NP 1921 - Anatole France

"såsom ett erkännande av hans lysande författarverksamhet, präglad av ädel stilkonst, av vidhjärtad humanitet, av behag och franskt lynne"

1921 års Nobelpris gick till Anatole Francois Thibault (1844-1924), förkortat till pseudonymen Anatole France. Efter världskrigets nordiska inåtvändhet, börjar blickarna åter riktas utåt. Europa bubblar av nyskapande ismer. Nobel ville belöna 'samtida' prestationer, men dem förlorar Akademin kontakten med i sitt sökande efter vad som gagnat mänskligheten och höll hög litterära kvalitet. 'Vidhjärtad humanitet' blev ledordet, vilket man fann i rikliga mått hos Anatole France, överlevare från la belle époque, en arvtagare till den franska Klassicismens 'ädla stilkonst,' inspirerad av filosofer från renässansen och upplysningstiden.

France fick sina första verk tryckta på 1870-talet, estetiska dikter och versdrama, och tog lång tid på sig att finna sitt rätta element - prosa. Medan europeisk litteratur dominerades av ett modernt genombrott, med samhällskritisk problemdramatik och naturalistiska dissekeringar av det mänskliga psyket, försökte France propagera för optimism och förnuft à la Voltaire. Skeptisk till alla dogmer ironiserade han gärna och mycket, ständigt lika godmodigt vänlig, som den övertygade humanist han var. Han kunde inte undgå att med tiden bli alltmer desillusionerad av sin krigiska samtid, men Anatole France godmodiga ironi är läsvärd än idag.

Jag har just läst om Sylvestre Bonnards brott (1881), som blev hans genombrott för en större publik. France har ännu inte tagit till sig romanformen, texten är komponerad som huvudpersonens spridda dagboksanteckningar över ett trettiotal år av spridda upplevelser, vilket ger mig mer ett intryck av pikaresk, populärt under renässansen och 1700-talet. Intrigen är inte huvudsaken, men händelserna grupper sig kring två teman, varför boken upplevs mer som två långnoveller. Viktigare än intrigen är karaktären Bonnard, den godmodige bokmalen, den världsfrånvände forskaren, humanisten som vill alla gott och hellre friar än fäller.

Det tar tid innan vi får reda på vad för 'brott' det gäller och flera tolkningar är möjliga. Det konservativa samhället skulle väl främst döma ut att Bonnard hjälper en föräldralös flicka, Jeanne, att rymma från sin barnhemslika skola. Och snart därefter stödjer han henne när hon önskar gifta sig med en fattig ung man. Men hon är ju trots allt både föräldralös och skamligt utnyttjad av såväl skolan som sin förskingrande förmyndare.

Snarare är det så att Bonnard dömer sig själv, sin bokvurm, en besatthet han njuter av med en liten tagg av dåligt samvete. Bonnard är den evige ungkarlen, som dock i ungdomen svärmat för flickans mor, men som valde att gräva ner sig i böckernas värld. När han så långt senare får reda på Jeannes existens och att hon blivit föräldralös, vill han erbjuda det stöd han kan ge. Pengar har han inga, men när hela förskingringen uppdagas har hon bara Bonnard att luta sig mot, varpå han säljer hela sin boksamling, främst medeltidsa handskrifter. Det räcker till hemgift åt Jeanne, så hon slutligen får sin försörjning och ett drägligt liv.

Det kan väl inte vara ett brott? Nja, men Bonnard själv vet. Två av böckerna var han alltför fäst vid för att kunna skiljas ifrån. Dem gömde han undan, med sin mänskliga blandning av njutning och dåligt samvete. Och nog är han värd det.

Än mer beundrad brukar Min väns bok (1885) vara, en barndomsskildring om pojken Pierre Nouzière och hans närmaste. En rad anekdotiska episoder som drömmer sig tillbaka till barnets tankevärld. Småtrevligt, men naiviteten känns avlägsen idag. Sista avdelning, 'Suzannes vänner', är en rad skilda korta pojkhistorier, där titeln bara är till för att knyta ihop det lösryckta. Att France själv blev far till en dotter ett par år innan är nog den främsta orsaken till dessa betraktelser.

Vårt Hems förlags utgåva, tryckt 1928, har ett märkligt förord, med endast en halvt läsbar namnteckning under. Jag tolkar den som Fredrik Böök, känd litteraturkritiker på den tiden. Bokserier började ges ut för att visa upp nobelpristagarna och förklarande förord hörde till. Det märklig är att förordet inte nöjer sig med att framhäva Anatole France tidiga verk som ypperliga, utan även passar även på att lufta en rad moraliska fördömanden; att France "ofta komprometterat frihetens sak genom att försväxla frihet med libertism", att man efter France död (1924) kunnat avslöja en "obehaglig anda av vulgär cynism", och som slutkläm poängtera att France filosofiska djupsinne "icke heller [är] så stort som man ibland inbillat sig". Förordsförfattaren nöjer sig alltså med att beundra hans smidiga "stilkonst" och fördöma resten.

Varför ett sådant utbrott? Jag har svårt att tro att vi idag skulle reagera på detta sätt, eller uppröras över 'sedlig anarki'. Jag kan inte hjälpa att jag undrar vad det är för 'grumlad humanitet', som omtalas. Det är inget jag har hittat hos senare litteraturhistoriker.

Bonnard beundrade i alla fall Walter Scott och utbrister: "Historien är ingen vetenskap, den är en konst, och blott genom fantasin kan man inom den komma någon vart." Anatole France låter oss dock höra även den motsatta åsikten, genom Jeannes blivande make Gélis, som Bonnard handleder i studiet av gamla handskrifter: "Gammalt skräp", menar Gélis och bedyrar att hur än lärd man är det omöjligt att föreställa sig hur det var för 500-1000 år sedan, när man knappt vet hur det var för 5-10 år sedan. Och historiskt måleri finner han "avskyvärt osant!" Alla slags konst skildrar blott konstnärens själ; oavsett kostym "är anden hans samtida". Konstnären ger "åt sina skapelser sitt eget liv, eller också formar han marionetter".

Ja, nog gav France rikligt med kött och blod åt Bonnard. Läs den gärna.

I en antologi med noveller av nobelpristagare utgiven 1960, representeras Anatole France med den sedelärande histroien "Läxan" (tyvärr utan angivet första utgivningsår), som tilldrar sig på medeltiden i Paris. Den ärbara men fåfäng borgarhustru Violante, gift med en vresig advokat, förmanas av sin biktfader, som vägrar lita på hennes ärbarhet. När han ska resa till Venedig frågar han om hon önskar sig något från hans resa, kanske en helgonbild eller ett radband. Men Violante ber om den klaraste spegel han kan finna. För att ge henne en läsa bar biktfadern istället med sig dödskallen efter Venedigs en gång vackraste kvinna. Violante tar dock till sig lärdomen på sitt eget sätt. Hon inser hur förgänglig skönhet och ungdom är, att den måste tas tillvara medan tid är. Alltså slutar hon avvisa den riddare som länge uppvaktat henne, han får bli hennes älskare.

Ack ja, en så kokett historia. Så går det när man försöker mästra andra människor.

Jonathan Strange & Mr Norrell - Susanna Clarke (2004)

Jonathan Strange & Mr Norrell är en helt makalös roman av Susanna Clarke. Den har grupperats bland fantasy-litteraturen, och visst, den handlar om trollkarlar och en parallell värld, men den är så mycket mer, vilket kanske inte gör den så lättillgänglig för alla läsare, men för oss litteraturhistorienördar är den en guldklimp.

770 sprudlande sidor, som först kan verka ogripbara, om man inte har möjlighet att njuta av alla blinkningar hit och dit i litteraturhistorien. Varje kapitel åsätts en tidpunkt, månad och år, från 1806-1817. En enda genomläsning hjälper inte mig att avgöra vad författaren 'vill', men väcker i mig ett myller av associationer. Jane Austen-fan som jag är associerar jag genast till hennes produktiva skrivår och dödsåret 1817. Med detta vill jag inte påskina någon likhet i skrivstil, bara närheten i tidseran. Man brukar ju alltid klaga på att realisten Austen ändå tycks blunda för Napoleonkrigen som genomsyrade nästan hela hennes livsepok. Clarke tar igen hela den biten och låter magikerna hjälpa till att besegra Napoleon. Austen själv nämns ändast som författare till boken Emma 1816, helt kort som att den står bredvid Jonathan Stranges bok om magins historia. Visserligen en liten miss, eftersom Jane Austens namn aldrig sattes ut på hennes böcker under hennes levnad, utan endast noterades skriven av 'A Lady'.

En författare som dock får ta plats mot slutet av boken är Lord Byron. Åren 1806-1817 handlar ju helt klart om den Romantiska erans mest innovativt sprudlande period. De två stora magikerna som spelar romanens huvudroller är motsatta karaktärer som skulle kunna symbolisera de motsatta litterära riktningarna Klassicismen och Romantiken, likaväl som Upplysningens Encyklopediska sida hos Mr Norrell, i motsats still den intuitivt begåvade Jonathan Strange. Dvs även motpolerna vetenskap (rent teoretisk kunskap) resp. andlighet (verklighetens inneboende magi).

Diverse : satir och romantik

Ännu en intensiv månad har rusat förbi. Naturligtvis mest studieläsning, där vi avslutat romantiken och sedan haft sluttentamen på Klassicism - Upplysning - Romantik, dvs från Molières 1660-tal till Gogols 'fantastiska' kortroman Näsan 1836.

Det som pågår är en idémässig glidning från det hierarkiska och kollektiva, till en allt starkare individualism. Det är den naturvetenskapliga utvecklingen som får människor att tvivla på själen och undra om människan inte trots allt är en sorts maskin ...

Och sedan hur romantiken förtvivlar och vill försöka få ihop den splittrade människan igen, kropp och själ ... men det tycks mig som det är en ännu pågående splitring som vi än idag har svårt att lösa.

ETA Hoffmann sägs vara den som skapade den fantastiska berättelsen, tidigt 1800-tal, och visst var det han skrev fantastiskt. Allkonstnär som han var, musiker, tecknare, berättare, så är hans texter mycket mångfacetterade, fantasin rik. Vi koncenterade oss denna gång på Sandmannen (1817), dvs en vuxen-vinkling av barnsagan om John Blund, men fylld av demoni. Romantikerna tror inte längre på Upplysningens och Förromantikers, som Rousseau, tankar om att människan i grund och botten är god. I stället laborerar man med tankar om demoni. Vi får aldrig veta om upplevelserna (av demoni m.m.) är verkliga eller snarare psykiska eller drömmar. Det får inte huvudpersonen heller veta. Kanske är det inte viktigt. Upplevelen finns där i alla fall.
Huvudpersonens flickvän Klara är oskuldfullt positiv likt Upplysningen själv. Men Nathanael själv är kluven. Hans lärare, en professor av något slag, är fascinerad av mekanik, och har skapat en docka som verkar alldeles levande. I den blir Nathanael ohjälpligt förälskad. Hans vänner förstår inte hur han kan tycka om någon som verkar så stel, tyst och 'död'. Men det retar Nathanael att de inte förstår hennes skönhet och hans kärlek.

Kärlek är trots allt något som kommer inifrån oss själva, oavsett föremålet för den. Å andra sidan handlar nog den episoden mer om rädsla inför den inträdande industrialismen. En större fascination inför maskiner, dockor som kan verka levande, i en kapitalism som tenderar att inte ta hänsyn till levande människor och deras behov, utan låta maskinerna gå före.
En rädsla av samma slag finns i en annan variant, romanen av Mary Shelley, Frankenstein från 1818.

Men vi började alltså med Den Girige av Molière, lika klassisk som Racines Faidra. Den girige dock inte på vers, vilket Molières komedier dock brukar vara. Jag fascinerades faktiskt av Racines replikväxling, hur versraderna klövs för att öka tempot. Något jag aldrig tänkt på, men här visade sig mästerligt som teknik. Molière ska naturligtvis ses på scen. Jag minns Den inbillade sjuke på Dramaten på 1970-talet. Lena Nyman spelade den kluriga tjänsteflickan enastående roligt. För att inte tala om Parkteatern på 1980-talet när Åke Cederhök spelade Don Juans vapendragare (Leporello?), och fick oss att skratta så vi låg och vred oss på gräsmattan. Han visste precis när han hade publiken i sin hand och kunde börja spåna utanför manus. Jag tror inte Molière hade haft något emot det.

Molière sysslar med satir över personligheter. Klassicismen höll på att den gode kungen skulle styra sitt folk på bästa sätt. Man trodde inte att vanligt folk hade förmåga att styra sig själv. Man menade att den styrdes mer av känslor än av förnuft. Och det trodde man inte kunde gå väl.

Voltaires Candide (1759) driver satiren långt, nu har upplysningen börjat att hetta till. Candide tror i det längsta på Leibniz tankar att vi lever 'i den bästa av alla världar'. Men överallt möter han bara våld och krig, människor som är onda mot varandra, men föga godhet. Voltarie ger inga svar, men ställer många frågor. Varför ser världen ut som den gör och vad kan vi göra åt det? Och slutligen blir enda lösningen - att 'odla din trädgård'. Människan behöver sysselsätta sig med hederligt arbete. Vad kan vara mer lenande för själen än att se lön för mödan i form av växande växter? Jag förstår honom, vad gäller den ro i själen man får av en trädgård.

I övrigt har man inte enats om vad Voltaire menar. Jag känner att det mycket handlar om att ta ett steg åt sidan från alla intriger och kiv och schismer. Ta till sig det enkla i livet. Han kritiserar ju faktiskt filosofin lika mycket som allt annat. Den leder också till bråk. Filosofi är ett sätt att 'roa' de sysslolösa. Men det ger inte 'ro' i själen. Vilket en trädgård kan göra.

(på bussen har jag fortsatt att plöja igenom några pocketböcker, men ingen av dem har jag fastnat vid, nog att skriva om.)

Jean Racine & Molière

Efter två lediga dagar inleddes delkurs 3, som är centrerad kring 1700-talet. Den lediga helgen passade jag dock på att läsa Aristofanes komedi Lysistrate, om kvinnorna som sexstrejkar för att få slut på kriget. Kursen lade tidigare inte någon större vikt vid komedi, så jag tog chansen nu. En antik komedi, som dock varit populär även i modern tid, på grund både av sitt fredsbudskap och att kvinnorna får spela aktiva roller.
Dock ska man vara medveten om att Aristofanes inte var fredsälskare av demokratiska skäl. Han var aristokraten som gjorde allt för att motarbeta det atenska demokratiska experimentet. Han ville sänka det 'demokratiska' styret. Motarbeta de 'enkla' män som tagit plats i senaten, eller vad det kallades då i Athen.

Nåväl. Kurs 3 inleddes alltså med dramatik, men från 1600-talet. Temat är främst Klassicism, men även Förromantik. Och dit hör då tragediförfattaren Jean Racine, men också komedi-skådespelaren Molière. Molière är hur rolig som helst, men motarbetad av renläriga klassicister, men dock beskyddad av kung Ludvig XIV. Idag känns pjäserna dock moraliskt oförvitliga. Jag kommer aldrig att glömma när jag såg Den inbillade sjuka på dramaten (1978?) med Lena Nyman i rollen som den pigga och listiga tjänarinnan, som ställer allt tillrätta. Molière måste ses, det är inte mycket att läsa. I synnerhet inte prosaverket Den girige (1667) som vi började med att läsa.
Snabbläst och schematiskt i överensstämmande med hur en komedi byggts upp sedan romartiden, med det unga kärleksparets förhinder för att uppnå föreningens lycka, och listiga betjänster som klarar ut skivan. Förväxlade identiter, osv.... vi ser att Shakespeare köpte konceptet rakt av i sina komedier, men har så många intressanta nivåer och ett alldeles överväldigande språkbehandling.

Tyngdpunkten låg dock på Jean Racine, tragediförfattaren, och hans Fedra (1677), som bygger på antik grekisk myt och tragedi. Hur Theseus unga fru genast förälskar sig i sin blivande styvson. Och kämpar emot i det längsta. Men så nås kungaborgen av nyheten att Theseus är död, och hon kan inte längre motstå att avslöja sina böjelser. Styvsonen Hippolytos blir förskräckt, han själv älskar in nyintroducerad roll Aricia, rättmätig arvtagerska till Athen, en tron Theseus erövrat genom att döda Aricias bröder. Theseus har hindrat henne från att gifta sig, för att inga arvtagare till henne skall kunna bestrida hans maktposition.
Men Hippolytos som försökt följa sin fars bud, inser att han älskar henne rent och äkta. Det visar sig dock att dödsbudet var falskt. Theseus dyker upp och ställer allt tillrätta. Eller? Snarare uppstår kaos, när alla får dåligt samvete för att de alla så glatt sig över att Theseus bud inte längre behövde lydas. Fedras amma försökte ljuda allt tillrätta och skylla å Hippolytos, men då blir allt bara värre. Amman tar livet av sig och Hippolytos blir dödad av havsguden via faderns förbannelse. Theseus inser till slut att han handlat överilat efter falska anklagelser. Han har förlorat sin son i onödan. Han återsälle rlugnet genom att ta till sig Aricia som sin dotter, så som Hippolytos önskat att få gifta sig med henne.

Den stora skillnaen mellan 1600-tals dramat och det antika grekiska lär vara synen på Fedras 'sexuella' brott. I antiken var hon mer en onaturlig vällustig. I klassicismens Frankrike hos Racine kämpar hon förgäves mot den eld som brinner i henens innersta. Hon har gjort allt, men inget hjälper, slutligen tar on sitt eget liv. Så egentligen har hon adlig gett efter för det 'brottsliga'. Under antiken var synen på incest en annan. Fedra och Hippolytos var ju inte släkt. Dock såg man då kvinnan endast som en bägare som fylldes av mannen. När kvinnan en gång haft samlag med en man så fanns hans blod/safter i henne. Att hon då senare även skulle ha samlag med denne mans son, skulle innebära att faderns och sonens blod/safter blandades i kvinnan. Och det ansåg man sjukt. Den tanken finns inte kvar i 1600-talets Frankrike. Där har konflikten vridit sig till att bli en psykologisk inre kamp.