NP 1927 - Henri Bergson

Den franske filosofen Henri Bergson (1859-1941) fick 1927 års Nobelpris i litteratur (uppskjutet till 1928), och motiveringen löd: "som ett erkännande åt hans rika och livgivande idéer och den glänsande konst varmed de framburits".

En stilist, som skrev klart och tydligt om svåra ting. Han sa själv att filosofi är både oerhört komplicerat och mycket enkelt. Så känns det utan tvekan att läsa hans texter. Jag har läst de tre texter jag hittat i svensk översättning, inte bara för att jag gärna nosar på nobelpristagare, utan lika mycket för att jag som student lärde mig att hans filosofi var mycket viktig för fransk litteratur i början av 1900-talet. 

Henri Bergsons tid som professor vid collége de France i Paris 1900-21, gjorde honom till superkändis. Hans föreläsningar bevistades inte bara av studenter utan av hela den intellektuellt intresserade samhällsgräddan, och påverkade såväl filosofer som författare. Och snart spreds intresset ut över världen. 1911 föreläste han i Storbritannien och 1913 i USA. Själv ville han slippa berömmelsen, så 1921 sa han upp sig och drog sig undan. Men så fick han alltså nobelpriset, utdelat 1928.

Hans doktorsavhandling, Essai sur les données immédiates de la conscience (1889) heter i  svensk översättning: Tiden och den fria viljan. Den var inte lång, men som ett första möte med Bergson hade jag först svårt att komma in i tankebanorna. Han låg i framkant av de strämningar som låg i tiden, när symbolismen stod för dörren i protest mot den deterministiska materialismen som brett ut sig. 

Bergson visade upp helt egna insikt på det metafysiska området som växte sig starkt kring sekelskiftet 1900. Symboler och begrepp hindrar intutionen och skapandet i Bergsons teorier. Allt han skrev tycktes nytt och radikalt för det framväxande modernistiska avantgardet. 

Ofta tänker vi rumsligt om tid, som en tidslinje med början och slut utmärkta på linjen. I tanken 'ser' vi tiden, oftast som något som redan förflutit. Vi rör oss fritt i rummet, men vi kan inte röra oss fram och tillbaka i tiden. Bergsons huvudtes blir: "Tid är inte rum". Vilket kan tyckas självklart. Ändå är våra tidsenheter, sekunder minuter timmar dagar etc, härledda ur jordens rörelse runt solen. .  

Vår erfarenhet av tiden, upplevelsen att den rinner ifrån oss, kallar Bergson la durée réelle, verklig varaktighet. Att tidens sanna natur är en omätbar kvalitet, kan vi bara fatta via intutition. En insikt i ögonblicket. Som att jämföra Tid och Musik. Båda är en odelbar mångfald. Visst kan musiken studeras och delas upp i enheter och begrepp, och nedtecknas med not-symboler på linje, men är egentligen en mångfaldig helhetsupplevelse, unik för varje musiker och varje åhörare. 

Bergsons nuflödet (la durée réelle) skiljer sig från det praktiska livets kvantitativa, klocktid. Nuflödet  kan inte beskrivas med logik, endast uppfattas via intuition. Vårt psyke bärs upp av nuflödet, endast i detta skapande flöde finns Jagets fria vilja. Oftast är vi inrutade i rutiner och samhällsnormer, som riskerar att göra oss till marionetter för omständigheter. 

Den mest lättlästa av Bergsons texter jag läst är Le rire (1900; Skrattet) som undersöker vad som roar människor. Han  jämför tragedi och komedi och finner att tragedi bara finns i det unika enskilda ödet, medan komiken (narren, clownen, marionetten) alltid är ett schematiserat mekaniskt gruppbeteende, ett beteende som förlorat sin indivdualitet, som stelnat i brist på kontakt med det djupare inre självet. Bergson menar att omgivningens skratt verkar som en korrigerande kraft. En lärdom som ska väcka den sovande till insikt, tillbaka till äkthet och intuitiv äkthet. 

Först var jag undrade, jag har själv aldrig varit särskilt road av clowner, då jag tycker alltför synd om den som ramlar och slår sig. Jag har sett det tragiska. Och eftersom min egen kunskap om skrattet, grundar sig på insikten om att vi oftast skrattar mest åt det som ligger på gränsen till det tabubelagda. Men ju längre Bergson resonerar ju mer vinner han mig över och jag börjar se sambandet. Samhället har ändrats en hel del dessa 120 år. Men gränsen för det tabubelagda, som växer skratt, är naturligtvis även det en varning, ett sätt att korrigera när vi närmar oss något otillåtet som kan behöva kokrrigeras. 

Bergsons bild av vårt psyke, vår personliga identitet, blir ett Själv i konstant förändring, likt tiden i nuflödet samlas alla våra erfarenejter och smälter samman till en varaktig, odelbar medvetandeström. Om vi inte lyssnar till vårt inre, vår djupaste intuition, riskerar vi att bli marionetter, styrda av andra, och förlorar vår möjlighet att agera fritt. Vår fria vilja har därför sitt ursprung i vårt djupaste varaktiga själv. Bergson vägrar se psyket som en karta över hjärnans olika delar, att mätas och vägas. Vi bär vårt förgångna inom oss i vårt väsens odelbarhet, där varje ögonblick kan skapas fritt på nytt. 

Introduktion till metafysiken (1903) har i min upplaga från 1993 en utmärkt inledande essä av Asbjörn Aarnes, som ger mig en tydlig bild av sammanhanget, vad Bergson vände sig emot från tidigare filosofer, och vart han syftade. Här vidareutvecklar Bergson klart hur 'intuitionen' är den verkliga vägen till kunskap, eftersom människans inre är av samma art som det skapande utvecklingsflödet. Vår känsla och meditativa förståelse ligger närmare sanningen, eftersom så snart vetenskapen börjar mäta och väga så splittras verkligheten, och kan inte längre nå kunskap om helheten. hur än mycket statistik vi samlar in, blir bilden bara alltmer splittrad och ogripbar.  

När jag läste denna kom jag genast att tänka på Marcel Proust och På spaning efter den tid som flytt, och förstod 'intuitivt' sambandet mellan Bergson och den samtida litteraturen.  Proust uttrycker Bergsons tidsuppfattning, där madelene-kakan är det oförglömliga 'intuitiva' ögonblicket, som väcker hela nuflödet, det varaktiga tidlösa. Det skapande minnet. Som gav mig en liknande intuitiv insikt angående Bergsons filosofi. En lycklig stund. 

Ett par dagar senare läste jag att Bergson dessutom gifte sig med en kusin till Marcel Proust, och att Proust var med på deras bröllop. Då blir det nästan självklart, att de känt varandra och talat ingående, inte bara via föreläsningar, utan som vänner delat erfarenheter. 

Men få som hamnar på parnassen får sitta där för evigt. Många filosofer av facket menade snart att Bergson inte var en 'riktig' filosof, utan mer diktare, en stilkonstnär som gestaltar sin vision av tillvaron.

Intresset för Bergsons idealistiska, anti-intellektuella filosofi minskade efter att han fått nobelpriset. 

Men inte så att hans betydelse försvunnit, allt tycks mig pendla fram och tillbaka. Nya upplagor på 1990-talet, och ännu senare. Francesco Alberoni (1993, Värden) menar att Bergons teoristruktur är en 'teologi', den enda som uppstått på 1900-talet, och var en viktig grund så sent som under 1968-rörelsen Vilket får mig att tänka på Flower Power som inledning till 'New Age', som fortfarande verkar i vågor när vi upplever att vi vist har en inre skaåarkraft, en själ, något mer än summan av våra atomer.  

Bergson sa att vårt inre samlar upp det oupphörliga skapande livsflödet, livsimpulsen. Intuition är medvetandets instinkt. Konst är intuition, konstnären kastar sig in i livsflödet. Intuitionen är livets utvecklingsdrift som bryter sönder det gamla och låter nytt uppstå i kontakt med det absoluta varat.