Timmen mellan hund och varg - Silke Scheuermann (2007)

En ganska kort tysk roman från 2000-talet, 176 sidor. Snabbläst. Men vad har jag läst? Jag är inte så nöjd, jag kan inte relatera till historien. Informationen är så knapphändig, så det korta formatet får mig att uppleva boken mer som ett första utkast.

Ändå kan jag inte släppa texten efter att ha lagt boken ifrån mig. Är detta något en oerfaren författare har kastat ur sig utan närmare eftertanke - eller är det en medveten stil, medveten bristfällighet?
Tydligen debuterade Silke Scheuermann (född 1973) som poet några år före denna roman, och däremellan utgav hon även en novellsamling. Dikter är ju pregnanta just genom att utelämna allt onödigt. Något som vanligen gäller även noveller. Men romanen tycks utelämna även nödvändig info. Ser man på hennes verklista i dagsläget är hon främst poet, alltså är denna roman ett sorts formexperiment.

Och så undrar jag ifall titeln, Timmen mellan hund och varg, är någon typ av tyskt idiom, alltså har en för tyskar självklar betydelse - lite som 'blå timmen', det särskilda ljusfenomenet när dagen går mot kväll - eller om författaren skapat en egen bild, och låter läsaren spinna vidare själv. Hund och Varg erbjuder ju betydligt mer av huggtänder än en vanlig skymning.

En mening som kan ge en nyckel till romanen, finns på sidan 89:
"Hon sa att det intressanta med skräckfilmer är att de utan omvägar tar upp nutidsmänniskans problem, de tvingar henne att överhuvudtaget känna något och det i en värld där alla är helt avtrubbade. De behöver alla möjliga droger."

Romanen är kritisk mot konsumtionssamhället. Människan är alienerad, rotlös, beroende av alkohol och andra droger. Historiens jag-berättare ger oss aldrig sitt namn, hon undviker överhuvudtaget att tala om känslor, eller avslöja särskilt mycket om sitt liv. Allt är skissartat. Jag-berättaren återförenas med sin några år äldre syster Ines, en nyckfull konstnär som helt uppslukats av sitt alkoholberoende.

'Hon' som talar i citatet på sidan 89, heter Rebecca och doktorerar om skräckfilm, och tycks inte ha annat än ilska att uttrycka. Det dyker också upp en namne till henne, en mycket gammal kvinna tjänar pengar på att 'spela' judinnan Rebecca, i en annonskampanj som vill påminnan - ingen får glömma! Egentligen är kvinnan änka efter en av nazitidens officerer. Allt är ett komplicerat - knapphändigt - nät av pusselbitar att lägga ihop. Tysklands skuld? Ifrågasättande, vad är svart eller vitt, rätt eller fel?

Rotlösheten, alienationen, allt speglas genom människors bristande kontakt, alla separerar, skiljer sig, flyttar isär, utan att veta vart de är på väg. Allt är konsumtion, även kärlek. Författarinnan sitter inte inne med några svar. Så hennes text är knapphändig. Kritik av

Det finns dock två snabba scener med barn, som är som ljusglimtar. Ett: Richards son Leonard (döpt efter ett pralinmärke) har klar och vaken blick - till skillnad från jag-berättarens övertrötthet. Två: På allra sista sidan, där jag-berättaren lämnat av sin syster Ines vid en alkoholavvänjningsklinik, men sedan blir sittande kvar i sin bil i timmar, då hon förväntar sig att systern ska komma utspringande, vill hon fly därifrån ska hon ta systern emd sig. I stället kommer en annan förgråten kvinna ut med sin lilla dotter. Dottern är lycklig, för hon har antagligen fått träffa sin far, som antagligen är en av de intagna.

Eller ska jag inte se barnen som ljusglimtar? Ska jag känna ångest över deras oskuld? Men jag kan inte relatera till romanens mörksyn, idag. I min värld finns kärlek och värme. Men hur var mitt liv 2007? Jo, jag höll på och reparera mig efter att ha gått in i väggen några år tidigare. Var det så det var första årtiondet efter millennieskiftet?