"Det är synd om människorna", säger Indras dotter gång på gång.
Likt en kvinnlig Jesus, utsänd av världens skapare, vandrar hon runt på Jorden, där människorna överallt lever i livslögner. Människorna är som marionetter, underställda skaparen, liksom gestalterna under författaren.
Jordelivets brister, de som Strindberg häcklat i alla sina satirer, finns här och tynger människorna. Men Indras dotter kan nu blocka fram medkänslan.
Strindberg skrev den när han var nygift med Harriet Bosse, och de redan grälat och höll på att glida ifrån varandra första gången. Han ser Harriet som Indras dotter, skriver den och andra roller för att fresta och locka henne tillbaka.
Detta är också vid Maeterlincks storhetstid (skulle få nobelpris 1907), Strindberg, som alltid vaken för nya strömningar, hade studerat och hakat på den nya modernistiska vågen.
Detta är också tiden för nya andliga strömningar, inte minst teosofin med länkar till den österländska andligheten, som Indra i Indien. Man säger att Strindberg återvände till kristendomen genom Infernokrisen. På mig låter det snarare som den mognande mannens kontakt med sin inre andliga verklighet, även om han fortfarande var blind för sina egna kvinnliga egenskaper, eller blundar för det för att han är rädd för sina svagheter, och fortfarande letar efter den i form av en hustru, och sen blir besviken och då fördömer dem som onda häxor.
Men i Ett drömspel finns ett lugnande stråk:
"Det är vi, vi, vågorna / som vagga vindarne / till vila."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar