Fröken Julie - August Strindberg (1888)

Strindbergs främsta naturalistiska drama, Fröken Julie (1888), utspelar sig i ett herrgårdskök, där handlingen är koncentrerad till pjäsens speltid. Allt i en akt utan scenbyten, flyter dialogen smidigt från flirt och förförelsen, till okvädingsord, från dagdrömmar till krass verklighet, när en adelsfröken låter sig förföras av en betjänt. Från könsrollsdebatten i Fadren (1887) där hustrun spelar ut makens argument mot honom själv, omgestaltas striden i Fröken Julie till klasskamp, där betjänten försöker använda den sjunkande grevedottern som stege på sin livsväg uppåt.

Även om det är ett psykologiskt spel som pågår, och trots att åtskilliga duktiga regissörer och skådespelare gjort minnesvärda versioner, så känns den gestaltade problematiken som ett dammigt förgånget. Härom året regisserade Helena Bergström en version som sändes i uppdelade avsnitt på webben, som gick att se som en skolvariant att diskutera kring. Inspelningen hade gjorts i autentisk herrgårdsmiljö och blev på det viset ett stycke kulturhistoria - snarare än modernt allmängiltigt. Ett litterärt arv att känna till.

I alla fall hoppas man ju att jämlikheten ska ha kommit så långt att dubbelmoralen inte skall finnas kvar i någon form lik den i Fröken Julie.  Det allra dammigaste är ju slutet, den tidstypiska, från det sena 1800-talet, då det var ont om alternativ för kvinnans självständighet - och alltid tycktes leda till 'självmord' som enda möjlig utväg. Samhället kunde inte ändras, en kvinna som inte passade in, måste ta bakvägen ut ...

Strindbergs äktenskap med Siri von Essen är på upphällningen. Han måste ha använt deras gräl som inspirationskälla, hennes adliga ursprung, hans egen kamp för att återta mannens överlägsenhet. Hans argument är dammiga. Konstnärsparets jämlikhetsdrömmar har definitivt smulats sönder och en uppslitande skilsmässa står för dörren.

Det finns en tredje person i dramat, pigan Kristin, realisten, motpolen till såväl Jean som Julie. Hon fantiserar inte, utan är alltigenom jordnära.

En intressant passus i pjäsen är när Julie säger att hur än mycket hon älskat sin far, så var det han som uppfostrat henne till att förakta sitt eget kön. Att eftersom hon aldrig fått tänka själv utan fått varje tanke från sin far och trolovade, så kan hon inte heller ta på sig skulden för hur hennes liv gestaltat sig. En nyktert argument, som trots allt pekar på att kvinnor behöver samma möjligheter som sina bröder, för att samhället skall kunna utvecklas. Och den biten är sann än idag. Att många kvinnor än idag fastnar i den manliga synen på sig själv, och därigenom förminskas.