Typhoon - Joseph Conrad (1902)

"Tyfon" är en långnovell (90 sidor) som Joseph Conrad började skriva 1899, och blev tryckt som serie i tidskrift januari-mars 1902, och sedan i bokform samma år. Denna har jag på svenska, i samma volym som "Negern på Narcissus" som Forum gav ut 1958. Båda dessa historier rör sig kring en svår storm, och hur liten människan är inför de enorma naturkrafterna, och behovet av solidaritet för att överleva. 

Men medan Narcissus var ett segelfartyg, i slutet av seglets storhetstid (vad handelsflottan anbelangar) så är Nan-Shan i Tyfon ett ångfartyg i östasiatiska farvatten, under siamesisk flagg. Vi känner förändringarnas vindar, både tekniskt, med ånga och elektriska lampor, och med politiska förändringar. Lasten är 200 kinesiska arbetare, kulis, på väg hem från arbeten i andra delar av Asien. Man ser ner på dem, de är 'last' inte 'passagerare'.  

Boxarupproret pågick 1899-1901 i Kina, en protest mot det ökade utländska inflytandet i landet. Det nämns inte i Conrads berättelse, men kan ändå ha påverkat innehållet, t ex att det engelska rederiet beslutat att låta ångaren gå under siamesisk flagg. Stormen har kastat runt skeppet så att kinesernas resetrunkar slagits sönder och deras innehåll, besparingar från två års arbete, spritts över mellandäck, vilket lett till slagsmål för att återfinna sina ägodelar, men eftersom stormen fortsätter lyckas det inte. 

Det ovanliga med berättelsen "Tyfon" är att Conrad ansträngt sig att lägga in mer humoristiska anslag än i sina tidigare historier. Alla karaktärer visar upp olika mänskliga svagheter. Kapten MacWhirr, till exempel, tolkar allt bokstavligt, vilket leder till komiska missförstånd mellan honom och förste styrman Jukes, som därför ser honom som korkad. Ändå försöker kaptenen, sina svagheter till trots, att lösa problem på bästa sätt. 

När det gäller kinesernas tillhörigheter är det förståeligt att de tror att man tagit ifrån dem deras dollarbesparingar. Kapten löser det dock genom att samla in allt och sedan dela det lika mellan allihop. Hans resonemang är att eftersom pengar inte är namnade efter ägare och man inte kan lita på att alla ärligt talar om hur mycket som tillhör var och en, hoppas han att kineserna ska vara nöjda med denna typ av rättvisa. Det olösliga problemet, får alltså denna lösning, när han själv delar ut pengarna, och kineserna nöjer sig, för de är medvetna om att ifall pengarna hade överlämnats till deras egna myndigheter att fördela, dvs mandarinerna, så skulle de ha försvunnit helt, eftersom mandarinerna var vana vid att leva på mutor. Samtidigt är Kapten nu glad att ångaren går under siamesiska flagg, så att engelska myndigheter slipper kopplas in med risk för långdragna undersökningar och domstols-förhandlingar. 

Med andra ord har den 'korkade' kaptenens bokstavliga stelbenthet i slutänden lugnat ner många upprörda känslor. Å andra sidan var det hans oerfarenhet med tyfoner som ledde till att de hamnade mitt i stormen av tsunami-vågor, så skeppets överlevnad hängde på en skör tråd. Lustigt var resonemanget när han inte förstod vitsen med att försöka segla runt en storm, som man inte ens visste hur svår den var, så länge man ännu inte stött på den! Att bara lita till det extremt låga mätvärdet på barometern dög inte. Själv börjar jag fundera på hur moderna skepp gör idag? Vill man alltid spara tid genom att ta sig rakt genom storm, eller följer man alltid meteorologernas varningar och seglar runt?

Berättelsen innehåller många fler lustigheter, orsakade av bristande kommunikation människor emellan. Något som tydliggör människans livsvillkor och ensamhet. 

Historien är väl värd att läsas än idag, inte minst för humorn och allvaret bakom humorn

The Nigger of the 'Narcissus' - Joseph Conrad (1897)

Visst reagerar jag idag, på titeln till den här kortromanen. Det är inte längre politiskt korrekt att använda benämningen 'nigger', ett ord skapat under slaveran. Den svenska titeln är Negern på Narcissus, vilken jag läste som ung, och då aldrig förstod annat än att negro kommer av det spanska ordet för 'svart'. Nå, titeln för oss tillbaka till 1800-talets rasism, trots att historien inte alls berör det ämnet, utan är betydligt mer allmän om människans livsvillkor och dödsrädsla.

Joseph Conrad lade i denna kortroman ner många av sina egna erfarenheter från tiden som sjöman. När Conrad tvingades överge sin karriär till sjöss 1894, pga ohälsa, var ångbåtarna på väg att ta över efter segelfartygens långa era. När Narcissus i slutet närmar sig England beskrivs dessa "smoking steamboats" som "hugging the coast, like migrating and amphibious monsters, distrustful of the restless waves." De vågor som Narcissus och dess besättning nästan förlorat sig i när de rundade Sydafrika.

Conrad nedtecknar alltså på papper sjömännens kollektiva vardag, livet på världshaven. En snart döende era, segelfartygens höst, liksom den Victorianska erans höst. Som utgångspunkt tar Conrad skeppet Narcissus, som han själv arbetade på som andre styrman från Bombay i Indien, hela vägen runt Afrika, till Dunkirk i England, 1884, en resa som tog ett halvår. Inte så att han behandlar arbetsuppgifterna i sig annat än indirekt.

Huvudbetoningen ligger på de psykologiska spänningarna inom kollektivet, och naturligtvis närvaron av en hierarki, även om Narcissus som ett brittiskt handelsfartyg, betraktas som betydligt mer 'jämlikt' än militärskepp, men även ansågs sjömän på brittiska skepp ha det betydligt behagligare jämfört med 'amerikanska' skepp som beskrivs som inhumana som arbetsmiljö. En av männen på Narcissus, Donkin, kom tomhänt för att han rymt från ett amerikanskt skepp, och då inte lyckats få med sig några pengar eller ägodelar.

Conrad beskriver skeppets resa över havet rent filmiskt, med mycket levande 'rörliga' bilder. Skeppet med sina segel är skönt, men lider av bristande stabilitet. Conrad beskriver så skeppet med manskapet som ett samhälle i sig själv, utlämnat inför elementen på världshavet, likt jorden med mänskligheten ensam och utlämnad i världsrymden. Allt männen kan göra är att klamra sig fast och ta sitt öde så som det kommer.

Manskapet är en blandning av nationaliteter, förutom från England och Skottland, även bland annat skandinaver, "a Russian Finn" vilket jag tolkar som Same, och naturligtvis berättaren som måste tolkas som Conrad, som vi vet föddes av polska föräldrar i Ukraina, men som tidigt blev föräldralös och därefter utbildades i Frankrike. Och i centrum av historien befinner sig också James Waitt, en ståtlig västindier, huvudet högre än de flesta, en neger som utstrålar oberörd överlägsenhet.

Om man vill kan man se skeppet med sitt heterogena manskap, som symbol för det världsvitt splittrade brittiska handelsimperiet. Donkin försöker vinna poäng genom att så split så snart han öppnar mun, en fattig trashank som hela tiden utbasunerar att han vet vilka deras rättigheter är. Han blir dock genast illa omtyckt, som en osolidarisk smitare, eftersom hans prat mest är munväder, och aldrig visar någon verklig solidaritet. Mot Donkin står manskapet enat.

James Waitt är däremot den som mest rubbar balansen på skeppet. För trots sin ståtliga fysik, har han en våldsam hosta med sig ombord och redan en vecka efter att de lämnat Bombay, får han allt svårare att utföra sina sysslor. Hans verkliga tillstånd förblir en gåta större delen av resan. Manskapet har delade meningar ifall hans sjukdom verkligen är livshotande eller bara ett sätt att smita ifrån sina sysslor. Inte minst Donkin känner sig förfördelad, varför alla gnäller på att Donkin 'inte vill jobba ihjäl sig, men låter Waitt vila sig igenom hela resan.

Den vanliga sjömansglädjen lugna dagar har kvävts i sin linda. Ingen spelar längre dragspel. Alla tassar omkring undrar om Jimmy, som dom 'kärleksfullt' kallar James Waitt, verkligen är dödssjuk eller inte. Kommer han att dö? Det är deras egen dödsrädsla som stigit upp. Jimmy själv är en dubbelnatur, för han pratar hela tiden om hur 'dödssjuk' han är, för att få respekt och bli ompysslad, så blundar han samtidigt för sanningen om sin egen sjukdom. Jimmy ljuger även för sig själv, säger att han bara lurat de andra, för att få lata dagar. Jimmy är dock hela tiden vid gott mod, tar inte än åt sig av Donkins elaka gliringar. Läsaren vet inte vad som är sant.

Under den värsta stormen när Narcissus får svår slagsida på grund av sin obalanserade konstruktion, blir Jimmy instängd i det 'sjukrum' de inrett åt honom, instängd tror han sig bortglömd, i ett sjunkande skepp. Då börjar plötsligt halva besättning med fara förs ina egna liv, att slå sönder den vägg in till honom, som de kan nå fram till. Den chocken ökar Jimmys skräck, varefter han inte längre vill vara ensam, efter det blir han också än mer allas maskot, aldrig behöver han vara ensam, alltid sitter någon vid hans sidan, kommer med något ätbart ur de nu mycket begränsade matransonerna, pysslar med sitt samvete. Och är nästan beredda till myteri om inte Jimmys behov tillgodoses.

Den svarta mannen blir en symbol för mänsklighetens skugga, den omedvetna dödsrädslan, nu sedan naturvetenskapen tagit ifrån dem alla tron på saligheten efter döden. Och naturligtvis den rasistiska skuld man hela tiden blundar för. Kocken är glödande 'frälst', och skäller hela tiden på alla, hur 'syndiga' de är. Han får plötsligt för sig att omvända Jimmy, och börjar hota med helvetet. Kaptenen stoppar kocken, men nu har Jimmys dödsrädsla slagit rot ordentligt. Och den motar han bort med än större förnekelse, samtidigt som han avmagrar, förlorar sina muskler och får allt svårare att andas.

Han dör när bara någon vecka återstår av den långa resan. Han dör under Donkins hatiskt avundsjuka utgjutelser. Hur kan negern få lata sig och ha en hel kista full med ägodelar.

Hela historien är möjlig att tolka utifrån en rad mer eller mindre omedvetna symboler. Eller bara betraktas som en levandegjord psykologisk historia från sen viktoriansk tid. Och naturligtvis är det en skön beskrivning av havets obändiga mystiska element, liksom mänsklighetens vilsenhet i universum. Havets blinda rörelse i filmiskt panorama.

Den siste vikingen - Johan Bojer (1921)

Så har jag läst ännu en norsk klassiker om fiskare. Och texten som jag i början upplevde som något luddig, växte för mig - till såväl ren poesi, som drama och utmejslad kulturhistoria.

Texten förmedlar ett hårt fiskarliv från slutet av segelfartygens era, i slutet av 1800-talet. Vi befinner oss bland män i små förhållanden, som riskerar livet genom att ro små båtar, för inte mer än sex man, ända upp till Lofoten, för att fiska torsk där mitt i vintermörkret, i dessa små båtar. Och för första gången känner jag att jag får insikt i hur livet verkligen kunde gestalta sig, hur arbetet gick till, hur några slet, medan andra väntade på att få köpa upp fångsten, varpå fiskarna bar iväg ut igen för att fånga mer och mer - så länge något fanns att få.

Men det var inte alla år fisken kom ...

Ett rejält plus i kanten är att min upplaga var illustrerad med etsningar av Kaare Espolin Johnson, kanske att just det fördjupade upplevelsen av naturen och människans både litenhet och energiska styrka.

Källan eller brevet från fiskaren Markus - Gabriel Scott (1918)

Hittade denna för mig okända lilla bok, som tydligen är en norsk klassiker. Markus är en ensamstående sydnorsk fiskare i små omständigheter. Han är väl insatt i allt som har med fiskar och fiske att göra. Och trots att det inte tillhör mina intressen, så är det en skön läsning och ger mig detaljkunskaper jag aldrig trodde att jag skulle läsa om.

Berättarrösten är mycket stark och levande, sveps med i tankarna hos de personer den relaterar. Oftast Markus egna tankar. Han vill ingen illa, trots att alla retas med honom, annat än när någon behöver hjälp, eller snarare är 'lat', och därför passar på att utnyttja honom. Markus njuter av livet, av kontakten med naturen. Här är alltså ännu en bok från tidigt 1900-tal som poängterar närheten till jorden och i detta fall fiskarna i havet, för att må bra. Att källan till livsglädjen finns där man finner sin naturliga plats i det ekologiska kretsloppet.

Den utgavs 1918, alltså i slutet av första världskriget, ändå läser jag nästan hela boken med ett leende på läpparna. För att Markus är så uppfylld av livsglädje, så nöjd med varje syssla som ingår i hans vardag. Parallellt med att han drömmer om en trädgård, och faktiskt bygger den med sina egna händer, på en nästan omöjligt kal berghäll. Fyller bergsskrevan med jord han själv skapar från tång och fiskrens och annat avfall. Av skräpet skapar han något vackert. Men han hinner knappt njuta av den, innan döden hinner ikapp. Hans tunga vardag gav inget långt liv. Då hugger det i mig, trots att Markus nöjt accepterar läget ...