Winnie-the-Pooh - A.A. Milne (1926+1928)

 Alla känner väl Nalle Puh? Den mest kärvänliga björn man kan tänka, kanske har han ingen hjärna, men emotionellt är han den klokaste av alla, och överger aldrig sina vänner.  Jag har läst om de två första samlingarna på engelska, eftersom jag just nu läser mycket 1920-tal, och det var då Winnie-the-Pooh skapades. Kanske tänker man inte på det till vardags. 

Winnie-the Pooh (1926) passar även de minsta. Christopher Robin kommer ner för trappan, med sin björn på släp, och om hjärnan inte redan blir liten, så blir den det definitivt, när Puhs lilla huvud dunkar mot varje trappsteg. E.H. Shepards illustrationer är geniala. 

Men sen börjar Christopher Robin skolan, lär sig ABC, och den andra samlingen, The House at Pooh Corner (1928) har därför lite tätare och längre textavsnitt, och är mer som en kapitelbok för de barn som redan kan läsa. 

Å andra sidan passar Nalle-Puh-böckerna utmärkt för högläsning, och passar även alla åldrar. De är underfundiga och Nalle-Puh klok, trots allt!

The Wind in the Willows - Kenneth Grahame (1908)

Heter på svenska Det susar i säven. Det är första gången jag läser denna klassiska 'barnbok för alla åldrar'. Men jag valde att läsa den på engelska, för att få originalkänslan. Och den är helt fantastiskt levande, idag som när den var ny 1908. Detta är historien om fyra vänner i form av djur - Råtta (Vattensork), Mullvad, Padda och Grävling. I grund och botten en rak historia om vänskapen mellan fyra helt olika personligheter, de stöts och blöts, men trots dina olikheter vinner alltid toleransen.  

Men trots Beatrice Potters värld med Peter Rabbit och andra djur avbildade med kläder, som gjort att jag trott att detta var en invand tradition i Engelsk litteratur, mötte The Wind in the Willows motstånd och kritik i sin samtid, och fick inte alls den omedelbara genomslagskraft, som författaren hoppats. 

Kenneth Grahame (1859-1932) som främst arbetade som banktjänsteman, hade gett ut några omtyckta barndomsskildringar för vuxna på 1890-talet, och tydligen var hans läsekrets 'för vuxen' för dessa djurhistorier, som tillkom när Grahame blev pappa i början av 1900-talet, och började roa sonen med historier om den skrytsamme Paddan. Historierna utvecklades sedan med den aktive rättrådigt agerande Råttan, den osäkre men bedårande hjälpsamme Mullvaden och den myndigt barske Grävlingen.

Den svenska upplagan 1990 har Ernest Shepards härliga bilder, men tyvärr inte min engelska. Tydligen tillkom de inte förrän 1930, när A A Milne hjälpte till att ge boken ett uppsving. Milne skrev ju om Nalle Puh på 1920-talet, med just Shepards nu klassiska illustrationer. Vid den här tiden ökade bokens popularitet, inte minst på grund av att Milne gjorde en teaterpjäs av den. 

A A Milne skrev ett förord som finns i min upplaga, där han säger att när vi läser 'The Wind in the Willows' (Det susar i säven), ska vi inte inbilla oss att vi är smakdomare, vi kan bara döma oss själva.

 "You may be worthy; I don't know. But it is you who are on trial."  

Låter det hårt? Boken är på många sätt introspektiv, trots att det är en enkel historia om vänskap och tolerans, med roliga incidenter kring de olika personligheter. Och alla har vi väl olika mått av alla dessa ingredienser i vår egen personlighet. Man kan inte annat än värmas och le igenkännande.

En annan lustighet är att jag just nu läser om Norrtullsligan av Elin Wägner, debutromanen som också gavs ut 1908. Och jag påminns om att även den är en pigg och värmade historia, i den är det fyra unga kvinnor, 'kontorsslavar' med olika personlighet, men i sin egen tolerans sinsemellan, en för alla, alla för en, till skydd mot omvärlden. De lyckas dock inte vinna mot mannens sociala regler, och Peggy drar sig undan ut på landet, undan moderniteten.

Den skrytsamme Paddan som älskade fart och fläkt, bilar, motorer, men lärde sig aldrig hantera dem. Hans vänner försöker få honom att ta sitt förnuft till fånga. Kenneth Grahame hade tröttnat på bankvärlden, ville leva på sitt författande, men det var trögare än han hoppats. Han drog sig i alla fall i böckerna undan moderniteten, ut i naturen. 

Peter Pan - J M Barrie (1902-1911)

Jag fick Disneys film 'Peter Pan' (1953) som serietidning långt innan jag såg filmen, men serien läste jag om och om igen. När jag nu har läst romanen om Peter Pan inser jag att Disney följde texten bra så nära. Mycket beror säkert på att James Matthew Barrie (1860-1937) skrev den som pjäs, vilket i princip är ett färdigt manus. Den hade premiär 27 december 1904, med omedelbar framgång, gick för slutsålda hus, så 1911 skrev Barrie ner samma historia som roman, för att kunna sprida den till en större läsekrets än pjäsen. Texten är också skriven med en tydlig berättare, Barrie berättar om den Peter Pan som redan är välkänd, pojken som inte ville bli vuxen, den som alla barn känner till. 

 Och sedan dess har den spridits över hela världen och blivit en av grundmyterna i det moderna samhället. Vi vill inte bli vuxna, i synnerhet inte pojkar. För i Peter Pan är det Wendy som får stå för kvinnligheten, moderskapets symbol. Tingeling (Tinker Bell) är avundsjuk och lynnig, men kortlivad  och efemär. Tiger Lily, indianhövdingens dotter, är den stolta, juvelen att rädda från onde kapten Hook.  Wendy är den eviga stora modern, trots att hon bara är en liten flicka. Kärnan till henne fanns i James Barries mor, som blev moderlös redan vid åtta års ålder, och då genast fick bli en lillgammal fostermor åt sin lillebror och skötte framgent hushållet. Så det var den viktorianska kvinnobild Barrie växte upp med. 

Neverland är fantansins rike, utanför tid och rum. Peter Pan är  glad, oskyldig och hjärtlös ('gay, innocent and heartless', och så länge barn är så glada och fria, överlever älvorna (the fairies). Att vara fri från all skuld kan uppfattas som 'hjärtlös'. Peter lever helt i nuet, så han närmast saknar minne, tänker inte tillbaka, helt upptagen av sig själv och sina fantasier och äventyr i nuet. Kärnan till historien är hur Barrie och hans mor försökte hantera sorgen efter den bror som dog på sin 14-årsdag (när Barrie var 6 år), för dem fick han fick leva vidare evigt oförändrad, en själ i landet utan tid och rum. Vilket är Peter Pans kärna.

1898 började Barrie skriva på en vuxen-novell som 1902 trycktes under titeln "The Little White Bird", om en baby som flyger ut genom fönstret, bort från sin mor, till Kensington Gardens. Ännu ett sätt att hantera sorgen efter försvunna/avlidna barn. I slutet av 1800-talet lär 15% av alla barn ha dött före fem års ålder. Efter detta skrevs alltså pjäsen och fick premiär 1904, och därefter skrev han ett antal förhistorier, novellsamlingeln Peter Pan in Kensington Gardens (1906) om spädbarnet Peter som flög iväg och kom att leva ett sorts liv i äventyrens limbo. Barn sägs födas som fåglar, och kan leva ett mittemellanliv, varken barn eller fågel, men är vän med såväl älvor som fåglar i Kensington Gardens. Dessa historier är full av märkliga historier som antagligen roar främst små barn, korta historier fulla av fantasi.

Novellerna är betydligt  oskyldigare än pjäsen, som är för större barn och till stora delar visar upp Peters 'hjärtlösa egoism' som en sorts självklarhet. Romanen efter pjäsen, fick namnet Peter and Wendy (1911) är genial genom att visa upp barnets fantasivärld, i just hela sin hjärtlöshet, så som barn använder fantasin för att hantera de vuxnas hjärtlöshet, våld och krig, blir i barnets värld både självklart och obegripligt, indianer och sjörövare slåss och säger, 'nu är du död'. De följer spelets regler, förloraren får 'spela död'. Sen går Peter snabbt vidare till nästan lek, nästa äventyr, som om ingenting hänt. En självklarhet, det gör ju de vuxna också, fastän många vuxna läsare idag ofta kan ta vid sig negativt av detta. 

När Barrie skriver ner sin pjäs i romanform blir det också en metatext om skapande, då han blir tydlig som berättare, öppet talar om vad han, eller snarare 'vi', berättare och publik/läsare, gemensamt tänker utsätta karaktärerna för. Wendy, John och Michael, de utflugna barnen, tänker återvända hem, men då beslutar berättaren att låta Peter visa sin hjärtlösa avundsjuka och stänga fönstret så att barnen inte kan komma hem till sin mor igen. Han är sårad i sitt innersta, för att hans egen mor hade stängt fönstret, till och med satt galler för fönstret, när han själv ville återvända från sitt äventyr, för då hade hans egen mor redan fått ett nytt barn hon ville skydda. Det kan han aldrig förlåta, därför glömmer han sitt förflutna. Men han är också en osalig ande i limbo, som inte fick komma tillbaka, eftersom han förlorade livet...

Helt klart tillhör Peter Pan sekelskiftet 1900, det viktorianska samhället i Barries barndom lever kvar, världen var mannens. Kvinnor/Flickor är bara där som mödrar, att serva, medan pojkarna leker och inte vill bli vuxna, söker de ändå hela tiden efter en mor, inte kärlek. I sin egoistiska upptagenhet har de för långt till sin egen inre kvinna, för att kunna älska, allt de söker är den omvårdnad de själva inte förmår ge sig själva. 

"Peter and Wendy" är alltså både drastisk och rolig, och tänkvärd på många sätt. Det är uppenbart att den bar på en tidlös myt som kommer att leva kvar länge. 

Om Elsa Beskow

 Har nyligen läst ut en tjock biografi över Elsa Beskow som skrev sagor och illustrerade både sina egna och andras barnböcker. Biografin heter Solägget : Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst, skriven av Stina Hammar, utgiven 2002. Den är så tjock att den stått några år i min bokhylla innan jag satte igång. 

Namnet Solägget kommer från titeln till Elsa Beskows saga från 1932, en av mina favoriter. Inte minst för sina bilder. Stina Hammar har ett fantastiskt öga till Elsa Beskows symbolvärld. Hur hon blandar realism, naturtrogen återgivning av växter och barn, men ändå alltid har bakat in mer eller mindre tydlig symbolik, att ta till sig för den som kan se förbi ytan. I boken citeras Tove Jansson, som menar att Elsa Beskows sublimt ärliga bilder, kanske på ytan kan synas enkla, men ändå ger barnen 'en bred marginal för egna funderingar och fantasier'. Så sant.  Jag är tacksam att boken börjar med närgångna bildanalyser, för det är mycket givande. Bokens inledande analyser rör också främst de lit senare verken, av den mogna konstnärinnan. 

Det är härligt att läsa, genast vill man läsa om böckerna och detaljgranska bilderna. Så det blev Solägget, Tomtebobarnen, och Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. 

Biografin är mycket bra, men ändå tog det lite stopp för mig, när de inledande analyserna byttes ut mot en mer ingående kronologisk redogörelse för Elsas liv, plötsligt har vi kastats in i slutet av 1800-talet. I synnerhet fastnar Hammar lite väl länge i en i mitt tycke alltför ingående granskning av breven mellan Elsa och hennes fästman, Nathanael Beskow, under deras långa förlovning. Djupdykningen klargör inte tillräckligt för mig, relevansen för Elsas konst. Visst är det bra att få veta vem Nathanael var, och deras relation. Men hundra sidor som mest tycks röra hennes samvetsbetänkligheter inför att ta nattvarden för att kunna avsluta sin konfirmation för att få gifta sig kyrkligt (enligt de regler som fanns då, men som senare försvunnit), det känns överdrivet. Även om det hade betydelse för Nathanael, som läste till präst, och hans föräldrar, då fadern var statskyrklig präst. 

Men jag hade hellre sett ännu fler exempel ur Elsas böcker och bildvärld. Bokens sista tredjedel är dock åter koncentrerad på sagor och bilder. Sex söner hann hon föda och vårda vid sidan av den barnboksskatt hon skapade - naturligtvis delvis just genom erfarenheten av sina barn. Vilket för hundra år sedan inte uppskattades efter förtjänst. Barnböcker ansågs väl inte som 'riktig konst'. 

Åh så fel de hade på den tiden ....

Ett hus ut och in - Penelope Lively (1987)

En av mina absoluta favoriter bland kapitelböcker för 'barn' Penelope Lively's A house inside out (1987). I mina ögon är det en allåldersbok. Den tillhör det fåtal böcker jag gärna läser om, och jag läser om den stadigt med några års mellanrum. Den håller för det!

Boken kom 1990 i lysande svensk översättning av Ingegärd Martinell, med repris hos 'En bok för alla' redan 1992, med David Parkins härliga illustrationer.

England har en lång tradition av berättelser, där djuren är huvudpersoner som beter sig som människor. Penelope Lively har här valt ett lite annorlunda recept. Huset på Paviljongvägen 54 bebos av familjen Dixon, men familjen figurerar bara i bakgrunden. Författaren förklarar att huset bebos av "fem människor, 39 djur och flera tusen insekter" förutom alla fåglar som återvänder i april varje år.

Så berättelsernas verkliga huvudpersoner är: familjens hund Willie, ett otal möss, gråsuggan Nat och några spindlar. Och trots att de talar och tycks ha känslor som liknar människors, så lever dessa djur sina karakteristiska djurliv i familjens hus, och ser och ser också huset utifrån sitt perspektiv, inte människornas.

Berättelsen flytar lätt och ledigt, med humor och spänning, griper tag och väcker nya perspektiv. Den gör mig helt enkelt glad. Jag ser fram emot att läsa om den flera gånger!