Fadren - August Strindberg (1887)

Dramatik var Strindbergs  huvudområde ända från starten 1870, och det område där han kom att få störst inflytande. Men han skrev många historiska dramer och sagospel, innan genombrottet kom med Fadren : ett sorgespel i tre akter, Strindbergs första 'naturalistiska drama', även om Fröken Julie
(1888) mer fullständigt genomför programmet - ren och enkel realism, psykologisk trovärdighet, enhetlig plats och tidsram, kring ett samtida realistiskt ämnesval med naturlig dialog.

På 1880-talet inleddes i Paris en rörelse som ville reformera Teaterkonsten, bort från stelbenta konventioner. Strindberg deltog aktivt i detta. Fadren (1887) blev då också hans internationella genombrott. Strindberg översatte själv sitt drama och skickade det till Émile Zola för ett omdöme, varpå den även utgavs på franska 1888. Zolas hade inlett naturalismen med sin roman Thérèse Raquin (1867), och när han även dramatiserade denna roman 1873 lanserades det naturalistiska dramat.

Centralt tema i Fadren är kampen mellan könen, i äktenskapet och vem som skall bestämma över barnen. Ett centralt tema för hela 1880-talets nyvaknade jämlikhetsdebatt. Och ett närmast olösligt problem på sin tid. När Strindberg och Siri von Essen blev ett par 1877, var det som eldsjälar, att båda skulle få utveckla sina konstnärsdrömmar. Siri bröt mot sin tids konventioner och följde sin dröm att bli skådespelare och Strindberg stödde henne. Men nu tio år senare är de föräldrar till flera barn och inget är längre så enkelt som de trott.

Även om Fadren följer det naturalistiska dramats grundstruktur, där den samtida problematiken gestaltas i realtid, i det rum vi tillåts kika in i, så är dramat som utspelas en inre vånda hos huvudpersonen. Fadren är ett psykologiskt drama, där huvudpersonen - Ryttmästaren - mannen i uniform, brottas med osäkerhet om sin mansroll och fadersroll.

Att läsa en pjäs ger mig frihet att tolka replikerna, då ingen yttre berättare lägger sig i min upplevelse. På teatern styr regissör och skådespelare, genom sin tolkning. Skillnader i betoning, blickar, kroppsspråk med mera styr tolkningarna i olika riktningar. Ju fler möjliga tolkningar, ju mer mångbottnat, desto evigare drama.

Det är möjligt att döma Laura, Ryttmästarn hustru, till lömsk intrigmakerska, säga att hon utnyttjar makens labila läggning, och sår misstankar om att han inte är far till sin egen dotter. Göder den osäkerhet som undergräver hans psykiska hälsa. Å andra sidan upprepar hon bara vad han själv säger, vänder ha. Det är Ryttmästarn som läser allt han kommer över och finner mängder av olycksbröder som alla menar att en man aldrig kan vara säker på om han är far till sina barn.

Det är Ryttmästarns huvudtema, hans manliga osäkerhet. En mor vet alltid om hon fött sitt barn, men en far vet aldrig om han avlat det. Laura svär först att han är far till hennes barn, men inget hjälper. Han kräver visshet, men saknar tillit och självkänsla. Alltså konstaterar Laura att "det ingen kan veta, det vet väl inte du " (Akt 1, scen 9).

Den uniform Ryttmästarn gått klädd i hela livet, är den yta av säkerhet han försökt dölja sin sårbarhet i. Den manliga tvångströjan. Hans hustru ser igenom skölden. När den slutligen rämnar, anser omgivningen honom själssjuk och ersätter den med en verklig tvångströja, för att föra honom till mentalsjukhus.

Frågan är väl ifall Ryttmästarn verkligen 'blivit galen', likt Ofelia som söker sig till döden, eller om han likt Hamlet bara 'spelar galen' för att avslöja sin omgivning. Strindberg känns mycket inspirerad av Shakespeare. Hamlet, Shylock, Richard III - alla starka psykologiska dramer, män som slåss mot tvivel och övermakt. Ryttmästarn: "Ja, jag gråter, fastän jag är man. Men har icke en man ögon? [---] Varför skulle icke en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?" (Akt 2, scen 5)

Strindberg försöker sig på en psykologisk tolkning till Ryttmästarns 'svaghet', menar att han var ett oönskat barn i ett olyckligt äktenskap och därför 'föddes utan vilja', och därför söker en mor i varje kvinna. Hans amma tycks se det som en självklarhet, som det gamla talesättet att mänskligheten består av mödrar och söner. Han vill slippa vara mannen av stål.

Strindberg skrev Fadren på några veckor i början av Februari, när han befann sig i Bismarcks Tyskland, militarismens huvudborg. Zola inspirerade till litterära experiment. Efter Tjänstekvinnans son tycks han sätta in sig själv och hustrun i olika 'rollspel' - Vad skulle hända om ...?
Vilket leder till stor dramatik.

Det var vid den här tiden Strindberg skrev sin En dåres försvarstal, på franska. Den skandalomsusade bok han vägrade ge ut på svenska. Den har jag ännu inte läst. Nu läser jag Lena Einhorns roman Siri (2011), som handlar om relationen mellan Siri och August, både hur det började och hur det slutade.