The Diary of a Nobody - George & Weedon Grossmith (1892)

George Grossmith (1847-1912) studerade juridik och hans bror Weedon (1854-1919) ville bli porträttmålare, men båda hamnade i teatervärlden och var mycket framgångsrika som professionella komiker.

På höjden av sin karriär skapade de ihop denna lilla bok, The Diary of a Nobody. Weedon bidrog främst med illustrationerna, som avbildar alla större karaktärer. Jag kände inte alls till den men den är uppenbarligen en klassisk humor bok i England.

Charles Pooter, är en småborgerlig man som försöker hålla skenet uppe så gott det går i slutet av den viktorianska eran. Charles och hans fru Carrie har när dagboken inleds den 3 April, just flyttat till ett nytt hem, störande nära tågrälsen, och med brister i byggnaden som behöver lagas. Och har förhållandevis knapert med inkomster, i förhållande till hur betydande han känner sig inom sitt lilla område. I dagboken berättar Charles om sina små missöden, förhoppningar och besvikelser, som ofta uppstår just kring hans omedvetna uppblåsthet.

Många skämt är som vanligt i engelskan, språkliga vitsar. Ibland behöver jag få det skrivet på näsan, som när deras stadiga vänner presenteras, det är paret Cummings (cykelfantast) och den lite grovare skämtsamme Gowing - som hälsar på familjen Pooter var och varannan dag. Stavar vi om deras namn så heter de alltså 'Coming' och 'Going' - kommer och går.

Charles och Carrie har en son William Lupin, som just fyllt 20 år och beslutat använda Lupin som tilltalsnamn. Han dyker plötsligt upp i hemmet, när han avskedats från sitt arbete som bankkamrer.
Charles oroar sig för sonens framtid, arbete,  val av vänner och fästmör, just på ett sätt där vi kan känna igen föräldrar från alla tider.

Han representerar den nya tiden, amatörteater och nattligt festande, aktiespekulationer och nya kommersiella begrepp på olika områden, allt tar han med en klackspar, en självklarhet för ungdomen, medan Charles Pooter själv inte är införstådd. Charles ids inte heller fråga, vilket gör att han åker på den ena besvikelsen efter den andra.

Humorn sätter tummen på en rad företeelser som låg i tiden, och visar på brytningstiden, att 1900-talet närmar sig med stormsteg. Och här är det småfolkets vardag, inte dekadens och symbolism som står i centrum.