Och nu har jag slutligen läst 'Saint Joan' (Jeanne d'Arc). Många menar att den här pjäsen är största anledningen till att Shaw fick Nobelpriset i litteratur året efter, 1925. Och det är mycket möjligt, även om jag tycker att allt jag läst (sett) av honom är intressant nog för priset, och ofta rör sig kring samma teman - social jämlikhet inklusive kvinnors. Jeanne d'Arc, Jungfrun av Orleans, blev kanoniserad till helgon 1920, alltså knappt 500 år efter att hon brändes på bål som kättare 1431. Detta faktum gjorde att Shaw genast ville fästa 'människan Joan (Jeanne)', den ivriga tonåringen, på papper, för att förekomma den skönmålning som brukar uppstå kring helgonlegender.
Boken innehåller inte bara pjäsen, utan den föregås av en Shaws förord, som är en över 50 sidor lång essä om och kring Jeanne d'Arc. På den mest lättsamma prosa, jämför han henne där med allt från Socrates till Napoleon och tonåringar i allmänhet, det är både tänkvärt, roligt och finurligt på Shaws alldeles eget sätt. Det är mycket intressant och läsvärt.
Att Shaw kallar pjäsen 'A Chronicle Play' (Krönikspel) beror naturligtvis på att det är historiska händelser som är grunden. Intrigen är redan känd eller saknas, om man så vill. Han beräknar den själv till 3,5 timmar på scenen, och menar att den innehåller: "The romance of her rise, the tragedy of her execution, and the commedy of the attempts of posterity to make amends for that execution".
Och visst är det så. Jag tror inte att min uppskattning bara beror på mitt intresse för historia. Allt är levande och trovärdigt, och som alltid hos Shaw, filosofiskt intressant, genom att han belyser många upptänkliga synvinklar. Ironin finns hela tiden nära, under eller över ytan och roar mig, blandat med tidens helt sanslösa politiska värderingar, såväl kyrkliga som samhälleliga.
Det finns mycket som är värt att tänka över. Shaw var uppenbart väl inläst på ämnet Jeanne. Inte minst intressant är att se Jeanne som inledningen både till 'Protestantismen', en av de tidigaste att se en personlig gud som viktigare än påven och kyrkliga överheter. Men också som inledningen till 'Nationalismen', och därmed den medeltida feodalismens undergång. Jeannes 'korståg' genom Frankrike, inleddes med att hon krävde att den svage kung 'Charles VII' skulle krönas.
Hon kan alltså sägas vara storhetsvansinnig kättare, genom att påstå att hon påtog sig Påvens uppgift, att kröna kungen. Och fick så kyrkan emot sig. Och Feodalherrarna var emot att kungens makt stärktes. Här ses hundraårskriget mellan England och Frankrike - som vände till Frankrikes fördel genom Jeanne och närmar sig slutet - som början till konsolideringen av rikena England och Frankrike till större enheter, tidigare att folk identifierat sig med de feodala län som de ingick i. Alltså har övergången från feodala län till nationalstater inletts. Vet inte om historiker redan tidigare poängterat detta. Oavsett, så är det mycket tänkvärt!
Och som en sista brasklapp, helgonförklaringen av Jeanne 1920, kom alltså bara något år efter första världskriget. I slutet av pjäsen, när många av karaktärernas själar - såväl döda, som sovande - möter Jeannes själ. Detta slut är benämnt 'Epilog', och här visar alla sig ångerköpta och är glada att Jeanne återupprättats, att man redan 1451 (om jag fattat rätt) ogiltigförklarat domen över henne, att hon friats, trots att hon bränts till aska 25 år tidigare. Legenden säger dock att 'hennes hjärta' aldrig brann, utan fick slängas i floden Loire.
Jeanne själ undrar, när hon får höra både att domen över henne annullerats, vad det kan hjälpa när hon redan är bränd till aska? Men när hon dessutom århundraden senare kanoniserats, blivit Helgon, undrar hon om det betyder att hon kan få återuppstå? -- Då backar alla omkring henne förskräckt. Den krigiska verkligheten ligger för nära. Ingen vill ha den krigisk jungfru tillbaka, eller?
Trots att många redan lurar på hämnd, inför det till synes olösliga krigsslutet... Och nationalismen växer sig hela tiden allt starkare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar