Rit - Inger Edelfeldt (1991)

Rit är en novellsamling, vars titelnovell placerats sist och är ett helt magnifikt avslut på läsningen. Och i sig i mycket en paradoxal motsats till övriga historier.

Inger Edelfeldt är en gammal favorit för mig, med alltid lika lättflytande språk som glider igenom mig närmast motståndslöst. Även om historierna i sig innehåller mycket motstånd inuti karaktärernas psyke. Det är psykets gränsland, historier laddade med antydningar, som skapar spänning och får läsaren att flyta med i framåtrörelsen, nyfiken, men osäker.

I denna samling är karaktärerna ganska unga, identitetssökande. De brottas med olika sorters behov av symbios. Unga kvinnor med bristande självförtroende, som anar att deras behov av kärlek handlar mer om förmågan till fantasi, än verklighetsförankring. De kastar sig ut i det okända, drömmer och uppfylls, krockar med besvikelser. Undrar var felet sitter?

Oftast är det kommunikationen i olika relationer som tycks ouppnåelig. Drömmen om att få spegla sig i någon annan, att mötas i samma själsliga behov. Där balanserar karaktärerna hela tiden på den vassa eggen, har svårt att reda ut sitt kaotiska inre, med sina undermedvetna förträngningar och hemliga önskningar.

Ofta kommer därför sagan in i vardagsrealismen, skapar paradoxer. Om Fredrika/Fredag, i novellen "Rit" är både osäkrare och förslagnare än de tidigare kvinnliga huvudpersonerna, hon som alltid försökt ironisera bort sina önskningar, belönas rikare än någon av de andra, trots att hennes partner, Robinson, är den enda av historierna där  'hon och han' plötsligt, som av en händelse möts i samma symbios, möts i "riten" som förenar, så riskerar det ändå att bli en kraschlandning in i vardagen.

För den största faran är att förlora sig själv, sin förmåga till fantasi och skapande.

Det går alltid att fundera över möjliga symboler och koder i Edelfeldts historier. På vilket sätt anknyter novellen "Rit" till Robinson Crusoe, mer än huvudpersonernas 'alias'? De vill ha sin egen "ö", skapa något eget, utan inblandning från föräldrarnas förlegade världsbild. Varför är kvinnan 'Fredag'? Riskerar hon att 'förslavas', eller är hon bara närmare den själsliga naturen? Är alliansen mellan dem en ohelig allians? Är det för att Fredrika hela tiden sett upp till sin partner, rockidolen 'Robinson', men redan anar drag hos honom som återskapar den 'gamla världen', allt de velat lämna bakom sig?

Sommarboken - Tove Jansson (1972)

Tove Janssons klassiska Sommarboken från 1972 är så härlig att den går att läsa hur många gånger som helst. Min pocket, som jag genom åren läst fler gånger än jag hållit räkningen på, är illustrerad - av Tove Jansson själv så klart - med små geniala bilder i svartvitt av havsvågor, klippor och växter. Dessa tillkom tydligen först 1976. Antagligen insåg man vid det laget att detta är en odödlig fullträff värd att satsa på.

På en närmast orörd ö i yttre skärgården befinner sig Farmor och barnbarnet Sophia. Ön erbjuder ett sorts ursprungligt paradis hela sommaren, omgivet av havet som skyddar mot civilisation, uppfostran och andra begränsningar. Relationen mellan barnet och åldringen är både innerlig och kärv. Båda är specialister på att utnyttja sin isolering till att njuta en trygg ensamhet tillsammans - en svår konst. De ät ytterligheter med många likheter. Fadern finns där men märks knappt, han tillhör den begränsade och begränsande medelåldern. "Dedär som är i rätt ålder" (s.61) som tror att de kan förbjuda barn och åldringar från allt som kan kallas riskabelt, saker som många anses för små eller gamla att göra och njuta av. Men det är fåfänga förbud. Barnet har sina medfödda instinkter och åldrigen sin livserfarenhet.

Livet på ön erbjuder det ursprungligt oföränderliga. Naturen som klarar sig bäst själv på egen hand. Att fadern försöker anlägga en trädgård med växter från Holland är ett fåfängligt sisyfosarbete, en parentes. Ibland flyter något av yttervärlden iland, någon gång passerar en båt. En sommar byggs ett nytt hus på en kobbe än längre ut. Först stör det deras horisont, att inte få vara ensamma i ödsligheten. Ägare är en direktör som säger sig söka det orörda och primitiva. Men med barn, tjänstefolk och vänner omkring sig har han svårt att ens klargöra för sig själv vad det är han söker.

Sophia kan inte låta bli att kritisera. "Snälla barn, sa farmorn otåligt, varenda människa måste få göra fel på egen hand." Det kan ta tid för direktörn att förstå sin egen idé ...

Mr Foe - J M Coetzee (1986)

Detta är andra gången jag läser Coetzees Robinsoniad-variant. Och det har tagit tid, för jag tycker inte mer om den denna gång än den första. Så varför plågar jag mig? Jag var väl osäker på om jag hade fattat allt förra gången ...

Det olidliga är huvudpersonen. En vansinnigt pratsam person som hela tiden säger att hon saknar förmåga att skriva, och därför ber Mr Foe att skriva ner hennes livs äventyr när hon led skeppsbrott på den ö, där redan Kruse och slaven Fredag befann sig och sysslade med fullständigt meningslösa sysslor, som att bygga odlingsterrasser, trots att de saknar alla slags utsäde. Värst är pladdret, att jag inte känner att huvudpersonen Susan reagerar som en kvinna skulle reagera. Jag kan inte identifiera mig. Alldeles för mycket manligt tillkortakommande, en man som inte kan identifiera sig med kvinnligt liv...

Inget av vad Defoe skrev finns kvar. Vilket kanske är tur. Så då är det eg. inte en Robinsoniad-bok. Det är metalitteratur, en bok om att skriva, om fantasi och verklighet, om berättandets mening eller inte. Men så tröstlöst formulerat, att jag inte står ut.

Inte förrän jag når fram till de sista fem sidorna, de sidor som gör att boken står kvar i bokhyllan. De sidorna levde kvar och sa, 'läs om mig och se om du får ut mer av mig.' Men det fick jag alltså inte. De sista fem sidorna slipper vi äntligen Susan Barton som berättare. Men sidorna är fortfarande i det närmaste obegripliga. Men här skapas äntligen bilder, det är inte bara en mängd tomma pladderord av en falsk musa. Det är bilder. Fantasieggande. Mångtydiga. Varför kunde inte hela boken få vara sån?

Just nu läser jag dagligen Kerstin Ekmans bildmättade texter. De är en lisa för själen hur än allvarliga frågor som ställs och hur än grym verklighet som står fram. Jämförelsen med Coetzee är så enorm att om inte Kerstin får Nobelpriset så är Akademien helt värdelös. Visst, fler svenskar ska väl inte få priset. Men hon sitter ju faktiskt inte i Akademien själv längre, inte sedan Salman Rushdie-krisen 1989. Men ingen vore mer värd den positionen än Kerstin Ekman. Men hon har väl viktigare saker för sig.

Tillbaka till Mr Foe - är detta en typisk 1980-talsroman?  1980-talets som postmodernismens inledning, och alltmer frenetisk strävan bort från det socialrealistiska. Passar Coetzee in där? En postkolonial kommentar är det utan tvekan ...

Robinson Crusoe - Daniel Defoe (1719)

I sommar har jag ägnat mycket tid till att ta mig igenom hela Robinson Crusoe. Den första borgerliga 'romanen'. Defoe, den ekonomiske, borgerlige journalisten, som följde sin tids puritanska moral och därför absolut inte ville låtsas om att det var fiktion, fabulerande.

Puritanerna dominerade ännu det engelska samhället. Nöjesläsning hörde inte till vad en god medborgare skulle ägna sig åt. Nyttotanken dominerade. Jag måste säga att i början uppfattade jag själv hans egna förebråelser kring sin egen religiösa likgiltighet, som snarast ironiskt. Jag kunde inte ta det på allvar. Inte förrän han efter över halva boken faktiskt gick med på att hans egen överlevnad trots allt varit en nåd av Gud, och att allt elände han varit med om, både var hans egen förskyllan, för sin egen uppnosighet, men att han ändå trots detta alltid räddats, var det fulkomliga beviset för Guds existens.

Texten är så full av upprepningar och detaljer - allt för att vinna trovärdighet - att det är jobbigt att läsa några långa stycken i taget. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av historien i sig. Som så många andra. Den har ju gett upphov til en alldeles egen genre - Robinsoniad. Eftersom det finns så många författare, som gärna vill skapa sin egen version kring denna superidé, med den öde ön och hur en ensam människas belägenhet då kan gestalta sig. Robinson är ju trots allt en sorts hjälte - som belönas av Gud för sin ståndaktighet.

Att jag inte kan släppa min känsla att det måste finnas ironi i botten, handlar nog om att jag redan för trettio år sedan läste hans nästkommande roman, om Moll Flanders (1722), äventyrerskan. En långt ifrån gudfruktig historia, snarare då chockerande på alla sätt och vis. Detta var efter att Defoe insett att han hade talang för att skapa spännande historier och publiken börjar överge puritanismen och längtar efter förströelse av mer kittlande slag.

Men det var så länge sedan jag läste Moll Flanders, kanske finns där gudfruktighet insprängd som jag glömt av. Minnet är ju selektivt.

Jag vill också läsa om och läsa fler av alla verk som hakat på i Robinsoniaden. Jag vet att jag tyckte om Michel Tourniers varianter (han skrev ju såväl ungdomsvariant och vuxenvariant) men hade svårt för Coetzees Mr Foe. Kanske för att den avviker för mycket från originalets historia. Men även den behöver läsas om för att jag skall finna vad det är Coetzee egentligen vill säga med sin variant. Men nu är hösten igång och det finns inte tid.

Skattsökaren av Le Clézio (1985) (kurs 12)

Sista romanen vi läste av Le Clézio blev Skattsökaren, skriven redan 1985. Den kan tyckas vara en lättviktare i jämförelse med övriga romaner vi läst. Uppbyggnaden är något av en 'äventyrsroman'. Måste erkänna att jag lyckades ignorera den aspekten och mest såg likheter med övriga böcker som vi maratonläst hela april månad igenom.

En av mina kursare refererade dock till 1700- och 1800-talets äventyrsromaner, som t ex Daniel Defoes Robinson Crusoe, LR Stevensons Skattkammarön och Rider Haggard som t o m nämns i romanen, som något barnen läser, men en klassiker inom äventyrsgenren som jag aldrig ens hört talas om. Där ser man hur okunnig jag är.

Men det är helt rätt huvudpersonen Alexis tillbringar många år på en liten ö ute i Indiska Oceanen sökandes efter en *drömd* skatt likt en skäggig härjad solstekt Robinson i en isolerad vik av ön, ensam och strandsatt, men möter en mörkhyad kvinna, av indiskt påbrå, som en kvinnlig variant av Fredag. Av henne lär sig Alexis att överleva och skaffa föda av naturen.

Slutuppgiften för hela kursen blev att utifrån denna roman Skattsökaren se om vi kunde finna likheter eller skillnader med andra av Le Clézios verk, från kursen eller andra vi läst. Med på ett hörn här kom även Raga : att närma sig den osynliga kontinenten (2006; sv. 2008). Lite styvmoderligt ignorerad, då den avviker så mycket från övriga böcker, en sorts kameleont, mellan fantasi, etnologisk reseskildring och vissa historiska passusar. Jag fann den dock viktig, som en fortsättning på teman som: stjärnhimlen, paradiset, båtfärder, kvinnor nära jorden men också underst, hotade av våld och utnyttjande.

När jag ser tillbaka på alla böcker jag läst av Le Clézio så är det mest tydliga gemensamma draget, att alla böcker utspelas utomhus. I alla finns drömmen om paradiset, men det är barnets paradis och går förlorad när man växer upp. Människorna söker febrilt efter livets mening, men möts hela tiden av våld och krig. Ofta söker man efter guld och rikedomar, inser inte att det är Kärleken som är meningen och rikedomen.

Jag finner att allt i romanerna kan delas in i detta: Krig och Kärlek. Och all form av våld, slaveri, är en krigshandling mot en medmänniska. Och minsta ansats till sådant gör att kärleken försvinner, går om intet.

Men drömmen finns. Alla människor, var vi än befinner oss, kan vi lägga oss ner och titta upp på stjärnorna och betänka hur små vi är i denna världsrymd. Och vad vi än tar oss för, så tickar livet vidare.