Wintersons roman från 1989, är ett sorts postmodernt klimax. Prislönt. Jag har läst den på engelska, men den finns på svenska med titeln Skapelsens kön. Romanen innehåller bland annat metafysiska meditationer över Tid, som fenomen, och gestaltar detta samtidigt, genom att hela tiden hoppa i tid och rum, lika lätt som människors tankegångar.
Tyngdpunkten ligger dock på 1600-talet, med drömmar om upptäcktsresor, motstånd mot puritanernas revolt, och senare pestens fasor och slutar med den stora branden i London 1666. Språket i dessa avsnitt har en viss arkaisk ton som ger extra tidskänsla. Sista delen har dock beteckningen "1990", som vid utgivningen alltså var en mycket nära förestående framtid.
Winterson är inte svårläst på det rent ytliga planet, där finns många goda historier att ta till sig.
Men texten är full av hugskott och möjlig tolkningsvägar att fördjupa sig i. Och på postmodernistiskt vis blandas genrer och uttryckssätt, med allt från omtolkade sagor, magisk realism, och surrealistiska inslag, till intermediala referenser till tavlor, många intertextuella referenser och rent metafysiska spekulationer.
Med i romanen finns den faktiska historiske upptäcktsresanden Tradescant, som på 1600-talet hämtade hem växter från andra världsdelar till England, t ex Magnoliaträd, dittills okända i Europa. Romanen tar dock bara upp nyheten i tropiska frukter som bananer och ananas, som jag inte vet om Tradescant var inblandad i.
Huvudpersoner är en jättelik kvinna, kallad Dog Woman, som lever på att föda upp hundar. Hon är närmast heroisk med många 'manliga' attribut, som sin storlek och styrka, och att hon mördar utan hämningar. Men hon räddar det spädbarn hon finner flytande på floden Thames och döper honom till Jordan (som floden) och blir hans fostermor, som Jordan är stolt över.
När Jordan vuxit upp, börjar han resa runt i världen, men finner med tiden att de mest fantastiska underverken skapas i hans egen fantasi. Märkligast av allt är fenomenet Tid, som hela tiden upptar hans funderingar. Finns den? Vad är skillnad mellan Jordan på 1600-talet och Nichola Jordan på 1900-talet? Marinsoldat då eller nu? Den flygande ön får mig att associera till Gullivers fjärde och sista resa, skriven tidigt 1700-tal.
Glidande tidsperceptioner, men också rumsperspektiven, med människor som bryter sig loss ur gravitationens grepp. Hela verkligheten uppstår ur karaktärernas egna upplevelser, bara de bryter sig låss ur tradition och vana, uppstår nya möjligheter. Allt blir ett kalejdoskop av olika möjliga identiteter. Ett symboliskt sökande efter Självet, och individens identitet, som tycks vara ett huvudtema genom hela 1980-talets romanvärld.
Filosofiskt behandlas könsroller och jaguppfattning, vad är en man, vad är en kvinna? Vem är hjälte? Varför måste kvinnor gifta sig? Könsrollerna utforskas inte minst genom omtolkningen av sagan om de Tolv dansande Prinsessorna. Fantasterier och gräsligheter blandas, liksom myt och jordnära vardag. Prinsessorna är som tagna ur Tusen och en natt, medan Dog Woman snarare är groteskt överdriven, likt Rabelais historier skrivna i början av 1600-talet, men som också återspeglas i en av Gullivers resor, den till jättarnas land. Det groteska är motsatsen till samhällets traditionella kvinnlighetsnorm. De revolterar också mot puritanism och skenhelighet.
De tolv dansande prionsessorna, upptecknades av bröderna Grimm 1812, men omtolkas av Winterson, att exemplifiera kvinnlighetens subbersiva natur i patriarkliska samhällen. De har blivit bortgifta, utan sitt eget medgivande, men det betyder inte att de kuvas, med tiden lyckas de alla göra sig av med sina självupptagna män, tolv olika möljiga varianter pekar på mångfald. Varefter de återfinner varann och skapar ett eget bättre liv på egen hand. Det traditionella sagoslutet undergrävs.
Dessa sagor blir parallella motiv till huvudkaraktärernas historia, som också brottas med de begränsade könsroller som samhället erbjuder.
Romanen innehåller så mycket, på relativt få sidor, sparsmakat återgivet, men som ger läsaren möjlighet att fundera vidare lång tid framöver. Att försöka sammanfatta denna mångfald känns omöjligt. Läs själv!
Visar inlägg med etikett 1600-tal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1600-tal. Visa alla inlägg
2012-03-16
The Pilgrim's Progress - John Bunyan (1678-84)
Eller Kristens resa som den heter på svenska. En allegorisk berättelse, där författaren säger sig drömma det som händer, vilket får mig att associera till Caldérons 'Livet en dröm', och är alltså tankemässigt på 1600-talets våglängd.
Kristens resa utkom alltså samtidigt, år 1678, som Mme de Lafayettes Prinsessan de Clèves. Båda två kan sägas vara föregångare till romanen som modern uppfinning. Kristens resa är en allegori över människans själsliga, inre utvecklingen, vilket leder fram till den moderna romanens allt uppslukande intresse för människors öden och karaktärer. Texten flyter lätt och ledigt och består främst av dialog. Även om dialogen skrivs i replikform som i ett pjäsmanus, antaligen i påverkan av det tidigare så populära Elizabetanska dramat, så är sättet man pratar enkelt och realistiskt, just som i moderna romaner.
Rese-formen ger också en försmak om 'pikaresk-roman'. Att ämnet är religiöst, om än på en mycket konkret vardaglig nivå, kan inte vara förvånande så här nära efter Englands religiösa omvälvningar med påföljande inbördeskrig. John Bunyan satt själv tolv år i fängelse, sedan han 1660 arresterades för att ha predikat som lekman, utan officiell auktorisation. Man kan inte säga att straffet kuvade honom. Han ägnade sin fängelsetid åt att skriva en rad böcker. Som antagligen hade innehåll i samma stil som hans lekmannapredikningar hade haft.
Kristens resa utkom alltså samtidigt, år 1678, som Mme de Lafayettes Prinsessan de Clèves. Båda två kan sägas vara föregångare till romanen som modern uppfinning. Kristens resa är en allegori över människans själsliga, inre utvecklingen, vilket leder fram till den moderna romanens allt uppslukande intresse för människors öden och karaktärer. Texten flyter lätt och ledigt och består främst av dialog. Även om dialogen skrivs i replikform som i ett pjäsmanus, antaligen i påverkan av det tidigare så populära Elizabetanska dramat, så är sättet man pratar enkelt och realistiskt, just som i moderna romaner.
Rese-formen ger också en försmak om 'pikaresk-roman'. Att ämnet är religiöst, om än på en mycket konkret vardaglig nivå, kan inte vara förvånande så här nära efter Englands religiösa omvälvningar med påföljande inbördeskrig. John Bunyan satt själv tolv år i fängelse, sedan han 1660 arresterades för att ha predikat som lekman, utan officiell auktorisation. Man kan inte säga att straffet kuvade honom. Han ägnade sin fängelsetid åt att skriva en rad böcker. Som antagligen hade innehåll i samma stil som hans lekmannapredikningar hade haft.
2010-10-19
Prinsessan de Clèves - Mme de Lafayette (1678)
Jag har just läst ut en 1600-talsroman! Lättläst. Efter den inledande svadan av hovmänniskor (tydligen en konvention att kända släkter skulle omnämnas), var hela historien begriplig, om än något omodern till sederna. Skriven av en kvinna så klart! Madame de Lafayette. Det lär vara en av de första historier som beskriver en karaktär med en ny psykologisk realism. Och det är väl precis det som gör att historien är läsvärd än idag.
La princesse de Clèves från 1678. Vet att jag försökte läsa den på franska i min gröna ungdom. Men fastnade på de inledande sidorna med adelsprat, och därför inte kom längre. Nu har alltså denna klassiker kommit ut i ny svensk pocket. Redan i förordet får man tipset att hoppa direkt till sidan 24 där storyn börjar. Bra tips, även om jag plågade mig igenom rubbet. Inget problem på svenska. Historien är dessutom tidsmässigt förflyttad till 1500-talet, vilket gör att även Henrik VIII:s skilsmässor m.fl. hustruskandaler omnämns, liksom hans dotter med Anne Boylen (blivande drottning Elizabeth I). Lite skoj, att detta var intressant skvaller även i slutet på 1600-talet i Frankrike.
Romanen då? En passionshistoria. Min första reflektion gällde romanformen. Den som sägs skapad av engelska borgerliga journalister, som Defoe på 1700-talet, har här helt klart en fransk föregångare. Skillnaden är naturligtvis samhällsklassen. Franska historier rör sig vid hovet, bland aristokratins högsta. Historien är dessutom en tragedi, alltså saknas mänskliga svagheter att driva med.
Andra reflektionen gäller moralen. Fick lära mig att Goethes Den unge Werthers lidanden skulle vara den första historia där målet för kärleken blev det borgerliga äktenskapet och allt vad det innebar av ideal om livslång trohet. Något som man menade inte förekom i franska hovromaner, som rörde sig kring adelns galanta och pikanta vanor.
Ändå besitter Prinsessan de Clèves just en sådan äktenskaplig moral och motstår hovets kärlekslekar. Bilden man får visar upp dubbelmoralen som det 'normala', både vad gäller kärlek och trohet inom och utom äktenskapet, liksom mellan könen, hur män och kvinnor ska bete sig. Prinsessan målas upp som ett undantag. Man kan alltså här möta en föregångare för en ny sorts känslomässighet.
Äktenskap handlade inte i första hand om kärlek, utan om vilka familjer som borde giftas ihop. Prinsessan får en redlig make, av högsta tänkbar samhällsställning, men känner inte någon passion. Den får maken stå för på egen hand. En ömsesidig passion uppstår dock när prinsessan möter hovets mest omsvärmade 'Casanova', hertigen de Nemours. Känslor hon uppfostrats att inte känna till. Och hon ger inte heller efter för sina känslor.
Vad säger man om detta idag? Diskussionerna går höga. Tydligen har Frankrikes president Sarkozy stönat över romanen som tradig, och menat att franska skolor är omoderna som tvingar så många ungdomar att läsa den. Vilket dock lett till våldsamma protester, och ett nytt uppsving för denna gamla roman och alltså nu även en svensk pocket-utgåva!
Visst kan det först kännas lite mossigt att prinssan hårdnackat vägrar att gå in på en relation, trots att de älskar varandra, ömsesidigt - inte ens efter att hon blivit änka! Men mot slutet visar hon att hennes bevekelsegrunder är mer förståndiga än mossiga. Hon är helt enkelt rädd om sin inre sårbarhet.
Hon är väl medveten om all dubelmoral och att känslorna, passionen, inte handlar om grundmurad kärlek som övervinner alla hinder - och så lever alla lyckliga därefter. Snarare är det en förälskelse som eldas på av motståndet. Hennes man var unik som var så trogen. Misstanken är att även hans kärlek blev långlivad tack vare att han inte lyckades väcka hennes eld. Kampen att vinna henne pågick. I grund och botten handlar det alltså om manlig fåfänga, och tävlan att vinna det han åstundar sig. Hertigen talar faktiskt aldrig om hennes lycka. Säger bara att Hon är hopplös som förnekar Hans lycka, förnekar HONOM att få henne. Hertigen beter sig faktiskt som en stalker hela historien igenom. Smyger omkring i buskarna mot hennes vilja.
Han som bedårat henne med sitt charmanta yttre - Vad kan hon kräva mer? Tja, en stalker är ju alltid obehaglig i sig. Ingen vill bli bevakad. Dessutom tror inte Prinsessan att hertigen skulle vara henne trogen om han väl erövrat henne. Och eftersom hon vet att när hon väl älskar, är hennes kärlek så stark, att den bara skulle leda till alltför stort lidande ifall hans eld då slocknar och vänder sin håg åt annat håll.
Överreagerar hon? Antagligen inte. Inte på den tiden. Män förväntades förföra damer, medan kvinnor, även änkor skulle undvika att kompromettera sig. Hon väljer sinnesfriden. För kvinnor fanns ingen sexuell frihet - inte utan komplikationer. Idag finns preventivmedel som kanske förenklar, men även idag kan det vara behagligt för sinnesfriden att undvika män som har förförandet som sitt största intresse.
Jag vill gärna söka en psykologisk förklaring. Kärlek uppstår först sedan passionen mognat. Förälskelse handlar om Egot som vill spegla sig och bli smickrad. Prinsessan avstår från detta egoistiska ego. Söker ett meditativt liv. Jag har svårt att tro att det inte skulle tillfredsställa henne mer än en kärlekshistoria. Det olyckliga är ju att hon inte kunde känna passion för sin make. Det bästa hade väl varit ett tredje alternativ. En mogen man hon kunde fästa sig vid mer än sin man, men utan misstron hon känner för hertigen.
Psykologiskt dras hon till förföraren. CG Jung skulle säkert ha sagt att hon sökte sin egen inre skugga, den förträngde animus, som kvinnor inte fick spela ut på 1600-talet. Antagligen var konflikten olösligt. Men djupt inom sig önskade hon sig säkert den kvinliga frihet vi trots allt uppnått idag.
La princesse de Clèves från 1678. Vet att jag försökte läsa den på franska i min gröna ungdom. Men fastnade på de inledande sidorna med adelsprat, och därför inte kom längre. Nu har alltså denna klassiker kommit ut i ny svensk pocket. Redan i förordet får man tipset att hoppa direkt till sidan 24 där storyn börjar. Bra tips, även om jag plågade mig igenom rubbet. Inget problem på svenska. Historien är dessutom tidsmässigt förflyttad till 1500-talet, vilket gör att även Henrik VIII:s skilsmässor m.fl. hustruskandaler omnämns, liksom hans dotter med Anne Boylen (blivande drottning Elizabeth I). Lite skoj, att detta var intressant skvaller även i slutet på 1600-talet i Frankrike.
Romanen då? En passionshistoria. Min första reflektion gällde romanformen. Den som sägs skapad av engelska borgerliga journalister, som Defoe på 1700-talet, har här helt klart en fransk föregångare. Skillnaden är naturligtvis samhällsklassen. Franska historier rör sig vid hovet, bland aristokratins högsta. Historien är dessutom en tragedi, alltså saknas mänskliga svagheter att driva med.
Andra reflektionen gäller moralen. Fick lära mig att Goethes Den unge Werthers lidanden skulle vara den första historia där målet för kärleken blev det borgerliga äktenskapet och allt vad det innebar av ideal om livslång trohet. Något som man menade inte förekom i franska hovromaner, som rörde sig kring adelns galanta och pikanta vanor.
Ändå besitter Prinsessan de Clèves just en sådan äktenskaplig moral och motstår hovets kärlekslekar. Bilden man får visar upp dubbelmoralen som det 'normala', både vad gäller kärlek och trohet inom och utom äktenskapet, liksom mellan könen, hur män och kvinnor ska bete sig. Prinsessan målas upp som ett undantag. Man kan alltså här möta en föregångare för en ny sorts känslomässighet.
Äktenskap handlade inte i första hand om kärlek, utan om vilka familjer som borde giftas ihop. Prinsessan får en redlig make, av högsta tänkbar samhällsställning, men känner inte någon passion. Den får maken stå för på egen hand. En ömsesidig passion uppstår dock när prinsessan möter hovets mest omsvärmade 'Casanova', hertigen de Nemours. Känslor hon uppfostrats att inte känna till. Och hon ger inte heller efter för sina känslor.
Vad säger man om detta idag? Diskussionerna går höga. Tydligen har Frankrikes president Sarkozy stönat över romanen som tradig, och menat att franska skolor är omoderna som tvingar så många ungdomar att läsa den. Vilket dock lett till våldsamma protester, och ett nytt uppsving för denna gamla roman och alltså nu även en svensk pocket-utgåva!
Visst kan det först kännas lite mossigt att prinssan hårdnackat vägrar att gå in på en relation, trots att de älskar varandra, ömsesidigt - inte ens efter att hon blivit änka! Men mot slutet visar hon att hennes bevekelsegrunder är mer förståndiga än mossiga. Hon är helt enkelt rädd om sin inre sårbarhet.
Hon är väl medveten om all dubelmoral och att känslorna, passionen, inte handlar om grundmurad kärlek som övervinner alla hinder - och så lever alla lyckliga därefter. Snarare är det en förälskelse som eldas på av motståndet. Hennes man var unik som var så trogen. Misstanken är att även hans kärlek blev långlivad tack vare att han inte lyckades väcka hennes eld. Kampen att vinna henne pågick. I grund och botten handlar det alltså om manlig fåfänga, och tävlan att vinna det han åstundar sig. Hertigen talar faktiskt aldrig om hennes lycka. Säger bara att Hon är hopplös som förnekar Hans lycka, förnekar HONOM att få henne. Hertigen beter sig faktiskt som en stalker hela historien igenom. Smyger omkring i buskarna mot hennes vilja.
Han som bedårat henne med sitt charmanta yttre - Vad kan hon kräva mer? Tja, en stalker är ju alltid obehaglig i sig. Ingen vill bli bevakad. Dessutom tror inte Prinsessan att hertigen skulle vara henne trogen om han väl erövrat henne. Och eftersom hon vet att när hon väl älskar, är hennes kärlek så stark, att den bara skulle leda till alltför stort lidande ifall hans eld då slocknar och vänder sin håg åt annat håll.
Överreagerar hon? Antagligen inte. Inte på den tiden. Män förväntades förföra damer, medan kvinnor, även änkor skulle undvika att kompromettera sig. Hon väljer sinnesfriden. För kvinnor fanns ingen sexuell frihet - inte utan komplikationer. Idag finns preventivmedel som kanske förenklar, men även idag kan det vara behagligt för sinnesfriden att undvika män som har förförandet som sitt största intresse.
Jag vill gärna söka en psykologisk förklaring. Kärlek uppstår först sedan passionen mognat. Förälskelse handlar om Egot som vill spegla sig och bli smickrad. Prinsessan avstår från detta egoistiska ego. Söker ett meditativt liv. Jag har svårt att tro att det inte skulle tillfredsställa henne mer än en kärlekshistoria. Det olyckliga är ju att hon inte kunde känna passion för sin make. Det bästa hade väl varit ett tredje alternativ. En mogen man hon kunde fästa sig vid mer än sin man, men utan misstron hon känner för hertigen.
Psykologiskt dras hon till förföraren. CG Jung skulle säkert ha sagt att hon sökte sin egen inre skugga, den förträngde animus, som kvinnor inte fick spela ut på 1600-talet. Antagligen var konflikten olösligt. Men djupt inom sig önskade hon sig säkert den kvinliga frihet vi trots allt uppnått idag.
2010-01-31
Jean Racine & Molière
Efter två lediga dagar inleddes delkurs 3, som är centrerad kring 1700-talet. Den lediga helgen passade jag dock på att läsa Aristofanes komedi Lysistrate, om kvinnorna som sexstrejkar för att få slut på kriget. Kursen lade tidigare inte någon större vikt vid komedi, så jag tog chansen nu. En antik komedi, som dock varit populär även i modern tid, på grund både av sitt fredsbudskap och att kvinnorna får spela aktiva roller.
Dock ska man vara medveten om att Aristofanes inte var fredsälskare av demokratiska skäl. Han var aristokraten som gjorde allt för att motarbeta det atenska demokratiska experimentet. Han ville sänka det 'demokratiska' styret. Motarbeta de 'enkla' män som tagit plats i senaten, eller vad det kallades då i Athen.
Nåväl. Kurs 3 inleddes alltså med dramatik, men från 1600-talet. Temat är främst Klassicism, men även Förromantik. Och dit hör då tragediförfattaren Jean Racine, men också komedi-skådespelaren Molière. Molière är hur rolig som helst, men motarbetad av renläriga klassicister, men dock beskyddad av kung Ludvig XIV. Idag känns pjäserna dock moraliskt oförvitliga. Jag kommer aldrig att glömma när jag såg Den inbillade sjuka på dramaten (1978?) med Lena Nyman i rollen som den pigga och listiga tjänarinnan, som ställer allt tillrätta. Molière måste ses, det är inte mycket att läsa. I synnerhet inte prosaverket Den girige (1667) som vi började med att läsa.
Snabbläst och schematiskt i överensstämmande med hur en komedi byggts upp sedan romartiden, med det unga kärleksparets förhinder för att uppnå föreningens lycka, och listiga betjänster som klarar ut skivan. Förväxlade identiter, osv.... vi ser att Shakespeare köpte konceptet rakt av i sina komedier, men har så många intressanta nivåer och ett alldeles överväldigande språkbehandling.
Tyngdpunkten låg dock på Jean Racine, tragediförfattaren, och hans Fedra (1677), som bygger på antik grekisk myt och tragedi. Hur Theseus unga fru genast förälskar sig i sin blivande styvson. Och kämpar emot i det längsta. Men så nås kungaborgen av nyheten att Theseus är död, och hon kan inte längre motstå att avslöja sina böjelser. Styvsonen Hippolytos blir förskräckt, han själv älskar in nyintroducerad roll Aricia, rättmätig arvtagerska till Athen, en tron Theseus erövrat genom att döda Aricias bröder. Theseus har hindrat henne från att gifta sig, för att inga arvtagare till henne skall kunna bestrida hans maktposition.
Men Hippolytos som försökt följa sin fars bud, inser att han älskar henne rent och äkta. Det visar sig dock att dödsbudet var falskt. Theseus dyker upp och ställer allt tillrätta. Eller? Snarare uppstår kaos, när alla får dåligt samvete för att de alla så glatt sig över att Theseus bud inte längre behövde lydas. Fedras amma försökte ljuda allt tillrätta och skylla å Hippolytos, men då blir allt bara värre. Amman tar livet av sig och Hippolytos blir dödad av havsguden via faderns förbannelse. Theseus inser till slut att han handlat överilat efter falska anklagelser. Han har förlorat sin son i onödan. Han återsälle rlugnet genom att ta till sig Aricia som sin dotter, så som Hippolytos önskat att få gifta sig med henne.
Den stora skillnaen mellan 1600-tals dramat och det antika grekiska lär vara synen på Fedras 'sexuella' brott. I antiken var hon mer en onaturlig vällustig. I klassicismens Frankrike hos Racine kämpar hon förgäves mot den eld som brinner i henens innersta. Hon har gjort allt, men inget hjälper, slutligen tar on sitt eget liv. Så egentligen har hon adlig gett efter för det 'brottsliga'. Under antiken var synen på incest en annan. Fedra och Hippolytos var ju inte släkt. Dock såg man då kvinnan endast som en bägare som fylldes av mannen. När kvinnan en gång haft samlag med en man så fanns hans blod/safter i henne. Att hon då senare även skulle ha samlag med denne mans son, skulle innebära att faderns och sonens blod/safter blandades i kvinnan. Och det ansåg man sjukt. Den tanken finns inte kvar i 1600-talets Frankrike. Där har konflikten vridit sig till att bli en psykologisk inre kamp.
Dock ska man vara medveten om att Aristofanes inte var fredsälskare av demokratiska skäl. Han var aristokraten som gjorde allt för att motarbeta det atenska demokratiska experimentet. Han ville sänka det 'demokratiska' styret. Motarbeta de 'enkla' män som tagit plats i senaten, eller vad det kallades då i Athen.
Nåväl. Kurs 3 inleddes alltså med dramatik, men från 1600-talet. Temat är främst Klassicism, men även Förromantik. Och dit hör då tragediförfattaren Jean Racine, men också komedi-skådespelaren Molière. Molière är hur rolig som helst, men motarbetad av renläriga klassicister, men dock beskyddad av kung Ludvig XIV. Idag känns pjäserna dock moraliskt oförvitliga. Jag kommer aldrig att glömma när jag såg Den inbillade sjuka på dramaten (1978?) med Lena Nyman i rollen som den pigga och listiga tjänarinnan, som ställer allt tillrätta. Molière måste ses, det är inte mycket att läsa. I synnerhet inte prosaverket Den girige (1667) som vi började med att läsa.
Snabbläst och schematiskt i överensstämmande med hur en komedi byggts upp sedan romartiden, med det unga kärleksparets förhinder för att uppnå föreningens lycka, och listiga betjänster som klarar ut skivan. Förväxlade identiter, osv.... vi ser att Shakespeare köpte konceptet rakt av i sina komedier, men har så många intressanta nivåer och ett alldeles överväldigande språkbehandling.
Tyngdpunkten låg dock på Jean Racine, tragediförfattaren, och hans Fedra (1677), som bygger på antik grekisk myt och tragedi. Hur Theseus unga fru genast förälskar sig i sin blivande styvson. Och kämpar emot i det längsta. Men så nås kungaborgen av nyheten att Theseus är död, och hon kan inte längre motstå att avslöja sina böjelser. Styvsonen Hippolytos blir förskräckt, han själv älskar in nyintroducerad roll Aricia, rättmätig arvtagerska till Athen, en tron Theseus erövrat genom att döda Aricias bröder. Theseus har hindrat henne från att gifta sig, för att inga arvtagare till henne skall kunna bestrida hans maktposition.
Men Hippolytos som försökt följa sin fars bud, inser att han älskar henne rent och äkta. Det visar sig dock att dödsbudet var falskt. Theseus dyker upp och ställer allt tillrätta. Eller? Snarare uppstår kaos, när alla får dåligt samvete för att de alla så glatt sig över att Theseus bud inte längre behövde lydas. Fedras amma försökte ljuda allt tillrätta och skylla å Hippolytos, men då blir allt bara värre. Amman tar livet av sig och Hippolytos blir dödad av havsguden via faderns förbannelse. Theseus inser till slut att han handlat överilat efter falska anklagelser. Han har förlorat sin son i onödan. Han återsälle rlugnet genom att ta till sig Aricia som sin dotter, så som Hippolytos önskat att få gifta sig med henne.
Den stora skillnaen mellan 1600-tals dramat och det antika grekiska lär vara synen på Fedras 'sexuella' brott. I antiken var hon mer en onaturlig vällustig. I klassicismens Frankrike hos Racine kämpar hon förgäves mot den eld som brinner i henens innersta. Hon har gjort allt, men inget hjälper, slutligen tar on sitt eget liv. Så egentligen har hon adlig gett efter för det 'brottsliga'. Under antiken var synen på incest en annan. Fedra och Hippolytos var ju inte släkt. Dock såg man då kvinnan endast som en bägare som fylldes av mannen. När kvinnan en gång haft samlag med en man så fanns hans blod/safter i henne. Att hon då senare även skulle ha samlag med denne mans son, skulle innebära att faderns och sonens blod/safter blandades i kvinnan. Och det ansåg man sjukt. Den tanken finns inte kvar i 1600-talets Frankrike. Där har konflikten vridit sig till att bli en psykologisk inre kamp.
Shakespeares Stormen (1611)
Roligt att få skriva uppsats på en Shakespeare-pjäs. Och dessutom en av de få som jag varken sett eller läst tidigare. Jag vet att Per Åhlin gjorde sin Melonia inspirerad av just Stormen, just som jag var småbarnsmamma. Men min dotter vägrade att se den, så det blev aldrig av. Hon tyckte att den fule Caliban var för läskig. Visst han har blodsprängda ögon, men var vad jag minns trädgårdsmästare ... hmm, vet inte hur handlingen gick ihop.
Det finns intressanta bi-fakta. T ex att ett par skepp med immigranter till Virginia förliste på en av Bermudas-öarna 1609 och vistades där i åtta månader innan de lyckats bygga sig ett nytt skepp att ta sig vidare i. Säket en inspirationskälla.
Hela pjäsen ger en underlig, nästan spöklik, Bermuda-triangel-intryck.
Men den för mig viktigaste insikten var att jag i samma veva, pga uppgiften kring Barocken började läsa lite slött om och av Giordano Bruno. En italiensk avfällig munk (eller snarare avsatt oc utslängd) som tog till sig de nya rönen och filosofin, och insåg att alla fakta tydde på universum var levande ochd ärför kudne ha många liknande världar som vår egen värld. En självklareht för många idag. Men då ledde hans argument till att han brändes på bål år 1600.
Men det intressantaste av allt var att han på sina flyktliknande vandringar/resor runt Europa hamnade som anställd hos en fransk ambassadör som skulle vistas i England. Bruno var med 1583-85. (alltså ungefär när Shakespeare började som dramatiker). Där kom Bruno att skriva sitt mest berömda verk, 'Askonsdagsmåltiden', på italienska, och i Oxford hävdade han i polemik med de konservativa lärde där, hävdade att universum var oändlgit och levande och ehla naturen besjälad. Två fakta är intressant.
1. Dåtidens elit rörde sig obehindrat på det italienska språket, läste italienska. Italienska stort världsspråk (latin ännu främst av allt) på den tiden. Inte engelska. Alltså lärde sig engelsmännen andra språk. Det var ju inte länge sedan engelska hovet slutade prata franska...
2. Brunos tal om att hela naturen var besjälad och styrd av krafter some n magiker kunde lära sig behärska stämmer med huvudpersonen Prospero i Stormen. Han är en sorts magiker som styr allt i den besjälade naturen.
Prospero är en avsatt hertig från Milano, som råkat ut för skeppsbrott och hamnat på en närmast obebodd ö. Där finns bara Caliban, ett sorts monster, avlat av en häxa med satan. Han är dock ett naturbarn, som inet kan tygla sina onda sidor nämnvärt, men allt han vill är att leva i fred. Prospero behandlar honom närmast som vita behandlat infödingar i nyupptäckta länder. Först med nyfikenhet, vill undervisa, samtidigt som han som den självklaraste sak i världen tar över ön. Men när Caliban inte vill bli undervisad utan bara återgå till sitt gamla liv, tröttnar Prospero, och de hamnar i tvist (inte minst för att Caliban tänkt ge efter för sin sexualitet och tvinga sig på Prosperos vackra dotter).
Shakespeare är ofta inspirerad av italienska historier. Visst måste han väl ha haft italienska språkkunskaper? Han måste ha kännt till Giordano Bruno och hans idéer, om än påomvägar och inte ingående. Men det ger en känsla av tidsandan.
Shakespeare är alltid inressant, full av mångtydigehter. Stormen behandlar mycket maktförhållanden. Prospero avsattes av sin bror, som usurperade makten i Milano. Prospero har dock viss skuld i det hela själv. Han var aldrig särskilt intresserad av att regera och sköta sina plikter. Han ville hellre studera och lära sig magi. an lyckades, men blev därigenom härskare över ett enda monster/vidunder, på en öde ö. Förutom alla luftandar och naturen i övrigt.
Genom denna kunskap får han möjliget att hämnas på sina fiender, som befinner sig på ett skepp. an låter luftanden utsätta skeppet för en storm, men låter dem oskadda komma iland på ön. Med på skeppet finns hans bror, som övertalar Kungen av Neapels bror att göra som han och usurpera makten. De bildar en pakt. Vansinnet styr. De tänker inte på att de befinner sig på en öde ö och inte att där inte finns mycket att utnyttja sin makt över. Med på båten finns även en alkoholiserad munskänk och en narr, de lockas av Caliban att försöka mörda Prospero, en fyllefantasi, men än en gång en dröm om att 'ta makten'.
Shakespeares teknik är att gång på gång upprepa samma tema, i olika varianter, inom olika samhällslager, visa att alla är lika dåliga kålsupare. Någon gudsmakt tycks inte finnas. Det är en av alla moderna drag hos Shakespeare. Prospero spelar en sorts gud, magisk kraft äger han i alla fall. Är han en urbild för vetenskapsmannen? Som tror sig vara Gud? Ingen biblisk gud i alla fall.
Nåväl, stormen och skeppens undergång och mirakulösa räddning (genom Prosperos magi), bildar en ramberättelse. Alla kan i slutet lämna ön igen. Och då är det egendomliga att allt har återgått till Status Quo. Alla återfår sina samhällsroller - och Caliban blir ensam kvar på sin ö.
Inget har ändrats. Allt börjar från början. Pjäsen har pågått i 3-4 timmar, precis samma tid som en elizabetansk teaterföreställning. Inte längre. För att hålla oss fast i verkligeten, trots alla fantasier och all magi och trollkonster, har Shakespeare för en gångs skull beslutat att följa klassicismens tre enheter - en handling, en plats, högst en dag/i detta fall exakt klocktid 3 tim.
Shakespeares pjäser kan man läsa om och om igen, där finns hela tidenmer att upptäcka!
Det finns intressanta bi-fakta. T ex att ett par skepp med immigranter till Virginia förliste på en av Bermudas-öarna 1609 och vistades där i åtta månader innan de lyckats bygga sig ett nytt skepp att ta sig vidare i. Säket en inspirationskälla.
Hela pjäsen ger en underlig, nästan spöklik, Bermuda-triangel-intryck.
Men den för mig viktigaste insikten var att jag i samma veva, pga uppgiften kring Barocken började läsa lite slött om och av Giordano Bruno. En italiensk avfällig munk (eller snarare avsatt oc utslängd) som tog till sig de nya rönen och filosofin, och insåg att alla fakta tydde på universum var levande ochd ärför kudne ha många liknande världar som vår egen värld. En självklareht för många idag. Men då ledde hans argument till att han brändes på bål år 1600.
Men det intressantaste av allt var att han på sina flyktliknande vandringar/resor runt Europa hamnade som anställd hos en fransk ambassadör som skulle vistas i England. Bruno var med 1583-85. (alltså ungefär när Shakespeare började som dramatiker). Där kom Bruno att skriva sitt mest berömda verk, 'Askonsdagsmåltiden', på italienska, och i Oxford hävdade han i polemik med de konservativa lärde där, hävdade att universum var oändlgit och levande och ehla naturen besjälad. Två fakta är intressant.
1. Dåtidens elit rörde sig obehindrat på det italienska språket, läste italienska. Italienska stort världsspråk (latin ännu främst av allt) på den tiden. Inte engelska. Alltså lärde sig engelsmännen andra språk. Det var ju inte länge sedan engelska hovet slutade prata franska...
2. Brunos tal om att hela naturen var besjälad och styrd av krafter some n magiker kunde lära sig behärska stämmer med huvudpersonen Prospero i Stormen. Han är en sorts magiker som styr allt i den besjälade naturen.
Prospero är en avsatt hertig från Milano, som råkat ut för skeppsbrott och hamnat på en närmast obebodd ö. Där finns bara Caliban, ett sorts monster, avlat av en häxa med satan. Han är dock ett naturbarn, som inet kan tygla sina onda sidor nämnvärt, men allt han vill är att leva i fred. Prospero behandlar honom närmast som vita behandlat infödingar i nyupptäckta länder. Först med nyfikenhet, vill undervisa, samtidigt som han som den självklaraste sak i världen tar över ön. Men när Caliban inte vill bli undervisad utan bara återgå till sitt gamla liv, tröttnar Prospero, och de hamnar i tvist (inte minst för att Caliban tänkt ge efter för sin sexualitet och tvinga sig på Prosperos vackra dotter).
Shakespeare är ofta inspirerad av italienska historier. Visst måste han väl ha haft italienska språkkunskaper? Han måste ha kännt till Giordano Bruno och hans idéer, om än påomvägar och inte ingående. Men det ger en känsla av tidsandan.
Shakespeare är alltid inressant, full av mångtydigehter. Stormen behandlar mycket maktförhållanden. Prospero avsattes av sin bror, som usurperade makten i Milano. Prospero har dock viss skuld i det hela själv. Han var aldrig särskilt intresserad av att regera och sköta sina plikter. Han ville hellre studera och lära sig magi. an lyckades, men blev därigenom härskare över ett enda monster/vidunder, på en öde ö. Förutom alla luftandar och naturen i övrigt.
Genom denna kunskap får han möjliget att hämnas på sina fiender, som befinner sig på ett skepp. an låter luftanden utsätta skeppet för en storm, men låter dem oskadda komma iland på ön. Med på skeppet finns hans bror, som övertalar Kungen av Neapels bror att göra som han och usurpera makten. De bildar en pakt. Vansinnet styr. De tänker inte på att de befinner sig på en öde ö och inte att där inte finns mycket att utnyttja sin makt över. Med på båten finns även en alkoholiserad munskänk och en narr, de lockas av Caliban att försöka mörda Prospero, en fyllefantasi, men än en gång en dröm om att 'ta makten'.
Shakespeares teknik är att gång på gång upprepa samma tema, i olika varianter, inom olika samhällslager, visa att alla är lika dåliga kålsupare. Någon gudsmakt tycks inte finnas. Det är en av alla moderna drag hos Shakespeare. Prospero spelar en sorts gud, magisk kraft äger han i alla fall. Är han en urbild för vetenskapsmannen? Som tror sig vara Gud? Ingen biblisk gud i alla fall.
Nåväl, stormen och skeppens undergång och mirakulösa räddning (genom Prosperos magi), bildar en ramberättelse. Alla kan i slutet lämna ön igen. Och då är det egendomliga att allt har återgått till Status Quo. Alla återfår sina samhällsroller - och Caliban blir ensam kvar på sin ö.
Inget har ändrats. Allt börjar från början. Pjäsen har pågått i 3-4 timmar, precis samma tid som en elizabetansk teaterföreställning. Inte längre. För att hålla oss fast i verkligeten, trots alla fantasier och all magi och trollkonster, har Shakespeare för en gångs skull beslutat att följa klassicismens tre enheter - en handling, en plats, högst en dag/i detta fall exakt klocktid 3 tim.
Shakespeares pjäser kan man läsa om och om igen, där finns hela tidenmer att upptäcka!
Barocklyrik & Renässans
Oops, så är det slut på januari också. Sista chansen att relatera något som hänt denna månad.
Under julledigheten sysslade kursgruppen främst med Barocklyrik och jag sammanfattade. Detta är ett område jag aldrig tidigare reflekterat över. Läser man flera litteraturhistorier inser man också att termerna, periodindelningar och periodrubriker varierar. Göran Hägg tycker att man gör klokast i att undvika termen barock, när det gäller litteratur.
Manierism är en inarbetad stilterm. Utbroderat språk med mängder av liknelser. Så inleds perioden. Och vi befinner oss då i renässansen, åt minstone i norra halvan av Europa. Italien är ju som vanligt först och kom igång ett par århundraden tidigare. Det fanns en glädje, Carpe diem.
Nya vetenskapliga insikter ledde både till framtidsoptimism, men samtidgit större osäkerhet. Man fick försökte gripa dagen som den var.
På 1600-talet ledde dock 30-åriga kriget med pest och annat elände till en allt dystrare syn på livet. Religiösa omvälvningar med Calvinism och protestanter gjorde att man sökte sig tillbaka till tryggheten hos Gud. En för mig förvånansvärt intressant utveckling.
Efter Barocklyriken fick jag kasta mig över Hemtentan som avslutade kurs 2. Två uppsatser: en genom gång av eposets utveckling, från Homeros över Vergilius till Milton. Trots att vi inte behövde läsa hela Paradise Lost så var det bland det trögaste jag sysslat med. Det 'nya' och intressanta var naturligtvis den psykologiska sanningen i Satans (negativa) utveckling
/förändring. Förstår att det är populärt eftersom vi som svaga människor lätt känner igen oss.
Intressant var i övrigt hur de nya kunskaperna om jorden som ett klot placerade in orter från Azorerna till Mozambique, upp till Sibirien och bort till Indien. Men samtidgit en osäkerhet om det är solen som ilar över himlen kring jorden, eller om jorden verkligen snurrar kring sig själv. Milton överlåter åt läsaren att välja själv.
Ett par gripande rader stod dock efter att Eva och Adam ätit av äpplet. Adam har fördragsamhet med Evas tilltag. Han känner att det är viktigare att följa henne, hans andra halva, än att överleva själv i Edens lustgård. Ska Eva dö, vill han följa henne. Det första som sker är att de överväldigas av sexuell lusta och kastar sig över varandra och har samlag tills de inte orkar längre. Och det då förändringen uppstår. Efter att ha ätit av kunskapens frukt synes det enda roliga vara sex, men när den lusten väl släckts verkar inget alls återstå. De ser på varandra med avsmak. De börjar skylla på varandra - det är den Andre som har skulden. De börjar skylla ifrån sig, och där befinner vi oss väl än idag.
Andra halvan av tentan var en uppsats om Shakespeares tragikomiska pjäs Stormen.
Men Shakespeare måste få ett eget inlägg.
PS. Jag håller även parallelt på med en del textutdrag som jag inte hann med när jag läste dubbla kurser. Bland annat blev jag mycket förtjust i Ovidius Metamorfoser. Så lättflytande skön vers och fantasieggande historier. De tänker jag läsa allihop så snart jag får tid över.
Under julledigheten sysslade kursgruppen främst med Barocklyrik och jag sammanfattade. Detta är ett område jag aldrig tidigare reflekterat över. Läser man flera litteraturhistorier inser man också att termerna, periodindelningar och periodrubriker varierar. Göran Hägg tycker att man gör klokast i att undvika termen barock, när det gäller litteratur.
Manierism är en inarbetad stilterm. Utbroderat språk med mängder av liknelser. Så inleds perioden. Och vi befinner oss då i renässansen, åt minstone i norra halvan av Europa. Italien är ju som vanligt först och kom igång ett par århundraden tidigare. Det fanns en glädje, Carpe diem.
Nya vetenskapliga insikter ledde både till framtidsoptimism, men samtidgit större osäkerhet. Man fick försökte gripa dagen som den var.
På 1600-talet ledde dock 30-åriga kriget med pest och annat elände till en allt dystrare syn på livet. Religiösa omvälvningar med Calvinism och protestanter gjorde att man sökte sig tillbaka till tryggheten hos Gud. En för mig förvånansvärt intressant utveckling.
Efter Barocklyriken fick jag kasta mig över Hemtentan som avslutade kurs 2. Två uppsatser: en genom gång av eposets utveckling, från Homeros över Vergilius till Milton. Trots att vi inte behövde läsa hela Paradise Lost så var det bland det trögaste jag sysslat med. Det 'nya' och intressanta var naturligtvis den psykologiska sanningen i Satans (negativa) utveckling
/förändring. Förstår att det är populärt eftersom vi som svaga människor lätt känner igen oss.
Intressant var i övrigt hur de nya kunskaperna om jorden som ett klot placerade in orter från Azorerna till Mozambique, upp till Sibirien och bort till Indien. Men samtidgit en osäkerhet om det är solen som ilar över himlen kring jorden, eller om jorden verkligen snurrar kring sig själv. Milton överlåter åt läsaren att välja själv.
Ett par gripande rader stod dock efter att Eva och Adam ätit av äpplet. Adam har fördragsamhet med Evas tilltag. Han känner att det är viktigare att följa henne, hans andra halva, än att överleva själv i Edens lustgård. Ska Eva dö, vill han följa henne. Det första som sker är att de överväldigas av sexuell lusta och kastar sig över varandra och har samlag tills de inte orkar längre. Och det då förändringen uppstår. Efter att ha ätit av kunskapens frukt synes det enda roliga vara sex, men när den lusten väl släckts verkar inget alls återstå. De ser på varandra med avsmak. De börjar skylla på varandra - det är den Andre som har skulden. De börjar skylla ifrån sig, och där befinner vi oss väl än idag.
Andra halvan av tentan var en uppsats om Shakespeares tragikomiska pjäs Stormen.
Men Shakespeare måste få ett eget inlägg.
PS. Jag håller även parallelt på med en del textutdrag som jag inte hann med när jag läste dubbla kurser. Bland annat blev jag mycket förtjust i Ovidius Metamorfoser. Så lättflytande skön vers och fantasieggande historier. De tänker jag läsa allihop så snart jag får tid över.
2009-09-17
Shakespeare & Cervantes
Av en ren händelse råkade jag nyss på ett lustigt fakta (om döden kan sägas vara lustig?).
Renässansens två stora, Shakespeare i England och Cervantes i Spanien (han med Don Quijote), dog samma dag - 23 april 1616 (om man kan tro fakta som står i NE). De föddes inte samtidigt, men beslöt tydligen att lämna denna värld samma dag.
Undrar om de fann varandra och genast började diskutera litteratur på ett mera avslappnat och kravlöst ställe?
Renässansens två stora, Shakespeare i England och Cervantes i Spanien (han med Don Quijote), dog samma dag - 23 april 1616 (om man kan tro fakta som står i NE). De föddes inte samtidigt, men beslöt tydligen att lämna denna värld samma dag.
Undrar om de fann varandra och genast började diskutera litteratur på ett mera avslappnat och kravlöst ställe?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
