Om Elsa Beskow

 Har nyligen läst ut en tjock biografi över Elsa Beskow som skrev sagor och illustrerade både sina egna och andras barnböcker. Biografin heter Solägget : Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst, skriven av Stina Hammar, utgiven 2002. Den är så tjock att den stått några år i min bokhylla innan jag satte igång. 

Namnet Solägget kommer från titeln till Elsa Beskows saga från 1932, en av mina favoriter. Inte minst för sina bilder. Stina Hammar har ett fantastiskt öga till Elsa Beskows symbolvärld. Hur hon blandar realism, naturtrogen återgivning av växter och barn, men ändå alltid har bakat in mer eller mindre tydlig symbolik, att ta till sig för den som kan se förbi ytan. I boken citeras Tove Jansson, som menar att Elsa Beskows sublimt ärliga bilder, kanske på ytan kan synas enkla, men ändå ger barnen 'en bred marginal för egna funderingar och fantasier'. Så sant.  Jag är tacksam att boken börjar med närgångna bildanalyser, för det är mycket givande. Bokens inledande analyser rör också främst de lit senare verken, av den mogna konstnärinnan. 

Det är härligt att läsa, genast vill man läsa om böckerna och detaljgranska bilderna. Så det blev Solägget, Tomtebobarnen, och Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. 

Biografin är mycket bra, men ändå tog det lite stopp för mig, när de inledande analyserna byttes ut mot en mer ingående kronologisk redogörelse för Elsas liv, plötsligt har vi kastats in i slutet av 1800-talet. I synnerhet fastnar Hammar lite väl länge i en i mitt tycke alltför ingående granskning av breven mellan Elsa och hennes fästman, Nathanael Beskow, under deras långa förlovning. Djupdykningen klargör inte tillräckligt för mig, relevansen för Elsas konst. Visst är det bra att få veta vem Nathanael var, och deras relation. Men hundra sidor som mest tycks röra hennes samvetsbetänkligheter inför att ta nattvarden för att kunna avsluta sin konfirmation för att få gifta sig kyrkligt (enligt de regler som fanns då, men som senare försvunnit), det känns överdrivet. Även om det hade betydelse för Nathanael, som läste till präst, och hans föräldrar, då fadern var statskyrklig präst. 

Men jag hade hellre sett ännu fler exempel ur Elsas böcker och bildvärld. Bokens sista tredjedel är dock åter koncentrerad på sagor och bilder. Sex söner hann hon föda och vårda vid sidan av den barnboksskatt hon skapade - naturligtvis delvis just genom erfarenheten av sina barn. Vilket för hundra år sedan inte uppskattades efter förtjänst. Barnböcker ansågs väl inte som 'riktig konst'. 

Åh så fel de hade på den tiden ....

Simsalabims Stockholms ABC (1994)

Nu ska jag för ovanlighetens skulle rekommendera en bilderbok för barn. En utmärkt gåva till barn och barnbarn. Jag har dock köpt den till mig själv i En bok för allas senaste nyutgåva (2016).

Alla bilder är målade av Magda Korotynska, och de är alldeles underbara. Boken består av lika många Stockholms-vyer, som bokstäver i alfabetet. Bilderna är både en aning naivistiska genom sin rena skönhet, men också realistiska för att jag utan problem känner igen alla platser som avbildats, även om jag är osäker på om alla perspektiv verkligen stämmer till 100%. Men det är betydelselöst.

Boken är en fantastisk introduktion till Sveriges huvudstad, via 28 stämningsfulla sevärdheter. Men den är mer än så. Det är en ABC-bok som fångar barnet i mig, för även om bokstäverna så långt det är möjligt anknyter till platser (t ex F för Fjällgaten, Z för Zinkensdamm), så är inte det alltid möjligt. Därför finns i alla bilder minst ett djur och en rad andra saker och ting på samma begynnelsebokstav med på bilden. Och som en extra bonus finns den lilla figuren 'Simsalabim' iklädd narrkåpa med på alla bilder, mer eller mindre uppenbart. Alltså blir varje bokstavsuppslag som en sorts ABC-skattjakt samtidigt som jag njuter av bilderna i sig.

Dessutom har Rod Bengtsson skrivit en fyrradig, rimmad vers till varje uppslag, helt klart inspirerad av bilderna, skapat sina egna små 'korthistorier'.

En mycket prisvärd bok - en modern klassiker!

Mumindalen - Tove Jansson (1945-1970)

Förra sommaren ägnade min dotter och jag en hel del tid åt Mumindalen, läste oss igenom alla böckerna från första, Den stora översvämningen, som var Tove Jansons bokdebut 1945. Jag hann dock inte med den sista, Sent i november (1970), utan fastnade i den näst sista, smått dystra, Pappan och havet (1965) - och vips hade sommaren tagit slut. Sent i november hade passat som höstläsning, men då pluggade jag igen, så det fick bida ...

Men nu har jag läst den. Lite förvånande finns ingen i muminfamiljen med. Det visar sig att Sent i november är en sorts sidohistoria till Pappan och havet, trots att fem år gått mellan böckerna. I boken från 1965 hade familjen lämnat sin ljuva Mumindal och följt den rastlösa Pappan till en karg ö i yttersta havsbandet. En borderline-historia, kan man nog säga. Det är hans humörsvängiga mittlivskris som gör det hela lite dystert. Allt det ljuva, frodiga, grönskande i dalen, är utbytt mot ett kargt saltstänkt landskap som verkar sakna livskraft, genererar inget, utan bara ödar det lilla som fanns på lager. Barndomen är utbytt mot livets höst.

Trots att muminfamiljen saknas i Sent i november, så har Tove Jansson här åter mjuknat i kanterna. Hemma i dalen går Filifjonkan, Onkelskrutten, Snusmumkriken, Hemulen, homsan Toft och Mymlan och väntar på dem. Alla saknar dem, men är ändå säkra på att de skall komma tillbaka. Och på sista sidan syns lanternan i toppen på masten av mumintrollens båt, Äventyret, på väg tillbaka hem. Lugnet kan åter infinna sig. Karaktärerna lutar åt det äldre hållet, med Onkelskrutten i topp, med senila drag, försöker han bryta mot konventionerna och 'gå i barndom igen' ... men mer än så av barnsliga äventyr blir det inte.

Tove Jansson skrev inga fler böcker om mumintrollen. Hon fortsatte i stället med mer vuxenartade böcker, vilka jag är lika nyfiken på att läsa. Sommarboken, 1972, har jag läst flera gånger. Den tål att läsas om och är väl mest en allåldersbok, med den gamla kvinnan och barnbarnet ensamma på en ö i havsbandet. Temat går igen.

Mumindalen var ett helt eget universum, fyllt med distinkta karaktärer, alla med sin egen livsinställning. Ofta med en väl utvecklad egenhet, som Filifjonkans städmani, eller Hemulens storvulenhet. Ett autonomt sagouniversum som riktar förstoringsglaset mot olika mänskliga egenheter, förutom livet i sin helhet.