1898 kom Strindberg med glädje tillbaka till dramatiken. Efter många år i Europa och ännu en skilsmässa efter sitt andra korta äktenskap med Frida Uhl, flyttade han till Paris, där han skrev Inferno, inspirerad av Dante, och samlade sin Ockulta dagbok. 1890-talet såg en allt starkare framväxt av andliga vindar, t ex teosofin.
Tillbaka i Sverige, först bosatt i Skåne, skriver han sin pjäs Till Damaskus, med förnyad skaparlusta. Här börjar också Strindbergs kreativt nya dramatik, en modernisering förbi hans tidigare realism.
Titeln anspelar på Saulus omvändelse i Nya Testamentet. Huvudpersonen, Den Okände, inser att han varit en 'ryslig lymmel' (dålig människa vägrar han att kalla sig). Karaktärerna har inga namn, utan enbart allegoriska beteckningar. Det är ett andligt sökande som utspelas, i det som tycks vara realistiska scener blandas drömscenarier, dvs inre psykiska/andliga upplevelser som omvandlar karaktären.
Ofta tycks 'Den Okände' möta sig själv, att karaktärer som 'Tiggaren' och andra är som dubbelgångare, en inre aspekt av honom själv. Pjäsen börjar och slutar på samma ställe, däremellan är en andlig resa, från en offermentalitet där han känner sig förföljd av satan själv, till att i slutet inse att det är hans egna mörka tankar som blivit självuppfyllande. Alltså beslutar han att börja tänka positivt, för att skapa ett positivare liv.
I pjäsen nämns också den 'hålväg' som Strindberg bodde närheten av, när han vistades hos Frida Uhls morföräldrar av och till åren 1893-96, den hålväg som fick Strindberg att tänka på nedgången till Dantes Inferno. I Till Damaskus ramlar han visserligen ner och skadar höften, men verkar denna gång klara sig undan helvetet och mer röra sig i Skärselden, och klara sig därifrån.
Strindberg hann dock skriva flera historiska dramer som gick för utsålda hus, innan Till Damaskus fick sin premiär på Dramaten år 1900 - med Harriet Bosse i rollen som 'Damen'. Harriet Bosse som blev Strindbergs tredje fru, då bara i början av 20-årsåldern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar