Först några ord om The Lagoon (1897), en kort ödesmättad novell, i vilken Conrad experimenterat vidare med berättarperspektiv. Och här är första gången han har både berättare och lyssnare i berättelsen, vilket blev en så viktig ingång för de senare historierna med Marlow som berättare av sina erfarenheter.
I början paddlas en vit man i en stor kanot av flera malayer, alltså i sydostasien, och ger order om att de ska övernatta i en lagun de når fram till i kvällningen. Malayerna tycker inte om det, för där bor Arsat långt från samhället, lever som paria i ett gammalt hus, sedan han rymt med en kvinna han förälskat sig i. Att stanna där är som att beblanda sig med onda makter, sånt kan bara vita män nedlåter sig till: "the unbelievers", "in league with the Father of Evil".
Den vite mannen känner Arsat sedan tidigare. När de kommer visar det sig att hans kvinna är döende i hög feber. Arsat behöver lätta sitt hjärta, så den vite mannen lyssnar. Arsat känner att kvinnans förestående död är ett straff, för att Arsat svek sin bror, som alltid stött honom i allt. Brodern som dog för att stödja Arsats vilja att rymma med kvinnan. Arsats dåliga samvete gäller brodern, inte kvinnan. Alltså en psykisk etisk historia, omgiven av fuktigt djungelklimat.
An Outpost of Progress från samma år, är längre och skriven i en helt annan stämning och stil. Denna gång excellerar Conrad i avståndstagande ironi över okunniga kolonisters dumheter. Novellen behandlar samma tema som i kortromanen Mörkrets hjärta, det är Conrads erfarenhet och avsky inför de dårskaper och den utsugning som pågick i Kongo. Och han gör det öppet inför sin samtid, som aningslöst gått på propagandan om att den vite mannen var en civilisationens apostel, men visar helt öppet att resultatet är det totalt motsatta.
Två belgiska underhuggare, byråkraten Kayerts och ex-soldaten Carlier, har placerats i djungeln för att bygga upp en handelsstation, rättfärdigad som en civilisationens yttersta utpost. Men de är där enbart av ekonomiska skäl. Men utanför det europeiska skyddsnät de uppfostrats i, är de helt viljelösa inför naturen och omvärlden, okunniga om allt. Utan fruar och tjänare lyckas de inte ens hålla rent i sin bostad, än mindre bygga upp och förmedla 'civilisation'.
På papperet ska de 'styra' sin lilla del av kolonin, men inte ens Handelsbolagets chef tror att de ska lyckas bygga något. De är marionetter i storföretagens trådar, vilket Conrad visar upp i varje mening, fram till den magnifikt grotesta slutbilden.
Det är en mycket effektiv samhällskritik mitt i hjärtat av kolodialismen vid sekelskiftet 1900. Läs den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar