Jude the Obscure - Thomas Hardy (1895)

 Jude the Obscure är Thomas Hardys sista roman, till stor del för all kritik den fick utstå, inte minst för sin sexuella frispråkighet. För den som läst flera av Hardys romaner känner man sig hemma i Wessex, landskapet han 'skapade' och stilen, tragedierna som utspelar sig i denna parallella värld, som ofta tilldrog sig i Hardys ungdom i mitten av 1800-talet.

Jude the Obscure känns lite anakronistisk för att den rör sig ute i ett avlägset lantligt landskap som tills tor del känns som 1850-talet, men samtidigt rör 'den nya kvinna' och dekadensen från 1890-talet. Romanens berättare säger också att Jude Fawley och hans stora kärlek, Sue Bridehead, och deras nya sätt att tänka ligger femtio år i framtiden. Och med tanke på hur mycket kritik den fick utstå så stämmer det. Idag, 125 år senare, är boken inte chockerande. Äktenskap är inte längre en förutsättning för att accepteras av samhället i stort. 

Berättelsen kom först i den amerikanska månadstidningen Harper, och var då nertonad för att inte chockera de konservativa läsarna. I bokform, november 1895 i både USA och Storbritannien, plockades dock alla strykningar och sexuella konsekvenser tillbaka in i texten. 

Jag hittade titeln i svensk översättning, som Jude Fawley : en själ på djupet (utg. 1900). 'Obscure' kan översättas 'i skymundan', i romanen används ordet om de enkla människor, som ingen lägger märke till, de går under radarn så pass att de kan få igenom sin skilsmässa i domstolen. Redan 1851 flyttades skilsmässomål från kyrkan till vanlig domstol, men i romanen tycks de ändå behöva ange orohet som skäl, ena partnern måste smutskastas. Men fattiga människor behandlades likgiltigt, de förväntades inte ha bättre etik och moral. 

Det ledde också till att de fördömdes av samhället och förlorade sina respektabla arbeten. Livsvillkoren sjunker. Hardys vindlande relationsintriger fram och tillbaka, som börjar med logik och ansvar och samvete, trasslas in i en blandning av omgivningen krav och urgammal vidskepelse och ekonomiska realiteter för att få arbete och överleva. 

Människorna kämpar för sina ideal och samveten, med fastnar i ett mönster av tragedi à Shakespeare eller de antika grekerna. Att barnen dör får mig att tänka på Medea, även om intrigen inte stämmer, mer än att barnen dör till följd av föräldrarnas synder. 

'Obscure' i romantiteln rör inte bara att det är en historia om enkla människor, som genom sin fattigdom är utestängda från högre utbildning - Jude lär sig ändå latin och grekiska helt på egen hand - eller kvinnors underordning som inte tillåts tänka själva - Sue tänker ändå själv och vägrar gifta sig år ut och år in, för att inte förlora sin självständighet och rätt att tänka själv.  

Det är så mycket mer som rör sig i skymundan, det gäller själen och samvetet, som måste pressas ner och gömmas undan. Men också att samhällets tryck och religiösa åsikter rör till det i deras tro och det uppstår en skuggsida i psyket, som verkligen rör till det, till karaktärernas liv blir allt mer absurd. Så å ena sidan är Hardys stil realistisk, ett tydligt samhällsmönster utforskas, men å andra sidan skriver han stilistiska tragedier, som inte kan sluta annat än med en djupdykning utan hopp. 

Ändå finns där svart humor, frustrerade sarkasmer, över mänsklig dårskap. 

The Mayor of Casterbridge - Thomas Hardy (1886)

Har läst om ännu en roman av Thomas Hardy, lika känd som den om Tess, The Mayor of Casterbridge (1886), med undertiteln the Story of a Man of Character. Casterbridge är en lantlig köpstad central i Hardys fiktiva Wessex. Huvudperson är borgmästare Michael Henchard, och som författaren själv skrev i sitt förord, är denna roman mer än något annat han skrev, centrerat just kring sin huvudperson.

Hardys intresse för lokalhistoria, fördjupades till arkeologi, då det på den tomt i Dorset där han höll på att bygga sitt nya hem, dök upp en romersk begravningsplats. Regionens historia blev en frodig grogrund för hans författande, i synnerhet lantarbetarnas villkor satte han i centrum. Romanen om borgmästare Henchard är dessutom en 'historisk' roman, som inleds på 1820-talet, och inspirerades av tidningsnotiser från 1820-talet, som Hardy utforskat, om hur fattiga lantarbetare auktionerat bort sina hustrur.

Hardys romaner handlade inte bara om att bevara minnet av den lantarbetarkultur som höll på att försvinna, när samhället och ekonomin moderniserades. Hardy hade ett lika starkt litterärt intresse. Hans litterära ideal var inte samtida naturalism, eller ens den viktorianska melodramen - utan den klassiska tragedin. Detta är särskilt tydligt i The Mayor of Casterbridge, ett karaktärsdrama kring 'hybris', men placerat i Hardys lantligt idylliska 'Wessex' (Dorset).

Historien om Michael Henchard, som Hardy beskriver som 'mycket vidskeplig', gestaltar vad jag vill kalla en starkt karmisk livssyn. Att Henchard, i fyllan säljer sin fru och deras spädbarn Elizabeth-Jane, för fem guineas, sätter igång ett karmiskt ödesdrama som han aldrig kan tvätta av sig. Vad han sår får han skörda. Han måste ta konsekvenserna av sitt handlande. Liksom arkeologiska lämningar alltid dyker upp förr eller senare, återkommer resultatet av våra egna handlingar. Det karmiska livet är ett dualistiskt spel, där vi får granska hela skalan från ytterlighet till ytterlighet.

Huvuddelen av historien utspelas på 1840-talet, när de sädestullar som sedan 1815 skyddat det inhemska jordbruket, avskaffades 1846, vilket förändrar landsbygden för all framtid. Gamla seder och bruk utplånas på gott och ont. Henchards eget livsöde symboliserar konflikten mellan tradition och modernisering. Det förgångna spökar, och återkommer för att bearbetas.

Henchard, som 21-årig utblottad daglönare, sålde alltså fru och dotter för en liten slant. Så slapp han sin försörjningsbörda och kunde starta en framgångsrik karriär, där han handlade med säd och andra jordbruksprodukter. Men han slutade aldrig känna skam. Hustrun insåg aldrig att det var olagligt och ogiltigt. Men Henchard visste och skyllde sitt handlade på spriten han druckit. När fru och barn försvunnit lovade han därför dyrt och heligt att avstå från alkohol följande 21 år. Som helnykterist med stoiska karaktär, blir han en stark förebild i samhället, som han leder till ny framgång. Med tiden gör det honom inte bara välbärgad med tjusigt hus, han får också ett stort inflytande och utnämns till Casterbridges borgmästare.

Men Henchard har inte bara goda sidor. Som försäljningen av hustrun visar, kan han vara lynnig och negativt motsträvig. Hans envishet är både till fördel och nackdel. Nitton år senare hinner hans förflutna ikapp honom och kräver återbetalning. Hustru, och vad han tror är dottern, återvänder och för att dölja sanningen om hur de skildes åt, låtsas Henchard uppvakta sin ex-fru tills de kan gifta om sig. Detta trots att hustrun snart inser att hans humör inte blivit ett dugg bättre med året, och att kärleken är lika frånvarande nu som när de var unga.

Henchard tycks likgiltig inför kvinnor, som om kärlek är mer besvär än behov, ett besvär som ofta utvecklas till irritation och hat. Han tycks kalra sig bättre utan kärlek. Han är karriäristen som visar att 'ensam är stark', ända tills han möter den unga skotten Farfrae, och övertalar honom att bli hans anställde förman. De är varandras motsatser, men kompletterar varandra i yrkeslivet. Hellre manlig vänskap än kärlek till fru och barn. Han går så långt att han avslöjar sina innersta hemligheter för Farfrae, något som han senare kommer att ångra. Inte för att Farfrae någonsin tänkt utnyttja detta övertag, utan för att Henchard själv aldrig kan sluta oroa sig över sina egna felsteg.

Allt är frid och fröjd, tills ödet börjar kräva betalning för gamla oförrätter. Eftersom han dolt sanningen är det inte försonande nog att han gifter om sig med sin fru. Det dyker upp personer som känner till Henchards forna relationer. Och alla de tillfälligheter som bryter sönder hans livspussel bit för bit, visar att denna historia är allt annat än en realistisk roman, utan en symboliskt uppbyggd tragedi. Henchards nedgång och fall är lika oundvikligt som det grekiska dramat om Oidipus, och hans försök att undvika sitt förutsagda öde. Henchard var drabbad av hybris, övermod,

Han gifte sig alltså med Susan två gånger, men andra gången blev inte mer lyckat eller kärleksfullt än första gången. Första gången förlorade han Susan via sin dumdristighet, till sjömannen Newman, som hade det bättre ställt. Andra gången förlorade han henne till döden. Däremellan stod Henchard på gränsen att trolova sig med unga Lucetta, där han förlorade henne genom att Susan återuppstått som från döden. Trots att Henchard mest tycks glad för att han slapp gifta sig med Lucetta, gjorde de ett nytt försök efter Susans död. Men då Lucetta genast insåg att Henchard var en betydligt lynnigare och negativare man än hon tidigare insett, lämnar hon honom genast för Farfrae, som av ödets och vädrets makter plötsligt blivit hans affärsrival. Farfrae inser aldrig att de även varit rivaler om Lucetta.

Den enda verkliga kärleksgnistan i Henchards liv gäller dottern Elizabeth-Jane. Men även den är svår att gräva fram, och utsätts hela tiden för ödets ironier. Han sålde henne kallblodigt, men bar på en nedgrävd skam. När Susan återvänder med en ung kvinna med samma namn som dottern, vill han gottgöra, men mer rädd om sitt rykte än flickans bästa uppträder han som 'styvfar', och kämpar inte för att hon åter ska få hans efternamn. Däremot tänds genast en kärleksgnista mellan Elizabeth och Farfrae, vilket Henchard inte kan acceptera, då väcks istället en tveeggad svartsjuka i Henchard, han vill varken dela Farfrae eller dottern med någon annan, inte ens med varandra. Inte ens sedan Farfrae blivit hans ekonomiske överman kan han se det positiva i en sådan allians. Istället undanber han sig all uppvaktning från Farfraes sida gentemot dottern

Inte förrän Susan dött och Henchards egen ensamhet blir tydlig, ber han Elizabeth flytta hem till honom och ta hans efternamn, och för att övertala henne, berättar han (halva) 'sanningen', att de skillts åt och inte vetat att de fortfarande var i livet. Det chockar Elizabeth, som dock accepterar och gör sitt bästa för att förstå.

Men med ödets ironi, får Henchad bara timmar efter att Elizabeths 'nya' efternamn annonserats, reda på att hans egen dotter dog som spädbarn, och att 'styvdottern' verkligen är Newsons dotter och inte hans egen. Han har alltså fått en rivals bastard på halsen, vilket gör att han börjar känna hat och avsky, och vägrar glädjas över 'styvdotterns' omsorger. Vilket gör Elizabeths liv än mer obegripligt och omskakande. Efter ytterligare en tid när Henchard slutligen vill bli av med 'bastard-dottern', skriver han till Farfrae att han kan få återuppta uppvaktningen, men det är alldeles för sent påtänkt.

Vid det laget är Farfrae passionerat förälskad i Luccetta, och gifter sig med henne. Henchard har vid det laget själv gått i konkurs och förlorat sin rörelse. Elizabeth klarar sig själv med små medel och eget arbete. 21 år har gått och Henchard har börjat dricka igen, av ren motsträvighet. Och förlorar därmed hela Casterbridges tidigare tilltro. Henchards hybris, hans överdrivna stolhet, hans envisa övermod, har lett till hans kamp med ödet. I början lyssnade han inte utan kämpade emot. Egentligen lär han sig aldrig ödmjukhet, i stället är den enda väg han själv kan följa att stoiskt utstå sitt öde. Han böjer sig inte, men accepterar ändå stoiskt sitt öde. Acepterar världens dom. Vilket är ett sorts försoning.

Han förlorade alltså även sin 'dotter' två gånger, först genom att sälja henne, och sedan genom att få veta att den han trott vara sin återvändande dotter, egentligen är hans rivals. När han slutligen  inser att det biologiska inte är viktigare än mänsklig omtanke, då vägrar han berätta sanningen, utan ljuger för den slutligen återvändande Newson, säger att dennes dotter avlidit, vilket försenar Elizabeths återförening med sin biologiska far Newson, och gör att hon själv avvisar Henchard.

Henchard, som förlorat alla sina pengar, sin position som borgmästare, sin familj, genom sin hybris, som satt ödets verkningar i rullning, dör slutligen ensam och övergiven. Nästan. Abel Whittle, en före detta anställd har beslutat sig för att ta hand om Henchard, och detta trots att denne varit hård mot Abel. Henchard hade däremot tagit hand om Abels fattiga mor. Ett tecken på att den osjälviska godhet som Henchard själv gett uttryck för - om än inte stor - faktiskt kom honom till godo i slutändan, genom en annan av ödets nycker.

Tess of the d'Urbervilles - Thomas Hardy (1891)

Tess of the d'Urbervilles med undertiteln A Pure Woman är en tragedi av Thomas Hardy (1840-1928) på temat en 'fallen kvinna', ett typiskt viktorianskt ämne, om kvinnan som antingen ren eller oren, oskuld eller inte. Men Hardys undertitel visar att han ifrågasatte dessa etiketter, att en kvinna som har sex utom äktenskapet ansågs ha 'fallit' för djupt för att någonsin kunna ta sig upp igen. Trots ämnet är Hardys stil uppfriskande osentimental, vilket gör romanen till en läsvärd klassiker än idag. Detta mycket tack vare huvudkaraktären, Tess Durbeyfield, som är en livfull och komplex karaktär, som det är lätt att identifiera sig med och sympatisera med.

Tess är fattig och oskuldsfull, men med en livfull energi, som i det längsta inte låter sig duperas. Men väl inympad i henne finns en orubblig ödestro, att hon hör hemma på samhällets botten, och inte kan göra något åt det. Men hon är osentimental och arbetar i det längsta med obruten energi. När hennes far får veta att han är ättlig i rakt nedstigande led till den utdöda adelssläkten d'Urberville (förvanskat till Durbeyfield) växer hans hybris. Det dagliga slitet blir honom ovärdigt, både han och hustrun är svaga för alkohol, så familjen förfaller. Men jordnära Tess låter sig inte förföras av fina etiketter. När fadern sover ruset av sig och Tess tvingas sköta faderns sysslor, där deras enda häst i en olycka, när hon somnat vid tömmarna. Skuldkänlslor får Tess att lyda föräldrarnas uppmaning att söka upp den rika änka som de uppfattar som avlägsen släkting, för att söka sympati och stöd.

Tess är för stolt för att tigga och vet inte att änkans make, Mr Stoke, aldrig tillhört släkten d'Urberville, utan bara antog namnet för att bättra på sina anor. Tess möter först sonen Alec, som låtsas villig att hjälpa och anställer henne som hönsskötare, i förhoppningen att få sexuellt utbyte med vackra Tess. Hon tycker att han är obehaglig och står emot i det längsta, men Alec är påstridig och tar henne slutligen med våld.

Tess flyr hem till föräldrarna och föder ett barn, utan Alecs vetskap. Hon strävar på som den ogifta mor hon blivit, älskar sitt barn ömt - det finns ingen synd i modersrollen, gift eller inte - men samtidigt isolerar hon sig från grannarna och accepterar sitt öde som socialt utstött, 'den fallna kvinnan'. Här blir Tess kluvna karaktär mycket tydlig, mellan det skamfyllda sociala stigmat utstötta, jämfört med den självutplånande Madonnans moderskärlek. Hon bär barnet med sig när hon arbetar med höbärgning och annat, men håller sig kysk undan varje kontakt med män, bränd av sin erfarenhet. Madonna/Hora - i längden en ohanterlig dubbelmoral.

Trots hennes omsorger tynar barnet bort och dör. Två år efter våldtäkten får Tess chansen att börja om, nu som mjölkerska i en by flera mil hemifrån. Hon är duktig och blir uppskattad.  Ingen vet att hon fött ett barn som ogift. På mjölkgården finns lärlingen Angel Clare, fritänkare och prästson, som hellre arbetar praktiskt än går i sin fars fotspår. Angel beundras av mjölkerskorna, som ser honom som socialt ouppnåelig. Angel förälskar sig i Tess, men hennes hemlighet gör att hon ser sig själv som ovärdig sonen till en bokligt lärd prästfamilj. Angel kan aldrig gifta sig med en 'fallen kvinna'.

Angel ger sig inte och vill inte lyssna till vad Tess varit med om. Inte förrän inför bröllopsnatten, efter vigseln, när Angel själv vill avbörda sig sina egna tidiga sexuella erfarenheter, känner Tess att de är 'likvärdiga', att hon vågar berätta för fritänkaren Angel att hon också förlorat oskulden och fött ett barn. Men där blir det tvärstopp. Angel ser ingen likhet. Någon bröllopsnatt blir inte av. Hur än hövisk Angel är mot kvinnor, kan han inte se Tess som en människa likvärdig honom själv. Oskulden han förälskat sig i, framstår nu som oren. Som prästson kan han inte skilja sig men vägrar att dela säng med en så skändad kvinna, så han flyr till Brasilien, för att köpa sig en farm, men blir lurad och insjuknar i djungelfeber. Angels beteende är höjden av viktoriansk dubbelmoral, med olika regler och värden för män och kvinnor.

Tess, nu dubbelt övergiven och skamfylld, försöker klara sig helt själv, för stolt för att tigga om hjälp, varken av svärföräldrarna hon aldrig vågat söka upp, eller belasta sina egna fattiga föräldrar. Hon sliter sig igenom en lång svår vinter, med allt tyngre arbeten, på gränsen till svälts. Då stöter hon åter ihop med Alec, som får höra om deras döda barn och ser det som ett tecken att hon ska vara hans älskarinna. Tess stretar emot i det längsta och skriver slutligen ett brev till maken Angel i Brasilien och ber honom förlåta henne och komma hem, så hon slipper gå under inför frestelsen att välja den 'lätta vägen' till mat och husrum.

Men när Tess far dör och hennes mor och alla yngre syskon ställs på bar backe, känner sig Tess åter skyldig till att modern och syskonen stöts ut ur samhället, trots att hennes öde helt styrts av hur hennes far, Alec och Angel agerat mot henne. Tess och hennes mor saknar nu helt uppehälle, vilket bryter ner hennes motstånd, när Alec tvärsäkert hävdar att Angel aldrig kommer att återvända till henne. Enda alternativet är att bli Alecs älskarinna. 

Men Angel återvänder kort därefter, sedan hans umbäranden i Brasilien fått honom att äntligen börja släppa på sina gamla fördomar. När Tess möter den förändrade Angel, blir hon så vansinnigt arg på Alecs hån och lögner och sorglösa lek med hennes liv, att hon utan att betänka sig genast sticker kniven i honom så han dör. Tragedin är fullbordad.

Dock får Tess och Angel nu äntligen sin smekmånad, det gläder mig att romanen inte bara slutar med elände. Tess går visserligen in i psykisk förnekelse, men hon och Angel söker först skydd i en skog och sedan i ett öde hus. Men det är ingen allvarlig flykt. Tess vet att rättvisan kommer att hinna i kapp henne, hennes ödestro sviktar aldrig. Hon låter sig gripas och avrättas, helt på det klara med att den som mördar måste få sitt straff. Men innan dess får hon äntligen uppleva någon månad med kärlek och ömhet.

Thomas Hardys roman visar alltså upp sin tids dubbelmoral, hur män och kvinnor får leva efter olika regler. Romanens delar är uppkallade efter de olika stadierna i Tess' liv, första delen ("The Maiden") handlar om hennes oskuldsfulla ungdom, andra delen om hur hon förlorar oskulden osv. Femte delen heter "The Woman Pays" - även när kvinnan är offret får hon betala för vad som drabbat henne. Tess kan aldrig 'förlåtas' hur än många positiva kvaliteter, som arbetsvilija och omtanke, hon kan visa upp.  Men hon är så indoktrinerad av samhällets förakt att hon passivt accepterar det.

Men positivt är att Hardy inte låter Tess ge upp och ta livet av sig, som så många andra författare vid den här tiden, som inte lyckades bryta sig ur de tankemönster som begränsade kvinnors liv. Hon må vara fatalistisk passiv, men när hon inser vem den verklige förrövaren i hennes liv är, då ger hon efter för alla undanstoppade känslor som kommer upp till ytan och mördar honom hellre än att vika sig en gång till. Och därefter tar hon sitt straff, med värdighet, hon slutade vika sig för sin 'mobbare'. 

Hardy skapade det fiktiva landskapet Wessex, nära kalkerat efter sydvästra England, (främst Dorset) och en modell Hardy kunde betrakta uppifrån. Där placerade han ut alla sina romaner. Landskapet och de olika karaktärerna bildar en minnesbank över det lantliga England på väg att försvinna med industrialiseringen. Romanen innehåller en mängd subtila detaljer som tecknar den pågående samhällsförändringen, från landsbygd till industri.

I slutet av romanen omtalas urbaniseringen. När det lägsta lantarbetarskiktet blir av med både arbete och bostad, och flyttar till industristäderna, de försvinner kunderna för byarnas ryggrad (smeder, snickare, bagare etc), som då också tvingas flytta efter till städerna. De urgamla byarna avfolkades.
Hardy tror inte på att människor frivilligt skulle flytta till städerna, han jämför den 'tendensen' med vad som tvingar vatten att rinna i uppförsbacke (the tendency of water to flow uphill when forced by machinery), det är maskiner som tvingar människor, likt vattnet, bort från deras naturliga landskap och livsförhållanden. Romanen visar lantarbetare som sliter hårt för att tjäna jordbrukets nya maskiner, men som ökade takten och gjorde arbetet monotont.

Att karaktärerna främst fotvandrar, och i enstaka fall har tillgång till häst och vagn, gör även små avstånd oöverstigliga. Men järnvägen, industrialismens ryggrad, finns redan, om än i periferin. Vid ett tillfälle får Angel och Tess i uppdrag att köra till tåget med den mjölk som skall transporteras till London. Tess begrundar hur den mjölk de ägnat timmar åt att ta fram, nu ilar in till London, att drickas av människor som kanske aldrig ens sett en ko!? En av alla levande insiktsfulla detaljer som Thomas Hardy skapade.

Hardys roman är en mästerlig tragedi som kombinerar psykologiska, sociala och symboliska aspekter. Den bärs fram av en realistisk könsrollskritik, men också av det levande landskap som kan tolkas symboliskt, där Tess eget liv kan jämställas med ett landskap under förändring, från den agrara närande jordmodern, som våldtas av känslokalla maskiner. Men som med alla klassiska verk behöver man inte gräva efter symbolerna. Den känsliga texten är nog i sig själv en förmedlare av insikter.

Tess blir aldrig abstrakt. Hon är trovärdig i sin stolta envishet likaväl som i sin maktlösa passivitet.
Tess of the d'Urbervilles tragedi är också psykologisk, genom de inre konflikter hon tvingas stångas med. Eller snarare aldrig stångas med, ytan accepterar som en genetisk inympning hon inte kan ändra på.

Hur än försiktigt Hardy behandlade det kontroversiella temat kvinnlig sexualitet i Tess of the d'Urbervilles fick han utstå mycket kritik. Det var ett hett ämne under 1800-talets borgerliga industrialism. Viktorianerna var vana vid att läsa om 'fallna kvinnor' som fick lida och dö.
Men Hardy ville att vi ska sympatisera med Tess, trots hennes 'synder'.

 Nästan roman han skrev, fyra år senare, Jude the Obscure, blev så häftigt kritiserad att han helt slutade skriva romaner. Låter som något värt att läsa och begrunda.

Hudlös himmel - Herbjörg Wassmo (1986)

Nu på semestern har jag sträckläst Wassmos trilogi om Tora, korad till klassiker redan när den var ny på 1980-talet. Tora är 'tyskungen' född i Nordnorge i början av 1940-talet. Toras mor blev utstött för att hon förälskade sig i en tysk soldat, och den 'synden' blir en arvsskuld även för lilla Tora. Fadern dör, modern skälls för 'hora' och dottern som 'tyskunge'. Jantelagen styr hårt, den hatiske styvfadern, hämnas sina ofullkomligheter och krigssår genom att misshandla hustru och styvdotter och förgriper sig med tiden allt grovare sexuellt på flickan.

Det är stark läsning; lättsmält och hårdsmält på samma gång. Första delen, Huset med den blinda glasverandan (1981), är en realistisk beskrivning av det fattiga fiskesamhället på en nordnorsk ö, med inkännande porträtt av en mängd olika karaktärer. Den misshandel och de övergrepp flickan får utstå, och hennes metod att fly genom att lämna kroppen och fly in i fantasier, men också att skriva av sig smärtan i hemliga anteckningsböcker, känns självupplevt äkta.

Först nu på 2010-talet har Wassmo, långt efter att hennes föräldrar inte längre finns kvar i livet, slutligen erkänt att hon utsattes för övergrepp som barn. Och att hon skrev ner allt i en 'loggbok', för att avbörda sig, lämna bakom sig och kunna leva vidare - till nästa gång. Så bevisen hade hon kvar, tills hon blev vuxen och började bearbeta det genom att skapa litterära karaktärer utifrån dessa erfarenheter. Det är det insiktsfulla återgivandet av upplevelsen som är så uppenbart äkta, sen spelar det inte någon roll ifall inte orter och omständigheter och familjesammansättningar är desamma.

Första delen är som upptakten i en tragedi, där flickans upplevelser gestaltas på ett närmast hudlöst emotionellt sätt. Hon flyr in i en andlig dimension, där hon hör musik och försöker utstråla godhet ut i världen för att motverka sin egen rädsla och ångest. Hennes mor är avtrubbad och tycks inte se dottern, fast i sin ekonomiska kamp för överlevnaden. Endast Toras moster Rakel kan se och trösta, även om hon inte förstår vidden. Den ingifte morbror Simon är den enda positiva manliga förebilden hon har. Styvfadern hyser inte medlidande för någon annan än sig själv, ser inte att han skapat sina egna problem, utan vill hämnas på allt och alla. Han våldför sig allt grovare på Tora och hamnar slutligen i fängelse för att ha tänt eld på sin svåger Simons fiskelokaler.

I andra delen, Det stumma rummet (1983), från mitten av 1950-talet, eskalerar tragedin, när vädrets makter river ner och förstör för befolkningen. Kampen för överlevnad blir allt svårare för de flesta, endast Tora och hennes mor upplever en viss lättnad medan Henrik sitter i fängelse. Tora avslöjar aldrig vad han utsatt henne för, i rent naivt oförstånd lägger hon skammen på sig själv,  och i ett sorts lillgammalt försök att 'skydda' sin mor, som är som en oåtkomlig vägg.

Om första delen hade en sorts andligt emotionell inramning, är andra delen helt koncentrerad på kroppen, de omgivande tonåringarnas sexuella uppvaknande. Det är bara Tora som inte kan ta del av denna med positiv nyfikenhet. Hon flyr in i sina studier och planerar att fly ön genom att ta sig till realskola på fastlandet. Moster Rakel med maken Simon hjälper henne ekonomiskt. Men innan dess hinner styvfadern återvända och efter en sista våldtäkt lämnar Tora ön - gravid. I stället för tonåringens sensuella upptäcktsfärder, drabbas Toras kropp av ännu ett brutalt förtida vuxenblivande. Bara 16 år gammal föder hon ett dödfött barn.

Här känns allt - för mycket - melodramatiskt. Den jordnära realismen har vi lämnat bakom oss, det är ett djupt trauma som gestaltas, och blir alltmer litterärt symboliskt. Man kan tolka paralleller mellan tyskhorans utstötthet, med incestens utstötthet. Det dödfödda fostret liknas vid en fågelunge, vilket är symbol för Toras känslomässiga förkrympthet. Det enda positiva är kärleken mellan Rakel och Simon. Det jämlika stöd de ger varann ger dem kraft att bygga upp sin raserade ekonomi, gång på gång. Men omgivningens blinda avundsjuka gror. Återigen Jantelagen. Rakel och Simons sorg är att de inga egna barn får. Rakel månar om Tora, men drabbas av cancer.

Förhoppningen om att tredje delen, Hudlös himmel (1986), skall skänka återlösning och försoning går dock om intet. Storheten med denna bok är porträttet av kärleken mellan Rakel och Simon, den växer och inger förhoppningar. Ett jämlikt förhållande mellan könen är fullt möjligt. Men när Rakel slutligen får Toras förtroende och insikt om sanningen, ser hon ingen annan utväg än att symboliskt ta på sig Toras ångest och skam, försöka få Tora att inse att hon är oskyldig till allt som hänt. Men plågan är för stor. Tora har redan tagit skada psykiskt, och Rakel dör i cancer nedtyngd av ilskan över orättvisorna. Tora flyr åter sitt eget jag, in i Rakels, för att få Rakels styrka att se sanningen i vitögat. Men ingen annan låter Tora växa och förändras. Det hjälper inte att Tora får en pojkvän, Jon, som skulle kunna bli lika jämlik i relationen som Simon är för Rakel, eftersom Tora själv stängt av sitt eget psyke. Rakels död hejdar processen mot friskhet - 1950-talet var ännu inte moget för öppenhet och jämlikhet.

Till realismen i böckerna hör, att ingen person är alltigenom ond, eller alltigenom god för den delen. Alla har sina bevekelsegrunder. Alla måste leva sina egna liv och komma till insikt om sig själv. Men Wassmo tycks inte hitta någon lösning, dit alla kan nå innan sista sidan sätter punkt.

Jean Racine & Molière

Efter två lediga dagar inleddes delkurs 3, som är centrerad kring 1700-talet. Den lediga helgen passade jag dock på att läsa Aristofanes komedi Lysistrate, om kvinnorna som sexstrejkar för att få slut på kriget. Kursen lade tidigare inte någon större vikt vid komedi, så jag tog chansen nu. En antik komedi, som dock varit populär även i modern tid, på grund både av sitt fredsbudskap och att kvinnorna får spela aktiva roller.
Dock ska man vara medveten om att Aristofanes inte var fredsälskare av demokratiska skäl. Han var aristokraten som gjorde allt för att motarbeta det atenska demokratiska experimentet. Han ville sänka det 'demokratiska' styret. Motarbeta de 'enkla' män som tagit plats i senaten, eller vad det kallades då i Athen.

Nåväl. Kurs 3 inleddes alltså med dramatik, men från 1600-talet. Temat är främst Klassicism, men även Förromantik. Och dit hör då tragediförfattaren Jean Racine, men också komedi-skådespelaren Molière. Molière är hur rolig som helst, men motarbetad av renläriga klassicister, men dock beskyddad av kung Ludvig XIV. Idag känns pjäserna dock moraliskt oförvitliga. Jag kommer aldrig att glömma när jag såg Den inbillade sjuka på dramaten (1978?) med Lena Nyman i rollen som den pigga och listiga tjänarinnan, som ställer allt tillrätta. Molière måste ses, det är inte mycket att läsa. I synnerhet inte prosaverket Den girige (1667) som vi började med att läsa.
Snabbläst och schematiskt i överensstämmande med hur en komedi byggts upp sedan romartiden, med det unga kärleksparets förhinder för att uppnå föreningens lycka, och listiga betjänster som klarar ut skivan. Förväxlade identiter, osv.... vi ser att Shakespeare köpte konceptet rakt av i sina komedier, men har så många intressanta nivåer och ett alldeles överväldigande språkbehandling.

Tyngdpunkten låg dock på Jean Racine, tragediförfattaren, och hans Fedra (1677), som bygger på antik grekisk myt och tragedi. Hur Theseus unga fru genast förälskar sig i sin blivande styvson. Och kämpar emot i det längsta. Men så nås kungaborgen av nyheten att Theseus är död, och hon kan inte längre motstå att avslöja sina böjelser. Styvsonen Hippolytos blir förskräckt, han själv älskar in nyintroducerad roll Aricia, rättmätig arvtagerska till Athen, en tron Theseus erövrat genom att döda Aricias bröder. Theseus har hindrat henne från att gifta sig, för att inga arvtagare till henne skall kunna bestrida hans maktposition.
Men Hippolytos som försökt följa sin fars bud, inser att han älskar henne rent och äkta. Det visar sig dock att dödsbudet var falskt. Theseus dyker upp och ställer allt tillrätta. Eller? Snarare uppstår kaos, när alla får dåligt samvete för att de alla så glatt sig över att Theseus bud inte längre behövde lydas. Fedras amma försökte ljuda allt tillrätta och skylla å Hippolytos, men då blir allt bara värre. Amman tar livet av sig och Hippolytos blir dödad av havsguden via faderns förbannelse. Theseus inser till slut att han handlat överilat efter falska anklagelser. Han har förlorat sin son i onödan. Han återsälle rlugnet genom att ta till sig Aricia som sin dotter, så som Hippolytos önskat att få gifta sig med henne.

Den stora skillnaen mellan 1600-tals dramat och det antika grekiska lär vara synen på Fedras 'sexuella' brott. I antiken var hon mer en onaturlig vällustig. I klassicismens Frankrike hos Racine kämpar hon förgäves mot den eld som brinner i henens innersta. Hon har gjort allt, men inget hjälper, slutligen tar on sitt eget liv. Så egentligen har hon adlig gett efter för det 'brottsliga'. Under antiken var synen på incest en annan. Fedra och Hippolytos var ju inte släkt. Dock såg man då kvinnan endast som en bägare som fylldes av mannen. När kvinnan en gång haft samlag med en man så fanns hans blod/safter i henne. Att hon då senare även skulle ha samlag med denne mans son, skulle innebära att faderns och sonens blod/safter blandades i kvinnan. Och det ansåg man sjukt. Den tanken finns inte kvar i 1600-talets Frankrike. Där har konflikten vridit sig till att bli en psykologisk inre kamp.