The Importance of being Earnest - Oscar Wilde (1895)

Oscar Wilde (1854-1900) ägnade sina sista produktiva år, första halvan av 1890-talet, åt teater. The Importance of being Earnest är väl hans mest kända pjäs, och hans sista triumf. En klassisk komedi som fått många att skratta. Jag har sett den i flera versioner och läste den också som ung. Mitt intryck blev dock lite annorlunda denna gång, när jag läste en samling med alla hans fem 90-talspjäser.

1892 hade Lady Windermere's Fan premiär, och blev genast en stor framgång, även rent ekonomiskt för Wilde. Allmänheten verkar ha köat för att få se och höra Oscar Wildes omtalade kvickheter. De fyra 'komedierna' har alla en dandy-roll som excellerar i paradoxala motsägelser, epigram, som säkert kittlade den senviktorianska publikens skrattmuskler.

I övrigt är det förväxlingar som vrider till intrigen. Den som anses vara moraliskt förkastlig, visar sig ha större medkänsla och förmåga att rädda skinnet på omgivningen. Rolig är också the Duchess of Berwick, en äldre dam som ändrar åsikt från mening till mening, från ytterlighet till ytterlighet. Samtidigt som hon hela tiden behåller sitt goda humör. Wilde driver alltså med människorna i den snäva aristokratiska miljön och deras socialmoraliska seder och dubbelmoral.

Ett år senare, 1893, kom A Woman of No Importance, som må ha en hel del kvickheter och epigram värdiga en dandy, men jag uppfattar den betydligt mer melodramatisk, på gränsen till 'tragedi'. Den har nämligen ett betydligt strängare moraliskt tema - hur män och kvinnor behandlas olika vid samma typ av 'synder'.

Ett tidstypiskt tema är också jämförelser mellan amerikaner och engelsmän, det naturliga jämfört med mondän engelsk aristokrati. Enligt dandyn är de självständiga amerikanska kvinnorna uppfriskande men naturligtvis puritanska i överkant. Hela samhällsbiten är paradoxal, är amerikaner mer jämlika? Kvinnorna tycks mer självständiga, men ökat politiskt inflytande är något man ännu är tveksam mot. Kvinnors moraliska inflytande ansågs dock överallt viktigt för att balansera männens 'naturliga' syndfullhet. Samtidigt som kvinnor som halkat från 'moralkoden' straffas hårt, medan männens dito mest verkar skämtas bort.

Dandyn i den här pjäsen är Lord Illingworth, som "doesn't value the moral qualities in women as much as he should". Hans egna cynismer får mig mer att fnysa, än le. Paret Pontefract, lady Caroline och Sir John, är snarare patetiska än roliga. Det jag ler mest åt är Archdeacon Daubenys 'positiva' svar kring sin hustru hälsa, hon som aldrig kommer hemifrån för att hon är såväl giktbruten, döv, blind och antagligen senil, men där han alltid uttrycker att hon har andra positiva aspekter av livet att roa sig med. Antagligen är hennes brist på närminne en välsignelse.

Mrs Arbuthnot, är titelns 'kvinna utan betydelse'. Hennes namn är påhittat för att dölja att hon är ogift mor. Namnet känns överhuvudtaget påhittat, jag tolkar det som Are-but-nothing, att vara nästan ingenting. Hon ser mycket strängt på sitt öde, och tävlar i puritansk livssyn. Sedan fadern till hennes son, vägrat gifta sig med henne, påverkad av sin mors sociala ambitioner, vägrar hon ta någon hjälp från det hållet. Sonen Gerald inser i slutet att han egentligen 'inte har något namn', utan måste skapa sig sitt eget öde. Lord Illingworth, som han trodde skulle vara hans välgörare som arbetsgivare, visar sig vara hans oansvarige far, så honom lämnar han bakom sig, trots att denne nu på äldre dar gärna hade sett sig ha en son att omhulda.

Nästa framgång var An Ideal Husband, premiär 3 januari 1895, men skriven redan i slutet 1893, alltså i nära samband med de två ovan nämnda sociala komedierna. Här har Lord Goring nyckelroll som cynisk dandy. Pjäsen har ett visst politiskt tema, genom att Sir Robert Chiltern, som anses vara rikets mest moraliskt högtstående offentliga person, samtidigt visar sig ha begått ett ekonomiskt insiderbrott för att ta sig till den toppen.

Temat är dubbelmoralen, med fläckfria ideal, som döljer gråskalor av smuts. Hustruns, Lady Chiltern, ideal är så oöverstigliga att hon är nära att överge sin make för detta avslöjande, just när hans karriär verkar helt urholkas av detta. Hon vänder sig till deras vän Lord Goring, en fashionabel dandy-filosof med tveksamt rykte, och hamnar där själv i en tveksam dager, vilket får henne att mjukna i sina ideal.

Vissa har menat att Lord Goring för Oscar Wildes egen talan, att hans vädja om förlåtelse för tidigare synder handlar även om Wilde själv, som just när han uppnått höjden av sin litterära bana, också riskerar hamna i en skandal kring sin homosexuella relation med en ung aristokrat.

Wilde hade också redan 1891 skrivit en tragedi, Salomé, på franska!, vilket ter sig som en sorts förklädnad av de egna känslostormarna. Den var inspirerad av den franske diktaren Stéphane Malarmés version av Bibelns myt kring Salome som krävde Johannes döpares huvud på ett fat, när Herodes vill belöna henne för att hon roat hans gäster med att dansa. Men redan när man började repetera stycket 1892, kom besked att den inte skulle få spelas offentligt i England, pga en gammal regel om att Bibelns historier inte fick spelas på scen, men troligen hade pjäsens erotiska innehåll läckt ut och skapat oro.

I stället gjorde Wilde succé med sina komedier, från 1892, vilka jag upplever som mer eller mindre ansträngda i sin uppsluppenhet. Han tvättar sitt rykte, plagg för platt, samtidigt som han gisslar dubbelmoralen. Men texten till Salomé gavs ut i Frankrike 1893, och översattes till Engelska redan 1894, och fick dekadenta illustrationer av Aubrey Beardsley. Den fick aldrig spelas i England under Wildes livstid, men spelades i Paris Sarah Bernhardt redan 1894. Den spelades också på tyska i Berlin 1902, och tonsättaren Richard Strauss såg dess lyriska potential och lät den utgöra grunden för sin tyska opera, med urpremiär 1905, som ingår i den internationella repertoaren än idag.

Dramat är ett mycket mörkt, symboliskt och dekadent drama, kring makt som korrumperar, blandat med sexuella toner. Hur den gamle Herodes Antipas dreglar över sin vackra styvdotter och önskar se henne dansa de sju slöjornas dans. Hur Salomé likt en dekadent Medusa, vill suga livet ur Johannes döparen, mer för sina egna lustars skull, än för sin mors hämndbegär.

WB Yeats gav tydligen dramat dålig kritik: tom, pretantiös, blodig, bizarr, morbid, motbjudande. Att allt heligt vänts upp och ner. Men så här på avstånd, i vår egen morbida bio-värld, tycker jag att Salomé känns mer sann som Wilde-tragedi, än The Importance of being Earnest, som Wilde-komedi. Detta trots att den senare räknas som hans 'främsta verk'.

The Importance of being Earnest (uppförd 14 februari 1895 ) känns som hans sista publikfriande  anpassning till samhällets krav. Som en 'well-made play', standardformatet i mitten-slutet av 1800-talet. Den typ av elaborerade intriger som GB Shaw avskydde och motarbetade. Den följde en lika standardiserad form som en Eurovision-låt. Vi sjunger genast glatt med, för att den triggar alla de rätta känslomässiga standardknapparna. Allt flyter galant, men tillför sällan något nytt särpräglat konstnärligt. Den innehåller farsartade förvecklingar och borttappade spädbarn och förväxlade identiteter, och vid det lyckliga slutet återfår de föräldralösa sina rättmätiga högreståndsarv.

Visst är Algernon en dandy, men annars återstår inte mycket av de dekadenta poserna. Inför den totala sociala katastrofen ger Wilde upp och miste sin särart. Han har också gett pjäsen undertiteln A Trivial Comedy for Serious People. En oskyldig komedi. Och publiken var i extas. Två Wilde-komedier samma vinter. Men då väcktes åtal. Wilde fängslades, komedierna lades ner.

Hans fall blev därför stort. Lord Queensberry, fadern till hans älskare Lord Alfred, rasade över sina söners öde, där den äldste nyss avlidit av ett vådaskott. Han letade då efter en syndabock att hämnas på. Det blev Oscar Wilde. Processen mot honom kan bara jämföras med Dreyfus-affären i Frankrike, som genomslagskraft, men utan upprättelse. Efter två år i fängelse, 1895-97, var Wilde en bruten man och dog i exil i Paris år 1900.