Denna bok blev en stor överraskning. Jag köpte den för att Jane Austen i titeln. Jag minns Fay Weldons storhetstid på 1970-80-talen med 'En hondjävuls liv och lustar', som även blev film. Och här skulle hon uppenbarligen kommentera min största idol: Jane Austen.
Och visst kommenterar hon Jane Austen, i brev till Alice, ett syskonbarn, troligen fiktiv sådan. Boken blir mer en djupdykning i en författares mödor, såväl idag (Fay själv) som Jane Austens undanskymda tillvaro. Men så börjar även familjeschismer anas i breven, något som absolut inte hör hemma i rena litterära essäer.
Då går det upp för mig att detta är en postmodern roman, ett år innan Julian Barnes kom med sin 'Flaubert's Parrot'. En genreblandning som gör vad den kan för att flyga under radarn, och lura läsaren, eller snarare roa oss, genom att blanda nutid och dåtid och på det sättet lyfta fram kvinnors villkor inom den litterära sfären, genom århundraden. Hon mixar den gamla 'brevformen', brevromanen, skapad av kvinnor redan på 1700-talet, eller kanske tidigare, med privata kommentarer, blandat med intriger och litterära essäer. Jane Austens första romanförsök, Lady Susan, var i brevform.
I denna 'roman' vill aunt Fay både råda och avråda Alice skrivambitioner. Hon försöker få Alice att läsa Jane Austen, som ligger i klass med Shakespeare när det gäller romanformen. Men det är svårt, dagens generation vill inte läsa gamla klassiker, bestsellers skapas idag mer via reklam än litterära ideal. Å andra sidan är vi idag inte så trångsyn t inställda på 'finkultur', att litteratur måste vara 'krånligt' och svårt att förstå. Vi vill ha äkta känslor, något Jane Austen var expert på, vid sidan av all ironi och samhällssatir.
Fay Weldons bok ger alltså både intima insikter ur hennes egen erfarenhet, om än Fiktivt med stort F. Hon inleder boken med att introducera 'The City of Invention', dit varje person med författarambitioner kan dra sig undan och skapa sina egna världar. En författgare behöver aldrig vara 'sanningsenlig', även om just kvinnliga författare, ända sedan Jane Austens tid, alltid fått rådet att vara sanningsenliga vittnen, snarare än nyskapande kreatörer (det skulle förbehållas männen). Att skapa alternativa verkligheter, helgedomar att dra sig undan till när världen går emot en. Men läsare, i synnerhet kritiker, kommer ändå alltid att 'tro' att författaren berättar om sitt eget liv, inte skapar, bara återger.
Så boken inleds med en rad litterära essäer, och blir i växande grad en partinslaga i opposition mot kulturelit och kritiker. Visst vill hon medvetande göra att vad hon själv skriver, bara är en åsikt av många. Men det betyder också att även alla andras åsikter är bara 'en röst' av många. Var och en må ste välja sin egen väg. man kan bara skriva det man själv vill skriva.
Så här har jag sent omsider hittat en typisk postmodern 1980-talsroman, med avsteg från alla invanda genre-indelningar, ett postmoderns regeltrots. Men skriven av en kvinna så har den inte heller fått samma uppmärksamhet, och inte hamnat i medias centrum som till exempel Julian Barnes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar