skulle det kunna göra en författare till mördare?

Iwans sista fråga är: "Hvorfor kan ikke viljen beherske ogsaa vore Drömme?"

(Varför kan inte viljan också behärska våra drömmar?)

Din tjänare hör : Jernbanan 1 - Sara Lidman (1977)

Sara Lidmans debut Tjärdalen hör till mina absoluta favoriter, lika mycket tycker jag om Hjortronlandet och Regnspiran, alla skrivna på 1950-talet. Men Jernbane-eposet har jag inte börjat läsa förrän nu, åren har gått och jag har nästan 'sparat' på det. Få se nu om det håller ...

Första delen, Din tjänare hör (1977), har samma 'luddighet' som jag minns från Hjortronlandet. Där var jag väldigt osäker om vilken tid vi befann oss i, men här vit jag säkert att det är 1800-tal, år 1877 nämns tidigt, även om texten hela tiden rör sig framåt och bakåt, med någon släkt anekdot från 1700-talet. Men det är en sorts evig utmark, en gränsmark till evigheten, där tiden tyckts stå stilla. Första två tredjedelarna av Din tjänare hör lägger landet för läsaren,den otyglade obygden, kärren som kräver hårt arbete att dika ut, stenblock svåra att få ur den obanade marken, allt beskrivs som via samtal, hörsägen, poetiskt, som en impressionistisk målning av suddiga färgklickar, som flyter samman först sedan man backat ut ur dess närhet. Samtal och minnen rör sig i tid och rum, lär os s känna traktens folk, en per kvadratkilometer. Folk som inte känner andra böcker än bibeln, och fått sina namn därur, och nästan ingen är skrivkunnig, för i skogen ligger Schwärje så långt borta. 

Men Didrik Mårtensson känner intuitivt att livet och världen har mer att ge, bara de har järnväg och kunde bindas samman med resten av landet. Mot slutet har länsman Holmgren fått upp ögonen för Didriks talanger att tala och skriva, och hur de med hjälp av klokhet, handelsbod och gästgiveri, skall göra sin socken intressant, nog för att få ekonmerna söderöver att vilja dra järnvägen åt deras håll, för där finns rikedomar - Skogen. 

Men det är Holmgrens vyer. Didrik vill inte fälla mer skog, inte dika ur fler kärr. Han hade hellre hittat 'guld', åtminstone malm. Han har förälskat sig i Anna-Stava, den fromma, som i sin finhet borde få det lika fint som länsmans hustru, så på något sätt bör han skaffa sig inkomster att bygga hus med tapeter...

Som sagt, en poetiskt målad impressionistisk tavla, få se om historien tar fart i nästa del?

The Nigger of the 'Narcissus' - Joseph Conrad (1897)

Visst reagerar jag idag, på titeln till den här kortromanen. Det är inte längre politiskt korrekt att använda benämningen 'nigger', ett ord skapat under slaveran. Den svenska titeln är Negern på Narcissus, vilken jag läste som ung, och då aldrig förstod annat än att negro kommer av det spanska ordet för 'svart'. Nå, titeln för oss tillbaka till 1800-talets rasism, trots att historien inte alls berör det ämnet, utan är betydligt mer allmän om människans livsvillkor och dödsrädsla.

Joseph Conrad lade i denna kortroman ner många av sina egna erfarenheter från tiden som sjöman. När Conrad tvingades överge sin karriär till sjöss 1894, pga ohälsa, var ångbåtarna på väg att ta över efter segelfartygens långa era. När Narcissus i slutet närmar sig England beskrivs dessa "smoking steamboats" som "hugging the coast, like migrating and amphibious monsters, distrustful of the restless waves." De vågor som Narcissus och dess besättning nästan förlorat sig i när de rundade Sydafrika.

Conrad nedtecknar alltså på papper sjömännens kollektiva vardag, livet på världshaven. En snart döende era, segelfartygens höst, liksom den Victorianska erans höst. Som utgångspunkt tar Conrad skeppet Narcissus, som han själv arbetade på som andre styrman från Bombay i Indien, hela vägen runt Afrika, till Dunkirk i England, 1884, en resa som tog ett halvår. Inte så att han behandlar arbetsuppgifterna i sig annat än indirekt.

Huvudbetoningen ligger på de psykologiska spänningarna inom kollektivet, och naturligtvis närvaron av en hierarki, även om Narcissus som ett brittiskt handelsfartyg, betraktas som betydligt mer 'jämlikt' än militärskepp, men även ansågs sjömän på brittiska skepp ha det betydligt behagligare jämfört med 'amerikanska' skepp som beskrivs som inhumana som arbetsmiljö. En av männen på Narcissus, Donkin, kom tomhänt för att han rymt från ett amerikanskt skepp, och då inte lyckats få med sig några pengar eller ägodelar.

Conrad beskriver skeppets resa över havet rent filmiskt, med mycket levande 'rörliga' bilder. Skeppet med sina segel är skönt, men lider av bristande stabilitet. Conrad beskriver så skeppet med manskapet som ett samhälle i sig själv, utlämnat inför elementen på världshavet, likt jorden med mänskligheten ensam och utlämnad i världsrymden. Allt männen kan göra är att klamra sig fast och ta sitt öde så som det kommer.

Manskapet är en blandning av nationaliteter, förutom från England och Skottland, även bland annat skandinaver, "a Russian Finn" vilket jag tolkar som Same, och naturligtvis berättaren som måste tolkas som Conrad, som vi vet föddes av polska föräldrar i Ukraina, men som tidigt blev föräldralös och därefter utbildades i Frankrike. Och i centrum av historien befinner sig också James Waitt, en ståtlig västindier, huvudet högre än de flesta, en neger som utstrålar oberörd överlägsenhet.

Om man vill kan man se skeppet med sitt heterogena manskap, som symbol för det världsvitt splittrade brittiska handelsimperiet. Donkin försöker vinna poäng genom att så split så snart han öppnar mun, en fattig trashank som hela tiden utbasunerar att han vet vilka deras rättigheter är. Han blir dock genast illa omtyckt, som en osolidarisk smitare, eftersom hans prat mest är munväder, och aldrig visar någon verklig solidaritet. Mot Donkin står manskapet enat.

James Waitt är däremot den som mest rubbar balansen på skeppet. För trots sin ståtliga fysik, har han en våldsam hosta med sig ombord och redan en vecka efter att de lämnat Bombay, får han allt svårare att utföra sina sysslor. Hans verkliga tillstånd förblir en gåta större delen av resan. Manskapet har delade meningar ifall hans sjukdom verkligen är livshotande eller bara ett sätt att smita ifrån sina sysslor. Inte minst Donkin känner sig förfördelad, varför alla gnäller på att Donkin 'inte vill jobba ihjäl sig, men låter Waitt vila sig igenom hela resan.

Den vanliga sjömansglädjen lugna dagar har kvävts i sin linda. Ingen spelar längre dragspel. Alla tassar omkring undrar om Jimmy, som dom 'kärleksfullt' kallar James Waitt, verkligen är dödssjuk eller inte. Kommer han att dö? Det är deras egen dödsrädsla som stigit upp. Jimmy själv är en dubbelnatur, för han pratar hela tiden om hur 'dödssjuk' han är, för att få respekt och bli ompysslad, så blundar han samtidigt för sanningen om sin egen sjukdom. Jimmy ljuger även för sig själv, säger att han bara lurat de andra, för att få lata dagar. Jimmy är dock hela tiden vid gott mod, tar inte än åt sig av Donkins elaka gliringar. Läsaren vet inte vad som är sant.

Under den värsta stormen när Narcissus får svår slagsida på grund av sin obalanserade konstruktion, blir Jimmy instängd i det 'sjukrum' de inrett åt honom, instängd tror han sig bortglömd, i ett sjunkande skepp. Då börjar plötsligt halva besättning med fara förs ina egna liv, att slå sönder den vägg in till honom, som de kan nå fram till. Den chocken ökar Jimmys skräck, varefter han inte längre vill vara ensam, efter det blir han också än mer allas maskot, aldrig behöver han vara ensam, alltid sitter någon vid hans sidan, kommer med något ätbart ur de nu mycket begränsade matransonerna, pysslar med sitt samvete. Och är nästan beredda till myteri om inte Jimmys behov tillgodoses.

Den svarta mannen blir en symbol för mänsklighetens skugga, den omedvetna dödsrädslan, nu sedan naturvetenskapen tagit ifrån dem alla tron på saligheten efter döden. Och naturligtvis den rasistiska skuld man hela tiden blundar för. Kocken är glödande 'frälst', och skäller hela tiden på alla, hur 'syndiga' de är. Han får plötsligt för sig att omvända Jimmy, och börjar hota med helvetet. Kaptenen stoppar kocken, men nu har Jimmys dödsrädsla slagit rot ordentligt. Och den motar han bort med än större förnekelse, samtidigt som han avmagrar, förlorar sina muskler och får allt svårare att andas.

Han dör när bara någon vecka återstår av den långa resan. Han dör under Donkins hatiskt avundsjuka utgjutelser. Hur kan negern få lata sig och ha en hel kista full med ägodelar.

Hela historien är möjlig att tolka utifrån en rad mer eller mindre omedvetna symboler. Eller bara betraktas som en levandegjord psykologisk historia från sen viktoriansk tid. Och naturligtvis är det en skön beskrivning av havets obändiga mystiska element, liksom mänsklighetens vilsenhet i universum. Havets blinda rörelse i filmiskt panorama.

Tine - Herman Bang (1889)

En dansk klassiker, som i den upplaga jag har från 1976, är vackert illustrerad av Svend Otto S. Är det någon som tar sig tid att illustrera romaner idag? Förordet oroar sig för att Herman Bang skall glömmas bort. Men har man väl läst Tine, är det svårt att glömma såväl henne som Herman Bang.

Claude Monet, pionjär inom impressionistiskt måleri, uppfattade sin konststil också i Herman Bangs roman. "Den enda impressionistiska roman jag känner till", sa Monet. En tavla av Monet ger ett färgmässigt realistiskt helhetsintryck - på håll - men ju närmare man granskar, desto mer splittrad blir bilden i en mängd olika färgklickar och penseldrag.

När jag börjar läsa Herman Bangs text, är det splittringen som först slår mig. Utan några som helst beskrivningar eller förklaringar rör sig en mängd personer och levererar korta, vardagliga repliker sinsemellan. Vardagen pågår, och det är mycket filmiskt, bildrikt. Detta flera år innan de allra första rörliga filmbilderna skapats. Men i Herman Bangs huvud rör sig Tine och hennes omgivning. Bang låter oss kika in i denna laterna magica, fylld av rörelser. Men förklara vill han inte, bara visa.

Vi ser karaktärerna, hur deras kroppar rör sig, och hör deras ord, som ofta är få. I synnerhet Tine själv säger inte ett ord för mycket. Och inte förrän mot slutet, smyger Bang in några korta öppet redovisade tankar, så att läsaren inte ska missa vilka insikter som drabbar huvudpersonerna. Men innan dess har jag tvingats läsa texten med vidöppet sinne, leta efter tecken på vem som kan vara släkt med vem, söka efter betydelser och undra hur allt hänger ihop.

Efter sista sidan vill jag genast börja om från början - och gör det. Nu känns texten inte längre splittrad. Nu vet jag vem som är vem och hur saker hänger ihop. Jag har flyttat in och lärt känna karaktärerna - inte inifrån, på djupet, utan mer utifrån, som en av grannarna som 'tror sig förstå' utifrån vad vi sett och upplevt gemensamt.

Tine är ännu ett av det sena 1800-talets tragiska kvinnoporträtt. Inte så att jag förstår varför även denna historia måste sluta med självmord. Alldeles för många författare tycks ha saknat andra utvägar för kvinnor i den tidens patriarkala samhällsklimat. Men det som gör den annorlunda är Herman Bangs sätt att helt osentimentalt, okommenterat, visa fram det han ser. Så det blir aldrig melodramatiskt, det blir en sorts 'naturalistisk' realism.

Romanens historiska ram är dansk-tyska kriget 1864, då Danmarks kung, genom nederlaget vid Dybböls skansar 18 april, förlorade hertigdömet Slesvig, ett gränsområde på södra Jylland med blandad dansk och tysk befolkning. Bismarck jobbade på sitt projekt att ena alla tysktalande områden under Preussens krona. Danmark återfick norra Slesvig först efter första världskriget 1920.

Herman Bang ivrade inte i någon riktning, utan åskådliggör krigets negativa inverkan, inte genom att slagfälten, utan genom pigan Tines vardag. Först avskedet när jägmästarens fru och barn flyr sitt hem i område som riskerar att invaderas. Tine måste stanna och ta hand om huset. Soldater tågar förbi, trakteras, på jakt efter 'äran'. Men återvänder sedan, sårade och döda, tillsammans med mängder av civila flyktingar, som söker skydd. Smutsen invaderar det tidigare så ståtliga jägmästarhemmet. Allt förfaller. Uppgivenheten breder ut sig. Några få pigor kan inte hålla stånd ...

Och som prosten undvikande uttrycker det, förlägen efter Tines självmord:
   "... även kvinnorna har Gud givit en prövningens tid ... en riktigt mödosam tid."

Tine suktade efter kärlek, mitt i kaoset. Men krig är ingen frisk jordmån. Madam  Henrichsen, som äger traktens krog suckar uppgivet efter Tines död, "Ja, hon var det friska trädet ..."

Inte ens det friska överlever. Kvinnornas medlidande gör dem till lättfångade byten. Tine inser slutligen själv att hon blev ett tidsfördriv i krigskaoset. Möjligen kan man se detta symboliskt, Tine som det förödda, övergivna danska landskapet, nedsmutsad och övergiven - inte i första hand av Preussen - utan av Danmark själv.

Tine - Herman Bang (1889) & Impressionism

Tine av Herman Bang, är en dansk klassiker jag minns att jag läste när jag var ung och tog intryck av. Ett känsligt porträtt av en ung kvinna, mitt i krigets förvirring i Danmark. Boken utkom 1889, vid 25-årsminnet av kampen vid Danevirke och Dybböl 1864. Herman Bangs Tine var ämnad att väcka besinning. Skildrar kriget naket, icke-heroiskt. Vilket inte mottogs positivt av nationalistiska ivrare. Kriget ses endast leda till modlöshet.

Klockarens unga Tine ger sin oskuld åt jägmästaren, men överges. Det krigiska nederlaget speglas i ett kärlekens nederlag, den nedtrampade sköra individen, det intima i skuggan av den nationella katastrofen. Ett tragiskt kvinnoöde. Ett famlande efter kärlek. Herman Bang var homosexuell, antagligen visste han därför mycket om denna famlande smärta.

Vi är inte med ute på slagfältet. Vi är hos Tine och hos henne återspeglas allt, väder och vind, rapporter om dödade och sårade och stormningar. Berättelsen inleds med heroisk yvighet, men slutar med hur soldaterna släpar sig tillbaka från nederlaget. Blod och död virvlar i kaos. Herman Bang iakttar. Urskiljer ögonblick, situationer.

När den franske impressionistiske målaren Claude Monet mötte Herman Bang i Norge 1895 skaffade han sig Tine i fransk översättning, läste den och intygade med eftertrycka att Tine var en impressionistisk roman. Och den enda han kände till. Herman och Claude måste ha kommit bra överens. För just så uppfattade Herman Bang sin konstnärliga metod.

Mitt intryck är att de bilder han frammanar, hur än impressionistiska och intima, skapar en djupare förståelse på det breda allmänmänskliga planet.