Magnetisörens femte vinter - Per Olov Enquist (1964)

En historisk roman från 1790-talet, alltså de extrema åren direkt efter franska revolutionen. Temat är dock inte revolutionen i sig, utan rör försöken med 'magnetism', inspirerad av idéer från läkaren Franz Anton Mesmer (1734-1815), som väl kan sägas vara en föregångare till hypnos som behandlingsmetod.

Huvudpersonen i boken, Meisner, vill bota sjuka genom att 'magnetisera' personerna, dvs försätta dem i hypnos. Ibland lyckas det, och då börjar människor se upp till honom, han blir deras 'hopp', någon att förslita sig till. Läkaren Steiner är envis motståndare, ur hans vetenskapliga synvinkel förkroppsligar Meisner charlatanens groteska svindleri. För honom existerar bara det han kan ta på.

En av bokens berättare är läkaren Selinger, vars dotter förlorat synen genom ett psykiskt trauma, när hon var tio år. Sju åtta år senare lyckas Meisner ge henne synen tillbaka, genom lygnande tal under hypnos. Meisners är medicinskt helt olärd, han använder enbart sin intuition, och en vision om att kunna förmedla en vision av alla goda möjligheter för att bli av med hämmande blockeringar.

Att dottern återfår synen, gör hennes far, läkaren Selinger, som själv inte lyckats hitta någon för dottern, till en entusiastisk följeslagare, som börjar agera kontrollant vid Meisners seanser. Men samtidigt är han 'läkare' och vän med Steiner, med vilken han diskuterar kring om detta osynliga helande är möjligt eller inte. Vilket får honom att ständigt vackla, och ha svårt att bestämma sig för om han kan lita på Meisner eller inte. Hans dotter är utan tvivel botad, men hans samvete oroar honom ständigt, den inre rösten som säger att man inte får inympa hopp i naiva människor, hopp som inte kan garanteras. Det är utan tvekan ett förräderi. Alltså slutar det med att Selinger trots allt anger Meisner som charlatan.

Men vad är det största förräderiet? Att låta sjuka människor få ta del av en vision, som kan fungera som 'placeboeffekt'? Eller att ta ifrån människorna detta sista hopp.

Jag frågar mig varför Enquist skrev just denna bok? I sina memoarer Ett annat liv (2009), där han berättar om sig själv i tredje person, nämner han Magnetisörens femte vinter som sin övergång från experimentell 'ordknådare', till att bli 'storyteller'. Romanen inleds utan tvekan med en rafflande jakt på Meisner, en lynsch-mobb som han dock klarar sig undan med stora umbäranden. Men Meisner ger sig aldrig.

Men sedan övergår den alltså till att bli en idéroman för och emot rationalism, för och emot hypnos.  Är det bara en födkrok för Meisner? Eller en frestelse när han känner den makt han får över sin omgivning? Eller har han en djupare andlig vision han tror på?

Vi vet att Enquist växte upp i en starkt kristen väckelsemiljö i Västerbotten, och har berättat om sin barndoms tankar om att få resa ut i världen som missionär. I memoarerna skriver han att när han väl hamnat i Uppsala för akademiska studier, där -- "tunna tron ut. Hans fasta trosförvissning, hans ångest, hans tillit, hans syndamedvetande, allt glider mycket långsamt ner i världslighet och poesi och blandas upp och nästan försvinner. Det som en gång varit så viktigt känns nu avlägset. Det är inget dramatiskt uppbrott, det glider bara bort. Han studerar bort tron. Det sker egendomligt smärtfritt, särskil tmed tanke på hur stark smärtan tidigare varit.  Det bara glider bort" (s.157-158)

Men Magnetisörens femte vinter rör helt klart balansgången mellan ytterligheter som -vetenskap och beprövad erfarenhet' versus 'handligt helande'. Vad händer om någon har en 'beprövad erfarenhet' av just helande, det vetenskapen vill kalla 'placebo' - tron som kan försätta berg.