Familjelycka : komedi i tre akter - Anne Charlotte Leffler (1891)

Lefflers drama Sanna Kvinnor (1883) blev ett av 1880-talets mest spelade och diskuterade. Ett paradexempel på tidens tydliggörande av kvinnors bristande rättigheter. En lag från 1874 hade gett kvinnor rätt att förvalta egen lön och egendom - vilket fortfarande tio år senare inte möttes med blida ögon. TV-versionen på 1970-talet gjorde att jag fick upp ögonen för 1880-talets kvinnliga genombrott. Jag såg också filmatiseringen på 1990-talet. Viktigast av allt är Lefflers förmåga till fräsch trovärdig dialog. Ett verkligt modernt genombrott.

Jag har tidigare skrivit om Lefflers pjäsdebut 1873. Och nu har jag läst hennes komedi Familjelycka, (1891), som hade premiär bara ett år före hennes förtidiga död pga brusten blindtarm. En borgerlig familj med tre döttrar och en son, samt deras mormor munhuggs livligt och medryckande. Döttrarna drölmmer om utbildning, självständighet och kärlek med män de själva valt. Så de gör vad de kan för att ta sig förbi sina föräldrars konservativa hinder. Faderns auktoritet undergrävs genom att de går bakom ryggen på föräldrarna för att få igenom sin vilja.

Humorn ligger inte bara i gnabbet, utan främst i att föräldrarna också frisserar verkligheten och döljer obehagliga sanningar, för att anpassa livet till tidens konventioner. Döttrar skall hållas i okunnighet (t ex att många män har utomäkteneskapliga barn - i hemlighet). De inser inte att deras döttrar vet mer om det mesta, än föräldrarna vill. Döttrarna tillhör en ny generation som inte tänker låta sig duperas. De söker en ny familjenorm där man och hustru respekterar varandra på lika villkor. Dottern Hilma har till och med hittat en ung man som inte döljer att han, ogift, har en dotter - och dessutom ämnar ta hand om dottern själv, inte hemlighålla och sända bort.

Det är allmängiltig komik, som när föräldrar och barn kommer i konflikt, och inte känner isg förstådda av varandra. I Lefflers pjäs känner även mormodern sig missförstådd och åsidosatt. Generation efter generation, samma sak.

Naturlig dialog och utmanande idéer gjrode att Lefflers pjäser spelades flitigt och översattes till flera språk redan av hennes samtid. Och fler med henne. Kvinnornas oerhörda genomslagskraft under hela 1880-talet, ledde till Baklach redan under 1890-talet, maskuliniteten hade hamnat i kris och männen slog tillbaka genom att nedvärdera kvinnornas texter, en effektiv härskarteknik, som sorterade bort kvinnorna ur litteraturhistorien, länge, ända till nästan våg av kvinnorörelse - på 1970-talet.

Jag har nu även läst Lefflers novell, resp. kortroman Kvinnlighet och erotik I resp II. Texterna har samma namn och huvudperson liksom vissa bipersoner. Novellen utgavs 1883 och fick alltså en fortsättning som kortroman 1890. Här har jag svårare att känna igen mig, svårare att förstå den unga kvinnans 'kamp', här har samhällsklimat och könsroller ändrats betydligt. 

Alie, en föräldralös ung kvinna, tackar nej till giftermål, för att hon inte vill bli en black om foten för mannen hon älskar. Hon vill bli åtrådd och älskad - på lika villkor. I novellen är föremålet, den manlige Rikard, mer intresserad av hennes vänskap än hennes passion - alltså kan han överse med att hon är för fattig. Men det räcker inte för Alie. I synnerhet som hans moder blir besviken, trots att Alie är hennes bästa vän och inneboende.

Nästa friare, i kortromanen, är en feminin aristokrat, som själv vill bli älskad passionerat, men inte tror att passionen överlever bröllopsnatten. Här är Alie återigen för fattig, men saknar också de rätta aristokratiska anorna. Många krångliga turer pågår, där de båda vill överge varann och gå vidare, men inte klarar det - och slutligen övervinner Alie hans motstånd. Alie får spela den aktiva rollen hela tiden, och mannen den passiva.

Båda dessa konflikter känns 'fel' för mig - även om delar av dem är tänkvärda. Men för mig känns det inte tillräckligt allmängiltigt tidlöst för att hålla mitt intresse uppe. Men det är en möjlig bild av kampen mot 1880-talets konventioner.