Dickens tredje 'julhistoria' talar varken om jul eller nyår, utan har undertiteln "A Fairy Tale of Home", med titelns syrsa som symbol för hemtrivsel. Dessutom kryllar där av engelska småälvor - vilka i Dickens tappning får levandegöra personers tankar - minnen och önskningar fyller luften som små tingeling-älvor som visar upp vackra och positiva scenarier.
Den här historien väcker mitt intresse från början, här känner jag Dickens fabuleringskonst på god väg igen. Tilltalet börjar med en jag-berättare, innan historien sätter igång, denna gång fördelat på tre kapitel, 'chirps', syrsans spel. Härifrån utvecklar sig dock historien till ett realistiskt relationsdrama, som tematiserar fantasi versus verklighet. Är det rätt att drömma sig bort ur sitt fattiga liv, som leksaksmakare Plummer, som inbillar sin blinda dotter att de lever gott, att kläder och hem saknar skavanker.
Här är karaktärerna åter rikt utvecklade och huvudtemat är den hjärteknipande frågan om äldre mäns äktenskap med unga flickor. Dickens sympatiserar med unga flickors rätt till kärlek, framför pengar. Den välbärgade företagaren Tackleton tillhör den cyniska scrooge-typen, som bara ser till sin egen bekvämlighet, men går miste om sin unga ovilliga brud på själva bröllopsdagen - och eftersom det är en Jul-saga, accepterar han sig besegrad, lär sig av sin vän John, och byter personlighet till social medkänsla.
Budbäraren John är Tackletons motsats. John är lyckligt gift med unga Dot, som blev mor redan första året. Men John äger medkänsla och drabbas av skrupler, känner sig skyldig som berövat henne ungdomlig kärlek, och beslutar därför att 'låta henne gå' (hur han nu har tänkt att en ung småbarnsmamma skall klara sig själv?). Dock visar det sig att deras äktenskap bygger på äkta kärlek över generationsgränsen. Alltså enligt Dickens ingen omöjlighet. Allt slutar lyckligt.
Historien har alltså en ansats till kritik av äktenskap som institutioner för manlig bekvämlighet, till förmån för äkta kärlek och omtanke.
Visar inlägg med etikett 1840-tal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1840-tal. Visa alla inlägg
2014-12-28
The Chimes - Charles Dickens (1844)
A Christas Carol (1843) är en omistlig del av Julen, liksom den envist negative Scrooge, ytterligare förevigad av Disney i serievärldens snikne pengasamlare, (svenska: Farbror Joakim). Åt honom kan vi skratta och känna igen oss, fattigdomsrädslan som gör oss till snikna samlare. Och sedan efter en genialt genomförd dramatisk tre-aktare förlöses han ur sin rädsla och får förkroppsliga Lyckan och Överflödet, förtröstan om att allt ordnar sig bara vi vågar tro på vår inneboende godhet och medmänsklighet.
Uppbyggnaden i fem välbalanserade kapitel, där tre kapitel fördelade på julandar - det förgångnas, nuets och en eventuell framtid - föregås av den hårda kalla bristkänslan, förkroppsligad i Marleys spöke, och avrundas med det glada slutet där den kalla bristen övergår i sin motsats, när Scrooge äntligen vågar ta till sig Julens tillförsikt med värme och överflöd.
Allt detta är välkänt. Mindre känt är att Dickens försökte upprepa konceptet kring denna Julsaga de två följande åren, men utan samma triumfatoriska mottagande hos publiken. Jag har just läst The Chimes (1844), som i fyra kapitel förlagda kring nyårsklockor, försöker lära oss att uppskatta oss själva som människor. Återigen skall vi lära oss att plocka fram vår inneboende godhet, med solidaritet, vågar tro på vår egen förmåga att skapa något bra, att se att livet kan bli bättre för varje år som går.
Denna historia är betydligt kantigare - cementerat i det kvadratiska med fyra kapitel - vilket i sin otymplighet har svårt att få mig att hänga med i svängarna. Inte förrän i slutet får jag mitt 'aha!' Varje kapitel är en 'kvart' men som tar flera år, och först i slutet får vi veta att det nog trots allt bara var en timmes mardröm. Kanske den svältandes mardröm efter en alltför glupskt svald, oväntad bjudmåltid.
Karaktärerna i historien är så mycket blekare, det går inte att upprepa Ebenezer Scrooge, han är redan fullkomlig, förevigad. Visst kritiseras den självgoda omgivningen, omyndigförklarandet av gräsrötterna i den tidens samhällshierarki. Under 1840-talet grasserade svälten. Dickens ville medvetandegöra, men allt var redan sagt i Julsagan, med sitt myller av karaktärer och symboler.
Historierna är också 'spökhistorier' på olika sätt. Jag hänger med betydligt lättare i Julsagans 'spöke' och de tre 'julandarna'. I The Chimes frammanas i stället 'goblins', vilket jag har svårare att göra mig en uppfattning om. Den långa undertiteln är "A Goblin Story of Some Bells that Rang an Old Year out and a New Year in" hjälper mig, men inte mycket. Helt klart växer det fram älv-varelser av något slag ur klockornas klang, ringandet, och dessa väcker något i människors andliga medvetenhet. Vi skall uppleva något, väckas till medvetenhet.
Det borde inte vara omöjligt, idag när vi är så inkörda på animerade filmer, fulla av mytologiska varelser. Så vad är en 'goblin'? I Harry Potter har de hand om Gringotts bank. Men Dickens goblins tycks mig betydligt mer 'ofärdiga', mindre påtagliga. De försvinner med klockklangen. Wikipedia berättar om dem som 'mischievious', någon sorts 'busfrön'? Som en gång i tiden ansågs uppfostra barn, genom att såväl straffa som belöna. Jag undrar om de kan jämföras med svenska 'tomtar', som man måste hålla sig god med för att de inte skall sätta krokben för oss? Å andra sidan känns de i Dickens historia mer som engelska miniälvor, de som finns i varje blomma och buske, naturens egna andar, hos Dickens alltså förknippade med klockklangen.
Nyårsklockor, de klingar så mycket hastigare förbi, jämfört med Julens överflöd.
Uppbyggnaden i fem välbalanserade kapitel, där tre kapitel fördelade på julandar - det förgångnas, nuets och en eventuell framtid - föregås av den hårda kalla bristkänslan, förkroppsligad i Marleys spöke, och avrundas med det glada slutet där den kalla bristen övergår i sin motsats, när Scrooge äntligen vågar ta till sig Julens tillförsikt med värme och överflöd.
Allt detta är välkänt. Mindre känt är att Dickens försökte upprepa konceptet kring denna Julsaga de två följande åren, men utan samma triumfatoriska mottagande hos publiken. Jag har just läst The Chimes (1844), som i fyra kapitel förlagda kring nyårsklockor, försöker lära oss att uppskatta oss själva som människor. Återigen skall vi lära oss att plocka fram vår inneboende godhet, med solidaritet, vågar tro på vår egen förmåga att skapa något bra, att se att livet kan bli bättre för varje år som går.
Denna historia är betydligt kantigare - cementerat i det kvadratiska med fyra kapitel - vilket i sin otymplighet har svårt att få mig att hänga med i svängarna. Inte förrän i slutet får jag mitt 'aha!' Varje kapitel är en 'kvart' men som tar flera år, och först i slutet får vi veta att det nog trots allt bara var en timmes mardröm. Kanske den svältandes mardröm efter en alltför glupskt svald, oväntad bjudmåltid.
Karaktärerna i historien är så mycket blekare, det går inte att upprepa Ebenezer Scrooge, han är redan fullkomlig, förevigad. Visst kritiseras den självgoda omgivningen, omyndigförklarandet av gräsrötterna i den tidens samhällshierarki. Under 1840-talet grasserade svälten. Dickens ville medvetandegöra, men allt var redan sagt i Julsagan, med sitt myller av karaktärer och symboler.
Historierna är också 'spökhistorier' på olika sätt. Jag hänger med betydligt lättare i Julsagans 'spöke' och de tre 'julandarna'. I The Chimes frammanas i stället 'goblins', vilket jag har svårare att göra mig en uppfattning om. Den långa undertiteln är "A Goblin Story of Some Bells that Rang an Old Year out and a New Year in" hjälper mig, men inte mycket. Helt klart växer det fram älv-varelser av något slag ur klockornas klang, ringandet, och dessa väcker något i människors andliga medvetenhet. Vi skall uppleva något, väckas till medvetenhet.
Det borde inte vara omöjligt, idag när vi är så inkörda på animerade filmer, fulla av mytologiska varelser. Så vad är en 'goblin'? I Harry Potter har de hand om Gringotts bank. Men Dickens goblins tycks mig betydligt mer 'ofärdiga', mindre påtagliga. De försvinner med klockklangen. Wikipedia berättar om dem som 'mischievious', någon sorts 'busfrön'? Som en gång i tiden ansågs uppfostra barn, genom att såväl straffa som belöna. Jag undrar om de kan jämföras med svenska 'tomtar', som man måste hålla sig god med för att de inte skall sätta krokben för oss? Å andra sidan känns de i Dickens historia mer som engelska miniälvor, de som finns i varje blomma och buske, naturens egna andar, hos Dickens alltså förknippade med klockklangen.
Nyårsklockor, de klingar så mycket hastigare förbi, jämfört med Julens överflöd.
2012-06-06
NP 1912 - Gerhart Hauptmann
1912 års nobelpristagare Gerhart Hauptmann, 1862-1946, fick priset "förnämligast" för sin "rika, mångsidiga, framstående" dramatik. Redan debuten 1889 gjorde honom berömd och röjde väg för det tyska naturalistiska dramat. Hittade på biblioteket i veckan hans mest kända kollektivdrama, Die Weber (1892; Väfvarna) i svenska urutgåvan, 1899. Pjäsen bygger på en verklig händelse, vävarupproret i Schlesien 1844.
En komplex problematik ageras ut genom en mängd olika personers uttalanden, oftast enkla människor med talspråksuttal. T ex slår en person fast att det kanske inte bara är fabrikörns fel att de svälter. "Ja har läst om att alla olyckor kommer från birokratera."
På 1840-talet hade industrialismen börjat slå igenom på många håll. Handvävare kunde inte längre konkurrera med vävmaskiner, varför man på vissa håll försökte slå sönder maskinerna. Självklart förtvivlade man inför fabrikören som gav mindre och mindre betalt för de tyger man vävt, men visste inte annan lösning än att acceptera. Den tidens statiska liv gav sällan ens möjlighet att flytta till annan ort för att söka nytt arbete. Att överge sin arbetsgivare ingav farhågor om än större svält. Kapitalismen bygger på en effektivitetesspiral, som hela tiden skördar nya offer. Den religiöse försökte ta sitt lidande med jämnmod och se fram mot himmelriket som sin belöning.
En komplex problematik ageras ut genom en mängd olika personers uttalanden, oftast enkla människor med talspråksuttal. T ex slår en person fast att det kanske inte bara är fabrikörns fel att de svälter. "Ja har läst om att alla olyckor kommer från birokratera."
På 1840-talet hade industrialismen börjat slå igenom på många håll. Handvävare kunde inte längre konkurrera med vävmaskiner, varför man på vissa håll försökte slå sönder maskinerna. Självklart förtvivlade man inför fabrikören som gav mindre och mindre betalt för de tyger man vävt, men visste inte annan lösning än att acceptera. Den tidens statiska liv gav sällan ens möjlighet att flytta till annan ort för att söka nytt arbete. Att överge sin arbetsgivare ingav farhågor om än större svält. Kapitalismen bygger på en effektivitetesspiral, som hela tiden skördar nya offer. Den religiöse försökte ta sitt lidande med jämnmod och se fram mot himmelriket som sin belöning.
2012-05-06
Fattigt folk - Fjodor Dostojevskij (1846)
Fattigt folk är Dostojevskijs debutroman. Brevroman, en vanlig genre ända sedan romanens skapelse på 1700-talet. Ett sätt att lösgöra sig från den allvetande berättaren, sätter individen i främsta rummet, vilket måste ha hört till Dostojevskijs inneboende drivkrafter, han som fördjupar sig i enskilda människors psyken. Tydligen höll han på att översätta Balzac och inspirerades att låta fattiga människor på samhällets botten få huvudrollen.
Själv finner jag brevromaner något för trånga och otympliga. Även Jane Austens första roman, om än inte tryckt förrän långt efter hennes död, Lady Susan, var en brevroman. Tack och lov övergav hon genren och skapade sina mästerliga romaner fulla av underbart levande dialoger.
Vad som roar mig mest med Dostojevskijs Fattigt folk är kommentarerna till hans samtida författare, den allenarådande beundran av Pusjkin, och den mer upprörda avskyn inför Gogols Kappan. Inte desto mindre har Makar själv (manlig huvudperson), liknande problem med att få råd med nya stövlar - kanske är det därför han blir så upprörd över Gogols Kappan, där mannen hinner dö utan att få upprättelse. Fattig tjänstemännens hårda torftiga liv stiger fram lika mycket hos Dostojevskij som hos Gogol. Men medan Gogol fabulerar mer, håller sig Dostojevskij till den nya realismen.
Själv finner jag brevromaner något för trånga och otympliga. Även Jane Austens första roman, om än inte tryckt förrän långt efter hennes död, Lady Susan, var en brevroman. Tack och lov övergav hon genren och skapade sina mästerliga romaner fulla av underbart levande dialoger.
Vad som roar mig mest med Dostojevskijs Fattigt folk är kommentarerna till hans samtida författare, den allenarådande beundran av Pusjkin, och den mer upprörda avskyn inför Gogols Kappan. Inte desto mindre har Makar själv (manlig huvudperson), liknande problem med att få råd med nya stövlar - kanske är det därför han blir så upprörd över Gogols Kappan, där mannen hinner dö utan att få upprättelse. Fattig tjänstemännens hårda torftiga liv stiger fram lika mycket hos Dostojevskij som hos Gogol. Men medan Gogol fabulerar mer, håller sig Dostojevskij till den nya realismen.
2010-09-29
Kappan - Nikolaj Gogol (1842)
Höll på att glömma att jag läste ännu en av Gogols långnoveller för några veckor sedan. Jag började med viss tvekan, trots att Näsan var ett gott exempel på intressant fabulerande. Men Kappan handlar om en stackars mobbad fattiglapp som måste svälta och försaka för att ha råd med en ny kappa. Och det efter ett helt arbetsliv (han är i 50-årsåldern).
Och visst blir historien just så bedrövande som jag först befarat. Han möter bara hån och måste försaka ... men så äntligen efter lång tid får han ihop tillräckligt med pengar för att skaffa sig en värmande rock. Men naturligtvis blir han bestulen på den redan första kvällen. Och inte får han hjälp av polisen. Hierarkier och mutor är vad allt byggde på. Så deprimerande!
Rocklös blir han genast nerkyld och dör tre dagar senare. Men då har det gått så långt att jag drar en suck av lättnad - tanken på att han kommer till ro och slipper gå och frysa. Men så lätt gick det inte heller. Han började spöka. Och den 'betydande person' som han vädjat om hjälp, men som avvisast honom, får både på egen hand dåligt samvete när medkänslan äntligen sätter in - om än för sent! - och blir dessutom av med sin egen kappa när spöket rycker den av honom.
Jag har ett par favoritmeningar:
"... att vår betydande person strax sedan den obarmhärtigt uppläxade Akakij Akakijevitsch gått sin väg, kände någonting liknande medlidande inom sig. Det var ingalunda främmande för honom, hans hjärta var tillgängligt för många goda känslor, ehuru hans rang hindrade honom att lägga dem i dagen."
Härlig ironi, eller hur! För att inte tala om det här:
"Men den betydande personen, fullt nöjd med sitt ömma familejliv, fann det i alla fall på sin plats att ha en väninna i andra ändan av staden. Väninnan var varken vackrare eller yngre än hans hustru, men dylika gåtor förekomma här i världen."
Just ja! Världen är full av gåtor!
Och visst blir historien just så bedrövande som jag först befarat. Han möter bara hån och måste försaka ... men så äntligen efter lång tid får han ihop tillräckligt med pengar för att skaffa sig en värmande rock. Men naturligtvis blir han bestulen på den redan första kvällen. Och inte får han hjälp av polisen. Hierarkier och mutor är vad allt byggde på. Så deprimerande!
Rocklös blir han genast nerkyld och dör tre dagar senare. Men då har det gått så långt att jag drar en suck av lättnad - tanken på att han kommer till ro och slipper gå och frysa. Men så lätt gick det inte heller. Han började spöka. Och den 'betydande person' som han vädjat om hjälp, men som avvisast honom, får både på egen hand dåligt samvete när medkänslan äntligen sätter in - om än för sent! - och blir dessutom av med sin egen kappa när spöket rycker den av honom.
Jag har ett par favoritmeningar:
"... att vår betydande person strax sedan den obarmhärtigt uppläxade Akakij Akakijevitsch gått sin väg, kände någonting liknande medlidande inom sig. Det var ingalunda främmande för honom, hans hjärta var tillgängligt för många goda känslor, ehuru hans rang hindrade honom att lägga dem i dagen."
Härlig ironi, eller hur! För att inte tala om det här:
"Men den betydande personen, fullt nöjd med sitt ömma familejliv, fann det i alla fall på sin plats att ha en väninna i andra ändan av staden. Väninnan var varken vackrare eller yngre än hans hustru, men dylika gåtor förekomma här i världen."
Just ja! Världen är full av gåtor!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
